Jökel stod först alldeles stilla, blicken hård och vaksam. Det tog ett ögonblick innan hennes ord riktigt nådde honom.
Hans hals spändes, men han försökte andas lugnt, djupt.
“Inte… nu,” upprepade han tyst, nästan för sig själv, innan han skakade på huvudet och försökte rätta till hållningen, som om han försökte minnas hur stor han borde se ut. “Bra. Då förstår vi varandra.”
En klumpig tystnad följde innan han tillade, tonläget nästan urskuldande
“Men jag menade det jag sa. Jag kommer växa, mycket. Hjälp mig så kommer jag vara skyldig dig en stor tjänst, jag är säker på att jag kan vara av nytta!”Han såg upp mot henne, osäkert men allvarligt.
En kort paus, innan han lade till, nästan viskande
“Du behöver dessa ‘pengar’? Kan jag hjälpa?”
Jökel såg på henne länge, stilla. Hennes skratt fick honom att röra på huvudet som om han försökte förstå ett språk han glömt.
“Du trodde att jag var… föda?” frågade han slutligen, med en svag, nästan förbryllad rynkning över nosryggen. “En måltid.”
Det kom inget väsande, ingen ilska, bara ett långsamt, djupt andetag som fick en frusen lukt att fylla rummet. En svag ton av oro kröp in i rösten. “Du … nej, nej … ” Han lutade sig fram, nästan vädjande. “När jag växer, då fäller jag fjäll, de är hårda som issten, skimrande. Mina tänder, de växer tillbaka varje gång jag tappar dem. Jag kommer kunna beskydda dig!”
Ett försök till ett stelt leende drog över hans käkar, men det såg mest ut som att han försökte dölja sin rädsla eller ett försök till att se hotfull ut.
“Du behöver inte äta mig. Jag kan bli värdefull för dig, Eili. Bara… ge mig tid.”
Sedan, efter ett ögonblick av tystnad “Jag är inte god föda, jag lovar … jag kan hjälpa … bara inte bli …”
Jökel satt tyst, blicklös, medan regnet piskade mot taket och vinden viskade. Hans fjäll lystes inte längre upp av blixten, de låg mer som skuggor.
“Min stam… vi följde inte döpta år, månader, inte dagar. Det fanns några som lyssnade på isens rörelse.”
Ett suck kunde höras. “Detta betyder antagligen att mitt berg inte blir så lätt att finna …”
Han lyfte huvudet och stirrade på Eili trots tröttheten.”Pengar? Vad är det? Föda? Trodde du att jag var föda?” frågade han blinkandes.
Det låg något sjudande i frågan Eili ställde. Som när glöd i kallt kol som blossar till liv. I ett andetag kom mycket att säga tillbaka från en evighet som ett ägg. Otänkandes och kall.
Han låg stilla en stund, och isen i hans fjäll knäppte svagt som när ett fruset hav rör sig under månen. När han till sist talade, så reste han sig till alla fyra ben och spred ut sina vackra isglimrande men små vingar. Rösten var dämpad, som om den måste leta sig upp från en skåra i marken.
“Jag minns… snö som aldrig smälte och hav som inte sov. Där vinden skar som ramnsten, levde jag och min stam, isens barn.
Vi bar havet. Våra andetag fick isen att vandra, våra klor tuggade de stora isklipporna sönder så att nytt liv kunde vakna i djupet. Det var vårt kall att livnära så resten kunde äta, så vi kunde leva. När isen rörde sig, levde allt. När den stod still, svalt vi.”
Han tystnade. Det var som om han själv försökte minnas hur världen brukade låta. Detta slog honom inte riktigt förrän nu.
“Vi var stolta. Starka. Och det är det sista jag minns …” Hans blick sökte Eilis ansikte, långsamt, nästan försiktigt. “Jag vaknar i en värld jag inte känner. Namn jag inte minns. Du säger Spillerhamn, jag hör bara vinden från södern.
Säg mig Eili, varför tror du att jag är här?” Han vänder ett öga med sitt huvud mot Eilie och glor in i hennes.
“Hur länge sedan var detta? Jag vet inte bara var jag är, men när är jag?” helt plötsligt var han framför henne oblinkande och stirrande med kylan från hans andetag över henne.
Drakungen tog glädjeligen emot bitarna och började att mätta sig på dem. Han tänkte över Eilis ord och det tog inte lång tid innan han sa “Jo, det blir bäst..”
Han trivdes i både vått, kalt, mörkt och ruskigt väder. Men det var snarare ett mål inom honom som var problemet. Han var liten och nykläckt, sårbar och dödlig. Just nu var han inte olik någon annat djur även om han var en drake. Han skiftade synen från köttbitarna och gluggen till Eili och började undra.
“Säg mig mer om dig själv. Jag måste veta mer om dig.” sa han henne.
