Leendet går nästan upp till öronen på Tegwen när det är att Sylmir låter sig lita på att hon skulle ta hand om boken. För att nog var det något stolt där i henne som fick henne att tänka så!
-“Diverse brygder, vad kan de tänkas göra?” Hon ser undrande ut, det var ju inte som det var mer än fjäll. Fjäll växte ju tillbaka, i varje fall i den utsträckning som hon visste. För de blev ju fler när hon växt så de borde växa tillbaka.
Hon märkte inte av de olämpliga leendet, hon var fullt upptagen med att studera böckerna hon höll i, men hon trampade närmare Sylmir då hon av någon anledning tänkte hon behövde det. -“Mhmm..” Fick hon ur sig, lite nervös att hon skulle bli så illamående, men det var ändå att hon ville veta hur det skulle kännas!
Tegwen ser fascinerad ut när det plötsligt blev så mycket mer liv i alven, vad hände där. Hade hon sagt något som lockade fram något hos henne, men så är det böcker som kommer i rörelse, vad är det hon gjorde. Det var märklig magi? Fast hade hon inte kunnat förflytta sig över lång distans, var det samma som fick böckerna att komma till liv.
Hon hade ju säkert tusen frågor där i huvudet, men dammig bok gömde sig medan en färggrann kom till liv om än full av stenar.
-“Vad är det här..” Sa hon nyfiket och lät orden från Sylmir sjunka in. Hon lägger boken ovanpå den som var med spindeldemonen i, synade den länge utan att öppna den.
-“Den verkar ömtålig, säkert.. vi kan ta den med oss? Vill inte att det händer den något.. men vill gärna titta i den.” För det ville hon verkligen, ögonen var ju alldeles glittriga av nyfikenhet.
Men vad hade hon egentligen sagt, hur man använder delar av bestar inom alkemi?
-“Därför.. ni visste vad man kan göra med drakfjäll..?” Hon ser undrande ut, vad kunde man göra med drakfjäll.
Joij rörde lite på sig, kunde se hur hon sträcker på sig som den energi som hon fick från det hon ätit just så genomsyrar henne. Slickade sig lätt om läpparna, ögonen talade sitt tydliga språk om att hon gillade det.
-“Människan, blev försvarad av hennes höghet när jag kom för nära. Tydligt, att hon är viktig men.. kändes inte speciellt magisk.” Hon skakade på huvudet, för Fier hade inte reagerat på kvinnan utan bara på draken.
Hon funderade. -“Draken? Talade om att hennes far var kung, att ryktena först sa att han var en drake.” Det var väl vad den sagt.
-“Följ inte efter, den trodde vi jagade henne.. för guldmynt..” Det var väl ungefär vad hon kunde berätta. Hon försökte rannsaka sitt sinne medan hennes kropp genomsyras av den magi som hon precis smakat på.
Tegwen log, mest så för att hon blev glad att hon förstått rätt. Det var spännande det där med att kunna förflytta sig över världen, en som hon delvis sett från luften.
Hon ser storögt på henne, kunde hon verkligen få ta med sig en till. Hon lät blicken stryka runt där i paviljongen med ett glittrande. Hon tog några steg där inne för att då hålla boken mjukt mot bröstet sitt. -“Har ni något om bestar och monster?” Ja, det som folk kallade monster för hon själv kanske inte såg dem så. Blåögd i all ära.
-“Möjligt att.. ni har något om alkemi?” Om nu inte det fanns något om det första som hon önskade. Blicken vandrade till Sylmir, ansiktet klätt med ett mjukt leende.
Tegwen lyssnade, verkade som förstå bättre vas hon talade om. Bet sig lite i läppen och det var väl klart att hon inte skulle.
-“Jag tror jag förstår bättre. Men jag vill utforska och se mer, inte vara passiv. Ofta jag inte kan besöka platser för jag.. är vad jag är.” Hon visste väl att det inte syntes direkt på henne vad hon är, många trodde hon var en människa trots det hände att någon blev rädd för hennes lilla uppenbarelse.
