Ekorren såg på dem alla i tur och ordning. Dess ludna svans vajade lojt från sida till sida. De små ögonen fastnade vid Eärmelindo. I flera andetag förblev den så med huvudet lätt på sned som om den övervägde vad den skulle göra härnäst. Den blinkade långsamt.

“Nåväl”.

Knappt hade det simpla ordet lämnat djurets läppar innan något långt större…[Read more]

Enduriel log, eller hon hade gjort det om hennes ansikte varit kapabel till det. Självklart kunde Eärmelindo känna hennes närvaro, även från den här höjden och dold som hon var av sin illusion. Den alven besatt ett makalöst medvetande och enastående telepatiska förmågor, de enda hon någonsin kunnat komma att jämföra med sina egna. Det förvånade…[Read more]

Känslan var subtil men kristallklar. En plötslig panik rörde sig i utkanten av hennes egna tankar och slog mot hennes mentala barriärer med en våg av isande skräck. En skräck som inte var hennes egen… Ett annat medvetande. Förnimmelsen förvånade henne inte dock. Känslosvall av alla de slag var bara att vänta sig i en stad så tätt befolkad som de…[Read more]

Enduriel hade hört tillräckligt. Hon brast ut i ett hjärtligt, klingande skratt som fick de närmaste gästerna att vrida på huvudet. Hon var inte helt säker på varför hans ord hade roat henne så. Var det lättnad som hans ord hade frammanat? Lättnad att elden brann i hans blod trots allt och det kraften fortfarande levde i denna tidens barn? Eller…[Read more]

Vinden… så sval när den rusade förbi hennes ansikte. Solen… så varm mot hennes rygg under en ändlöst blå himmel. De stadiga, rytmiska slagen från hennes vingar och den hypnotiserande stillheten i hennes stilla glidande över staden som sträckte ut sig långt under henne. På det hela taget hade allt detta varit nog för att vagga henne in i en lä…[Read more]

Enduriel gav Kael en lång blick. Hennes leende var knivskarpt och hennes ögon glittrade farligt. Äntligen, lite ryggrad… Vetgirig… En flammande vilja att ta sig till en mer dominant position… Kanske denna nykläckta unge hade mer att ge ändå? Kanske den gamla flamman av hennes släckte brann i hans själ trots allt, hur svag den än må vara. Sakta tog…[Read more]

Det finns blickar som inte går utanför alla ord. Blickar vart budskap går raka vägen in i själen och kringgår alla försök till förklaring. Den blicken Enduriel gav Kael vid hans sista ord var just en sådan blick. Det var en feral blick. I hennes ögon brann den vildsinta synen hos en vars gräns är nådd och som måste tillrättavisa en retsam yngling.…[Read more]

Enduriel fick anstränga sig hårt för att inte sucka när Kael bröt deras ögonkontakt. Hon var besviken. Det fanns inget annat sätt att beskriva det. Hon hade hoppats på så mycket mer av honom. Kaelreds beryktade Drakriddare och en av få sista av det gamla drakblodet. Men kanske hon hade hoppats på för mycket? Trots allt, vad kunde hon egentligen…[Read more]

Enduriels leende mattades en aning. Hon höjde på ett smalt ögonbryn och tog en lätt sipp ur sitt glas utan att släppa Kael med blicken. Ingen behövde tankeläsning för att se att hennes namn hade klingat bekant i riddarens öra. En svag, avlägset klocka måhända, men en klocka icke desto mindre. För ett ögonblick övervägde hon att tränga djupare…[Read more]

Ett snett leende spred sig över Enduriels läppar vid synen av mannen. Hennes flammande gröna ögon synade honom noggrant och tycktes närmast borra sig in i hans med en hypnotisk glöd. Det var en respektingivande blick. Blicken hos en person väl medveten om sin egen makt och som inte tvekar inför att bruka den.

Hans presentation var överflö…[Read more]