Joij visste att hon ville få se mer, men att ens få kliva över till andra sidan vore galet men det är väl speciellt och så att det var väl att om man väl passerade så var det när på en omöjlighet att hitta tillbaka. Så hon borde inte ens tänka på att hon ville få titta in där på andra sidan slöjan, igen.
-“Du.. är fin.. Joij förstår.” Det var väl egentligen det viktigaste! Hon undrade väl lite som sagt hur det verkar vara med att Eir inte visste, men Eir hade ju varit här länge ju! Så borde inte Eir fått avkomma redan.
Hon behövde inte heller oroa sig att skada Eir, det glädjer henne. Hade nog aldrig tänkt sig att Eir skulle vara så väldigt jättestor! Var ju längre än Fier och det med mycket.
Hon flyttade sin svans som det vore naturligt för att ge Eir tillåtelse att röra vid henne, lägger den åt ena sidan för att då kvida högt när hon kände var Eir gjorde. Hon föll nästan pladask på mage av känslan, men tur att hon hölls uppe ändå.
Inte ens värmen här inne verkade påverka henne så mycket längre, mer än positivt för att hennes sekret där höll ju henne bra temperatur.
Hon tryckte sig lite mot vad Eir gjorde, hon gnyr igen och visst var hon redan dyngsur, det dröp om henne.
Att hennes sekret påverkade Eir så mycket som det gjorde, hade hon inte lagt märke till i att det var det utan hon märkte ju att Eir blev mer engagerad och doftade mer ljuvligt.
Hon kramade om benen lite på Eir för att ha något att hålla i, hon rörde på underkroppen och slickade så djupt med den långa tungan i Eir. Så långt in som den långa, tjocka tungan kunde möjligt leta sig för att då ge ifrån sig förtjusande små läten av välbehag. Hon kvider högt igen, som Eir kom åt något känslig som fick hennes kropp att skälva.
Det gick en våldsam stöt längest hennes ryggrad och hon ger ifrån sig ett utdraget stön som hon försökte dämpa med att trycka sig nära Eirs sköte.
Hon försökte hämta sig, men vid det här laget var det inte längre som det droppade från henne utan det är tydligt att hon var en som det rann ifrån. Hennes nedre läppar kändes våldsamt svullna, försökte nästan som dra in det som smekte henne där i och nere.
Joij tyckte det var spännande, hon hade inte sett någon som Eir innan. Hon hade sett andra insekter, men de var ofta mindre och inte alls så roliga. De råkade gå sönder om man rörde vid dem, men hon vågade ta i mer här när hon rörde vid Eir för att hon visste inte om hennes beröring kändes. Blicken höjdes för att se upp längst Eir, hen va så stor!
-“Eir.. pratar.. inte som förut..” Hon var säker på att det måste ha att göra med hur hen såg ut nu.
Hon märkte rörelserna, men hon gjorde nog inget som att hindra Eir från att röra vid henne och hon fnissade lite när de små tentaklerna strök hennes kind. Ögonen klippte till och hon skulle sätta sig upp allra minsta efter att ha smakat på Eir som då gjorde henne nära på yr.
-“Eir.. så finns många av Eir..? Men bara en Eir här.” Lite blev hon undrande, nu förstod hon ju också vad hen menade med att det var att de fick vänta med frågorna. Hon tryckte sig lite mot Eirs arm, bara allra minsta och var inte rädd för några klor heller även om de så mer än vassa ut.
-“Så.. Eir.. lägger ägg..?” Nyfiken kan tänkas, men det gjorde de insekter som hon sett. Skulle hen ha möjlighet att göra det nu med, eller la dem ägg i andra? Hon tippade huvudet lite och smekte sin egna kropp mot den allt hårda kroppen.
Hade missat att det rann från Eirs ögon, för det fanns mycket mer att titta på! Hon utforskade ena armen, nosade på den och lät tänderna rispa lite där emot.
-“Gör ont om Joij.. gör så?” Nyfiken ännu. Plötsligt hade hon tusen frågor, men annars brukade hon inte fråga så här mycket men Eir va ny och hon lägger sig faktiskt snart ner igen för att börja slicka Eir där nere, nyfiket och utforskande.
Rös av den magi som fann i vätskan, och hennes tentakler där på huvudet började så slingra sig om Eir, svansen viftade ivrigt och nära slår ner saker från bordet bakom henne.
Joij hade nog ingen tur alls med att ens kunna skrämma Eir, för hen tycktes älska alla former som hon tog vilket hon fann givande, fast ville hon ens skrämma henom. Eir va ju alltid så fin med henne så hon skulle nog visa henom allt hon kunde om hen bara ville. Så hon blev förvånad när hen kom fram, först givit henne lite utrymme. Hon kuttrade förtjust, smakade på Eirs läppar. Nästan lite besviken att Eir drog sig undan. Sekretet som hennes kropp utsöndade var ju säkert någon som kunde ha effekt på andra. Speciellt som det var att hon nog tog till vara på mycket av de saker som hon träffat på där ute.