Ögonen stora där hon berättade om något som lät lite obehagligt men samtidigt, fint? Hon tippade huvudet och såg på Sylmirs uppenbarelse som såg mer än avslappnad ut.
-“Så vi behöver bara röra vid den, så kommer vi ut på äventyr någonstans som ni redan varit?” För så var det väl att platsen hade besökts förut för att sätta upp en port dit? Fångade boken där på bordet, innan hon gled ur fåtöljen som för att ta med sig boken med spindeldemonen, fick hon ta med sig den?
Tegwen lät då sitta kvar där i stolen, men hon ser då frågande på Sylmir. Undrade nog vad för plats hon menade, menade hon den med dvärgarna eller att hon skulle ta henne till gycklar skogen. Hon bet sig lite i läppen och övervägde det hela.
-“Jag föredrar.. flyga.. senast jag råka hamna i en ficka av magi.. som tog mig långväga mådde jag illa i flera dagar.” Sa hon missnöjt.
Det var inga konstigheter i sig för henne att göra det, men hon sträckte sig efter boken med bilderna igen som fick henne att se ner lite i den. -“Om du vill visa mig, får du gärna.. men jag föredrar flyga.” För inte ens hennes magi hade lyckats hålla henne från illamåendet, men hon ser frågande på Sylmir.
Skulle det vara annorlunda om de färdades genom att röra vid en kristall?
Hon blickade på henne, det var något med alven som fick henne att roas, nog att hon inte alltid förstod vad som sägs men hon gör ett ärligt försök! -“Hoppas inte mitt sällskap besvärar er, Fröken Sylmir.” Det borde det väl inte, för annars skulle hon inte bjuda in henne? Nej, det vore ju vansinne. Hon lutade hakan lite mot sina armar som vilade om knäna.
-“Tack, jag är bara som jag blev lärd att vara.. min mor är god. Och då menar jag god som i snäll och inte smakrik! Inte ätit någon av Brinkerna.” Hon skakade på huvudet, det hade hon inte alls gjort.
-“Om jag kan hjälpa er, om era ben och fötter är trötta så kan ni be mig. Jag är mer van än man kan tro att ha någon på ryggen. Fast de är inte så tunga de få som fått komma upp i luften.” Ärligt var det.
-“Förstår.. din bok är oerhört fin kunskap.” Hon sneglade ner på boken där den vilade på bordet.
Hon höjde ett ögonbryn, hade hon hört rätt. -“Högborg av gyckleri.. många narrar som kommer från er skog?” Det lät som en märklig sak att säga, men hon kanske hade hört fel. Men man kan se hur Tegwen allt började le, till och med fnissa åt vad hon sagt. En skog full av gycklare hade varit en lustig syn!
Men hon tystnade, nyfiken i att höra om dem. Så hon skulle besöka den platsen härnäst. -“När jag lämnar er, kan ni peka mig i rätt riktning så jag vet vart jag ska leta efter Kher Konbardur..(?)” Hade hon sagt det rätt, lätt att slinka med tungan på de svårare orden. Fast sedan var hon någon som inte alltid hörde ordentligt då hon blev tankspridd, för här inne fanns det så mycket att titta på som fick henne att bli hemskt nyfiken!
Det var ju nästan alltid något ständigt glittrigt i hennes ögon, som de va allt fulla av liv och nyfikenhet. Nog för att hon kunde kännas naiv, men det fanns stunder också som hon var fruktansvärt vaksam!
Hon kunde inte låta bli att fråga, för hon visste att det fanns många alver där ute så att hon behövde ju inte spendera tid själv med tanke på att de också hade all tid i världen som hon förstod det som. Hon kurade ihop sig mer i fåtöljen, hon fick erkänna att hon saknade sin kappa nu när hon satt stilla så länge. Ler åt hennes ord, för undra när hon var barn? Följer rörelsen där fjället försvann ner i fickan, men hon släppte det också där för hon hade givit henne det i god tro.
-“Tänker er sort lever så länge, ni hade ju kunnat ha någon som sällskap.. om den inte vill på egna villkor, så kan ni alltid knyta fast den och mata den ibland?” Hon ler, finurligt men nog är det skämtsamt.
