Det fanns fortfarande så mycket som kunde gå fel. Vättarna kanske inte var de smartaste individerna i världen, men de skulle nog ana ugglor i mossen när någon blåst i ett horn och sedan skulle platsen vara helt tom varifrån ljudet kommit. Sedan hade de ju redan talat om deras riddjurs luktsinne. Deras lukt fanns redan i området och även om Dhrach och Luka fick försprång skulle de finnas ett klart luktspår av dem rakt igenom byn och vidare upp i skogen. De fick väl hoppas och tro på Gofúrs ord om att inga vättar vågade sig allt för nära dvärgstadens murar – om de hann dit.
“Säger ni det så, då kan vi bara lita på er”, svarade kentauren och spanade in mot dvärgbyn, försökte se så mycket som möjligt eller efter något som kunde vara fel. Tänk om det i själva verket var dvärgen som lade en fälla för dem? Flera dvärgar kunde enkelt gömma sig och kasta sig över dem när de korsade byn.
“Då ger vi oss av. Lycka till, Gofúr. Vi ses senare”. Han gav dvärgen en hastig blick och kort nick innan han styrde sina stora hästhovar åt norr, men han valde medvetet att inte trava rakt igenom byn.
“Håll i dig”, uppmanade han mer’en på sin rygg, innan han ökade på takten. Dhrach valde att ta en väg runt byn, visst hade det varit enkelt att bara galoppera rakt igenom men då även lämna tydliga spår efter hans tunga kropp. Därför letade han sig till det mer lite snåriga områdena intill byn där hans stora hovavtryck inte skulle vara lika tydliga samt förhoppningsvis skulle undervegetationen dölja hans spår något. Och vättarna skulle bli något förvirrade av att doftspåren delat på sig.
Däremot kunde Dhrach inte springa rakt fram utan fick växla mellan snabb skritt och några travande steg emellanåt för att inte snubbla på rötter och stenar. Det blev nog en skumpig färd tyvrr för Luka på hans rygg, då det gällde att snabbt ta sig där ifrån så han hade inte tid att ta det försiktigt nu.
Dhrach höll sig åt norr så gott han kunde och snart hade de dvärgbyn i ryggen. Husen försvann så sakteliga mellan träden ju längre avstånd kentauren la mellan dem och byn. Han var hela tiden på helspänn, väntade bara på att höra Gofúr blåsa i hornet samt ljudet av worger som kom rusande.
Jana log lite drömmande när hon lyssnade till hur Ulrik berättade om den tiotaggshornade älgtjuren. Det var inte vanligt med älgar i deras beriga trakter, han måste säkert ha fått gå långt och spårat den länge nere i de mer trädbeväxta delarna vid bergskedjans fot för att finna den, och sedan släpa hem den! Vilken kämpe. Hon sneglade åter beundrande på honom och kunde åter inte tro sin lycka över att han, denne duktige jägare och kämpe gav sin uppmärksamhet åt henne.
‘Det kan jag tänka mig’, svarade hon åt hans ord om mat. En stor älgtjur skänkte ett hushåll åtskilliga kilo mat, och material till kläder samt redskap. Flera människor kunde leva på dess kött i veckor och otaliga maträtter kunde tillagas av dess kött. Det vattnades lite i munnen på henne när hon tänkte på maten samt de dofter som nått henne när Ulriks mor tillagat köttet. Hon hade själv bara smakat på älg kött ett fåtal gånger. Sen blev hon påmind om att hon inte ätit mycket till frukost, vilket var vanligt för henne men attacken från snöleoparden hade tydligen tagit en hel del energi från henne som hon annars hade över till att utföra dagen med. Måtte det bara finnas några byten i hennes fällor, så kunde hon kanske tillaga något gott åt henne och Ulrik. Då kunde hon återgälda honom åtminstone lite.
Hon kände hans blick på sig men valde att klädsamt titta framåt på naturen istället, men kände kinderna åter bli varma över att just han tittade på henne. Kinderna brände några grader hetare när han nämnde hennes kläder. Hon hade inte tagit av sig dem för att inspektera skadorna ordentligt ännu, hade tänkt göra det vid ett senare tillfälle när det kanske stannade för att vila. Var de så illa?
‘Åh… tack det är snällt av dig, men inget jag inte är van vid. Jag har lite hemma som säkert kan fixa det och förhoppningsvis är det bara att sy ihop sömmarna igen.’
Hon gav honom ett skevt men lugnande leende. Nästan alla hennes plagg var begagnade, omsydda och lappade eller lagade på ett och flera ställen. Hon hade till och med kvar en klänning från barnsben som hon sytt in flera kilar i för att göra den större. Det enda goda med hennes mors bortgång var väl sen att hon fått ärva hennes kläder.
Hon hade ingen aning om hur hon egentligen såg ut där i solen vid hans sida, med trasig näverkorg och något uppslitna sömmar i vinterkappan, håret och flätan något tilltufsad men med liv och upprymdhet i sina ögon och rätt så friska kliv genom snön trots påhoppet från kattdjuret.
Jana tackade inte nej till Ulriks hjälp av stolthet eller otacksamhet, men hon tänkte åter på konsekvenserna av ifall Ulrik skulle komma med fler saker åt henne – frågor hon skulle få från sin far eller andra bybor. Att lappa och laga kläder var hon inte ovan vid.
‘Är det långt kvar?’ Frågade hon försiktigt, i ett försök att byta ämne. Hur glad hon än var åt Ulriks omtanke om henne och erbjudande att hjälpa så ville hon helst inte prata om sig själv just då. Det var trevligare att lyssna till honom och hans röst när han berättade. Hans liv var fyllt av så mycket hon själv aldrig upplevt eller erfarit så hon ville självklart hellre höra om honom och hans liv.