Tentaklerna vilda där på huvudet hennes och likaså den rikliga breda svansen började vifta där hon satt på bordet. Ja, det var så att hon såg storögt på vad hon först ville kalla förvandlig, men det var som Eir klättrade ur som en perfekt docklik kokong. Det var att hon kunde se något sticka fram, något mer som klättrade ur där.
Hen påminner om en av de där insekterna som lägger som ägg i andra varelser och bröt sig ur dem när den ätit sig mätt.
Hon bet sig i läppen, och fascinerat såg på hela förändringen. Hur hon kunde se hur hen föll sönder ibland, och att hon ville få hjälpa men satt snällt kvar där.
Hon kom att dock dra efter andan, plötsligt när Eir verkade ställa sig upp. Hon såg ju hur rent utsagt enorm hen var, men hon blev inte rädd. Inte ens när hen stod säkert dubbelt så lång som henne själv. Hon ryckte till, de stora öronen gjorde det för de blev oroliga över ljuden av de knakande benen men Eir verkade inte plågad, inte alls. Hon sträckte ut sig lite när hon såg hur Eir kom att huka sig till en mer normal längd för henne.
-“Eir.. är jättefin.. vacker.. Joij tycker om..” Hon sa det med glädje i rösten. Hade nog aldrig kunnat tänka sig något som det där! Men hon sträckte fram sina händer som för att röra vid Eir, smekte över den hårda kroppen och smekte lite över huvudet och förde hen framåt mot sig.
-“Eir.. du är.. fascinerande, trodde aldrig.. du kunde bli mer perfekt..” Fnissar hon fram och skulle då luta sig framåt själv som för att låta den långa tungan smeka över det hårda exo-skelettet.
-“Trodde.. Eir skulle vara.. en hane..” Sa hon först, men hon glider då ner på golvet framför Eir för att då låta händerna fortsätta utforska och lämna spår av sitt sekret.
Hon kröp ner och nosade på Eir, och tungan skulle oblygt råka så snudda vid könet på Eir. Hennes egna kropp var ju vid det här laget alldeles drypande, och speciellt från den allt mer svullna grottan som då var en som det forsade från nu.
Joij drog efter andan när Eir klappade henne mellan benen och det är så att hon ser storögt på hen. Det var inte rättvist, visste var det så att det rann som en flod, från hela henne för att vara ärlig och inte bara därifrån. Hon bet sig lite i läppen och ser misstänksamt på henom.
-“Jag klarar mig.. om du vill visa mig.. om du inte kan visa dig utanför.. så visa mig här, Joij kan vänta.. med att vara med Eir..” Hon kunde försöka vara så duktig, även om hon kände hur hon gärna kände kroppen mot sin, och hon förde ner ena handen för att då kvida där hon rörde vid sin dyblöta grotta, och de extremt svullna läpparna.
Hon kunde inte hjälpa sig alls, men hon gick små steg för att då långsamt se sig om. Hon tänkte sätta sig försiktig på bordet där inne, och brydde sig föga om att hon nu särade på sina lår och visade upp sig för Eir. Hennes kropp var lysten, svullen och önskade sällskap. Bröstvårtorna var ju hårda, längtande.
-“Visa mig.. Eir.. annars.. kom och.. ta för dig.. Eir..” Hon gungade lite med benen där hon satt, log varmt mot henom.
Varför gjorde hon så här, hon beter sig som en löpande katta!
Nog var hennes hud alldeles hal av svett, och hon blickade sig omkring där inne. Försökte väl få hum om vad hon kunde göra för att svalka sig lite. Nog är det att hon började le så där försiktigt, som hon fått en idé. Hennes försök började nog långsamt att ta form och kroppen började långsamt skifta för att bli så där alldeles svart i sin hy, nästan kalla den slemmig som hos ett groddjur. Kunde nog se att det följer med då hennes fingrar och tår verkade få som simhud mellan dem.
Det eldaröda håret blev som hala tentakler som började röra sig vilt där på hennes huvud, som hon fångade upp inspiration från flera djur och försökte forma en som kunde se något så när mänsklig ut på ett morbid sätt.
Joij verkade då som nyfiken på att få utforska rummet mer, nog var det hemskt varmt där inne. Varmare än hon var själv van vid och säkert ingen plats hon skulle kunna anpassa sig till i första laget som i att hon inte skulle klara av att sova i den där värmen, men det var så att hon klarade stanna här en stund. Hon rös, huden knottrade sig när hen smekte henne över låren, hon ville så gärna känna mer av de där fingrarna på sin kropp!