-“Tycker inte ni ser varken gammal, eller skakig ut.. och era ben fungerar ju.” Hon föredrog själv att flyga när hon skulle längre sträckor, kunde en alv få vingar? Fast hon behövde inte fundera länge innan hon lät blicken leta sig till den blåa kristallen. -“Så ni kan föra er mellan era olika hem?” Klippte med ögonen, hon hade bara råkat på en gång att hon hamnat i någon ficka av magi som hade skiftat hennes plats från en till en annan och hade inte känt sig som sig själv på flera dagar efter det!
-“Jag föredrar att flyga.. men vill besöka platser som min stora form inte kan ta sig till.. jag vill inte skrämma vettet ur.. andra eller att de försöker skada mig för vad jag är.” Hon ogillade tanken på det.
-“Där av underjorden, där demonen bor inte är en plats som jag kan besöka även om jag skulle önska få se hur det ser ut.” Hon var tacksam över boken och det hon fick lära sig genom den!
-“Finns ju många platser, men mina vingar kan ta mig till de flesta.. finns det någon ni skulle rekommendera? Som inte är er.. hemmaskog där de inte verkar välkomna er?” För vad skulle hon dit och göra om de inte ens verkade vilja välkomna Sylmir?
Hon tippade huvudet, hon hade nog väldigt rätt i att det skulle bli som så, damm klarade hon sig utan. Speciellt som hon redan var lite bekymrad över att rivit upp liknande när hon allt annat än imponerande hade landat tidigare.
Ögonen åter stora, ser på Sylmir hela tiden när hon talade. Var det något med alver att alltid vara så? Brinkebor hade varit lättsamma, och inte så utdragna utan de var alltid som hon tyckte mer impulsiva och snabba i att komma fram till vad de ville och menade. Så det var en kontrast, var det för de levde så mycket kortare liv än alver?
Hon nickade, gav ifrån sig något hmm:ande och något mhmm under tiden som alven tala för att hon ville ju visa att hon lyssnade.
Hon höll upp två fingrar och visade ett kort avstånd mellan de två. -“Lite mer förståeligt, ungefär så här mycket.” Hon ler varmt.
-“Jag förstår att er magi är mycket mer krånglig, och behöver högre vetande än min egna. Vad jag inte förstår är, varför är ni ensam så mycket.. när ni verkar uppskatta sällskap?” Det var det hon tog från den långa utförliga förklaringen.
Men så hon menade att det var allt som följa strömmen i vattnet eller vinden i luften. Något litet i något mycket. Hon bet sig i läppen. -“Ni är fascinerande Sylmir, förstår inte varför ni gömmer er här.. men tacksam att ni hitta mig.”
Joij verkade som så se upp på Llwyd. Hon tippade huvudet. Det är så att hon krafsade lite i marken. Som om att hon sökte efter något.
-“En människa.. rödhårig, draken blev ilsk när jag tittade åt hennes håll.” Hon ryckte lite på axlarna och nosade vidare där som om att hon försökte hitta vad draken lämnat efter sig. Som om att det kunde vara mer än magi som bara hängde där i luften.
-“Verkar ofarlig..” Ryckte åter på axlarna. Men det är väl så att hon satte sig ner när hon tycks funnit det hon sökte.
Det verkade vara något som tillhörde draken om än att det kanske bara var något som ramlat av den.
-“Hon verkar trött.. arg.. hon har bränt den där.” Den som hon ätit från nyligen själv som satt nedpressad i marken efter drakens framfart som knappt var mer än en förkolnad hög med ben.
-“Hon sa.. följ inte efter..” Hon tuggade på det som draken lämnat efter sig som för att försöka bli klokare på vad en drake var för något. Tänkte väl inte mer på det än att hon fick lära sig mer av deras jag, något som hon inte gjort tidigare och fick henne att flina nöjt som hon lärt sig något alldeles precis nytt.
Tegwen blickade upp, bara stundtals från boken och bilderna. Så hon var skyldig till att ha avbildat den som fanns i underjorden. I berget och hon kunde inte låta bli att tänka att vad mer kan hon tänkas ha avbildat under sin tid. Hon själv ägde inte någon magi att kunna rota i andras huvud för att se deras minnen hur gärna hon än hade önskat till och från.