Det ryckte irriterat till i alv mannens ögonbryn, som om han ville rynka ögonbrynen ogillande eller fundersamt, över Aenyas ord, men han behöll beslutsamt sina släta ansiktsdrag neutrala . Han förstod alvinnans ord, men han själv delade drottningens åsikter om att försöka bevara freden och han ansåg inte att Aenya hade varken ställning eller makten att fatta det beslut hon redan gjort, själv på egen hand emot drottningens önskan.
Míndras höll tillbaka en tung djup suck, andades istället långsamt ut genom näsan för att lätta på trycket av sin frustration innan han nickade för att visa att han hört vad Aenya sagt, men inte ville kommentera eller diskutera saken mera. Han var helare, ingen krigare, politiker eller kapten som förde befäl. Hans uppgift var att rädda så många liv han kunde och i just den stunden hade den skadade alven varit hans prio ett. Kanske hade Aenya rätt, kanske skulle Míndras vara orsaken till att fler alver eller liv fick lida framöver. Endast Erethil visste.
‘Tack’, sade han och efter att ha gjort en enkelt gest med handen över hjärtat vände han sig mot Arathiel och tog de få stegen som behövdes för att nå fram till henne. Han granskade henne med ett snabbt vant yrkesöga uppifrån och ner innan han tog till ord:
‘Ni ser ut att behöva sitta ner’, han gjorde en vänlig gest med handen mot en stor trädrot bredvid dem i en inbjudan att Arathiel skulle slå sig ner. Hennes blekhet oroade honom och han misstänkte att hon måste känna sig rejält yr av att fortsätta försöka stå upp om hon förlorat så mycket blod som han misstänkte när han nu sett närmare på henne och kunde se än tydligare hur blek alven var.
‘Vill ni berätta hur det står till, så ska jag göra vad jag kan för att hjälpa er.’
Den ärrade kentauren nickade förstående åt det Gofúr berättade, ja okunskap kunde oftast vara en persons största fall och det var tråkigt att höra att dvärgarna förlorat så mycket på grund av detta till vättarna. Det försvårade även livet för flera andra fredliga varelser i denna trakten om vättar fick större territorium. Dvärgar kunde vara tillåtande och föra dialoger och avtal med, men vättar? Inte direkt.
Kentauren kunde inte dölja sitt ogillande när dvärgen nämnde bergstunnlar, och han grimaserade illa men lyckades släta till ansiktsdragen i tid för dvärgens andra förslag vilket föll honom bättre i smaken, även om idén inte var fullt så mycket bättre. Det var mycket som kunde gå snett, bara att dra till sig vättarna sedan att de skulle skiljas åt? Dhrach och Luka hade redan problem att finna dvärgarnas huvudstad och nu skulle deras guide lämna dem och riskera livet också. Luka verkade dela kentaurens tankar trots att de knappt tittat på varandra, både om Gofúrs idé samt Lukas säkerhet.
Dhrach grep något omilt tag i nackskinnet på mer’en samt dennes klädnad och hivade upp honom på sin hästrygg innan han trampade efter dvärgen som redan förflyttat sig.
‘Så staden ligger norrut? Hinner vi passera en bit ovanför byn innan du blåser i hornet? Så får vi ett försprång? Hur vet vi att du hinner ifatt?’
Dhrach var också bekymrad över hur dvärgen tänkte försöka smitta undan när byn var omringad av vättar och worger. Dhrach var säker på att bestarna enkelt skulle kunna hitta dvärgens gömställe med sitt luktsinne, det måste finnas en bättre plan de kunde komma på.
‘Vi har aldrig varit i Zirthimar, och ni är den enda som kan visa oss vägen. Det känns inte bra att lämna er kvar.’
Kentauren gick med stora kliv genom skogens undervegetation, men inte lika säkra som han hade gjort om de hade varit på öppen mark. I sina hemtrakter hade han kunnat skogen och dess rötter utantill, men denna skogen och terrängen var okänd för honom. Ett felsteg och han kunde enkelt falla omkull trots sina fyra ben. Sen hade han Luka på sin rygg att tänka på också om han föll.
Dhrach stannade upp när Gofúr plötsligt skuttade iväg och gömde sig bakom ett träd. Hans blick följde dvärgens finger åt det håll denne pekade och kentauren kände en olustig psykisk tyngd lägga sig över axlarna. Vättar, underbart. Inte vad han önskade att tampas med idag efter att nyligen repat sig och blivit helad av Luka efter sin dust med orcher för en vecka sedan. Att det fanns worgryttare med bland vättaran gjorde det hela inte bättre, en fel vindpust från dem i deras riktning och de skulle vara illa ute… en stor bjässe som han hade inte lätt för att gömma sig eller springa bland skogens träd, snår och rötter. Kentauren makade på sig och försökte smälta ihop med ett grovt träd och några buskar men det var svårt, sedan stack hans sandfärgade hästskinn ut något bland naturens färger. Han hade passat in bättre vid kusten på en strand.
‘Ni verkar känna till dem väl’, kommenterade han, men antog att om Gofúr varit där för att speja eller vakta och hjälpt till att evakuera dvärgbyn samt att vättarna verkade vara välkända där, så var det väl inte så konstigt. Dvärgen verkade till och med kanske ha personliga anledningar till att avsky vättarna än mer, om de orsakat honom eller hans familj och vänner skada.
‘Beror på terrängen, tyvärr är skog inte mitt element eller bergsklättring. Jag är ingen bergsget eller liten tvåbenting’, muttrade Dhrach och suckade djupt, kliade sig i det långa skägget samtidigt som andra handen fingrade med yxan, snurrade den fundersamt. Dhrach sneglade mot Luka som varit ovanligt tyst, den muntra lilla fisken verkade helt tappat talförmågan och krympt till den lilla räka han varit första gången kentauren hittat honom fast klämd under en sten. Där var också ett problem. Dhrach betvivlade inte att Gofúr kunde skydda sig själv och strida, men Luka var som det hjälplösa grässtråt framför en gräsätares tänder. Ett hugg, bet eller slag från någon av vättarna och deras riddjur så skulle mer’en knappast kunna göra mycket för att försvara sig, mer än lägga benen på ryggen och springa för sitt liv.