Hon log varmt, men hon var nog så rosig om kinderna vid det här laget. Hon fångades in av Eir, men hon reste sig då långsamt då det är att hon kände sig alldeles klibbig och svettig vid det här laget. Det var inte helt lätt, men hon kände hur det rann från hennes kropp vid det här laget och tur att hon inte hade en massa kläder som blev våta.
Hon nickade lite. -“Vill gärna stanna hos.. dig här, men det är.. väldigt varmt.. kan skifta för att passa här.. om du vill stanna här inne.” Hon kunde nog hitta en passande form om hen önskade det.
Men hon stod där hos hen och lutade sig in, brydde sig föga att hon skulle få Eirs kropp våt med sin egen, hon sträckte på sig för att kyssa hakan, sedan underläppen.
-“Eir.. jag.. vill ha dig.. du gör mig, tokig..” Viskade hon fram med ett mjukt fniss. För att det kunde också vara att hon blev så för allt här inne doftade av Eir! Och hettan gjorde det lättare att bli på humör.
Det som Eir sa var nog sanning, för att hon hade inte sett något liknande. Det verkade som sagt att hon nog sett långt ifrån allt, men bara av det hon hade sett så var det ju inget som hon ens kunnat ana att det skulle komma att finnas. Det gav henne även hopp att hon skulle finna massa annat spännande där ute i världen, för hur skulle hon inte. Vatten, det såg inte så ut när hon kikade ner på det och doftade inte så. Men hon är noga med att inte röra saker som hon inte borde. Hur gärna än skulle önska göra det. Bet sig i läppen och kände då hur kroppen började bli alldeles varm, fuktig av värmen där inne.
-“Eir klär sig.. i ny hud.. när skadad eller sover där i?” Ögonen var stora vid det här laget och förstod inte exakt hur det var, för att klättra i någon annans hud lät för henne obehagligt, för hon var hela tiden i sin egna trots att det kunde vara att det var i formen av ett djur, eller vad folk kallade monster.
Hon flämtade något där hon rörde sig där inne eftersom hon hade väl lite svårt för den intensiva värmen, men försökte ju anpassa sig men hon lät då se ner mot Eirs fötter då hen stampade lite på jordgolvet. Långsamt rörde hon sig fram till hen, det var inte så konstigt i sig att hon gjorde det. Hon lät sträcka på dig och slickade lätt på Eirs läppar. -“Joij är varm, Eir kan sova vid Eir då Eir är svalare..” Hon suckade lite nöjt, och hon gled ner lite på baken där på golvet för att hon var en som försökte hålla sig från att göra saker där inne så bäst att då sköta sig och inte råka röra något som kunde gå sönder.
Hon blickade upp på Eir från sin plats, lite som så fångade hon de röda lockarna för att börja fläta dem lite. Men hon gned sina lår lite mot varandra, så det var så fuktigt där inne och det klibba så. Hon ger ifrån sig ett missnöjt ljud och klädseln blev en som började smälta undan långsamt, så för att blotta mer och mer av hennes kropp som är tydligt het, och upphetsad av att Eir blottat sig så här för henne.
Joij klev in där i rummet och hade inte förväntat sig den värmen, för det är vad som överraskade henne först. Hon rös, och kände hur det var så fuktigt att det blev svårare att andas. Tack och lov blev hon inte orolig, för då hade Fier vaknat och säkert brutit sig loss direkt som för att försvara henne av bara ren instinkt.
Långsamt lät hon blicken syna rummet, mycket hade hon sett innan men det fanns också de här färgerna som gjorde henne nog oroad men hon log, stilla och mjukt.
Ett litet steg och drog fötterna över den jord som fanns där på golvet, det kändes ju som trygghet. Men vad va allt det här inne, Fier hade säkert kunnat svara på vissa saker men hon stod där stor ögd och studerade. Hon sträckte ut en hand som för att bara nudda det där rosa med sina fingertoppar innan hon drog den tillbaka.
Platsen var ju full av magi, dofter som för henne också var okända, fast det välbekanta var ju att det doftade precis som Eir.
Hon svalde, och såg över på Eir som stod där precis som en docka. -“Aldrig.. att jag förväntat mig det här.” Hon log, men hon släppte så snart ur sig ett fniss.
-“Vad är det där..?” Hon pekade mot det lila som fanns i som en grop. Innan hon såg mot den märkliga, kokongen. Var det Eirs sovplats? -“Sover du där i..?” Men hon kunde inte förstå den oändliga mängden kläder.
Hon blickade ner på sig själv. -“Eir borde.. ha lärt sig byta.. som Joij gör.” De var ju helt olika ting! Det behövde hon ju förstå men det är ändå att hon modigt nu rörde sig där inne.
Försiktig, för att inte råka ha sönder något och rörde inte vid för mycket utan tittade och nosade mer.