-“Jag är imponerad, förvånad att ni lyckats skapa det här.. det är nog så nära jag kommer att få se henne.”
En ohelig gudom, hon slog ena handen för munnen för att inte råka fnissig. Vad bestämde egentligen om de var oheliga och heliga. För henne var det svårt att se skillnad på vad som var gott och ont, speciellt i vissa benämningar. För nog kunde det väl vara en rättvisa som man bara inte såg, men hon försökte bättre sig. Hon hoppades att hon själv inte skadade någon, inte mer än nödvändigt när nödvändigheten fanns!
-“Fröken Sylmir, ni talar ibland i gåtor för en som mig.” Hon erkänner det, men inte utan att hon hade en mjuk road ton.
-“Vill ni söka mitt rätta namn, är ni välkommen.. för jag vill veta. Jag vet bara vad jag är, men det är inget jag kan visa er då era paviljon inte är stor nog att husera mitt riktiga jag.”
Hon fnissar lågt, det var ju inte det och hon ville inte råka ha sönder något heller. Hon kikade ner i boken, försökte studera spindelgudinnan så gott som går för att försöka få den att fastna i sitt minne. Hon visste ju att hon skulle tvunget lämna bort boken inom kort och då kunde hon inte längre studera de otroligt skickliga dragen, de mjuka smekningar i det papyrus som det var målat på.
Joij är med på noterna, draken hade visat sig mer än ilsk som om att dess humör började gå mot det surare och det är med nöd och näpe som svansen kom att stryka framför fötterna på henne och hon ser förvånad ut i sig för att ville hon inte göra henne illa utan bara skrämma henne?
Det som händer kort efteråt är att Joij ser avundsjuk ut där den rödhåriga kom att hamna på ryggen på draken. -“Orättvist..” för att även om hon hade förmågan att flyga så var det inte alls samma vis som en drake. Hon blickade där på marken där draken vilat och hon verkade som så nosa runt där för att förförlja draken verkade inte finnas på kartan ännu! Nej, hon behövde vänta in de andra.
Hon rotade lite där bland sot och aska, försökte hitta fler spår och möjligtvis något från draken om det vore ett fjäll eller liknande som kan ha tappats. Hon vred på huvudet när rösten plötsligt når henne, trots att drakens ord ännu ekade i hennes huvud.
-“Varför skulle vi.. jag, inte överleva?” Hon lät blicken vila på Jezeral. En smula förolämpad av vad det är han sa.
-“Hände, ers höghet gav sig av för att hon inte vill bli förföljd.. ilsk, är alla drakar.. så?” Rösten undande. Men det fanns inget som tyder på att hon inte skulle förfölja den så fort som Jezeral och Llwyd gav tillåtelse.
-“Den är mindre än jag trodde en drake skulle tänkas vara.. den ville inte vänta på er. Och den rödhåriga godsaken tog den med sig.” Hon lät tungan smeka överläppen, men hennes rotande efter drakfjäll fortsätter.
Hon fnissar allt för att hur skulle hon ens det. Hade ju inte ens gått så bra att ta sig hit då hon fastnat i stormen som hade berättat för henne att landa. Himmelen hade ju talat som så, och något öm var hon ännu.
Där hon byter fjäll mot bok så var hon inte sen med att kika i den. Språket sa henne absolut inget som helst, kunde inte läsa eller tyda det.
-“Du menar den här.. är samma som den där?” Hon menade bilderna, det var samma demon bara olika former? Hon såg upp på Sylmir och klippte med ögonen.
-“Säkert? Den ser obehagligt vacker ut, Lloth.. hon? Vacker..” Det sista ordet viskade hon fram. Säkert något som kan snappas upp av alvers långa öron!
Hon studerade den noga, verkade lite förtrollad av stunden som hon fick, sällan hon såg bilder och målningar men det här var något utan dess like.
Kikade upp inom kort, såg hur Sylmir studerade hennes pärlemorfärgade fjäll med det där av glas. Hon bet sig lite i läppen.
