Hon kunde inte låta bli att le lite åt hans ord, följde hans tafatta fingrande med svärdet. Situationen var så absurd. Men någonting hade slagit om, nu när de var så nära att faktiskt ta sig ut kändes det som att ingenting spelade någon roll längre. Lika bra att försöka göra någonting av denna enda möjlighet så att den inte rann dem ur händerna. Med plötslig beslutsamhet knäppte hon upp sin mantel och räckte honom den, medveten om att den kanske skulle kunna förbättra hans odds något.
”Ta på dig den här, får du en möjlighet att ta dig ut så tveka inte..” viskade hon tyst innan hon föste honom bort mot väggen som låg i skugga. Dörren till friheten inom räckhåll.
Hon gick ljudlöst tillbaka genom rummet, stannade till vid bordet och plockade försiktigt upp någonting med båda händerna. Sen vände hon tillbaka mot dörren som ledde ned till fängelsehålorna. Samma väg som de kommit. Utan manteln var hon en underlig uppenbarelse med det mörka håret i avklippta testar runt det bleka ansiktet. Hon var kort och späd för att vara alv, när hon försvann tillbaka genom dörren var det nästan så att hon kunde misstas för ett barn. Det knäppte till i träet när dörren slöts bakom henne och allt blev tyst och stilla. Sorlet av muntra röster fortsatte utanför vakthuset, samsades med det stilla regnet som försiktigt knackade mot fönstret. Sekunderna gick.
Plötsligt hördes en öronbedövande smäll nerifrån fängelsehålan. Trots den stängda dörren var det ett förskräckligt oväsen. Den första skramlande smällen följdes av fler och oljudet studsade obarmhärtigt mellan stenväggarna och verkade inte vilja avta. Sen hördes upprörda röster, någon skrek och en hund började yla ikapp med ekot av nya metalliska slammer som bara tycktes öka i styrka.
Hon stod tvekande kvar i dörröppningen och iakttog Kiel som ganska snart tycktes få syn på det han saknade. Tack och lov. Hon lät blicken svepa över de saker som låg utspridda på bordet, på golvet och lutade mot väggarna. Hur många fångar satt just nu inlåsta i den här hålan? Att döma av alla dessa persedlar var det inget litet fängelse. Hon kände hur hjärtat sjönk i bröstet, hur skulle de kunna ta sig ut? Att de kommit så här långt var ett mysterium, men hur skulle de kunna ta sig vidare utan att dra till sig någon uppmärksamhet? Var befann sig vak-… Hon avbröt sig plötsligt i sina tankar när hon fick syn på något långsmalt, inlindat i tunna läderremsor, som låg slängt intill bordet. En dolk? Hon rörde sig ljudlöst över golvet, fram till bordet och sträckte tvekande ut handen när de gröna ögonen fastnade vid någonting annat på bordet. Plötsligt försvann alla ljud och hon kände hjärtat stanna i bröstet. Liten och oansenlig, knappt synbar om det inte vore för den ljusreflektion som spelade i den svarta stenen. Utan att andas tog hon upp den lilla ringen, kände den bekanta tyngden i sin hand och satte den försiktigt på sitt vänstra ringfinger med en van rörelse. Märkbart skakad sträckte hon sig sedan efter dolken på golvet.
”Beväpna dig med något” viskade hon så tyst att hon var osäker på om Kiel ens hörde henne. Nu skulle hon ut, kosta vad det kosta ville.
Det var ett vansinnigt upptåg. Hon hastade efter honom ned längs korridoren, fram och uppför trapporna. Blicken flackande över de fuktiga välvda fängelseväggarna på jakt efter något som vända oddsen. Hon övervägde för en kort stund att plocka ned en av facklorna för att ha någonting att försvara sig med i en eventuell – och förmodligen trolig – kommande närstrid. Samtidigt kände hon på sig att de gjorde bäst i att försöka ta sig ut utan att lämna minsta spår.
“Har vi tur räknar de inte med att någon kan rymma härifrån.”
Försiktigt la hon örat mot dörren för att försöka urskilja några ljud men det var tyst, hon hörde ingenting. Villrådigt såg hon på Kiel med en bekymrad rynka mellan de mörka ögonbrynen. Kunde det vara en fälla, varför gick det så lätt? Men vem skulle gillra en fälla här, att de ens hade tagit sig ur cellen var ett mirakel. Ingenting kändes bra men vad hade de för alternativ? Det fick bära eller brista, bestämde hon plötsligt. Kom de ut skulle hon avkräva honom på en förklaring gällande den där förbannade lutan, inget instrument kunde vara värt risken.