-“Du samlar.. som.. Demethys gör..” Hon syftade nog på hudarna som hon kunde se, var det av någon speciell anledning. Var Eir en som byter skepnad, genom att byta hud? Hade inte Demethys skapat sig själv genom de många hudar som hon hade sytt ihop sig med.
Joij undrade nog allt vad det är för något som Eir gjorde, då hen försvann en stund. Hon blickade mot dörren som hon hörde ljud ifrån, men hon är inte sen med att le när hon ser henom. Dock så fallnar leendet lite, kände hon en viss oro? Var kanske så att hon oroade sig för hen. Antagligen för hon kände av nervositeten som fanns där, men hon sträckte lite på sig. Hennes händer fångades in, hon var ju van vid att de höll varandra i händerna.
Dockans händer kändes så lena, och medan hon såg ner på dem så började hon fnissa när hen stal en kyss från hennes svullna läppar.
-“Som du gör..” Viskade hon fram. Hon ser upp på Eir med ögonen som är milda, mjuka i sin blick för att det gick inte att hjälpa. En slö Joij var också en som tog sig tid och var mer tålmodig.
Tydligt stod hon där, lyssnade på varje ord som sades och hon tippade huvudet något. Visste att gå från det svala i köket till värme i ett annat rum skulle påverka den här kattan som stod framför Eir. Bet sig lite i läppen, försökte förstå vad det är hen sa. Hon släppte händerna, lägger armarna om hen i en mjukt omfamning och gömde sitt ansikte mot halsen på Eir.
-“Eir.. inte va orolig. Joij vet.. och känner. Joij kommer vilja ha.. Eir bara mer.. om Eir visar sig, så det är på.. egen risk..” Sa hon för att försöka lätta lite på den tryckta stämningen. Skulle låta henom fånga hennes händer igen och leda henne in i sovrummet när då Eir är redo. Joij vid det här laget alldeles slö, mjuk men framförallt rosig om sina kinder som hon verkade blyg och generad.
Joij ser på henom, lite skeptisk men det var inte som hen behövde göra det där för henne. Hon kunde få sin beskärda del av det där på egen hand. Men ville Eir ordna det så tänkte hon inte vara den som hindrade Eir alls från det och märkte knappt att hon blev lite rosig om kinderna över omtanken.
Hon rös när Eir kom så nära igen och hon fnissade åt det att få känna sig ompysslad. Fier hade säkert varit rasande, men verkade faktiskt sova nu när det fanns tid.
-“Jag.. är inte så duktig.. på förstå.. allt. Men försöker lära mig.” Hon skämdes väl nästan att berätta det men de där sociala färdigheterna var några som inte riktigt fanns i hennes värld trots allt och behövdes ju sällan. Hon kunde ju tala och förstå allt de där som var ganska så simpelt. Tillräckligt för att passera som mänsklig.
-“Jag väntar.. på Eir, om Eir vill det..” Hon var trots det hela relativt slö och slickade sig om läpparna. Fångade upp den pärla av mjölk som rymde ner för hakan och över halsen. Fick henne att rysa men fångade upp den med ena fingret och såg undrande efter Eir där hen försvann. Tippade huvudet. -“Undra.. vad Eir ska göra..” Sa hon lågt för sig själv.
Mjölken var det som fångade hennes uppmärksamhet igen, för hon var inte så glupsk och girig, så hon hade lugnat sig för att få behålla det en stund längre. När det väl skulle ta slut så ställde hon flaskan där på bordet.
Hallen, hade hen sagt. Hon reste sig upp, strök sig lite över magen och verkade känna sig ganska så mätt.
Leendet växte, men passade på att kika genom skåpen där det var något som doftade gott men utan att finna det som doftade sött så rörde hon sig ut genom dörren, var det här Eir menat att hon skulle gå?
Joij vilade huvudet, men hon kikade upp när hon hörde henom flytta på det tunga, som för att förstå att det verkade hålla saker kallt där i? Hon såg nyfiket åt det hållet som om att hon förväntade sig att det nästan skulle bo något magiskt där i. Men inte alls kom det något upp där mer än den mörka flaskan tillsammans med de kalla som spred sig därifrån.
Hon skrattade mjukt. -“Eir.. vi får.. kraft från deras.. hjärtan.” Viskade hon fram som om att det vore inte så konstigt trots allt. Hon ger henom en frågande blick. -“Men jag gillar smaken av blod.. men inte som jag vill dricka det.. när du tittar på.” Hon räckte ut tungan mot henom men hon sträckte fram händerna och fångade flaskan som var så kall.
