Ljuset i vagnen var dämpat, ett varmt guld från eftermiddagssolen som silade in genom springorna i träet. Doften av henne hängde fortfarande kvar i luften – jord, rökelse, något vildvuxet han inte kunde placera. Deras kläder låg i oordning på golvet, täcken hade skjutits åt sidan. Signe låg intill honom, halvt över hans bröst, och andades tungt i…[Read more]

När Signe lutade sin kind mot hans hand stannade tiden för Garion. Hennes värme mot huden, hennes ögon som bar både sorg och längtan – det var mer än han trott att en människa kunde bära. Han kände hennes ord lika mycket som han hörde dem, och när deras blickar möttes, var det som om allt annat i världen blev tyst.

”Jag vet, Signe…” svarade h…[Read more]

Garion stod där, alldeles stilla. Marken under honom kändes plötsligt både fast och svajande, som om hon rubbat själva tyngdlagen bara genom att ta stegen mot honom. När hon släppte hästen, lät väskan falla, och lät sig själv komma nära… då försvann hela världen omkring honom. Allt han såg var hon. Allt han hörde var hennes röst.

När hennes h…[Read more]

Den svala morgonluften låg fortfarande kvar som ett mjukt täcke över marken, men Garion svettades ändå. Skjortan var uppkavlad till armbågarna, och han hade jordfläckar längs sidorna av byxorna. Spaden låg lutad mot vagnen, marken var uppgrävd just där det nya hjulet skulle fästas. Han hade precis lagt ifrån sig verktyget och satt på huk för att k…[Read more]

Garion stod kvar en stund med händerna stilla i luften efter att hon dragit sig undan. Hennes ord träffade honom som ett knytnävsslag rakt över bröstet. Det tog någon sekund innan han riktigt förstod vad hon sagt. Sedan började han ana – nej, känna – hur värmen inom honom slog om till något annat. Något hårdare. Något han inte ville bära, men i…[Read more]

Ljudet av klockan och rösten som följde fick Ormund att lägga ifrån sig filen han arbetat med. Han sköt undan det lilla arbetsbordet där hjulet stått för att inspekteras en sista gång och ropade tillbaka utan att darra på rösten.

”Kom in, kom in! Om du letar efter ett vagnshjul, då är det färdigt och står här, starkt nog att rulla över bergen…[Read more]

Tamas stod redan bakom disken på Blå Hästen, torkade av bänkytan med en välanvänd linnehandduk och nynnade lågmält för sig själv. Det doftade svagt av kaffe, nybakat bröd och något kryddigt – kanske syltad pumpa från det senaste leveransen från sydkanten av Karm. Morgonen var fortfarande sömnig, men värdshuset började sakta andas liv.

När ha…[Read more]

Garion hade känt förändringen i hennes blick redan när han tog ett steg tillbaka. Han såg hur ljuset dämpades, hur hennes leende inte nådde hela vägen längre. Och det skar till i honom — den där tysta besvikelsen, den som inte krävde ord för att kännas. Han förstod. Och det gjorde ont, mer än han trott att det skulle.

När hon lät honom följa h…[Read more]

Garion svarade inte genast. Han såg på henne, inte som man betraktar något främmande eller främst vackert, utan som man ser på ett åskmoln i fjärran – något som drar ens uppmärksamhet trots att man vet att det kan slå ned. Ett ögonblicks tystnad låg kvar mellan dem, men inte obekväm – snarare som om han respekterade det hon sagt genom att låta de…[Read more]

Garion tog varsamt emot hennes närhet, lät henne komma nära, kände hennes hand i sitt hår och hennes kropp mot sin. Det var svårt att inte låta sig svepas med – hennes närvaro var stark, värmen hon utstrålade svår att värja sig emot. Och han ville inte värja sig heller. Inte helt.

