…
Garion höll henne tätt och lät sin andning långsamt sjunka i takt med hennes. Svetten på hans hud svalnade mot hennes, men värmen mellan dem dröjde kvar som glöd under aska. De satt fortfarande kvar på stolen vid bordet intill fönstret. På bordet låg Signes klänning, och resten av deras kläder var utspridda över golvet.
Han strök en hand längs hennes rygg och kände hur hennes muskler äntligen slappnade av under beröringen. En trött, nöjd suck lämnade honom när han mötte hennes blick och såg hur den fortfarande glittrade, trots utmattningen.
”Du anar inte hur mycket det betyder att höra dig säga det,” svarade han lågt, rösten fortfarande raspig av ansträngning. ”Att veta att jag kan göra dig lycklig… på alla sätt.” Ett snett leende spelade över hans läppar, men det mjuknade snabbt när han lutade pannan mot hennes.
Han kysste henne långsamt, inte som tidigare – utan med den där tysta ömheten som följer efter stormen. När han drog sig tillbaka vilade hans händer kvar mot hennes midja, som om han inte riktigt kunde släppa taget ännu.
”Vi kommer behöva värma badtunnan nere vid ladan…” mumlade han, nästan mot hennes hår. ”Men just nu… vill jag bara ha dig här. Känna att du är min, och att jag är din.”
Garion lät tystnaden fylla rummet, endast bruten av deras lugna andetag. I hans famn kände hon sig stadig och trygg, och i hans blick fanns löftet att även när hettan lagt sig skulle han fortfarande hålla henne så här.
Garion hann knappt reagera innan hon satt där, lätt och självklar i hans knä, och den lilla försiktigheten som hängt kvar mellan dem de senaste dagarna försvann som dimma i sol. Hennes värme mot honom, hennes doft av lavendel och något eget som han kände igen utan att kunna sätta ord på, slog honom med en nästan bedövande trygghet.
När hennes läppar fann hans var det som att något i honom vaknade till liv igen. Han svarade omedelbart, först med en mjuk kyss, sedan djupare, hungrigare, som om han försökte ta igen all tid de varit ifrån varandra i känslan. Hans armar slöt sig runt henne, starkt men med en ömhet som sa att han aldrig ville släppa taget.
Kyssen blev blötare, deras tungor möttes i en välbekant rytm, och Garion kände hur värmen i bröstet blandades med en annan, mer påtaglig hetta längre ner. Fingrarna gled nästan instinktivt längs tyget vid hennes midja, letande efter kanten, en öppning. Han drog lätt i tyget, som om han behövde känna mer av henne mot sig.
Han bröt kyssen just tillräckligt för att andas mot hennes läppar.
– Hinner vi? viskade han, rösten något mörkare än vanligt, samtidigt som hans blick sökte hennes med den där blandningen av lekfullhet och längtan han bara fick när hon var så här nära.
Det var inte längre bara orden han yttrat tidigare som förenade dem – det var känslan av att vara där, tillsammans, utan avstånd.
Garion lät skeden glida långsamt genom gröten och tog en tugga till, medan han betraktade Signe över skålkanten. Det låg något tryggt i att sitta så här med henne, mitt emot, i den lilla stugan där doften av nykokt kaffe blandades med en svag hint av lavendel från hennes hals. Elden i spisen sprakade i ett jämnt, mjukt tempo, och det sken från lågorna målade ett varmt skimmer över hennes ansikte.
Han log stilla för sig själv – gröten var god, så där len och krämig som han tyckte om, och han kände värmen sprida sig både i kroppen och i sinnet. Men samtidigt fanns där ett gnagande stygn av dåligt samvete. Han hade låtit det ligga och gro i flera dagar nu.
Garion lät blicken vila på elden en stund innan han talade, som om lågornas rörelse hjälpte honom hitta orden.
“Signe…” började han lågt, och när han såg upp mot henne var det med en allvarlig men mjuk blick. “Jag måste be om ursäkt… för hur jag varit de senaste dagarna. Jag vet att det inte varit rättvist mot dig.”
Han satte ifrån sig skeden och lutade sig lite framåt, med händerna vilande på bordet.
“Jag har tänkt mycket. När du berättade att du är sierska, och sedan… efter den verkligdrömmen jag hade för fyra dagar sedan… jag blev rädd, Signe. Inte för dig – men för vad det skulle kunna betyda. Jag visste inte hur jag skulle hantera det.” Han suckade, men det var mer en utandning som släppte taget om en tyngd.
“Men nu… jag struntar i om du är sierska. Det enda som spelar roll för mig är att du är här. Med mig.”
Ett litet, nästan pojkaktigt leende smög sig fram i mungipan.
“Du behöver inte rida in till byn för att hålla dig undan mig. Men… om du ändå tänkt åka, vill du att jag följer med? Jag ska ändå till Ormund. Han skulle smida några nya gångjärn idag, och jag hörde att han skulle slipa bonden Hans verktyg, det var en vedyxa och en lie, om jag inte minns fel. Det finns nog jobb för mig idag.” Han såg på henne en lång stund, och nu var värmen tillbaka i blicken – som om de där osynliga stegen mellan dem, som de båda tvekat inför, just blivit lite kortare.
Garion log svagt när han satte sig, sköt stolen närmare bordet och tog en sked gröt.
“Jag har varit uppe ett bra tag, faktiskt innan tuppen hann vakna,” svarade han och blåste lätt på skeden innan han smakade. “Först gick jag in i storstugan och tände brasan, så den skulle vara varm när Halrik och Elna kom upp. Dom sov fortfarande, så jag tänkte att dom kunde få vila lite längre.” Han tog en klunk kaffe, suckade nöjt och fortsatte:
“Sen var jag ute och matade djuren, fyllde på vatten. Mockade i ladan – både hästar och kor – och rensade hos hönsen. Tog med äggen därifrån också. Och så fick jag hugga lite mer ved, vi lär behöva den om kvällarna fortsätter vara kyliga.”
Garion tog ännu en sked gröt och nickade uppskattande.
“Det här var riktigt gott, Signe. Precis vad jag behövde.” Han mötte hennes blick, lät handen vila kvar under hennes när hon smekte den, och log lite mjukt. “Sovit dåligt? Nej, inte direkt… Bara känt att jag ville få något gjort innan dagen satte igång.” Hans ton var lugn, nästan eftertänksam, som om han ville försäkra henne om att allt var i sin ordning – även om det kanske inte riktigt var det.
Garion kände doften av eldrök och kaffe långt innan han såg henne.
Han hade just staplat det sista av veden när han sneglade mot gäststugan och fick syn på den lilla röken som ringlade sig ur skorstenen. Ett svagt leende drog över hans ansikte. Han visste att det betydde att Signe var vaken — och att frukosten redan var på gång.