‘Ett sätt hade kunnat vara om vi kunde skapa rök och lura dem att tro att skogen brinner, men det är riskabelt. Vi kan lika väl råka skapa en skogsbrand och orsaka mer skada mot andra liv än rädda oss själva… allt beror på vinden. Vi kan inte heller bara stå här, vem vet när någon av de där bestarna kanske får vittring på oss, eller om de får för sig att röra sig hitåt. Finns det ingen hemlig dvärgstig någonstans som ni känner till, Gofúr, som kan leda oss förbi dem?’
Så länge det inte tog dem under mark, då skulle Dhrach troligen hitta en egen väg. Han gick inte under mark. In i en stor dvärgsal i ett berg var en sak, en helt annans sak att klämma in sig i någon tunnel under marken. Nej, bara döda och maskar hörde hemma under markens yta enligt honom, med undantag av vissa skogsdjur då. Men inte en Kentaur.
‘Kan vi gå mot kusten och hitta en annan väg?’ Han skulle även kunna röra sig eller strida bättra om de befann sig på en öppen yta.
Jana kisade lite i det plötsligt starka ljuset som solen åstadkom, liksom Ulrik var hon van men ögonen hade ändå varit vana nyligen vid det dystrare ljuset från molnen så det blev en omställning när solen plötsligt tittade fram. Om någon äldre bybo hade sett eller hört dem hade denne nog skrockat gott åt vad som skedde mellan de två ungdomarna, vilket för ett erfaret öga var hur tydligt som helst, men tack och lov hade de inga åskådare så ingen såg dem slå följe ner för berget.
‘Åh jag hörde några berätta om det, att du fält en tjur. Var den stor? Jag menar hur många taggar hade dess krona?’, undrade Jana beundrande och kanske lite ivrigt. Hon antog att det var en äldre tjur med flera taggar eftersom att den varit så stor och fått folk att prata om den i byn. Ytterligare ett tecken också på hur skicklig Ulrik var – samt hur lite värd hon egentligen var att få stå vid hans sida, hon som bara fångade harar eller ekorrar. I bästa fall en grävling eller räv att byta pälsen mot mat.
‘Tack, det går nog bra’, svarade Jana ärligt trots att hon inte riktigt hade tänkt, eller känt, efter hur det kändes i kroppen nu så hon var tyst några steg för att känna efter. Inga vrickade leder eller brutna ben. Kanske något öm men snön hade dämpat de värsta fallet och näverryggsäcken tagit de största skadorna liksom hennes yttre plagg från snöleopardens klor. Det var ett under ändå att hon levde utan en skråma på kroppen. Hennes far skulle aldrig tro henne, inte för att hon skulle säga något. Kanske folk skulle höra talas om det om Ulrik berättade att han räddat henne. Oj, Jana insåg att hon borde ge honom någon form av gåva som tack senare, hans familj skulle annars kanske tro att hon var otacksam mot deras son. Hon stod i skuld till honom, för att han räddat hennes liv. Kanske borde hon erbjuda sig att hjälpa till på något sätt, i hushållet eller så… inte för att hon var till mycket nytta, kanske hon mest skulle vara i vägen bara och hans mor skulle se ner på henne och berätta för resten av kvinnorna i byn hur oduglig hon var. Hon svalde och knuffade bort de negativa tankarna, fokusera på nuet!
‘Det känns bra’, upprepade hon och log försiktigt mot Ulrik där de gick bredvid varandra, trots att det kanske hade varit lättare om hon gått före och gjort en stig i snön åt honom då han bar kattdjuret, men det var samtidigt han som visade vägen för henne.
Míndrs kände för första gången att ämnet började röra vid en irriterad sträng inom honom. Han hade redan förklarat att han behandlat en allvarligt skadad, när skulle han ha haft tid att kalla på ett bud eller springa till lägret för att berätta vad som hänt. Han hade haft händerna fulla med blod minst sagt och som helare funnit det viktigare att rädda ett liv än skrika sig hes för hjälp, men det var klart att Aenya var av en annan uppfattning och såg det hela ur en krigares perspektiv än som helare. Sen att han gett furstinnan och Eomund ett försprång genom att inte påropa om hjälp högt eller skrikande som en galning var en annan sak. Nej, han hade lagt hela sitt fokus och själ i att göra allt han kunnat för den skadade alven vilket han ansåg ha varit hans uppgift just då.
Han hade även god lust att säga att flera alver inte skulle ha mist livet om hon tillsammans med Arathiel inte varit så dumdristiga och tagit saker i egna händer och startat detta uppror från början utan drottningens önskan, men det var ett annat känsligt ämnet som han inte kände var värt att dra upp nu.
Míndras tog inte blicken från Aenya, ignorerade alverna som sprang iväg och behöll sitt neutrala lugna ansiktsuttryck trots den pyrande irritationen.
‘Jag försökte åkalla hjälp men fick inget svar, och som jag sa, jag hade händerna fulla med att försöka rädda ett liv så att inte ännu ett skulle gått förlorat.’
Han tyckte sig se Arathiel svaja till något i ögonvrån, men fortsatte ha ögonen fokuserade på den sammanbitne Aenya, trots att han gärna hade gått fram till den andra alvinnan för att se hur det egentligen stod till med henne. En bekymrad rynka hade dykt upp i hans panna.
‘Om ni ursäktar skulle jag vilja få återgå till min patient nu.’
