Elania rusade ner för trappen vid sidan av värdshuset, genom korridoren och in i kokhuset. Hon rev ner diverse örter vars glaskupor gick sönder när dom föll från sina hyllor i jakt på himmeljärva, en magisk växt med många egenskaper, eftertraktad och mycket sällsynt. Hon visste att den örten i kombination med flugsvamp gjorde en kraftfull energisk bryggd, om man tillreder den rätt. Då hon hade sett sin farbror tillverka en vid ett tillfälle kände hon sig tillräckligt säker, med situationen i åtanke var det trots allt en fråga om liv och död.
Elania fortsatte att leta i fullständig men ändå kontrollerad panik innan hon hittade en brun glasburk innehållandes den magiska örten. Hon tjöt till av framgång, därefter tillsätte hon båda ingredienserna i en halvfull behållare av läder och skakade den med drakjuice. Hon öppnade korken och luktade på den belåtet, det hade gått som planerat.
Gabriel låg fortfarande på marken när hon kom ut igen. Utan att se sig för sprang hon fram till honom, lyfte hans huvud och tvingade honom att dricka ur behållaren. Ett våldsamt ljud ekade utöver byn när Gabriel började skrika av smärta, han vred sig likt en ål på land innan hans ögon förändrades från becksvart mörker till ett kristallklart guldig sken. Han flög upp på ben som att hans muskler blivit lika spänstig och snabba som en krigsbåge innan han vände sig om mot sin älskade som vid det här tillfället uppmärksammade att kvinnan som spelat så vackert var borta.
När Elania såg honom i ögonen förstod hon vad han tänkte, hon visste i sitt hjärta att Gabriel inte längre var samma man. Hans utstrålning var annorlunda. Påverkad av grymma handlingar kunde man se hans smärta bakom det vackra ansiktet, man kunde se hans behov av hämnd. Det fanns bara ett val kvar för henne, att fly. Hon gav Gabriel läderbehållaren med en dos kvar innan han omfamnade henne. Gabriel viskade i hennes öra att hon gjorde bäst i att fly till utkanten av skogen angränsande byn, mot utkiksposten för att vänta på deras återkomst.
Efter en lång kyss började Elania springa längst med palissaden, ut ur byn så långt hon förmådde. Hon följde efter barden men snön gjorde det mycket besvärligt och vinden hjälpte föga.
Vinternattens snö låg tung på marken och det enda ljuset var facklornas vackra sken. Gabriel som i vanliga fall älskade dom brinnande uppoffringarna till ljusets skapare kände nu obehag av att synas. Panik skälvde igenom honom när han lyftes över axeln från sin räddare, omedveten om vad som skulle hända. Hans hjärta pulserande så intensivt att det kändes som att det var nära på att explodera men samtidigt kände han sig säker. Det var något om främlingen som just räddat honom, han verkade fullständigt lugn, vilket för Gabriel var helt ofattbart. All död runt omkring dom och all eld verkade inte vara nytt för hans räddare. Han försökte prata, utrycka sig, men föll in i omedvetande istället.
*
Elania skrek när hon såg Gabriel, han hade svarta fläckar i ansiktet och kraftiga blodådror likt pulserande rötter ända ner till halsen. Hon kastade sig över honom efter hans fall till marken och blev medveten om allt blod. Med panik i rösten försökte hon ta kontakt med honom som bara låg där, han hade slutat röra sig, han verkade inte vara medveten längre, det var som att han var någon annan stans. Med tårar grät hon högt, jämrades. Hon befann sig i en mardröm som inte gick att vakna ur och visste inte vad hon skulle ta sig till. Gabriel blev medvetande igen, öppnade ögonen och försökte säga något men somnade lika snabbt igen.
Hon hade varit omedveten om omgivningen tills nu och insåg plötsligt dödens odör i vinden, all rök och eld som härjade över den tråkiga byn hon kallar för hem. Hon frågade sig själv vad det var som föregick men nu behövde hon klarhet då världen såg ut att vara på randen till dödens rike. Hon synade främlingarna som stod där i vad som kändes som en evighet innan hon utbrast ” Klarhet! den här vägen!” och började springa mot tavernan bara för att stanna halvvägs, hon vände sig mot främlingarna och röt en order om att lyfta den unge mannen i päls upp på ponnyn och följa med. Gabriel som nu hade vaknat till igen lyckades framkalla en tydlig viskning ”det är bäst att göra vad hon säger, åtminstone när hon använder den rösten” innan han driftade iväg i sömn igen.