Han lade ifrån sig yxan och strök med handflatan över trätraven, som om han bekräftade att arbetet var färdigt. Fingrarna var redan lite stela av morgonkylan, och han blåste varm andedräkt över dem medan han gick tvärs över gårdsplanen. Det knastrade under stövlarna, och han såg att kattens svans stack upp vid bänken utanför stugan.
När han öppnade dörren slog värmen emot honom som en trygg filt. Där satt hon vid spisen, insvept i det mjuka ljuset från lågorna, med en bok i händerna. Håret låg i en perfekt fläta runt huvudet, och doften av lavendel blandade sig med kaffets mörka arom.
Han stannade en sekund i dörren och bara såg på henne — hur naturligt hon hörde hemma där, hur hennes närvaro fyllde rummet med något mjukt och levande.
”Du är uppe tidigt” sade han med en varm, lite skrovlig röst efter arbetet ute. Han gick fram, böjde sig ner och tryckte en lätt kyss mot hennes tinning. – Det doftar gott här inne… och inte bara av gröten.
Han lade ifrån sig jackan över en stol och kastade en blick mot kastrullen på spisen.
”Jag skulle ha gjort frukost åt dig, men det verkar som du hann före mig.” I hans blick fanns den där stilla värmen, samma som när han stoppat om henne med filten innan han gick ut.
Garion höll henne kvar i sin famn ett ögonblick, som om han ville låta stillheten tvätta bort det som varit. Hans ena hand låg tung och trygg i hennes rygg, den andra vilade vid hennes nacke. Han kände hur hennes kroppsliga spänning släppte, hur värmen mellan dem växte i takt med att ångesten rann av.
”Ja,” svarade han lågt, nästan en viskning mot hennes hår. ”Vi glömmer det för nu.”
Han tog ett steg bakåt, bara så mycket att han kunde se hennes ansikte. Tröttheten i hennes ögon matchade hans egen, men där fanns också något annat — något mjukt, varmt och outtalat. Han lät tummen stryka undan en fuktig hårslinga från hennes kind, höll kvar blicken, och log ett svagt, stilla leende.
”Kom,” sade han och lät hennes hand stanna i hans när han ledde henne mot sängen. Ljuset från härden kastade långa, dova skuggor över väggarna, och utanför låg gården tyst i nattens famn. Han lade sig först, öppnade famnen för henne och drog filten över dem båda när hon kröp nära.
Värmen från hennes kropp, hennes andning mot hans bröst, fick världen utanför att försvinna. Fingrarna fann hennes hand under täcket och höll den, som ett tyst löfte. Ett andetag, en blick, en mjuk beröring som dröjde kvar längre än den behövde. I det ögonblicket behövdes inga ord. Han lutade sig fram, långsamt, och deras läppar fann varandra i en mjuk, prövande kyss som snart blev varmare, mer självklar.
Hon svarade på hans rörelse, lät händerna söka sig upp längs hans nacke, medan han höll henne tätt intill. Känslan av närhet och trygghet blandades med något djupare, något som fick världen utanför att upphöra.
Deras kroppar fann varandra lika naturligt som deras händer och blickar gjort. Rörelserna var varsamma, långsamma, som om de båda ville minnas varje ögonblick. I den tysta stugan fanns bara värmen mellan dem, andetagen som blandades och hjärtan som slog i takt.
Till slut låg de tätt ihopslingrade, fortfarande med armarna om varandra, som om de inte ville släppa taget ens i sömnen.
–
Fyra dagar hade gått sedan den där natten, och livet på gården hade återgått till sin lugna rytm. Signe hade funnit sin plats nästan omärkligt, som om hon alltid hade varit där. Hon pratade med Elna vid spisen om vardagliga ting, hjälpte Halrik med småsysslor och hade ibland följt med Garion ut på fälten eller till ladan. Även om ingen av dem tog upp samtalet om verkligdrömmen igen, hängde den kvar i Garions bakhuvud – som en molnfläck långt borta i en annars klar himmel.
Den här morgonen hade han vaknat innan tuppen ens hunnit skaka liv i gården. Luften var kylig och stilla, med en svag dimma som låg över marken. Vedtraven vid uthuset väntade på att fyllas på, och han tog sig an arbetet med vana rörelser. Yxan föll med ett dämpat ’thunk’, och träflisorna spreds i luften innan de landade mjukt i gräset.
Efter varje armlyft stannade han kort, drog in den krispiga morgonluften och hörde bara sitt eget andetag och de avlägsna prasslen från djuren som börjat röra sig i sina bås.
Huggen blev ved, veden staplades. Det kändes bra att börja dagen så, med något konkret och fysiskt. Snart skulle han gå till stallet och se till att grisarna och hönsen fick mat, och sedan ställa grötgrytan på den redan varma spisen. Han hade tänt elden där inne innan han gick ut, så värmen skulle vänta på honom när han kom tillbaka.
Inte ens morbror Halrik var uppe ännu – något som fick Garion att le lite för sig själv. Det var sällan han själv var den första på benen, men just idag kändes det som om hela gården sov, och den tysta världen var hans ensamrätt en stund till.
Garion stod mitt i rummet, andfådd som om han sprungit ett helt varv runt gården, men han hade bara stått ute. Det var trycket i bröstet som drivit honom tillbaka in — inte kylan, inte mörkret. Det han kände nu kunde han inte lämna utanför. Han var tvungen att få det sagt. Och när han såg henne där, med tårar i ögonen, höll han nästan på att backa igen. Någonting gjorde ont i honom, att han skrämt henne så.
Men han svalde det och tog några steg fram.
”Signe… du ska inte gå. Snälla.” Han sträckte sig försiktigt fram, lade handen över den där hon höll sina saker. Sakta tog han det hon höll i, ställde det tillbaka på bordet bredvid. Inte för att bestämma åt henne — bara för att få henne att stanna ett ögonblick till.
Sedan mötte han hennes blick igen. Mörkret, tårarna, ångesten. Det skar i honom.
”Jag är inte arg,” sa han, röstens ton mjuk men allvarlig. ”Och det här handlar inte om vad du sagt eller inte sagt. Det handlar om… vad jag såg.” Han tog ett steg tillbaka. Som om han behövde lite utrymme för orden.
”När jag låg där innan, i sängen… jag drömde. Men det var inte bara en dröm, Signe. Det var som att jag var där på riktigt. Det var kallt. Regnet slog ner som nålar. Vinden — den slet i mig, i träden. Och jag var… så liten. Halrik höll i mig. Jag skrek. Jag grät. Och min far… min far dog där, framför mig. Ett träd föll. Han hann inte undan.” Garion svalde hårt. Rörde sig med handen över sitt bröst, som om han försökte mota undan minnesbilden.