Míndras noterade att nyheten inte togs emot med förtjusning, vilket han inte heller hade förväntat sig. Det var heller inte lätt att bevittna en annan alv tyngd av så mycket vrede och lidelse. Det förmörkade inte bara ens själ utan spred även en sorts oenighet bland deras folk och harmonin i skogen…
‘Svårt att säga. De hade hästar, så om jag måste gissa… en god bit mot skogens gränser vid det här laget. De red åt Mahadwen. Kanske hoppas furstinnan på att kunna söka skydd där.’
Vad mer han skulle säga visste han inte, det var omöjligt för honom att ge mer information då det nu gått mer än en timma sedan Saskia och Eomund ridit iväg. Kanske var de redan ute ur skogen, om inte någon annan gränsvakt fått syn på dem och undrat var de var på väg, men båda bar gränsvakternas klädsel, eller i alla fall mantlar tillhörande. Furstinnan red på en häst från lägret, men Eomund hade sin egna springare från Mahadwen. Míndras var sen mer bekymrad över den skadade alven som han bet få eskort direkt till huvudstaden, än vart furstinnan tagit vägen men han förstod att för Aenya och Arathiel så var fokuset på furstinnan. Vem visste vad som nu skulle hända dem om lady Saskia kom därifrån och kunde skicka sändebud antingen till Iserion eller till deras drottning Nearena… skulle ett krig bryta ut? Eller kunde freden bevaras på något sätt nu då furstinnan inte längre var fången? Och vad skulle bli av resten av människofångarna?
Janas kinder hettade starkare än någonsin när han påpekade att hon aldrig skulle kunna skämma ut honom. Hon var säker på att det nog visst fanns tusen olika sätt att kunna göra det på, men uppskattade hans uppriktighet och goda vilja att låtsas om att så inte var fallet. Hur var det möjligt att snön inte smälte runt om henne, så varm som hon kände sig när han talade till henne så? Vilda harar och gröna ekollon, hon måste ta sig samman. Hon borstade bort lite snö från sin klädnad efter att ha suttit ner och såg sedan ännu med sin klädsamma rodnad på Ulrik igen. På något sätt kändes det hela bättre att han såg ut att vara minst lika röd om kinderna, det var troligen för att båda hade på sig så mycket varma kläder och solen hade nu börjat titta fram bakom molnen som täckt himmelen hela morgonen. Det kanske kunde bli en fin dag trots allt, lättare att hitta spår i snön. Hon tog av sig sin tjocka pälsmössa och la den i näverkorgen hon hade på ryggen. Det kändes genast svalare att låta hennes varma öron få kylas ner av vinter luften, kanske rodnaden skulle lägga sig nu så hon slapp se ut som en lysande fackla framför honom.
‘Tack, Ulrik’, sa hon uppriktigt lättad och fylld av en plötslig glädje över att han inte tagit illa vid sig utan verkade förstå hennes dilemma med att inte kunna ta med pälsen hem.
‘Ja, det har du nog rätt i. Du verkar… jag menar… den ser ändå ut att vara lätt för dig att handskas med så.’
Åh vad svårt det var att försöka ge honom en komplimang, men samtidigt inte verka för trånande. Han var stark det var så tydligt och han var nog väl medveten om det också, alla flickor visste det och beundrade honom. Hon behövde inte vara ytterligare en i ledet. Hon ville inte tråka ut honom.
‘Ja, låt oss gå!’ Svarade hon glatt och med båda händerna om remmarna till näverkorgen tog hon några steg framåt. Det var nog bra om hon rörde på sig efter att ha blivit omkull kastad i snön.
Míndras hade knappt hunnit tvätta bort den skadade alvens blod från sina händer förrän han stod framför Aenya Eldhår. Han möte stadigt hennes ilsket glödande ögon med sina lugna olivfärgade, hade räknat med ursinnet och samlat tankarna för just denna stund. Han skulle just till att svara då hasandet från Arathiel fick honom att snegla åt hennes håll och något omedvetet, eller yrkesskadat, tog hans läkekunniga sida över och han granskade henne snabbt uppifrån och ned. Väldigt blek, nästan kraftlös troligen allvarligt sårad och förlorat mycket blod samtidigt som Aenya fick sin skada i axeln samt furstinnan sin skada på benet… de flesta skadade i lägret hade fått sina skador från den dagen de attackerat människornas sändebud österifrån för att möta en av Mahadwens hästfurstar.
Han harklade sig och vände uppmärksamheten till den rödhåriga alvinnan igen, senare fick han bekymra sig över folks kroppsskador. Han nickade artigt men allvarligt mot henne. ‘Aenya.’
‘Ja. Jag blev när på ner riden utav henne och en annan människa efter att jag funnit vår skadade frände.’ Han lyfte ena handflatan lätt för att visa sina blodiga och leriga kläder.
‘Jag hade händerna fulla med att stoppa blodet från hans hals när de kom farande. Av någon anledning fick jag meddelandet att: om resten av människofångarna får gå, skall de hedra gränserna och den här skogen… Kanske dåligt samvetskval efter vad hon gjort vår frände för jag misstänker det var furstinnan som stack ner honom då jag fann en matkniv bredvid, som jag tror hon tog från sitt tält.’
Eller hämnd för skadorna som orsakats hennes ben, eller bara ren panik över att försöka fly. Hur som hade han fått meddelandet och nu överlämnat det till den som det varit avsett för.
Vem som helst skulle sen kunna gå in i tältet där furstinnan hållits fången och se att en matkniv saknades bredvid det sista målmat hon fått. Míndras valde däremot att inte säga den sista meningen furstinna yttrat, om att inga fler oskyldiga borde behöva lida för att Aneya vill hämnas efter vad furstinnas bror gjort mot henne. Han kände inte att den rödhåriga alvinnans vrede behövde eldas på mer eller ens påminna henne om vad hon fått utstå i Iserion… vilket var grunden till att allt detta startat.
Inga skratt. Inget hånleende. Bara ärlighet. Jana måste se ut som en fisk på torra land igen, där hon bara stod och fånstirrade på honom. Han verkade lika självsäker som alltid men ändå fanns där en antydan till osäkerhet på något viss, eller inbillade hon sig?