“Om valet står mellan att fly och din luta så vet du vad jag väljer. Då får du klara dig själv.” sa hon viskande och la handen på dörrhandtaget. Försiktigt drog hon ljudlöst och långsamt upp den några centimeter, tillräckligt för att kunna lägga ögat mot springan och titta in.
Hämta sin luta? Hon himlade med ögonen och öppnade munnen för att säga något mer på det där underliga språket, men den här gången förekom hon sig själv och stängde den igen. Den här mannen skulle bli hennes död. Utan ett ljud sköt hon försiktigt igen den tunga dörren till deras cell, stod stilla ett ögonblick och såg ner genom korridoren bort mot hunden som väntade i skuggorna. Hur hade den lyckats smita? Och varför betedde den sig så underligt? Förra gången de skiljdes åt hade den varit kedjad och släpats bort av vakterna – hon hade varit övertygad om att de skulle slå ihjäl den. Men uppenbarligen inte. Efter ett ögonblicks tvekan följde hon efter Kiel.
”Risken är väl att vi inte kommer så långt när de slår larm och vakterna börjar svärma här nere…” hon såg sig villrådigt omkring. Hon kände sig mer bekväm med tanken på att smyga ut i det tysta, i skuggorna och i skydd av mörkret. ”Lyckas vi ta oss ut utan ställa till med tumult så har vi kanske ett litet försprång sen när de väl inser att cellen är tom.”
Ett irriterat, vasst, flerstavigt väsande ord, möjligtvis en fras på ett främmande språk, undslapp hennes läppar som ett svar på mannens trotsiga handlande. En kort osäkerhet – förvåning? – drog över henne blick innan hon återfick fattningen. Det metalliska ljudet av nycklar som klirrade mot varandra skar i hennes öron. Han hade ju rätt, hon befann sig på en främmande plats utan vare sig tillgångar eller vänner – i en fängelsecell. Vad kunde bli värre? Men det enda hon fortfarande hade kvar var sin instinkt och den sa bestämt åt henne att detta var en dålig idé.
”Kiel, lyssna på mig” sa hon andlöst samtidigt som hon lyssnade intensivt efter steg. ”Det här är kanske den enda chansen vi får, men följ inte efter den där hunden. Inte ett steg mer än nödvändigt” Hon sneglade bort mot den där den låg och väntade på stengolvet. ”Vem vet, det kanske till och med kan bli värre?”
“Vänta” sa hon långsamt med blicken fastnaglad på varelsen utanför fängelsegallret. Sättet den rörde sig, hur den höll huvudet och de målmedvetna stegen – någonting var fel. Nycklarna som skramlade mellan de grova tänderna och ögonen som glimmade i mörkret. Det varma i den bruna blicken var borta. En kall kåre drog längs hennes rygg och hon ville instinktivt att den inte skulle komma närmare. Nycklar eller ej. Det var nästan så att hon ville lägga handen över Kiels mun när hon hörde honom kalla på den.
“Jag har träffat den här hunden tidigare, det var den som gjorde att jag hamnade här.” Hon tvekade, samtidigt som hon hörde hur vansinnigt det lät, men detaljerna kunde vänta till ett senare tillfälle. “Men någonting är annorlunda nu. Jag tror inte att vi borde lita på den här…. saken” Hon såg bort mot den öppna dörren längre bort och tyckte sig kunna urskilja att par utsträckta ben – hur hade den fått tag på nycklarna? Var vakten död? Vad skulle hända med dem om de blev påkomna mitt i en flykt, det måste väl vara flera som patrullerar dessa fängelshålor och det var väl bara en tidsfråga innan någon annan skulle dyka upp. Kunde det till och med vara en fälla?
Hon såg tyst på honom utan att besvara frågan. Vid det här laget hade han nog förstått att hon inte var av den pratsamma typen. Men även om hon hade velat ge honom ett svar, vad skulle hon ha svarat – ja? Nej? Det var långt ifrån så enkelt. Hon drog sig tillbaka in i skuggorna i cellen och vände sig mot väggen.
Dörren längst bort i den mörka korridoren gled upp med ett utdraget gnisslande. En lång och oformlig skugga avtecknade sig över stenväggen men sen blev det tyst. Det gick några ögonblick utan att någonting hände. Plötsligt började skuggan röra på sig och en stor och raggig hund uppenbarade sig i ljuset från det angränsande rummet. Djuret kunde vid en första anblick misstas för en varg på grund av storleken. Men den var smalare, med lång hals och en lång spetsig nos, och den rörde sig med märkligt beslutsamma steg över stengolvet som om den visste precis var den var på väg. Mellan tänderna höll den en stor nyckelknippa.