”Jag minns inte det här. Jag var för liten. Jag borde inte kunna minnas det. Men jag gjorde det. Allt. Som om det hände igen.” Han tog ett djupt, långsamt andetag.
”Och du… du var där.” Hans blick vilade på henne nu. Inte anklagande, inte rädd. Bara stilla, som om han letade efter svar i hennes ögon snarare än i sina egna ord.
”Jag såg inte ditt ansikte först. Bara siluetten. Men ögonen… det var dina. Och din kropp, din hållning. Jag vet att det var du. Du såg mig. Jag vet inte om du såg mig då, eller om det bara var jag som såg dig. Men jag kände det. Att du var där.” Han lät det sjunka in en stund. Stod tyst, lät värmen i stugan sakta arbeta mot kylan han burit med sig in.
”Det skrämde mig. Inte för att du var där, utan för att det kändes så verkligt. Som att någonting jag förträngt har börjat vakna. Och det rör inte bara vid gamla minnen. Det rör vid dig också.” Han gick långsamt närmare igen. Inte för att tränga sig på — bara närmare, för att han ville vara nära henne.
”Jag är ledsen att jag skrämde dig. Jag menade inte att… fly ifrån dig. Jag behövde bara andas. Men jag vet nu. Jag vill att du ska vara här.” Han sträckte ut en hand. Mjuk, öppen, ärlig.
”Stanna, Signe. Jag förstår inte allt ännu. Men jag vet att jag inte vill förstå det utan dig.”
Garion satt tyst medan hon talade. Orden föll mjukt från hennes läppar, men i hans inre var det som om varje mening lyfte damm i en gammal, stängd sal – en plats han knappt visste fanns inom honom. Nu virvlade det upp både tvivel och något han inte kunde sätta namn på.
Siare.
Han hade hört ordet förr – från gammalt folk på vägarna, från marknadsprat, viskningar om kvinnor med ögon som såg för mycket. Ibland som något märkvärdigt, ibland som något skrämmande. Det var något med det okända, det osynliga, som alltid fick folk att stanna till mitt i steget, utan att veta om de skulle springa – eller buga.
Hans händer låg i knät, öppna, avslöjande. Han ville tro på henne – det gjorde han ju redan. Garion visste inte mycket om magi, men han visste att det var farligt. Fast ingen riktigt sagt hur, eller varför. Bara att det krävde försiktighet. Respekt. Och ibland: avstånd. Ormund hade sett det redan i smedjan, medan Garion varit alltför ignorant. Han hade till och med varnat honom – att vara på sin vakt kring Signe. Garion hade inte lyssnat… Var han fast nu?
Han vände blicken mot Signe. Hon satt där som om hon ville försvinna in i sig själv, ihopkrupen med benen under hakan, som om hon försökte bli mindre än hon var. Som om hon trodde att det skulle skrämma bort honom.
”Jag vet inte vad jag tycker,” sa han lågt, ärligt. Rösten något tjock av allt han bar på. ”Det… skrämmer mig. Kanske lite. Nog mest för att jag inte förstår det. För att jag hört att man ska vara försiktig.”
Han höjde ena handen och drog den genom håret. Kände svetten torka längs tinningen. Hjärtat slog fortfarande en aning för hårt.
”Men det du gör… det är inte ont,” sa han, mer till sig själv än till henne. ”Och jag tror inte att du är farlig, Signe. Jag bara…” Han tystnade och tog ett djupt andetag.
Sedan reste han sig. Ställde sig vid dörren. Fingrarna vilade lätt mot dörrkarmen medan han såg ut i mörkret, som om natten kanske kunde sortera det åt honom.
”Jag behöver… ta lite luft,” sa han, lika tyst som tidigare.
Han öppnade dörren, men klev inte ut. Vände sig i stället om och stannade där, med det svala nattdraget som smög sig in bakom honom. Hans blick mötte hennes igen – varm, allvarlig, något trevande men bestämd.
”Men… jag vill att du stannar,” sa han.
Orden hängde kvar i rummet. Enkelt sagda – men med en tyngd som bara ärligheten kan bära.
Garion satte sig på trappan, precis utanför huset. Solen hade gått ner. Kvällen hade förvandlats till natt. Ute var det kyligt – och tyst nu.
Han förstod att det fanns en risk att Signe skulle bli arg på honom. Men… hon behövde ge honom tid nu. Det blev för mycket för hans sinne att bearbeta. Tankarna var en enda röra, men så började han tänka på drömmen han hade vaknat ur för bara en kort stund sedan. Där, i mörkret… en mörk gestalt… gula, kattliknande ögon… siare…
Garion greps nästan av panik. Han for upp på fötter, förblev stilla en stund, innan han gick in genom dörren till gäststugan igen. Han tittade på henne med viss oro – och rädsla – i blicken.
”…Det var du…” sa han i en frånvarande ton. ”I drömmen, Signe… det var du… jag såg… dig?”
Garion tog de få stegen till sängen och ställde sig framför henne.
”Vad vet du om min far…?”
Garion satt tyst och stilla på sängkanten, fötterna nu i golvet, fortfarande andfådd, som om drömmen hängt sig fast i hans lungor och vägrade släppa taget. Svettig och tung i bröstet kände han hur Signes händer smekte honom genom håret, lugnande, som en vaggsång utan ord. Hennes röst landade i honom som något varmt och tryggt – mjuk men fast. Han slöt ögonen och drog ett djupare andetag, den första som inte skar i bröstet.
När hon kom tillbaka till sängen och lät kedjan glida om hans hals, ryckte han till av den svala metallen mot huden. Fingrarna sökte genast upp amuletten – liten, rund, med inristade symboler han inte kände igen. Han höll den i handen, vred försiktigt på den mellan fingrarna. Den kändes… tung på ett ovanligt sätt. Som om den bar på någonting mer än bara sin vikt.
”Tack,” mumlade han, ärligt. Blicken höjdes mot henne – trött, men närvarande. ”Det känns… bättre, men…” Garion tystnade, funderade. Han vände blicken ut mot rummet och fastnade vid en gammal spik.
”Det fanns nånting i drömmen, som inte kändes riktigt lika verkligt som resten…” började han, tog en paus och förblev tyst när han fokuserade och försökte minnas. Gula… kattliknande ögon… Kunde…? Nej, Garion skakade bort tankarna.