‘Skämma ut dig…’ Svarade hon lite andlöst, inte för att hon var i chock utan mer över att höra vad han berättade, att Ulrik alltid velat umgåtts med henne – henne!! Av alla människor i byn. Nog för att hon ofta sneglat eller tittat efter honom, men aldrig vågat se på honom när de gått förbi varandra. Då hade hon snabbt slagit ner blicken i marken eller låtsats se åt ett annat håll, och bara gått förbi så hon hade aldrig verkligen sett om han ens tittat på henne. Bara antagit att han inte såg henne som flera andra i byn.
‘Det finns nog inget du kan göra för att skämma ut dig eller jag menar… det är nog mer sannolikt att jag skulle skämma ut mig framför dig.’ Med tanke på hennes far och hur sämre hon hade det ställt i livet jämfört med honom, fast vem visste kanske folk skulle se ner på honom om han tala med henne. Hon var inte mycket värt och hade som sagt inte mycket att erbjuda honom.
Det värme henne dock att höra att han velat prata med henne men liksom hon inte vågat ta första steget. Kanske Nenna prövat dem båda idag? eller gett dem en knuff i sidan, fast att skicka en snöleopard på henne verkade alldeles för dramatiskt av gudinnan, men Jana klagade inte. Hon samtalade med Ulrik!
Jana rodnade klädsamt åt att han ville ge henne kattdjurets granna päls, det var en mycket värdefull och fager gåva, men hon kunde fortfarande inte ta emot den… hennes far skulle byta bort den mot sprit så fort han fick se den.
‘Tack… Ulrik, men… hm… kan du kanske.. kanske förvara den åt mig tills.. ja när jag en dag är säker på att jag kan visa upp den utan att hela byn tror… att jag stulit den, om du förstår?’
Hon hoppades att han inte skulle bli förolämpad eller tro att hon avböjde hans gåva. Hon ville inget hellre än att behålla pälsen, få smeka skinnet och minnas den här dagen varje gång hon såg eller rörde vid det.
‘Om du vill avslöja din familjs jaktställen så, hah… jag kan inte säga nej till det nu när du erbjuder’, svarade hon mjukt leendes och ärligt. Hans charmiga leende var oemotståndligt och hon kanske var lite för framfusig, men han erbjöd sig ju och hon tänkte inte tacka nej! Hjärtat bultade redan av förväntan och beundran när hon såg honom lyfta kattdjuret döda kropp som om det inte vägde något.
‘Blir det inte tungt att släpa med sig kroppen?’
Baura följde Hillevis finger när kvinnan förde det över ärrvävnad under nyckelbenet sedan betraktade hon den äldre kvinnan uppmärksamt när hon berättade vidare om sina ärr.
‘Det är visa ord, och jag menar inget illa när jag säger att det lite ser ut som att någon målat er, eller kanske ja… karvat. Det låter också som att era ärr gjort er till den ni är idag.’
Hon log mjukt när Hillevi kom fram till henne vid sängen med klänningen, sträckte ut handen och rörde ömt vid det gråa tyget.
‘Den klär er’, sa hon gillande och synade Hillevi nerifrån och upp när denne tagit klänningen på sig. Hon harklade sig lätt och pekade sedan mot sin kista borta vid väggen, prydd med djur från både hav och land.
‘Om du ville vara så vänlig och hämta min klänning, det är en röd med några broderade skogsdjur på.
Klänningen var gammal, hennes mor hade haft den en gång i tiden och broderierna hade sytts om och lagats flera gånger om genom åren. Tyget var mörkt, inte så klart rött längre men fortfarande vackert med broderierna om klänningsfållen. Ett tillhörande brickband i rött och grönt låg ihop vikt tillsammans med det.
Baura började själv kränga av sig tunikan hon ännu satt i, under hade hon bara en tunn och sliten linne kjortel.
Ljudet av trumslag och rörelse hade börjat tränga igenom träväggarna, vilket indikerade att man börjat kvällen event och nu kallade byns folk till sig.
Jana hade stirrat på deras fötter och tänkt snäsa “Nej, vilken fästman skulle ens vilja ta i mig!'” när hans nästa ord fick henne att bli storögd och hon kunde inte hjälpa att blicken sköt upp för att stirra på honom. Hon visste att hon inte drömde men hade hon verkligen hört rätt?
‘Varför… varför vill du vistas med en sån som… som mig?’
Hon såg att hennes svar hade gjort honom obekväm, eller kanske illa till mods? Ångrade han sig och kände sig nu tvingad att umgås med henne? Nej han var en ärlig man, liksom hon. Hennes gråa ögon blev stora som tefat när han ville erbjuda henne snöleoparden.
‘Åh nej, nej, den kan jag absolut inte ta emot! Hela byn skulle tro… far skulle tro jag stulit den, han skulle aldrig tro mig.’
Hon hade höjt händerna och viftade avvärjande med dem framför sig, mellan dem. De stod fortfarande rätt nära varandra trots allt vilket hon i vanliga fall skulle ha varit dödligt överlycklig över men just nu bara var ömsom generad ömsom osäker.
‘Men tack, det var snällt men katten är din. Du dödade den.’
Menade Ulrik Kettilsson verkligen allvar? Ville han ödsla dyrbar tid på henne? Han hade en snöleopard att flå, en familj att mätta, säkert viktigare sysslor att göra. Än var dagen ung och några timmars solljus fanns kvar innan solen gick ner, inte skulle han väl kasta bort sin tid på henne, jaga åt henne?
Ulriks leende fick henne att tystna och något handfallet förbli stående och stirra hjälplöst på honom. Han menade allvar, hon såg det i hans ärliga ögon. Nenna jag förtjänar honom inte! Skrek hennes inre. Snälla gör inte detta mot mig!