-“Joij är.. väl ingen dam..?” Hon ser frågande på honom, för att det krävdes väl att man såg ut som en, hon hade väl kvinnliga former men hon gick inte i de där dyra klänningarna som hon tyckte damer tycks ha. Hon funderade på det hela, men hon lyssnade när hen berättade om att hen bott här så länge. Hade staden blivit överrumplad av odöda? Hon klippte med ögonen, nyfiket men hon lyssnade allt medan hon långsamt började dricka från flaskan.
Det svala feta som rann ner i halsen fick henne att nära på spinna förtjust, kände hur det rann ner längst hakan då hon var lite mer ivrig än hon tänkt sig vara men det var så gott!
Så att Eir var så försiktig förstod hon, att hen höll sig säker här men också att det var en plats som säkert hon kunde gömma sig på när det är att hon behövde få vara ifred mellan sina äventyr.
Joij njöt alltid när det var att någon pysslade om hennes hår, det var något speciellt med det och hon litade väl ganska så tydligt på den som vågade komma så nära att få leka med det. Hon ger honom nästan blygsam blick när hen frågade om vad hon dricker. Förslagen fick henne att se frågande ut kort efter de kom. Men hon följer henom in där i det som såg ut som både kök och matsal.
-“Eir.. Joij är ingen blodsugare..” Nog för att hon uppsattade smaken av blod, så var det inte något som hon alltid verkade föredra att dricka. Nej, någon hejd fanns det faktiskt på henne.
Hon sneglade på henom, men hon räckte ut tungan mot henom.
-“Mjölk..” Viskade hon fram som om att om det fanns som alternativ så skulle hon välja det, för det är inte något som hon ofta fick, eller drack för den delen så att det var väl en spännande tanke.
Hon gick snällt och satte sig när det är att hen bad henne göra det. -“Det förstås. Joij hade annars gjort det stökigt hos Eir..” För hon hade väl rotat tills hon hittat det som hon önskade.
Satte sig ner på bänken som stod där längst bordet för att då se sig om. Inget som för stunden fångade hennes blick längre än något annat, möjligt att hon inte sett den märkliga stenkistan, eller reflekterat över vad det kunde vara.
Hon lägger armarna på bordet och vilade huvudet mot dem. Det var tydligt att hon började bli slö, som om att hon var lite mer energilös än tidigare. Klädseln hennes återvänder till att bli den där åtsittande tunikan och kjolen. Det var nog mer normalt för henne att bära det, så det föll som så in per automatik att bära det.
Hon dinglade lite med benen som det precis gick.
-“Har Eir bott här länge.. det doftar mycket av Eir.” Trots de många dofter och lukter där inne så är det alltid den av Eir som tog prioritet.
Joij ser stor ögt på honom när han faller ner, det var så märkligt att se det. Hon undrade vem som skapat de här illusionerna som var så otroligt händiga att de höll folk ute för att man behövde göra specifika ting för att passera genom. Hon log mot Eir som plötsligt stod där.
-“Törstig, inte hungrig.. alltid törstig.” Det var inte helt fel i att tro det, men det gick åt en ruskig mängd vätska hos henne av flera olika anledningar men mat var sällan något hon tog för sig av. Visst hon kunde äta det men det tillförde knappt något hos henne mer än nödfall näring att klara sig på.
-“Joij skulle låtit Eir bära den..” Hon gick långsamt närmare Eir för att då krama om Eir mjukt så för att nosa längst halsen på Eir. -“Då hade.. Joij kunnat släcka sin törst.. genom att slicka Eir ren från.. det våta.” Nog för att hon säkert retade henom lite nu, men det är absolut inget som avskräcker henne ifall det vore så att Eir var svettig.
Långsamt skulle hon lösgöra sig från honom, och hennes klädsel är en som hon justerar för att hon upptäckte hur hon knappt hade den på sig där hennes behag hade fallit fram. Något som diskret ordnas så både bak och byst kom att hamna bakom det oljelika igen för att då långsamt se sig om där inne. Undrade vilken av dörrarna som skulle leda till vad, för hon visste om det var som innan så var den ena in till det där rummet som hon blivit ompysslad i.
Joij verkade nöjd i situationen, men det var inga konstigheter att hon tänkte på Demethys. Hon borde släppa den kvinnan med sina tankar, och låta tänka på en Eir istället som fanns här hos henne men kunde man inte tänka på båda två. Hon försökte få ordning på sina tankar, men det var så att de mycket snart var där uppe på taket och verkade som hon inte reflekterat över hur fort det gått.
Hon ser över på Eir, hon skrattade till åt hens ord. -“Vi kommer..” Sa hon mjukt och skulle som så göra hen sällskap där på taket och såg lite skeptiskt på sadeln och Eir. Skulle de båda få plats om hon försökte komma att ta med sig den ner dit tillsammans med sig själv. Hon skrattade till och innan hon visste ordet av de så hoppade hon just för att hon längtade nu att få komma inomhus.