Ett ögonblick gick, medan han bara såg på henne. Mörkret i stugan kändes mindre påträngande nu, men det fanns fortfarande något oroligt som rörde sig i honom. Inte bara på grund av drömmen. Utan något djupare, något Signe tycktes förstå, mer än hon låtsades om.
”Du verkar veta mycket om det här…” sa han lågt, rösten fortfarande lite raspig. Han tvekade innan han fortsatte, men blicken lämnade inte hennes. ”Och korten… hur du lägger dem. Det där du sa… det var som om du visste mer än vad du ville säga.” Han drog ett finger längs kedjan vid sin hals, innan han lade handen på täcket. Tankarna var fortfarande röriga, men det fanns en gnagande känsla där. Inte misstro – mer en längtan efter att förstå.
”Berätta för mig,” sa han till sist. Inte krävande. Bara stilla. Nyfiken. Öppen. ”Vad det är du egentligen gör.”
Garion vred sig i sömnen. Täcket låg i en sned hög över höfterna och linnet hade klibbat sig mot kroppen av svett. Hans andhämtning var tung, uppriven, nästan som att han sprang — fast han låg stilla. Ett ljud, något mellan ett stön och ett kvidande, undslapp honom där han låg.
I drömmen var han liten. För liten. Skogen var alldeles svart. Inte mörker som när man blundar, utan det levande, tryckande, blinda mörker som hör hemma i en skog under stormnatt. Regnet vräkte ner i tunna, sylvassa strålar som skar genom lövverket och slog mot huden som nålar. Marken var kall, lerig, mjuk som dy, och med varje steg drogs det ner något djupare. Det luktade surt, som ruttnande löv och blött tyg.
Vinden ylade. Den kom i kast, piskade genom träden så att stammarna vred sig som om skogen själv led. Något smällde högt – en gren som bröts, kanske ett tak som föll i fjärran. Ljuden var kaotiska. Rassel, vrål, och något som närmast lät som viskningar i det svarta. Men de fanns där. Två män.
Halrik, med ena armen om en liten pojkes kropp, inte äldre än en 4-5 somrar, bar honom tätt mot bröstet. Den lilla kroppen darrade okontrollerat. Våt ylletröja klibbade mot hans hud, håret låg i stripor, kallt som is. Garion mindes inte att han skrek, eller att han överhuvudtaget hade varit där – men i drömmen skrek han. Litet, gällt, hjärtskärande.
”Oren!” hördes Halriks röst genom dånet. Han stod snett, backande mot ett stort träd som knakat oroväckande i vinden. ”Oren, för helvete, rör dig! Trädet—!”
Garions blick höjdes – inte som ett barns, utan som en vuxens – och där, genom skuggorna, såg han sin far.
En kraftig man, mörk i håret, genomdränkt, ståendes med en yxa i händerna. Ansiktet var vänt bort, men kroppen var vänd mot stormens hjärta. Det såg ut som att han försökte få någon annan att hinna undan — ropa till någon i mörkret bakom. Han vrålade, men orden var otydliga. Runt honom knakade träden som om hela skogen skulle välta.
Och så hördes det.
Ett vrål av trä som släpper taget. Ett rivande, djupt dån – som om jorden slets upp från underjorden. Ett av träden, en gammal fura, gav efter. Rötterna reste sig som svarta spindelben i blixtens sken. Det välte, långsamt men obevekligt.
Oren vände sig om, och Garion såg honom för ett enda ögonblick – ögon som var lika hans egna. En mun som formade ett namn han inte kunde höra.
Sedan: ljudet av bark som krossas. Ett dån som slet sig genom märg och ben.
Halrik vred undan Garion med ett gällt ”Titta inte!” – men det var för sent. Ljudet av trä mot kött. En stöt av jord som regnade över dem. Marken skälvde.
Sen tystnad.
För ett ögonblick höll världen andan. Bara vinden fanns kvar. Och Halriks hjärtslag mot pojkens rygg.
Det var då Garion såg något som inte borde ha synts. En gestalt, längre bort, mellan träden. Ett ansikte dolt av skuggor. Ögon som glimmade svagt i gult. En närvaro. Inte mänsklig, men närvarande. Den såg honom. Den såg in i honom, med kattlika ögon…
Han försökte ropa – men ljudet fastnade i bröstet. Världen bleknade. Skogen försvann i regn, som blev till dimma. Minnet gled honom ur händerna som vatten.
När Signe lade sig intill honom, låg han fortfarande i den drömmen. Svetten rann sakta från tinningen ner mot kudden. Fingrarna kröktes ibland, som om han försökte få grepp om något i tomma luften. Hans ansikte var spänt – ögonlocken fladdrade. Så fort hon viskade: ”Garion…? Är du vaken?”
…kom reaktionen direkt. Som ett knyck med hela kroppen satte han sig häftigt upp. Blicken panikslagen, pupillerna smala i ljuset från glöden i spisen.
”Far!” ropade han, andfådd, ögonen irrade runt i rummet. ”Var är han?! Halrik—!? Är han…?” Han tystnade. Det tog ett par hjärtslag innan han såg var han var – vem han var med.
Händerna greppade hårt i täcket. Bröstkorgen hävdes. När blicken till slut landade på Signe, var det som om verkligheten sköljde över honom som en flodvåg. Andetagen avtog. En tår rann långsamt nerför kinden.
”Jag… Jag vet inte vad det där var,” viskade han, knappt hörbart. ”Jag såg… Jag såg honom. Min far. Natten då han dog… men jag har aldrig sett det förut. Jag kan inte minnas det. Jag var bara ett barn.” Han svalde.
”Det kändes inte som en dröm. Det var verkligt. För verkligt.” Garion drog handen över ansiktet, som om han ville gnugga bort hela upplevelsen. Sedan såg han på Signe igen. Blicken sårbar. Nästan skör.
”Jag visste inte att det fanns där. Inuti mig. Inte förrän nu.” Han lade handen mot sin bröstkorg. Där dunkade hjärtat fortfarande hårt. Han slöt ögonen en kort stund, drog ett djupt andetag.
”Förlåt… Jag skrämde dig.”
Garion stirrade tyst på det sista kortet. Döden. Ordet slog mot honom som en kall vind genom en öppen dörr. Han satt kvar, blick stilla fäst vid kortet, även efter att hon svept ihop leken. När hon tog hans händer i sina, var hans grepp varsamt men frånvarande, som om han behövde en stund för att hitta tillbaka till nuet.
Han svalde innan han talade. Rösten var låg, lite strävare än innan.
”Döden,” upprepade han, nästan viskande. ”Det är ett starkt kort. Inte bara ett ord. Det är slutet på något. Och början på nåt annat, säger du…”
Han såg upp på henne nu. Blicken var inte rädd, men orolig – inte för sig själv. För andra. För dem.