En dag tillsammans med Ulrik. En dröm, som hon kunde överleva på resten av sitt liv, även om det inte skulle hända något mellan dem så kanske detta var någon liten form av gåva från gudinnan, något hon kunde minnas med glädje på nätterna kalla vintrar när hon satt ensam hemma långt efter att hennes far lämnat denna värld och alla andra glömt bort henne… något att värma själen med mörka tider.
‘Vill du verkligen… gå med mig?’ Frågade hon tvivlande, sökte med sin blick i hans ansikte efter minsta tecken på att han skämtade, väntade på att ett hånleende skulle träda fram vilken sekund som helst sedan höra gap skratt bakom sig från andra bybor. Att det hela var ett skämt för att sätta Hallgrims dotter på plats.
Jana satt som trollbunden och följde hans rörelse när Ulrik kliade sig i nacken, han verkade lite… nervös? Nej inte han inte. Han verkade ju alltid så självsäker och lika säker på hand när det kom till att fälla ett byte.
Janas haka försvann ner i halsduken och hon såg nog åter ut som en fisk. Frågad precis Ulrik Kettilsson, son till byns äldste och framgångsrikaste jägare, henne Jana Hallgrímdottir, dotter till byns fattigaste och otrevligaste man, om hon var tillgänglig? Varför? Hur kunde han ens komma på tanken? Hon hade ingenting att erbjuda honom, ingen hemgift, inga vackra pälsar, inget hus, inget… och vem ville frivilligt ta i henne och få hennes far på köpet, samt till svärfar? Dras med honom? Hon måste ha hört fel, hon måste drömma. Nej! Snöleoparden tog henne, hon var död och Nenna spelade henne ett elakt spratt. Hon hade säkert misshagat gudinnan ohyggligt för att förtjäna detta!
En plötsligt bitande kall vind kom och nöp henne i näsan och kinderna. Nej hon kunde inte vara död. Hon var både varm och kall samtidigt, svettades under tyngden av Ulriks kappa samt kände hur kylan från berget och snön hon satt på nu börjat krypa igenom vinterkläderna och kyla ner henens bak och ben.
Jana stängde munnen och skuttade upp, i stort behov av att röra på sig och inte sitta där längre och bli till någons våp. Ulrik skulle inte tro att hon var lättlurad och att han senare skulle kunna skryta för sina vänner om hur han lurade byns fyllos dotter att tro… ja vad skulle hon tro? Att han var intresserad av henne? Omöjligt. Hon var inte värd ens den vackra snöleopardens päls som han nyss dödat. Jana harklade sig förläget och lite missmodigt, drog av sig Ulriks kappa stelt och höll fram den till honom.
‘Nej… far lär aldrig släppa mig. Och… vem skulle vilja ha mig till… till fru?’ Svarade hon dämpat, mumlade det sista ordet ner i sin halsduk och undvek att möta Ulriks blick då hon räckte fram hans fina kappa. Den hade varit betydligt varmare och mycket grannare än hennes simpla.
‘Tack igen, för allt och kappan… jag måste nog vidare nu innan jag förlorar dagens solljus’.
Hennes far skulle aldrig låta henne gå, hon var hans enda livlina. Hon satte mat – om man ens kunde kalla vissa saker föda som de fått äta ibland – på bordet, hon såg till att de båda hade kläder, ett tak över huvudet som inte läckte. Det enda han gjorde var att leta rätt på nästa flaska eller tunna, och dränka sina sorger i spriten. Jana var också djupt sorgsen över att ha förlorat sin mor samt nyfödde lillebror , men hon hade accepterat det och gått vidare. Inte hennes far. Inte Hadan. Nej ibland hade han även beskyllt Jana för att det var hennes fel att han förlorat sin vackra fru och den son han alltid önskat sig. Förbannat henne att han fick dras med henne, en flickjänta som inte dög något till… varför ville någon ha henne? Ens komma på tanken att en man skulle vilja ha henne. En mindre se på henne.
Hennes blick drogs automatiskt tillbaka till Ulrik när han borstade av henne snö, en artig gest men av någon anledning kändes den lite intim, kanske för att de stod så nära varandra och hon praktiskt taget klängde sig fast vid honom?
“Oh!” Pep hon till när han till synes utan ansträngning plötsligt lyfte upp henne och bar iväg henne för att placera henne på en större sten där hon kunde vila benen, samt inte hänga på honom mera troligen. Hon blev ändå förvånad över att han svepte sin kappa om henne. Hon var ju redan påbyltad en massa lager samt egen kappa och näverkorgen, nog såg hon säkert nu ut som en utböling med puckelrygg, ve och fasa! men av någon anledning opponerade hon sig inte. Det var länge sedan någon visat henne sådan omtanke och hon log lite blygt tacksamt ner mot honom. Hennes egen kappa var för den delen halvt sönder riven runt axlar och nacke samt näverkorgen behövde nog den med lagas. En tanke som fick hennes hjärta att sjunka lite, far skulle inte bli glad, men hon försökte koncentrera sig på Ulrik istället. Det var ett senare bekymmer.
Vid Nenna! Han visste vad hon hette, eller vem hon var! Fast… de hade ju växt upp i samma by i en liten dal så det var väl inte så underligt, nästan alla visste vem någon var i byn. Vem man kunde vända sig till för olika hantverk, tjänster, läkekonst med mera, sedan andra mindre viktiga kände man i alla fall till namnet på. Jana och hennes far hörde till de sist nämnda, de tillhörde de få som inte hade det så gott ställt och oftast fick kämpa sig igenom vintrarna på det de kunde hitta. Sedan var väl hennes far också lite ökänd som byns drummel och fyllekaj…
“Ja… det är jag”, nickade hon kort, kände kinderna hetta ännu och varför hade hennes hjärtslag inte slutat slå så vilt? Faran var ju över nu och hon behövde inte vara rädd längre och hon var ju tvärt om långt ifrån rädd där med Ulrik framför sig, av alla personer.