Det dröjde då inte många sekunder innan hon föll ner i det där schaktet, det lockade åter fram ett förtjust skratt hos henne innan hon landade på golvet där nere, förvånad att sadeln kunnat följa med ner. En som hon kastade lite åt sidan för att flytta på sig så att Eir inte skulle landa på henne. Nog för att hon tydligt skulle fånga in Eir om det var så att något verkade gå fel, lite som hon ändå var redo.
Joij hade trots allt inte ont av monster personligen, utan det var väl så att hon lärt sig att monste var inte bra. Akademin hade mer tvingat henne att tycka så för att hon skulle skydda platserna hon besökte från monster som skadade eller ännu värre dödade oskyldiga. Monster må finnas i alla möjliga former, det hade hon lärt sig från små till stora, från söta till läskiga. Nu fann hon ju inte några direkt läskiga, de var mer några som fick henne att drypa av nyfikenhet och alltid undersöka dem.
Men hon tog sig till att bara få pysslas om av Eir just nu och hon fann inte hen att vara något monster.
-“Joij kommer få se.. vad Demethys är..”
Hon tänkte väl också ganska noga på vad det är hon önskat sig av Demethys, hennes villkor att de skulle gå in i deras kompanjonskap. Hon fångades in av Eir, mysiga kyssar svarade hon på och reste långsamt på sig tillsammans med Eirs hjälp. Hon gav ifrån sig en liten suck, för hon var nog slö.
Hon gav ifrån sig ett fniss och sträckte sig för att då ta upp sadeln igen så att de kunde börja gå igen. Hon ville ju då se till att få komma till Eirs lya så att hon med lite tur kunde få vila. Var det egentligen vad hon önskade, bara få vila?
-“Eir.. Joijs brunstiga Eir..” Sa hon mjukt, lite som hon var på väg att nästan sjunga ut orden och tog några små skuttande steg som om att sadelns vikt inte verkade påverka henne alls. Att klänningen glider upp och blottar hennes bakdel där hon skuttar framför Eir tänkte hon föga på.
Natten hade ju som sagt knappt några på gatorna.
Joij lyssnade, det gjorde hon och la mycket av allt som folk sa på minnet. Det tog ibland tid för henne att förstår det, men sällan att hon glömde saker som var av vikt. Hon var bara en som behövde sättas i en situation där man nu kom att utveckla orden till en handling så var det lättare att hon förstod dem. För vissa ord var som att bara kasta sten i vatten, ganska menlöst.
Hon uppskattade att han var så öm med henne, det fanns sin charm i det.
-“Joij är ett monster, om Eir är ett..” Nog för att hon kunde se ut som ett, men hon försökte faktiskt att inte skada oskyldig och i stridens hetta kunde det hända om det hon slogs mot nu behövde mer styrka än hon ibland är kapabel till att utföra på ett säkert sätt. Hon rös av välbehag, händerna som lekte med hennes hår.
Det blev att hon kände Eir så väl när hen gled ner framför henne, hennes händer försiktiga och smekte om Eir för att då ge sig på att få en del närhet olikt från vad hon brukade ta sig an.
-“Joij vill se vad.. Eir är.. så hon får skapa sin egen bild.. och Joij ska visa Eir..” Nog för att hon var hemskt nära vad hon är, det var ju bara att hon visste att det var lättare att inte riktigt se så vild och monstruös ut som hon kunde göra. Att hon sällan fick ordning på sin skiftning var också att det fanns så att hon inte kunde vara helt bekväm med att ta det yttre av en människa. Så några spår finns alltid kvar hos henne så som ögonen och klorna.
Hon suckade nöjt och vred på huvudet för att ge Eir en liten puss på kinden.
-“Joij..” Sa hon tyst, men hon så hamnade hon med huvudet vilande mot Eirs och hon blev tyst. Nog för hon tog in situationen.
Att världen runt omkring inte är någon som hon exakt verkade bry sig om i stunden, men rösterna var låga i närheten och det fanns nog de som ännu satt på tavernan i närheten. Hon var ju någon som satt lättklädd, om ens det. För i själva hela så är det ju hon som skapade klädseln som en del av sig själv.
Hon höjde hakan, lät tungan smeka ut och strök Eirs hud. Smekte över halsen och gömde ansiktet där en kort stund.
-“Eir är.. brunstig..” Sa hon till slut, som att försöka släppa på de där märkliga känslorna som fanns i henne och behövde släppa ut det där mer lekfulla. Kanske var det magin som gjort henne alldeles hög tidigare som gjorde henne mer slö nu.
Joij ville då förstå bättre, det var inte så lätt. Inte det minsta, så att hon ville ju bara veta att Eir inte behövde känna sig ensam. Joij visste knappt hur man var ensam, då det ständigt fanns någon hos henne. Så att det var vissa saker hon hade svårt att förstå, liksom att hon inte var en som visste varför människor grät, eller varelser gjorde det. Så som Eir gjort när Rosalie inte längre levde. Nej, det fanns mycket här i världen som hon försökte förstå, och det gick långsamt.