”När du vände det kortet,” sa han långsamt, ”tänkte jag inte på förändring. Jag tänkte på mor. På Halrik. På dig.” Han drog en djupare suck, som om han försökte andas ut en tanke som fastnat för hårt.
”Jag vet att du säger att det inte betyder död som i… dö,” han nickade svagt, ”men man har ju sett nog i livet för att veta att förändring ibland kräver just det. Att nåt försvinner för att något annat ska kunna ta plats.” Garions hand rörde sig omedvetet mot bröstkorgen, som om något där plötsligt vägde lite tyngre.
”Du säger att jag ska lägga det förflutna bakom mig. Men vad om det är framtiden som förändras…?” Han höll hennes blick nu, fastare. ”Vad om det är du som drar vidare?”
Sedan tystnade han en stund, försjunken i sina egna tankar. När han till sist talade igen var det med något mjukare röst, om än fortfarande eftertänksam.
”Det är nog som du säger. Något har börjat röra sig. Och det skrämmer mig lite… för jag har börjat vänja mig vid att du är här. Kanske mer än jag borde, om du snart ska vidare.” Ett litet snett leende drog i mungipan, men ögonen glittrade inte som de brukade.
”Du behöver inte svara nu. Det är inte en fråga, egentligen. Bara… tankar. Som det där kortet väckte.”
Garion reste sig sedan långsamt, lade handen kort mot hennes axel, värmande men inte krävande.
”Tack för att du visade mig,” sa han. ”Även om jag nog kommer ligga och fundera en bra stund innan sömnen hittar mig.”
Garion lutade sig över vattenskålen som han ställt in tidigare och sköljde ansiktet, nacken, bröstet. Vattnet var svalt mot huden som ännu bar spår av dagens arbete – damm, svett, järn. Han strök handen genom håret, lät vattnet rinna längs ryggraden. Så drog han skjortan av sig helt, vecklade den ihop och lade den över sängens fotända.
Det knäppte lite från spisen. Ljuset från oljelampan kastade varma skuggor längs väggarna. Hans blick sökte hennes, där hon satt med sina kort.
”Vad säger dom?” frågade han mjukt och satte sig ner på sängkanten. Sådana kort var väldigt främmande för honom, men han förstod att dom bar på något budskap. Kroppen lätt framåtlutad, armbågarna vilande mot knäna. Det mörka håret hängde lite i pannan, fortfarande fuktigt. Röstens tonfall var låg, men inte avvaktande – snarare nyfiket. Nästan en viskning som stannade mellan dem.
Han såg hur hon rörde sig, hennes sätt att dra fingrarna över kortleken, hur sjalen låg löst över hennes axlar, hur flätan föll fram över bröstet. Hennes blick var varm. Inbjudande. Men också något mer – något som darrade i luften mellan dem.
Garion drog långsamt in andan. Doften av lavendel, stearin, trä. Och något han började känna igen som Signe själv. Den där tyngdlösa värmen.
”Jag fick det mesta gjort,” svarade han till sist, och höjde blicken för att möta hennes. Ögonen var mörka, men mjuka. ”Veden är staplad. Halrik är nöjd. Mor har lagt sig till ro. Jag tror hon bakade något. Doftade bröd innan jag gick.” En liten paus. Han lade handen mot sängens kant, kände det sträva linet under fingrarna.
”Och nu är jag här,” sa han, nästan stilla, men med en tyngd i orden som inte gick att missta. Så gled blicken mot korten igen.
”Vill du lägga för oss båda? Eller vill du bara prata i kväll?”
Garion lät henne luta sig mot honom, hennes huvud mot hans bröstkorg och hennes ord som mjukt regn i hans sinne. Han slöt armen om henne med en rörelse så självklar att den lika gärna kunde ha varit en reflex. Värmen mellan dem var påtaglig, men mjuk — som om deras kroppar redan visste hur de hörde ihop.
”Jag kommer tillbaka,” svarade han lågt och tryckte en öm kyss i hennes hår, bara snabbt, innan han släppte taget. ”Och då stannar jag.”
Sedan vände han om, drog igen dörren efter sig med ett dovt knarrande, och gav sig ut i kvällsluften. Solen låg lågt över åkern, färgade himlen i brandgula toner.
Ute vid vedboden började han stapla veden, en armfull i taget. Det doftade av fuktigt trä och jord, och varje dunk av vedklabbarna mot stapeln blev som ett stilla mantra i den lugna kvällen. Tankarna vandrade till Signe gång på gång. Hennes sätt att röra vid honom. Hur hon såg på honom, som om han verkligen betydde något.
När han var klar där gick han bort till ladan, där morbror Halrik stod och såg över selen till en av hästarna.
”Du tog god tid på dig med det där hjulet,” muttrade Halrik utan att titta upp. Garion log snett. ”Det behövde göras ordentligt.”
”Hm.” Halrik kastade en blick åt honom, sen nickade han kort mot sadelkammaren. ”Ta ner den där remmen där borta åt mig, pojk.”
Garion gjorde som han blev tillsagd, hjälpte sedan till att se till att djuren fått vatten inför natten. Det var tyst arbete, men som alltid tryggt. Halrik sa inte mycket mer, men verkade ändå nöjd. Inget mer muttrande — det var hans sätt att visa acceptans.
När ladan var i ordning gick Garion förbi storstugan. Han kikade in genom dörren och såg sin mor vid eldstaden. Hon hade dragit en stol nära spisen, och i hennes knä vilade ett nystan ull medan hennes händer arbetade vant med stickorna.
”Allt bra, mor?” frågade han mjukt.
Elna tittade upp och log. ”Allt är som det ska. Hon verkar vettig, flickan. Men håll dig klok, Garion.”
”Det gör jag,” svarade han, och för ett ögonblick möttes de i något tyst — en förståelse. Han gick inte in, bara fortsatte tyst tillbaka över gårdsplanen.
Dörren till gäststugan knarrade svagt när han öppnade den och steg in i det varma rummet. Brasan hade hunnit ta sig fint, och det doftade av trä och lavendel. Hans blick föll genast på henne, sökande.
”Så,” sa han med låg röst. ”Fick du ordning på dina saker?” Han drog av sig jackan och hängde den över en krok på väggen, tog några steg in i rummet. Rörelsen var lugn, men det låg något annat i luften nu. En närhet som växte, om än långsamt.
”Och… är det här ett rum du tänker trivas i?”
Garion mötte hennes blick där i skymningsljuset mellan bjälkarna, såg glimten i hennes ögon och hur hennes smekning över hans hand sade mer än tusen ord. Och han förstod henne — förstås gjorde han det. Hjärtat slog kanske lite hårdare än nödvändigt, men han höll sig lugn. Hon visste vad hon gjorde. Retades. Och han… ja, han kände sig ganska hjälplös i det. På ett sätt som inte alls var obehagligt.