På baksidan av det stora trähuset gled källarluckan smidigt upp på sina gångjärn, ”kom igen nu!” hon rusade ner för stentrappan utan att se sig om. “Skynda er!”
Livet som en Varaniar var för Minasis oumbärligt, hon hade bara existerat i sextiofem år och var fortfarande obunden i en värld som kräver massa för att interagera. Hon var en entitet, en person vars medvetande bibehölls av en samling magiska energier. Frustrationen att leva ett liv utan att förmå sig att plocka upp ett föremål eller att röra en annan person var så stark att hennes kraftfält surrade okontrollerbar många gånger och hennes skimrande färger avslöjade vilket humör hon var på, men för dom flesta var det svårt att avgöra då energin är av en magisk natur. I dag var hon dock nöjd med tillvaron, idag hon var marinblå.
Minasis hade som sin vän inte uppmärksammat kaoset på skeppet då hon surrade tillfreds i sin vanliga värld av komplicerade tankar och resonemang om magiska konstellationer i förhållande till den verkliga världen. Det var först när skeppet kantrade som hon blev medveten om omgivningen. En stark kraft tog tag i henne och drog hennes vibrerande kropp ner i djupet. Minasis försökte skrika efter sin vän men allt som hon kunde framkalla var ett svagt ljus. Det sista hon såg innan hon svimmade var sönderbrutna träplankor från skeppet som spolades ner i den virvlande strömmen.
Elania var fortfarande hög av all drakjuice hon hade druckit under kvällen, det var hennes farbror som hade framställt brygden i källaren av tavernan som familjen hade ägt i fyra generationer. Enligt familjetradition går kunskapen ner i fallande led till den yngre brodern men eftersom Gunnar, som Elanias farbror heter, är den enda mannen i familjen vid liv fick hon motvilligt mantla rollen som kokerska.
Kvällen hade varit lugn i tavernan det var en vanlig tråkig kväll som alla andra kvällar. Hennes tankar vandrade till Gabriel, den enda mannen hon någonsin hade tyckt om och älskade. Bilden av hans svettiga muskler under hårt arbete med gruvhackan fick hon att rodna och när hon kvicknade till efter att ha stått och stirrat på väggen ett tag bestämde hon sig för att gå ut.
Utan att se sig för traskade hon ut från tavernan och träffas av något hårt som kastade henne till marken, ett par hovar kom över henne i rasande fart för att i sista stund slå ner vid sidan av hennes huvud. Bröstet bultade men juicen höll hennes sinne kallt.
”Är ni från vettet” utbrast Elania med sin skarpa röst när hon reste sig ovanligt snabbt på fötter, hennes kolsvarta pupiller som nu täckte hela vitögat genomborrade främlingen.
*
Gabriel flåsade tungt när han sprang runt krönet på det sista torvhuset innan den heliga platsen mitt i byn. Blodet som täckte hans kläder hade vid det här laget frusit till is men det var inte kylan som fick han att stanna, utan något helt annat.
”Släpp vapnet” röt en kraftig mansstämma och Gabriel lät svärdet falla till marken utan att tveka.
Han tappade hakan av synen, ett tiotal soldater stod dold i magisk skugga med en härförare som tornade över dom. Härföraren var iklädd en skrud av svart benlamell och han stod vid det heliga stenornamentet med sin förruttnade hand högt över huvudet. Han yttrade sin vassa röst på ett tungomål som närmast går att beskriva som ren illvillig ondska. Hans ögonhålor brann av eld och dennes fasansfulla aura vars skräckinjagande påverkan isade den som vågade kasta sin blick mot honom, fick Gabriel att darra.
Den unge mannen klädd i päls vek sin blick mot marken bara för att finna sig omringad av dessa demoner, dessa skuggkrigare vars närvaro förgiftade allt ljus. En ilning brann längst ryggraden på munklärlingen av svärdets och Athal’s ljus innan han föll till marken skakandes.