-“Joij är nog ett monster, fast hon ser liten och söt ut!” Hon blickade ner på sig, nu såg hon väl kanske inte så söt ut men det kunde ju hända. Hon var ju någon som just nu säkert såg ut som en fullfjädrad kvinna, speciellt som hennes kurvor är tydlliga och nästan överdriva på hennes korta längd. Hon tippade huvudet. -“Eir är vacker.. så länge Eir är Eir.” Hon såg menande på just Eir, det var ju för att hon nog kunde se vad som döljer sig under ytan och för att vara ett riktigt monster så var det att skada de oskyldiga, en definition som hon lärt sig utav Akademin.
Hon släppte plötsligt sadeln, hon gick fram till Eir och sträckte upp sina händer för att fånga Eirs ansikte mellan dem.
Sträckte på sig, ställde sig på tå för att ge just Eir en kyss. Kärleksfull och djup för att vara någon som Joij som faktiskt skänkte den till någon och hon stod där på tå, för hon inte skulle nå annars.
Händerna gled av ansiktet och föll på axlarna för att kunna stå kvar, klorna rev lite i tyget på den gräsliga tunika som hen bar.
-“Joij, kommer hålla Eir hemlig, om Eir vill..” Viskade hon mot läpparna, hennes fylliga läppar darriga och svullna ännu från vad som hänt tidigare. Hon skulle då långsamt glida ner på knä framför Eir och lutade så mjukt sig mot Eirs mellangärde och slöt ögonen. -“Joij, kommer hit och väntar.. när hon inte är på uppdrag..”
Joij var en som var mycket stark, trots att kroppen såg stark ut så var det inte som om att den här styrkan var naturlig. Den kom från ett helt annat plan och det visste väl nog Eir och Demethys vid det här laget.
-“Jag menade inte det ändå.. då Demethys inte är din favorit.” Mumla hon fram lite. Hon vred sig lite för att se på hen.
Hon kände då hur det värkte så där skönt på baken efter att Demethys hade klöst hål där nog för det säkert redan läkt i stor och mycket men det kändes ännu.
-“Kommer Eir visa Joij och Fier hur ser ut egentligen..? Om Eir vill.” För vid det här laget så var det nog inget som skrämde Joij, en sak möjligt och det var väl om Fier försvann från henne. Annars var hon skrämmande orädd, uppvuxen på en plats som Fae. -“Tacksam för Fier, han har alltid funnits där så länge jag kan minnas..”
-“Eir hade.. Demethys, var ni också en.. när ni kom hit som Joij och Fier?” Kunde det vara så, att de varit en men nu inte längre va. Hon visste inte själv, men hon skulle aldrig ogilla Fier om han valde att ta sig loss från henne men det de hade varit en gemenskap som gjorde att de kunde i princip göra som de önskade.
Hennes röda ögon studerade Eir. -“Eir är inte ensam.. vi är här.. Eir alltid får följa med. Joij kommer tillbaka hit.. om Eir stannar här.” Det tänkte hon garanterat göra, om hen stannade här så skulle ju hon ha en plats att återvända till.
-“Vän Eir är.. hemma.” Inte riktigt orden hon ville få fram, men det blev så och hon såg på honom storögt och nöjt.
-“Eir är Joijs.. och Joij är Eirs.” Lät det bättre, hon hoppades det.
Hon såg på Eir, log varmt mot honom som för att då långsamt börja gå med honom. Att hen klappade sig där på låren fick henne att se ditåt, lite nyfiket.
-“Inte..? Jag menade inte.. blöta ner dig, Eir.” Ja, det kanske fanns något mer blygt där hos henne som inte funnits där innan. Att hon gick med den stora sadeln såg nog lustigt ut, men inte verkade den vara speciellt tung för henne.
-“Demethys.. vi ska lägga det.. på minnet. Så du kommer från andra sidan.. därför du smakar så gott.” Hon ler, men det är väl så att hon misstänkte att han varit här längre än henne själv, och hans fråga är en som trots allt fick henne att tänka på det hela.
-“Jag är.. av båda.. tror jag, en fot på varje sida..” Det är väl lättast förklara henne så, speciellt som att hon var en skepnadsskiftare och det här är så nära orginalet som man kunde minnas, eller hon mindes. Hon gick försiktigt för att inte råka tappa hans sadel. -“Så när jag.. kom dit, om jag inte föddes där.. så tog Fier mig.. till att skydda mig.. när jag fann en spricka och kom hit.. så följde Fier med.” Det var ungefär så som var simpelt att förklara det. Nog att det fanns mer där till.