-“Tegwen är mitt sanna namn.. men efternamn är jag givet av min ‘mor’ för det associeras med drakarna och ett av deras stora släkten..” hon sa det stilla så, Gérin var ju något som hennes mor kallat henne, att använda sig av. Kanske var det ett av de få namnen som Brinke-mor kunde om drakarna.
Tegwen kom att se på hennes märkliga blinkande, fjäderpennan fick sig ett ögonkast men inte mycket mer än så.
Huvudet kom att tippas på sned, leendet letade sig fram på mjuka läppar. -“Jag vill.. men jag tänker inte gå ner och leta efter den.. vill bara veta.. hur en demon ser ut.”
Hon hade ju hört talas om dem, men aldrig sett någon. Hon skakade på huvudet, ett lekfullt skratt kom från henne som det bubblat upp av sig som det legat och pyrt.
-“Jag kommer inte gå ner och leta.. en drake hör inte hemma i underjorden, trots vår förtjusning i att bo i berg.” Hon sträckte lite på sig där hon satt, men hon ler brett.
-“Alldeles för stor för att leta mig ner i gångar under berg.” Inte alls som hon såg ut just nu, men hon visste att om hon var i fara så skulle hon inte kunde hindra sig och litet utrymme var inte att rekommendera då.
-“Du kan ramla över och fasta mellan verkligheter..?” Hon såg åter storögt på henne. Det var inget som hon varit med om att höra innan, nog för att hon visste hur det var med magi att det nog alltid fanns alla sorters magi så länge man bara kunde fantisera ihop en så fanns den säkert i någon del av världen.
-“Magi.. nej, så tyr sig inte min magi.. den är mer.. behjälplig och inte en som får mig ramla mellan världar.” Mjukt, mer tankspritt som hon tänkte högt.
Handen drog hon som tillbaka och fiskade upp sitt fjäll. Hon höll ut det med båda sina händer.
-“Om du tror det hjälper, så om du kan leta fram något om mig så får du gärna.. för jag vet inte vart jag borde börja.” Nog för att hon visste vart drakar eventuellt höll till, men hon hade inte vågat sig dit, nej hon ville få mer kött på benen innan hon vågar sig dit.
Tegwen sitter där som med en så där pirrande känsla i kroppen, hon ville höra mer! Girig i att få höra mer, drakar sägs ju samla på skatter och hennes skatt var väl historier och minnen då hon inte upplevt så mycket som hon önskat då hon var för det mesta varsam!
-“Oh.. jag vill se den.. har ni gjort det?” Det hela lämnar henne som i en viskning, kroppen sprudlar av energi som hon verkligen blev ivrig i att få veta mer. Ögonen stora, studerande och hade det där ungdomliga glittret i sig.
Hennes hud kom att knottra sig av alvens viskande ord och närhet, hon gjorde inget för att knuffa bort henne. Kroppen reagerade med lika mycket förtjusning som obehag, följer hennes minspel. Läpparna var gång som de formar sig när orden rinner ut, det riktigt spritter i henne.
-“Va.. vem är.. Mira’leth..?” Viskar hon fram själv och ögonen är enorma.
Hade hon förklarat att högalver just hade gjort sitt förfall att följa en demon, därför de föll i mörker och glömska till vad hon misstänkte resten av världen. Ville få fråga mer, men den där isiga blicken som vandrat över till att se så oerhört ledsen ut hindrade henne.
En hand höjer hon som i en flytande rörelse, tänkte fånga alvens kind med en varm hand om hon fick tillåtelse och hon inte drog sig undan. -“Kan ni..? Önskar ni det igen.. trots att ni sa att jag inte skulle ge er det.” För det är vad hon hade kopplat det som.
Fjället var för henne inte viktigt längre, för andra garanterat!
-“Varför såg ni så ledsen ut..?” Det var något som kunde locka henne till vem som helst, en ledsen själ kunde få henne att värmas upp och vilja skänka dem tröst.