”Det största problemet är nog att få upp den där dörren”
Hon stod plötsligt någon meter ifrån honom intill gallret. Det enda ljudet som hördes var några vattendroppar som föll från fållen på hennes genomvåta mantel. Trots de spetsiga öronen var hon inte så lång, inte med alvers mått åtminstone.
”Det finns gott om skuggor att gömma sig i där ute” En kort nick ut mot den skumt upplysta gången utanför. Ingen vakt hade synts till på en bra stund, förmodligen för att de hade bättre saker för sig under småtimmarna. Hon kastade en frånvarande blick upp mot den lilla gluggen på väggen, den var nog för liten för att pressa sig ur, även om man bortsåg från gallret som täckte det.
”Någonting liknande” sa hon lite avvaktande och iakttog honom när han mödosamt reste sig från golvet, beredd på att han skulle tappa balansen eller att hans ben inte skulle bära honom. Han hade verkligen fått en brysk behandling, kanske gjorde hon bäst i att lämna honom till sitt öde. I sitt nuvarande skick var han helt klart en belastning.
”Fel plats vid fel tillfälle. Jag blev påkommen. Eller rättare sagt, min vän blev påkommen på en mycket olämplig plats.”
Hon vek undan den gröna blicken och såg oseende ut i mörkret. Hur skulle hon ta sig ut – och vad sen? Ingenting hade förändrats där ute. Här nere hade hon åtminstone tak över huvudet och ett tillfälle att tänka. Hon log torrt, men det var klart, så mycket tänkande skulle det ju inte bli om hon fick en snara runt halsen. Hon såg upp på honom igen där han stod lutad mot väggen.
”Är du välbekant med den här staden?”
Så det var hans historia. Sa han åtminstone. Hon tyckte nog att den stämde bra in på den första känsla hon fått för mannen, han kändes inte som en råbarkad buse men möjligheten fanns förstås att sanningen var en helt annan eller att detaljerna var tillputsade för att passa sammanhanget. Hon var i en alltför utsatt position för att plötsligt börja lita på första bästa främling.
”Du får välja bättre sällskap nästa gång” sa hon, helt utan kritik, bara som en bekräftelse på att hon trodde på det han precis berättat.
”Om det blir en nästa gång”
Hon såg sig omkring i det mörka, fuktiga rummet. Utöver en och annan hostning och ljudet av strilande och droppande vatten så var det nu förvånansvärt tyst. Bortsett från ljudet av återkommande steg utanför i korridoren hade hon knappt sett eller hört någonting.
”Hängning, är det vad vi har vänta? Jag vet ingenting om hur vakterna här behandlar sina fångar”
Den ofrånkomliga frågan, där var den. Vad skulle hon svara? Sitt yttre till trots så kändes inte mannen ondsint, men någonting hade han ju gjort för att hamna på den här platsen och det fanns säkerligen en anledning till att han såg ut som han gjorde. En fängelsehåla var knappast den rätta platsen för att vara godtrogen och naiv, hon hade inte råd med fler svek och fler dröjsmål. Det förutsatte dock att hon på något mirakulöst vis skulle lyckas ta sig härifrån, vilket hon såg som föga troligt. Det kunde också vara bra att han en bundsförvant om en situation skulle uppstå, i det skick mannen var så misstänkte hon att han kanske snarare skulle bli en belastning än tillgång. Men han kände säkert till staden och det kunde komma till användning. Hon satt tyst en lång stund och vägde sina ord.
“Jag kan vara en vän”
Sa hon till sist med samma mjukt klingande röst, mörkare än vad man skulle kunna tro. Avvaktande inväntade hon en reaktion.
“Vill du berätta vad som har hänt dig?”
Instinktivt drog hon sig undan vid den plötsliga rörelsen i hörnet och kravlade ännu längre åt sidan. Stenarna var hala under hennes händer och fick henne att slinta till och halka ned på golvet. Hon tryckte sig mot väggen och skärskådade figuren som talade med henne. Ett närmande från någon i den här hålan kunde knappast föra något gott med sig. Han såg dessutom ut att ha varit med om både det ena och det andra, att döma av hans sargade yttre. Hon lät blicken vandra över hans svullna öga och vidare ner över hans kropp och de skakande armarna som gjorde sitt bästa för att hålla honom uppe.
“Det där ser ut att göra ont.” sa hon kort, när hon talade var det med en melodiös och fyllig röst.