En lättnad flöt omkring honom när de orden nådde öronen på honom. Gott! Då slapp han nu att tänka ut vägen och kunde i stället komma till mötes med hur han ens kom ifrån sitt berg till att börja med. Allt han minns är en djup och rik röst, likt växtligt rött vin. Var detta hans väktare? Var var hon nu? Mycket att tänka på men inga svar, det kanske var att slösa bort tiden. Denna kvinna säger att det finns många berg, spelar det någon roll vilket berg vi går till? Hans mage vrålade och som en liten kyckling unge började han att sniffa och känna av i fall det fanns ännu mer kött i närheten.
“När ger vi oss av?” Kunde han höra sig spörja medans han skådade rummet omkring sig. Det var dunkelt och mysigt, väl skyddat från stormen i världen utanför. Måhända att han sporde just för att veta hur länge han kunde stanna innan de skulle ut. Han vågade ännu inte erkänna det för sig själv men skräcken började hinna i fatt honom som om han vore en nyfödd yngling..
Närmsta berg kanske var gott till att börja med..
Det tog inte långt förrän ynglingen kröp in i värmen medans han tänkte över sitt svar. Utanför gluggen fortsatte det att regna och blåsa å fullo, men något mysigare nu än för några ögonblick sedan. Spillerhamn? Detta sa honom inget.. han visste endast att han skulle till ett berg. Täckt med snö och is, där det var kallt.
“Jag vet inte var det är.” Sa han obekvämt. “De is och snöklädda bergen. Dit måste vi!”
Han saknade kunskapen att ta sig dit själv. Allt hängde egentligen på denna kvinna. Den tanken tyckte han inte om, men hans instinkter skrek samt att han var i nöd av hjälpen.
Jökel stirrade rakt tillbaka mot Eili. Oblinkandes och tystlåten. Han hade inte väntat sig ett sådant svar.. utan motstånd och var redo att ta i tu med det. Slutligen blinkade han ett par gånger lite nervöst. Han kunde inte låta henne veta att han valde henne eftersom han hade varit lite panikslagen. Han tog helt enkelt första bästa val och hade inte genomkollat så att det dög..
“Jag kunde känna det. Din blick säger mycket.” Gav han ifrån sig till slut och hoppades att det lät vagt men starkt nog.
Nå, nu när de var bundna var han inte längre i nöd av att frukta henne längre. Några småkliv fram tog han och rörde sig långsamt mot henne. Det var kallt utanför äggets skal och han ville få sig lite värme.
“Vilket berg menar jag? Jo, berget! Vilket annars?” Sa han som om det vore självklart. Men sedan slog det honom, efter en blick ut genom gluggen.
“… Var är vi?”
Drakungen låg på golvet ett litet tag för att återhämta sig från trolldomen. Till slut lyckades han vakna till lite tack vare lukten av mer kött. Regnet höll fram med att ösa ned och varje droppe slog mot husets tak likt grus.
“Du skall ta mig till bergen.” kom rösten fram igen, men klarare denna gång.
“Du skall. Vi delar nu liv, ljuter döden mig så tar han dig också.” Han stirrade nu tillbaka in i hennes ögon.
“Du måste ta mig till bergen. Jag har inget val än att ta med dig, jag har valt dig.”
Han började otåligt sniffa efter köttbiten och försökte nå den men kom inte längre än att vända sig på ryggen innan orken slocknade. Ännu en blixt slog ned innan åskdånet anlände.
Blå ögon tittade stint in i kvinnan egna en lång trång stund tills den lille skiftade synen över till den usträckta köttbiten i hennes händer.
Drakungen for långsamt fram nosandes och efter en sista blick mot kvinnan godtog han köttet.
Tuggandes sträckte krabaten på sig. Alldeles snövit fjäll och hud med lena drag täckte det mesta av kroppen.
Man skulle trott att det var lika mjukt som snö tills ungens klor kliade till och hårda ljud hördes när de två ytorna krockade.
Längre blå fjäll som steg som en bergsrygg över huvudet och kroppen såg mycket hårdare ut. Men knappast dålde detta den mångblåe magen
som liknade en frusen sjö som kunde spricka. Kroppsänderna slutade i vad som såg ut som ett kantigt huvud med två väldiga käftar;
den andre i en klubbsvans som verkade för tung för ynglingen att lyfta helt från marken. Likt vingarna som också var ännu för små för
att lyfta själve draken från jorden.
Han återgick till att stirra och allt slog till när nästa blixt slog ned.
I det ögonblick tjöt draken till och hoppade fram, ögon lysande.
Två rep av imma sköt fram och slingrade sig fast runt Eilis vrist.
Så kallt så att det snart kändes att vara under frysande vatten.
“Eili”
Ungen började att skaka men tog ännu ett steg fram och höll sin blick med Eilis.
“Jökel” Kom rösten igen som gnisslande sten.
“Bergen, jag… bergen.” Och i ett ögonblick föll ynglingen i hop och allt blev svart.
Kölden for lika snabbt som han kom och tystnaden återkom.