Allt mer bekväm när Sylmir skrattade. Men ögonbrynen höjs och ögonen inom kort stora som tefat när hon hörde vad hon talade om. Bergets demon? Man kunde nog se något glimra där i hennes blick, det lät intressant och ville så gärna veta mer. Hon vred på sig där i fåtöljen och verkade nog i första anblick se obekväm ut fast hon var en som fick spritt i benen och skulle kunna tänka sig leta reda på den!
-“Du menar berget där ute, döljer en demon i sina grottor?”
Alver blev ju uråldriga, de måste ha tidlös kunskap så det fanns saker där att lära sig utav dem. Hon bet sig mjukt i läppen, ögonen studerade tältets insida men de vandrade hela tiden tillbaka till den långa alven.
-“Så vad är ni, en ledare som gömmer sig för sitt folk?” Hon tippade huvudet, undrande. För en gammal alv kom väl med makt för hur överlevde den så länge annars? Gömde sig bara från världen, fast det verkade inte så. Sylmir verkade berest om man såg till alla ting för de verkade inte följa något mönster mer än att de tycks komma från olika platser.
-“Mhmm.. Brinkerna tog hand om mig, och jag gjorde vad jag kunde för dem.” Hon sparkar faktiskt av sig på fötterna då de inte tycks sitta vidare väl och drog upp benen i fåtöljen. Nu så där skamligt bekväm, sörpla på sitt te.
-“Jag skulle vilja träffa någon som mig, men min skapare? Har vi någon som skapar oss, jag kom ifrån ett ägg.. min ‘mor’ har kvar skalet.” Det hade hon ju. Det var lagat att se helt ut och det hade klarat sig så väl över tid.
I ögonvrån kunde hon nog säkert se hur fjäderpennan dansade, men det är inte där blickens fokus ligger just nu utan det är Sylmir som fångade hennes uppmärksamhet. Sylmir hade haft flera tillfällen att kunna skada henne alla redan, men då inget kommit så verkade Tegwen slappna av lite.
Joij hon satte sig ned på av stenarna klädda i aska för att låta blicken vandra mellan de tu när draken sa att hon inte skulle röra den andra. Hon hade som sagt ingen brådska och misstänkte att Jezeral och Llwyd trots att hon inte återkom skulle komma att finna sin väg hit. Sparkade lite med benen. -“Jag ska inte äta någon.. lovat dem.” Så var det, samtidigt visste hon problemet att bli jagad av Tredje ögat, de va ihärdiga och hade ju hänt redan vid två tillfällen trots att hon varit mycket yngre då.
Hon behövde få draken att stanna, men den främmande kvinnan vore ju som någon hon själv såg misstänksamt mot. Hade det varit någon som lurat draken till att göra vad den potentiellt har gjort. Hon försökte få ihop sina tankar, sluta bråka med Fier om att det var farligt här. Nej, hon tänkte inte backa förrän de visade någon aggression som kändes hotfull enligt Joij.
-“Jag.. ni borde vänta in dem.. de är bättre med ord än mig.. han sa att vad som än händer får inte ers höghet komma till skada.” Kunde hon skylla på Jezeral, han hade ju mer eller mindre sagt det där! Ja, det lät så i hennes huvud när han hade kommit att kläcka ur sig ord om att de skulle observera draken så det är nästan samma sak.
Tegwen höjer ögonbrynen, nyfikenheten var en som var tydlig då hon inte hunnit slappna av ännu men var på väg dit. För hon hade ju märkt att den som nu mer är en högalv och inte en mörkeralv är en som ville henne väl, gjorde hon inte? Eller så var hon bara rädd om sitt att om hon skrämde upp henne skulle hennes riktiga form ta plats här och riva hela paviljongen som hon var ägare av.
-“Varför ber ni inte den sluta knaka.. kan ni byta sort av alv spontant? högalv.” Hon smakade allt lite på sista ordet, hon kunde inte minnas hon hört om dem. Log faktiskt åt tanken om att de eventuellt kunde skifta mellan de olika sorters alver.
-“Hur ser man skillnad på alver som är höga, och alver som är av skogen? Är en alv som ni, en som är adlig?” Kanske var det de som hon menade med att hon var en högalv.