Så han hade sett henne, så klart, men liksom hon hade de inte direkt något att tala om så klart de inte gjort det, förrän nu. Hon sneglade mot snöleoparden när han nämnde den och gestikulerade mot den men vände genast bort blicken igen.
“Grattis… det är ett fint… byte? Och tack… för att du räddade mig”, fick Jana lite tafatt fram. Hon kunde skämtat om att hon gått för att lura fram snöleoparden åt honom, men det lät fånigt och hon sa hellre som det var än pratade trams, men hon blev ändå lite beklämd över Ulriks fråga om vad hon gjorde utanför byn. Inte var det roligt att berätta för honom att hon bråkat med sin far – igen, eller att de hade det dåligt ställt med mat, samtidigt ville hon inte ljuga när han frågat.
“Jag hade en… liten meningsskiljaktighet med min far, så jag bestämde mig för att kolla till våra fällor längre ner vid bergets fot. Men jag kom inte så långt… tack igen.” Hon skrattade lätt, och drog handen lite generat över sin tjocka fläta.
Åh måste han le så fängslande mot henne och bry sig om henne? Kunde inte marken bara öppna sig under henne eller låta henne smälta bort med snön så hon slapp sitta där och kanske råka säga något barnsligt eller att hon gjorde bort sig, nu när de väl talades vid! Fast nej hon ville fortsätta tala med honom, han hade ju till och med tilltalat henne först. Vilket var klart när hon blivit överfallen och han hjälpt henne, kanske skulle han tröttna på henne nu och gå hem med sitt byte och lämna henne där…
Jana hörde svagt genom vintermössan och snön att djuret röt till plötsligt, men åt något annat? Tankarna for genom huvudet medan hon kämpade för att behålla lugnet trots paniken men det var henne nästan övermänskligt när ett vilddjur slet och rev i hennes kläder. Hon kände hur tyngden från djuret oväntat försvann och äntligen kunde hon lyfta huvudet tillräckligt för att andas in luft. Hon förblev stilla några hjärtslag, bara häftig in och ut andandes innan hon flämtande försökte kravla sig upp, komma undan, med mössan på ända och hjärtslagen bultande i öronen liksom adrenalinet rusande i ådrorna.
Jana blev bara vagt medveten om att någon talade till henne sedan, det lät som någon från byn men inte förrän denne person grep tag i henne och höll upp henne. Ännu med snö i ansiktet och andan i halsen lyfte hon händerna för att rätta till mössan även den vit av snö som fastnat i pälsen, när hon snurrades runt och fick se vem hennes räddare var. Hon gapade ännu som en fisk på torra land, kanske lite mindre charmfullt ur en ung kvinnans perspektiv när man stod framför en av byns stiligaste män. Hennes händer hade kommit att vila mot hans bröst när han vänt henne om med en hand på hennes axel. Jana blinkade några gånger, höjde ena handen för att gnida bort snöflingorna ur ögonfransarna och resten av ansiktet.
Hon insåg att han hade talat till henne, frågat hur hon klarat sig och intalade sig att hennes egen rodnad berodde på att hon haft ansiktet nertryckt mot snön och ansiktet gnidits mot snökristallerna. Hon kände att kinderna var varma efter behandligen mot snön, men kanske även nu över att stå så nära Ulrik som hon mycket väl visste vem han var. Trots att de aldrig talat med varandra innan var det ingen hemlighet i byn att han var deras bästa jägare. Hans familj hade alltid färskt och bra kött att byta sig till, men hennes familj hade sällan haft något bra att byta mot och därför hade Jana sällan haft anledning att prata med honom. Han verkade lika andfådd som hon, hade han sprungit till hennes undsättning?
“Jag.. jag… jo, jag tror det. Tack…”, fick hon halvt hörbart fram med sin ljusare röst men liknande dialekt. Hon lät ovanligt lugn trots det som hänt, men hennes händer höll hårt i hans klädnad vilket nog avslöjade hur uppskakad hon egentligen var. Benen kändes plötsligt som mjuk lera och hon fick anstränga sig för att inte falla tillbaka ner i snön. Hennes gråa ögon sökte sig bort från hans stiliga ansikte, försökte att inte stirra på honom, efter kattdjuret och nackhåren reste sig när hon såg att det varit en snöleopard. Inte undra på att hon inte kunnat resa sig upp, än mindre inte ens sett djuret. De var mästare på att smyga sig på sina byten. Hon kände en klump i halsen växa men hon vägrade stå och gråta som ett skrämt barn framför Ulrik. Jana drog efter andan och lyckades få fram:
‘Vad… gjorde du… ute?’
‘Jag beklagar er belägenhet’, kommenterade Dhrach kort. Han visste hur det kunde vara med ledare som förblev tysta och folket fick lida för det, han hade träffat på några stycken under sin resa dit från andra änden av världen. Det kunde bero på mycket, okunnighet att styra, ovilja, ignorans, girighet, sjukdom samt annat, men han kände inte till mycket mer om dvärgarnas konung eller deras rike mer än att de bodde någonstans i dessa berg i Zirthimar.
Vid Gofúrs utrop om att dennes ägodelar var borta höll kentauren på att klippa till dvärgen med näven av ren överraskning, glad att inte bara han blivit skrämd då han även noterade att Luka spratt till. Han var redan spänd och olustig över situationen och ville ta skydda någonstans och så stod dvärgen plötsligt och beklagade sig över borttappade ägodelar högljutt. Ja det var förargligt, men sånt hände när man blev överfallen samt att han borde vara tacksam att ens vara vid liv. Dhrach hade behärskat sig och fnyste bara irriterat och gav dvärgen en beklagande men också något besvärad blick, undrade någon sekund vem “lille Angrzuk” kunde vara innan han sneglade neråt och såg att Luka förflyttat sig närmare hans väldiga gestalt. Bra, då var de redo att ge sig av och något lättad om hjärtat följde kentauren efter dvärgen, äntligen rörde de på sig.