Men när deras läppar skiljdes åt den där andra gången, lät han pa…[Read more]

Garion stod alldeles stilla när hon lutade huvudet mot hans bröst, som om varje rörelse kunde störa något ömtåligt och heligt. Hennes ord – du är varm – fick något att darra i honom. Inte för att han inte redan kände värmen, utan för att hon märkte den. Att hon valde att märka den. Det fick honom att känna sig verklig, betydelsefull, som…[Read more]

Garion stod stilla där på den tysta bygatan, med månskenet som ett mjukt sken över hennes ansikte, och kände hur allt annat liksom föll undan. Det fanns bara hon nu. Hennes blick, hennes hand mot hans kind, den där svaga kylan i hennes fingrar mot hans hud – som en rysning som inte ville lämna honom.

När hon talade… när hon nämnde ödet med den d…[Read more]

Garion såg på henne när hon lade handen på hans arm, och något i hans bröst vek sig lite. Hon var fortfarande vacker i månskenet, men på ett annat vis nu – mindre gåtfull, mer mänsklig. När hon skrattade till och tog hans arm, log han – ett av de där leendena som började djupt inne och spred sig långsamt utåt.

“Jag tar dig gärna på en promenad…[Read more]

Garion hann knappt få upp handen innan stolen skrapade mot golvet. Han öppnade munnen, ett snabbt “Signe, jag menade inte—” men orden föll platt mot det tomrum som blev kvar efter att hon rusat ut. Dörren slog igen bakom henne, och han satt kvar en sekund i ett sorts overkligt stillestånd. Den plötsliga tystnaden efter hennes hastiga avsked var…[Read more]

Garion lät blicken vila på henne ett ögonblick, mjukt, som om han vägde hennes ord snarare än svarade direkt. Han verkade förstå mer än han sa, men bar det tyst. När han till slut talade, var rösten lugn, stadig, och bar på ett stråk av omtanke.

“Hjulet är under kontroll,” sa han, med en liten nick. “Det gamla gick inte att rädda – virket had…[Read more]

Garion såg upp när hon närmade sig, sjalen mot axeln, plommonvinet i handen, och de där ögonen – guldgula och klara som om de kunde se rakt igenom honom.

Hans första impuls var som alltid att skaka lätt på huvudet åt sig själv. Signe hade den effekten. Hon såg ut som någon som alltid visste mer än hon sa.

När hon stannade vid hans bord och l…[Read more]

Garion höll kvar blicken på Signe en stund när hon suckade – det där ljudet som föll någonstans mellan besvikelse och acceptans. Han kände igen det. Sådana ljud hördes ofta på fälten under tunga dagar. När något gick sönder. När man visste att man bara kunde göra sitt bästa, men att det ändå inte skulle räcka där och då.

“Det var inget, S…[Read more]

Garion stod tyst ett ögonblick efter att hon sagt sitt namn. Signe.

Det vilade något tidlöst över det – vackert, men inte pråligt. Det passade henne, det där sättet hon bar sig på, som om hon hört sitt namn uttalas tusen gånger, men ändå valt att behålla det för sig själv.

Han mötte hennes blick när hon sa det. Den där ovanliga guldfärgen…[Read more]

Garion följde tätt bakom när hon lämnade smedjan. Doften av henne slog mot honom som ett stilla slag i bröstet – något kryddigt, något varmt, något han inte kunde placera men som väckte minnen av kvällseldar, rökelser från marknaden, och fälten efter regn. Det var inte bara hennes doft. Hela hennes sätt att röra sig på, självsäkert och m…[Read more]

Ormund lyssnade med rynkade ögonbryn och armarna i kors, hans blick växlande mellan kvinnan och Garion. När hon nämnde vagnen och det brutna hjulet hummade han djupt, drog fingrarna genom det gråa skägget och nickade sakta.

”Mm. Klart vi kan hjälpa med det. Beroende på hur illa det är, kan det lagas på plats… eller så får vi släpa in hela v…[Read more]