-“Brinkeland, åh det är rätt så lättsamt liv att bo där. Jag ger mig ofta på att bara strosa omkring, de skämmer bort en där! De är väldigt förtjusta i min sort, och jag har hört talas om den gröna som huserar där. Fast jag har aldrig träffat den, tyvärr. Så kan inte säga så mycket mer om den att den påstås vara grön.” Olikt henne själv som var pärlemor i färgen.
Hon knackade sig så där lite på underläppen. -“Jag minns knappt hur jag kom till Brinkeland, men uppvuxen där.. hittades som liten och de var noga med att se till att jag hade mat i magen, troligtvis för de var rädda att bli mat i magen.” Hon skrattade till, denna gången helhjärtat och porlande.
Hon sträckte lite på sig, det var mycket bekvämare så här och det var så nära hennes original form som någon skulle få se henne. Det är nog enbart Fier som visste hur hon såg ut exakt, men det här var nära nog. Fier hennes beskyddare var en som visste allt om henne.
Att det plötsligt är någon som klev in i närheten får henne att vrida blicken enbart för att hon såg något röra sig. Ögonen röda, matta i sin färg som tyder att hon inte använder sig av någon sorts magi. Hon tippar huvudet, vad är det för en?
Hon nosar i luften, försökte söka efter spår om vad det är för en. Nog är det som letar sig in är det av magi och hon kan inte låta bli att rysa av välbehag.
Joij är någon som njuter av denna världens magi, den var spännande och alltid tycks ha något mer att ge. Draken är den som lockar, men nog finns det mer hos den kvinnan stod där intill draken. Hon försökte väl fortfarande komma över den eventuella chocken av att mött en drake!
-“Jag? Det vill du inte veta.” Självsäkert säger hon det. -“De övriga, önskar bara veta vad som hänt med Ers höghet.” Hon nickar mot draken.
-“Jag får inget göra, jag bara letade efter henne.” Eventuellt att hon skulle skada de som jagade henne för det hade de inte sagt något om! De var här för att se efter en drake och det är vad hon gjorde.
För om hon fick välja själv så hade hon mer än tagit för sig av draken och dess magi för att mätta sitt jag som alltid hungrade efter nytt. Hon höjer händerna till slut och gör ett försök att visa sig mer ofarlig. -“Vem, eller vad är ni? Är ni den som varit med prinsessan? Vi.. vet att hon är jagad, och de andra försöker kontrollera varför.” Och framförallt om hon var ett hot mot resterande av världen som de nog är några som behövde skydda från det som de vanliga dödliga inte kunde skydda sig mot.
Inte för att Joij är någon som inte njöt av att äta det som hon fångade! Men hon hade väl säkert ett samvete, någonstans och inte drevs av fullständig egoism. Hon var en som erbjöd sina tjänster när hon önskade och behövde i gengäld mot betalning. Betalning som oftast är den av magisk bakgrund, eller en tingest hon inte beskådat eller satt tänderna i tidigare.
Hon gjorde inget i en början, men hon kunde se hur hon vänder bort huvudet.
Leendet spred sig först i sinnet och snart när hennes form skiftade. Till den fem fot långa kvinnan!
Där kroppen är synlig skulle det gå att se de röda och blå snirkliga tatueringarna, men det eldröda håret talade om att hon nog var mer än människa för det skulle inte röra sig så annars.
Att hon klär sig i de där skugglika pälsarna är just för att hon visste att det var många som hade svårt med det nakna som hon alltid annars själv var väldigt bekväm med!
Tungan smekte ut mellan mjuka läppar. -“Ers höghet.” Sa hon nöjt där hon sträckte på sig. Synade draken åter igen som om att hon inte kunde få nog. Nosade i luften, hennes mer vilda uppenbarelse gjorde de väl tydligt att hon nog var minst lika mycket djur som människa.
-“Jag kan inte säga att jag vet vad drakar kallar sig.. en dotter till en drakkonung borde vara en prinsessa oavsett form.” Svarade hon stilla, men hon visste att hon ville gå närmare draken. Fast hon hade någon som pockade i hennes sinne, skuggan där som kikade på draken höll den under uppsikt, ständigt vaksam och alltid nära att försvara lilla Joij.