Han skrattade lågt när hon talade till hästen, och skakade på huvudet medan han ledde ut dem ur ladan, stilla och trygg.
”Jag hoppas Smörblomma har lika god humor som sin husfru,” sa han mjukt med ett sidosneglande leende. ”Men du har rätt, det börjar bli sent. Med lugna steg förde han henne över den knastrande grusplanen bort mot gäststugan. Elna var redan där, höll på att bädda med fräscha lakan och en extra ullfilt vid fotänden.
”Jag vet inte om du fryser om nätterna,” sa hon med ett vänligt tonfall medan hon fluffade till kudden, ”men man ska inte chansa i augusti. Värmen smyger sig undan när man minst anar det.” Garion hjälpte till att ställa in en tvättbalja med färskt vatten och en liten lerkanna med lavendeldoftande örtolja — Elna hade sin vana trogen redan förberett sådant. Sedan drog hon sig tillbaka med ett varmt leende och en nick mot Signe.
”Du ropar om du behöver nåt, flicka,” sa hon innan hon stängde dörren efter sig. Stegen mot storstugan var tunga men trygga. Troligtvis gick hon direkt till härden, till en gryta som behövde röras om, eller ett garnnystan som väntade på hennes händer.
Garion stannade kvar i gäststugan med Signe en stund till. Han lade in några vedträn i spisen, lutade sig ner och tände varsamt brasan. Det sprakade till, små lågor kröp fram över veden och började slicka sig uppåt mot skorstenen. Han såg på henne i lågornas sken, höll kvar blicken lite längre än nödvändigt.
”Jo,” sa han slutligen med låg röst, ”jag har en del jobb kvar att ta hand om. Djuren ska ses till igen, och Halrik hade lämnat ett lass ved som ska staplas innan daggen kommer.”
Han drog en hand genom håret och log snett.
”Men när jag är färdig… vill du ha mitt sällskap då? Eller vill du hålla mig sällskap en stund där ute?”
Elna stannade upp i steget när hon hörde Signes ord och vände sig om med ett lite överraskat leende. Hennes ögon, ännu pigga trots åren, lyste till av värme.
”Tack, flicka lilla,” sa hon och lät blicken svepa mellan Garion och Signe. ”Han må vara vuxen nu, men det är fint att höra att någon ser honom så. Det gör en mors hjärta lite lättare.” Hon log snett, nästan som om hon försökte dölja hur mycket orden faktiskt betydde. Sedan vände hon sig om igen och började gå mot gäststugan. ”Jag går och ser till att det är bäddat åt dig. Lakanen ska ha luftats nyligen, men man vet aldrig.”
Garion såg efter henne en stund och log för sig själv. Sedan vände han blicken mot Signe.
”Hon är inte så hård som hon verkar,” sa han lågt. ”Det där var hennes sätt att välkomna dig. Jag tror hon gillar dig redan.”
Han klättrade upp i vagnen, tog tömmarna igen och styrde runt ekipaget till platsen vid gäststugan, där kärror och vagnar brukade parkeras. Träden svajade lätt i vinden och hela gården verkade andas ett slags stillsam trygghet.
”Här står den bra,” sa han när de stannat. Han hoppade ner, gick runt och hjälpte Signe av vagnen, tog tag i tränset och klappade hästens hals.
”Ska vi ta honom till ladan? Det finns ett bås ledigt bredvid Bryn, vår arbetshäst. Han är lugn som en sten.”
Tillsammans gick de in i ladan, där lukten av hö, trä och djur slog emot dem. Inne i halvdunklet såg man konturerna av korna i sina bås – fyra stycken, alla idisslande i godan ro. Några höns rörde sig i ett hörn, och från baksidan hördes grymtningar från grisarna i inhägnaden utomhus.
När de närmade sig det lediga båset hördes ett harklande från skuggorna. Morbror Halrik stod lutad mot en grep, med mössan djupt neddragen över pannan. Hans ögon var trötta men vaksamma, och blicken gick först till Garion, sedan till Signe.
”Jaså,” sa han efter ett ögonblicks tystnad. ”Det är hon.” Garion nickade.
”Signe. Hon stannar några dagar.”
Halrik rätade på sig och steg närmare. Hans röst var sträv men inte ogin.
”Halrik. Om du inte är rädd för lite skit under naglarna, så ska du nog klara dig här.” Han räckte fram en stor, valkig hand. Det låg en antydan till leende i mungipan.
”Och du,” sa han till Garion, ”kom ihåg att hästar ska få hö innan de får gullas med.” Garion skrattade och tog över hästens träns, ledde den in i båset och började fästa selen på rätt sätt. Han vände sig kort mot Signe.
”Han är barsk men god. Lite som vår gamle galt. Knorrar tills han får mat, sen är han hur nöjd som helst.”
Garion såg sig om i ladan, hörde hur korna tuggade vidare som om inget nytt hade hänt. Lugnet i byggnaden var nästan påtagligt, trots Halriks närvaro.
”Du klarar dig fint här,” fortsatte Garion. ”Alla här säger vad de tycker, men ingen dömer för fort.” Han såg på henne en stund, handen fortfarande på hästens bog.
”Jag är glad att du vill stanna här ett tag.”
Garion log när han såg hur hon såg sig omkring. Det där uttrycket i hennes ögon — som om hon försökte förstå platsen, ta in den — det gjorde honom varm i bröstet. Hon såg verkligen gården, inte bara byggnaderna, utan helheten. Det betydde något.
Han hoppade ner från kuskbocken, tog emot hennes hand och hjälpte henne ner med en varsamhet som var nästan omedveten, som om det fallit honom helt naturligt.
”Det gläder mig att höra.” sa han lågt och såg på henne med ett snett leende.
”Det är ingen finherrgård, men den håller ihop. På något sätt.”
Han lät blicken vandra över gården en sekund. En höna sprang snett över gårdsplanen med flaxande vingar, och en av grisarna grymtade till borta vid sin inhägnad. Solen låg lågt över ladans tak, och vinden bar med sig doften av hö och jord. Skymningen närmade sig.
Från storstugan öppnades dörren med ett knarr. En kvinna i femtioårsåldern klev ut på farstutrappan och kisade ut i solen. Hon bar en blågrå yllekjol och ett förkläde med mjölfläckar, det mörka håret var samlat i en knut i nacken. Hon torkade händerna på en linnesnibb innan hon talade.
