Drakungen tog glädjeligen emot bitarna och började att mätta sig på dem. Han tänkte över Eilis ord och det tog inte lång tid innan han sa “Jo, det blir bäst..”
Han trivdes i både vått, kalt, mörkt och ruskigt väder. Men det var snarare ett mål inom honom som var problemet. Han var liten och nykläckt, sårbar och dödlig. Just nu var han inte olik någon annat djur även om han var en drake. Han skiftade synen från köttbitarna och gluggen till Eili och började undra.
“Säg mig mer om dig själv. Jag måste veta mer om dig.” sa han henne.
En lättnad flöt omkring honom när de orden nådde öronen på honom. Gott! Då slapp han nu att tänka ut vägen och kunde i stället komma till mötes med hur han ens kom ifrån sitt berg till att börja med. Allt han minns är en djup och rik röst, likt växtligt rött vin. Var detta hans väktare? Var var hon nu? Mycket att tänka på men inga svar, det kanske var att slösa bort tiden. Denna kvinna säger att det finns många berg, spelar det någon roll vilket berg vi går till? Hans mage vrålade och som en liten kyckling unge började han att sniffa och känna av i fall det fanns ännu mer kött i närheten.
“När ger vi oss av?” Kunde han höra sig spörja medans han skådade rummet omkring sig. Det var dunkelt och mysigt, väl skyddat från stormen i världen utanför. Måhända att han sporde just för att veta hur länge han kunde stanna innan de skulle ut. Han vågade ännu inte erkänna det för sig själv men skräcken började hinna i fatt honom som om han vore en nyfödd yngling..
Närmsta berg kanske var gott till att börja med..
Det tog inte långt förrän ynglingen kröp in i värmen medans han tänkte över sitt svar. Utanför gluggen fortsatte det att regna och blåsa å fullo, men något mysigare nu än för några ögonblick sedan. Spillerhamn? Detta sa honom inget.. han visste endast att han skulle till ett berg. Täckt med snö och is, där det var kallt.
“Jag vet inte var det är.” Sa han obekvämt. “De is och snöklädda bergen. Dit måste vi!”
Han saknade kunskapen att ta sig dit själv. Allt hängde egentligen på denna kvinna. Den tanken tyckte han inte om, men hans instinkter skrek samt att han var i nöd av hjälpen.
Jökel stirrade rakt tillbaka mot Eili. Oblinkandes och tystlåten. Han hade inte väntat sig ett sådant svar.. utan motstånd och var redo att ta i tu med det. Slutligen blinkade han ett par gånger lite nervöst. Han kunde inte låta henne veta att han valde henne eftersom han hade varit lite panikslagen. Han tog helt enkelt första bästa val och hade inte genomkollat så att det dög..
“Jag kunde känna det. Din blick säger mycket.” Gav han ifrån sig till slut och hoppades att det lät vagt men starkt nog.
Nå, nu när de var bundna var han inte längre i nöd av att frukta henne längre. Några småkliv fram tog han och rörde sig långsamt mot henne. Det var kallt utanför äggets skal och han ville få sig lite värme.
“Vilket berg menar jag? Jo, berget! Vilket annars?” Sa han som om det vore självklart. Men sedan slog det honom, efter en blick ut genom gluggen.
“… Var är vi?”
Drakungen låg på golvet ett litet tag för att återhämta sig från trolldomen. Till slut lyckades han vakna till lite tack vare lukten av mer kött. Regnet höll fram med att ösa ned och varje droppe slog mot husets tak likt grus.
“Du skall ta mig till bergen.” kom rösten fram igen, men klarare denna gång.
“Du skall. Vi delar nu liv, ljuter döden mig så tar han dig också.” Han stirrade nu tillbaka in i hennes ögon.
“Du måste ta mig till bergen. Jag har inget val än att ta med dig, jag har valt dig.”
Han började otåligt sniffa efter köttbiten och försökte nå den men kom inte längre än att vända sig på ryggen innan orken slocknade. Ännu en blixt slog ned innan åskdånet anlände.
Blå ögon tittade stint in i kvinnan egna en lång trång stund tills den lille skiftade synen över till den usträckta köttbiten i hennes händer.
Drakungen for långsamt fram nosandes och efter en sista blick mot kvinnan godtog han köttet.
Tuggandes sträckte krabaten på sig. Alldeles snövit fjäll och hud med lena drag täckte det mesta av kroppen.
Man skulle trott att det var lika mjukt som snö tills ungens klor kliade till och hårda ljud hördes när de två ytorna krockade.
Längre blå fjäll som steg som en bergsrygg över huvudet och kroppen såg mycket hårdare ut. Men knappast dålde detta den mångblåe magen
som liknade en frusen sjö som kunde spricka. Kroppsänderna slutade i vad som såg ut som ett kantigt huvud med två väldiga käftar;
den andre i en klubbsvans som verkade för tung för ynglingen att lyfta helt från marken. Likt vingarna som också var ännu för små för
att lyfta själve draken från jorden.
Han återgick till att stirra och allt slog till när nästa blixt slog ned.
I det ögonblick tjöt draken till och hoppade fram, ögon lysande.
Två rep av imma sköt fram och slingrade sig fast runt Eilis vrist.
Så kallt så att det snart kändes att vara under frysande vatten.
“Eili”
Ungen började att skaka men tog ännu ett steg fram och höll sin blick med Eilis.
“Jökel” Kom rösten igen som gnisslande sten.
“Bergen, jag… bergen.” Och i ett ögonblick föll ynglingen i hop och allt blev svart.
Kölden for lika snabbt som han kom och tystnaden återkom.