-“Fier hjälper mig, jag hjälper honom. Så vi får vara fria.. trots vi är bundna.” Om de var bundna frivilligt eller ej, gick säkert att diskutera men det är inte som om att han alltid pockade på henne eller hon på honom, för de verkade trots allt se till att sova och sällan samma tider.
-“Så Joij är Joij, och Fier är Fier. Vi hör varandra.. men sällan vi kan dela.. plats samtidigt.” Nog för de kunde, men det krävde en hel del och kändes också som de separerades så ingen av dem önskade det. Så de var väl lite som ofrivilliga syskon.
-“Mhmm..” knorrade hon fram, som hon ännu hade smaken där på tungan. Hon skrattade till och ser upp på Eir.
-“Du smakar också ljuvligt.. så hoppas vi får smaka på dig snart.. jag såg allt dina byxor, vara våta..” Snarare är våta, om det var från henne eller från Eir visste hon ärligt inte.
Hon gick stilla med Eir, verkade inte ha bråttom i att då ta sig därifrån utan studerade omgivningen. Att det talades om paladiner och fåglar lät hon då vifta bort lite.
-“Fier får svälja den nästa.. gång.. och vi är nog starkare än vi ser ut, men tänker inte visa hur.. för alv..” Det var inget som de hade anledning att göra om det inte kom till att försvara sig mot henne.
Hon skulle då långsamt röra sig bort mot den där sadeln som låg där, och skulle sätta sig ner på huk för att kunna plocka upp den, fånga upp den i sin famn.
-“Jag är för liten.. för bära allt..” Sa hon med ett leende på läpparna där hon försökte se över sadeln på Eir.
-“Vi kommer inte strida mot.. dem.. hon sa att hon inte tänker göra mer än.. hon vill, så samma med oss.” Hon fick ta sina egna strider med några fanatiker, paladiner eller vad de nu va! För hon försökte hålla sig ifrån allt med kyrkorna för hon visste att de skulle jaga ner henne om de fick chansen.
-“Så du har känt.. henne länge..? Uhmm.. vad.. va hennes namn?” Ett litet skratt lämnade henne, som hon missat det. Antagligen för att hon hade andra saker i tankarna just förut och bara tankarna på det fick ju henne att känna sig alldeles våt, vilket nog gick att se i det svaga ljuset där ute som fick insidan av låren att nästan se blanka ut.
Joij fann det roande, att det nog var väl att Demethys verkade inte bry sig om mycket av de där världsliga tingen. Hon verkade som så bara skaka på huvudet och det är väl att man fick förvänta sig att man hamna i skuld till Demethys hur man än gjorde. Hon lyssnade på Eir, och rös när hen rörde vid hennes rygg. Hon gav ifrån sig en liten suck.
-“Lovar att vara försiktig med henne, hon är.. märklig.. men hon smakar.. jättegott.” Sa hon och blev faktiskt lite så där rosig om kinderna över att det var sanning. Speciellt som det var något där i Joijs kropp som vaknat till liv som inte alls funnits mer än som ett eko här i denna världen tidigare.
-“Demonkatt..” Hon gav ifrån sig ett förtjust skratt för att det var väl ett sätt att beskriva det. Det var inte som hon misstyckte alls, utan Eir hade gjort ett exemplariskt arbete med det. -“Vi måste ta med.. dina saker hem..?” För de låg väl ännu utspridda där, och skulle de ens vara kvar om ingen hade lyckats stjäla det.
Hon verkade se sig om, men inga spår efter fågeln och de små på golvet skulle skuggan bara svälja medan hon gick förbi dem som om att det vore hemskt praktiskt att städa efter sig när Fier var som girig och tog då för sig av de små som försvann.
-“Vi ska vara försiktiga..” Sa hon åter en gång för det var så. Hon må vara orädd, men hon var sällan dum nog att ge sig in i något som hon inte klarade av. Och monstret hade hon märkt var någon som hon skulle haft mycket lättare att döda än hon först trott, trots det hårda yttret. Fast det hade säkert varit annorlunda om den varit i rörelse.
Långsamt gick hon efter Eir, hon skulle då smyga upp bakom där för att fånga handen igen, kramade den mjukt.
-“Fier är ingen som kommer lämna mig.” Nej, det kände hon på sig för att hon var hans ankare så att han kunde vara kvar i den här världen. Men nog fanns en misstanke om att Demethys ville säkert försöka.
Hon blev snart lite längre när skuggorna formade hennes skor, några centimeter och sträckte sig upp mer på tå än hon redan stod för att ge Eir en puss där på örat.
-“Vart.. ska vi gå.. tror fågeln, tyvärr lever.. Fier är irriterad.” Viskade hon lite. Plötsligt hade hon de högre skorna på sig och verkade kunna gå stadigt i dem.