”Jaså, nu kommer du hem. Jag trodde nästan du somnat i smedjan hos Ormund”, ropade hon med viss skärpa i rösten, men tonen var inte elak. Så fick hon syn på Signe, och det ryckte lite i ögonbrynen. Elna lade huvudet lite på sned, som om hon betraktade något oväntat.
Garion harklade sig lätt.
”Mor, det här är Signe. Hon… hon ska stanna här några dagar. Hjälpa till lite. Se om livet på gården är något för henne.”
Elna betraktade dem båda tyst ett ögonblick. Hennes blick vandrade från Signe, till hur Garion stod nära henne, och sedan tillbaka till Signe igen. Sedan log hon – inte stort, men det var ett varmt, äkta leende.
”Jaha. Nå, då får vi väl se till att det blir ordning i gäststugan då. Om hon inte skräms bort av grismöget och Halriks muttranden till morgonkvisten.” Garion skrattade lågt. Morbror Halrik var ofta uppe tidigt, före tuppen, för att påbörja dagarnas alla sysslor. Det var något han trivdes med, morgondiset, daggen, muttra och grymta för sig själv, kanske med en pipa i munnen.
”Hon är modigare än hon ser ut, mor. Jag tror hon klarar sig.”
Elna gick ner för trappan och torkade händerna en sista gång innan hon sträckte ut en till Signe.
”Elna. Garions mor. Du är välkommen, Signe. Bara du inte väntar dig silverskedar och kvällsdanser. Här jobbar vi och äter när vi hinner.” Det fanns en glimt i ögonen – något som nästan kunde vara godkännande, om än försiktigt. En sorts prövande värme.
Garion såg på Signe och sänkte rösten så bara hon hörde:
”Det där gick bättre än väntat.” Och i hans ögon fanns den där lugna, trygga glimten som alltid lyckades få hennes oro att sjunka undan.
Garion log när han hörde Signes röst vid sin sida. Den där oron i hennes ton kändes mot bröstkorgen som ett lätt tryck – han ville skingra det.
”Nervös? sa han mjukt. Jag förstår det. Men det finns ingen anledning. Mor kommer mest vara glad över att jag inte kommer hem ensam för en gångs skull. Och Halrik… han muttrar alltid, men det är bara hans sätt att visa att han bryr sig.”
Han sa det med ett lätt tonfall, och log åt det. Han smackade lite åt hästarna, och vagnen fortsatte sin rullande färd genom Linenna, som långsamt gled förbi omkring dem.
”Du ser inte så mycket av byn härifrån, men den är större än man tror. Vi har två bagare nu, sedan gamle Göran fick för sig att lära sin dotter baka – och hon var bättre än honom redan efter en vecka. Och du har ju träffat Ormund. Grymtar mycket, men han bryr sig om folk mer än han låtsas. Vi har värdshuset Blå hästen, byns enda värdshus. Vi har en sömmerska, och på torget brukar det hållas marknad. Där kan du få tag på det mesta. Gå inte där om du är hungrig, det kan bli kostsamt. Vi har många duktiga bönder runt Linenna.” Han lät tyglarna vila lite medan han talade. Vagnen svängde ut från byn och ut på den slingrande landsvägen. Träden blev fler, husen färre.
Han såg framåt mot landskapet, som blivit så välbekant att han ibland knappt lade märke till det – men nu, med henne vid sin sida, kändes allt nytt igen.
”Du vet, gården är egentligen Halriks nu men den var morfars en gång i tiden. Jag har levt där hela mitt liv, med mormor, morfar, far… ingen finns kvar längre. Det är bara jag, mor och morbror Halrik. Det kan kännas tomt och ensamt ibland, när man en gång varit van vid en mer livad gård.” Han gjorde en liten gest framåt med huvudet.
”Storstugan är där vi bor alla tre. Den är inte märkvärdig, men väggarna är tjocka och taket läcker bara när det regnar ordentligt från öster. Det finns alltid en brasa igång i härden och mor ser till att det doftar nybakt bröd åtminstone två gånger i veckan.”
Vägen krökte genom en liten björkdunge, och strax därefter började man ana gärdsgårdar och de första grusiga hjulspåren som markerade gårdsstigen.
”Uthuset ligger snett bakom storstugan – där har vi ved, verktyg, det gamla fiskespöet Halrik aldrig använder och… ett och annat man kanske borde ha slängt för länge sen. Dasset är där också, bakom en hög buske. Mor brukar muttra om att det borde flyttas längre bort från köksfönstret.” Han log åt minnet, och rösten blev lite mjukare.
”Ladan ligger längre ner mot vägen, där står djuren om nätterna – fyra kossor, fem grisar som alltid bökar upp något de inte borde, ett dussin höns och en tupp. Dom springer mest runt som yra fjädrar, men de lägger ägg som de ska. Hästarna har sin egen del av ladan. Ena är arbetsvillig, den andra tror hon är prinsessa.”
Han vände sig lite lätt mot henne.
”I ett rum intill ladan har vi en badtunna. Vi värmer upp vatten när det behövs – eller när någon verkligen behöver en ordentlig tvätt, sa han med ett snett leende. Man får turas om, det är inte ofta det blir varmt nog för lyx.”
Vagnen gungade lätt över en rot. Framför dem öppnade sig nu gårdsplanen, inramad av träd, åker och låga byggnader. Storstugan låg lite upphöjt, med små fönster och ett tak där mossan trivdes. Till höger skymtade den lilla gäststugan, med väggar av grånat trä.
”Gäststugan står tom. Den är liten, men dörren knarrar fint och ingen kommer att störa dig där, om du så önskar. Du kan få den så länge du vill, om du inte vill bo i vagnen din, men gäststugan är rymligare.” Han lät orden hänga kvar ett ögonblick innan han fortsatte.
”Och där, bortom åkern och träden där, bor änkan Ullis. Hon har bott där sedan jag var barn. Hon såg min far växa upp. Ända sen hennes egen man gick bort har hon hållit sig för sig själv, men hon är vänlig. Hon kommer att vilja veta vem du är – kanske ställa några för många frågor, men det är bara hennes sätt att säga att hon bryr sig.” Garion blev tyst ett slag, så vagnen fick tala. Gruset under hjulen, fågelsången i träden, vinden i säden.
”Det här är ingen storslagen plats. Men det är hemma…” Garion andades långsamt ut, som om han burit berättelsen hela vägen och först nu släppte taget.
”Mitt lilla hörn av världen…” Han såg på henne igen, något ömt i blicken.
”Du är välkommen här, Signe. Det menar jag.”
Garion kunde inte hålla tillbaka det leende som spred sig över hans ansikte när hon sa de där orden. “Du är mer för mig… än bara någonting på vägen…” Det var som om något tungt inom honom släppte. Det hon sa… det var mer än han vågat hoppas på. Och när hennes läppar fann hans, ömt och tacksamt, blev han alldeles varm inombords. En värme som inte kom från solen, utan från vetskapen att hon valt att stanna. Om så bara för en tid.
Han höll henne kvar i famnen ett slag längre, smekte hennes rygg med en hand, den andra vilande mot hennes nacke.
”Jag är glad, Signe… att du vill stanna. Det betyder mer än jag kan säga. Du ska få se min värld, och jag ska göra allt jag kan för att du ska känna dig trygg i den. Även om du… en dag rider vidare.” Han log snett mot hennes viskande glimt om att se honom arbeta, och kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn.
”Jaha, du menar så, va? Då får jag väl hålla ryggen rak och hålla ordning på svetten, ifall jag nu ska betraktas av en så skön åskådare…” Det blev ett skratt mellan dem, lågmält och äkta. Sen färdades de tillsammans mot byn.
⸻
När de nådde Linenna igen började eftermiddagen redan dra sig mot kväll. Solen silade varmt mellan trädtopparna och vinden bar doften av hö och smuts. Garion stannade vagnen vid sidan av smedjan, hoppade ner och ropade ett kort:
”Vänta här en stund, jag ska bara rapportera.” Han tog verktygen han lånat från Ormund och gick in genom smedjans öppna dörr. Där inne var värmen intensiv och luften tung av glödande metall. Ormund stod vid ässjan, höll en glödgad järnstav med tång och slog den mot städet.
När han fick syn på Garion såg han först lätt irriterad ut.
”Jaså, där kommer du äntligen. Jag trodde nästan du rymt med hjulet.” Garion ställde försiktigt ner verktygen vid bänken.
”Nej då. Hjulet sitter på plats igen. Det blev lite mer arbete än väntat… vagnen hade lutat farligt snett.”
Ormund kisade mot honom, torkade pannan med underarmen. Skulle just svara, men då föll hans blick över Garions axel, ut genom dörröppningen. Där ute, på trappsteget till vagnen, satt Signe med benen i kors och såg sig omkring i byn.
Ett ögonblicks tystnad. Ormunds ögon smalnade, men inte i ilska – snarare i förståelse.
”…Mm. ’Mer arbete än väntat,” muttrade han, nästan för sig själv. Sedan grymtade han, huffade, och vände tillbaka till sin bälg.
”Nåväl. Du får väl laga hjulet ordentligt nästa gång. Och se till att hon inte rymmer med ditt hjärta medan du håller på.”
Garion drog lätt på munnen, men sa inget. Han bara nickade, tackade för dagens arbete och gick tillbaka ut i kvällssolen.
Signe satt kvar där på trappsteget, solens sista strålar fångade i hennes hår. När han kom fram lutade han sig mot vagnen och gav Signe en lycklig blick.
”Kom, nu ska jag visa dig gården.” Sa han till henne.
Garion stod stilla ett ögonblick när deras fingrar möttes. Hennes hand var svalare än hans, men det var något i sättet hon tog den – som om hon ville hålla fast vid någonting, trots att vinden fortfarande försökte blåsa henne vidare.
Hans blick vilade i hennes. Han såg oron där. Men också en längtan. Kanske samma som rörde sig i honom själv. Så han andades in, djupt, som för att samla mod till något han inte riktigt visste om han hade rätt att säga.
”Du… Signe…” Hans röst var låg, nästan lite trevande. Han sneglade bort ett ögonblick, som för att väga sina ord mot vinden, innan han fortsatte.
”Jag tänkte på en sak. Och… det kanske är framfusigt av mig. Du kanske redan har ett mål. Ett ställe där du ska vara, någon som väntar på dig. Jag vet ju inte varför du hade vägarna förbi Linenna. Och det här… det vi delade… det kanske bara var en paus för dig. Något på vägen…” Han tittade upp igen, sökte hennes blick, lät den få se ärligheten i honom.
”Men… om du inte har nånstans du måste vara just nu, så skulle det… glädja mig, om du ville stanna. På min gård. Bara några dagar, inte mer än så, om du vill. Jag vill få lära känna dig. På riktigt. Inte bara som ett möte i en vagn, eller en blick i skymningen.” Han drog ett djupt andetag, lätt nervöst.
”Du får ett eget rum, om du vill ha det. Eller rida in till byn varje dag och se dig omkring. Jag kräver inget av dig, Signe. Jag bara… jag vill inte att det här ska ta slut innan det ens fått börja. Han lät tystnaden hänga kvar, men inte för tung. Bara så att hon kunde känna att han menade det – utan press. Bara en dörr på glänt. Ett val.
Och så, lite tystare, med en nästan blyg ton:
”Hästen får plats i stallet. Och dina saker… kan jag bära, ifall det behövs…”
Garions händer arbetade vant. Medan solen sjönk allt längre bakom trädtopparna, låg hjulet nu rätt mot axeln, och han drog åt de sista bultarna med ett ljudligt knak. Han drog sig bakåt på hälarna och inspekterade arbetet. Det satt stadigt. Ingen sned lutning längre. Vagnen skulle hålla för färd.
Han drog med underarmen över pannan och reste sig, sträckte lite på ryggen som protesterade svagt efter timmar i obekväm vinkel. Det var först då han såg henne – där på trappsteget. Tyst. Iakttagande. Ett litet leende i mungipan.
Garions bröstkorg stannade upp en sekund. Sedan kom andningen tillbaka, tung men lättad. Hon hade inte gått. Hon satt där, verklig och nära, inte bara en dröm från några timmar sedan.
Han tog ett steg mot henne, sen ett till.
”Jag såg dig inte först, sade han med låg röst, nästan som en ursäkt. Men hans blick höll sig fäst vid henne, som om han inte riktigt vågade släppa. En kort tystnad låg mellan dem innan han fortsatte, något mer samlad nu:
”Hjulet sitter fast igen. Vagnen lutar inte längre… och jag… måste rapportera till Ormund. Han väntar nog redan. Han skickade ut mig för att laga vagnen för flera timmar sen.
Garion torkade av händerna på byxbenen, tog ett steg närmare trappan, och sökte hennes blick. Tonen i hans röst blev lite mjukare, nästan försiktig:
”Vill du följa med till byn? Eller… stannar du här? Frågan hängde i luften längre än nödvändigt. Den handlade inte bara om färdväg. Han visste det. Kanske visste hon det också. Men han sa inget mer. Ville låta henne välja – utan press, utan förväntningar. Han drog in ett långsamt andetag, som om han försökte hålla tiden stilla medan han väntade på hennes svar.