Åter spejade Dhrach runt omkring dem medan de gick, utifall att han fick syn på eller hörde något plötsligt, men ett hästöra var vridet mot Luka och dvärgen. Gofúr hade sagt han känt sig oskadd men det var typiskt Luka att fråga hur denne mådde ändå. Kentauren ville ändå gärna fortfarande ta båda de korta tvåbentingarna under vardera arm för att snabbare komma där ifrån, även om det hade varit mindre smidigt och de troligen skulle fört en del väsen om sig, han tungt klampande och dvärgens rustning och vapen klamrande. Ja, han var på sin vakt minst sagt.
Jaså, de var trots allt inte allt för långt borta från dvärgarnas huvudstad, bra då kanske de slapp leta efter nån fiskeby vid kusten. Tur var väl också att de hittat denne dvärg, för utan honom skulle de antagligen inte heller hitta till huvudstaden hur lätt som helst. Dhrach var ingen bergsklättrare, och han visste inte om det fanns någon huvudled eller allmän väg till Zirthimar, men det visste nog denne Gofúr.
Vättar. Tanken gjorde inte Dhrach mer glad. Han hade nyligen kommit undan en grupp orcher knappt med livet i behåll, och nu berättade dvärgen att här strök omrking vidriga små kryp runt i skogen? Han och Luka hade haft tur som fått en lång och lugn natts sömn samt god mat utan att ha blivit besvärade, men han hade inte sett ett enda vätte spår när han sökt av området, kanske vättarna höll sig i bergen och inte ute på de öppna slätterna och skogsbrynet där han och Luka hållit till? Tur, kort sagt. Tur att Luka inte fått någon pil i sig. Tur att de inte blivit överfallna mitt i natten. Tur att vättarna inte tycktes vara kvar. Eller? Vem visste var de höll hus nu, och vem hade klubbat dvärgen medvetslös? Dhrach gillade inte det här, inte alls. Kanske dvärgen även ljög för dem.
‘Det förklarar varför vi varken hörde eller kände någon rök lukt igår, om byn är övergiven’, muttrade han och såg fundersamt från den vaksamme dvärgen till Luka sedan runt bland träden igen. Ständigt på sin vakt var han, och utan att titta på fisken petade han lätt på Luka med ena bakhoven för att denne skulle resa sig upp. Dhrach ville inte ha honom sittandes på ändan oförmögen att kunna ta till flykten om så behövdes plus att satt mer’en ner skulle det vara svårt för den store kentauren att fiska upp honom och slänga honom över axeln om de behövde ta sig där ifrån snabbt.
‘Dvärgen sa att byn evakuerats, Luka. Sluta oroa dig’, kom det kanske lite barskt från kentauren, men det sista han ville var att fisken skulle sätta av som en panikdrabbad hare i något hjälte uppdrag att rädda någon dvärg som kanske inte ens fanns. Byn var tom. Det hade Gofúr själv sagt.
‘Krigare, smed, jordbrukare, vandrare… kalla mig vad ni vill, herr dvärg, men resenär är det sista ord jag skulle använda.’
Ja, listan på vad man kunde kalla kentauren var lång, men han såg sig inte som någon resenär, nej han var en ensam krigare utan familj, utan klan och utan mål… som råkat stötta på en fisk och funnit vänskap. Mer än så hade Dhrach inte tänkt.
‘Kan ni gå.. Gofúr? Vi bör inte stanna kvar här, låt oss komma iväg, vem vet vad eller vilka som kan lura bland träden. Jag vill hitta en säkrare plats, om vi ska fortsätta snick-snacka artigheter.’
Kentauren kanske lät hård och butter, men han önskade fortfarande lämna platsen så fort som möjligt, hitta ett säkert ställe eller komma till Zirthimar, var som helst bara bort från den öppna skogen. De hade redan varit där på tok för länge, han borde ha tagit både mer’en och dvärgen under sina armar och galopperat där ifrån för länge sen.
Míndras nickade åt Eomund när denne lagt sin hand på hans axel.
‘Jag önskar er en snabb hemfärd.’
Alven följde furstinnans finger och nickade åter men innan han hann röra sig kom furstinnans hastiga inandning honom att stanna och uppmärksamt lyssna till hennes plötsliga vädjan. Han blev något kluven över hennes önskan, för han tyckte den var väldigt rimlig och god och han önskade själv få skicka hem de arma stackars människorna som hölls fångna, men om han framförde Saskias begäran så skulle han även avslöja att han hjälpt henne att fly. Nå den nöten fick han knäcka senare, kanske lika bra att han stod sitt kast och vad han gjort denna kvällen, om det kunde rädda fler liv och bevara freden.
‘Jag ska se vad jag kan göra, milady’, svarade han uppriktigt med en förtroende givande blick i sina olivgröna ögon. ‘Och jag ska göra allt i min makt för att ingen mer ska komma till skada.’ försäkrade han, säker på att det kunde han åtminstone lova henne. ‘Jag skickar bud till Eomund så fort jag kan’.
Míndras följde Saskia med blicken då hon förvånansvärt smidigt lyckades ta sig upp i sadeln, trots sitt skadade ben. Han hade tänkt erbjuda sin hjälp men hon verkade mer envis och kompetent än vad han kunnat tro i denna situationen.
‘Ta hand om er, och må Erethil vaka över er’.
Alven släppte tyglarna till furstinnans häst, såg en sista gång på hästfursten innan han snabbt gick för att öppna fållan åt dem, sedan efter en sista blick på de båda människorna försvann han med hastiga steg in i skogen, visslade lätt efter sitt eget gråa sto som tålmodigt stått och väntat bland träden och begav sig i den riktningen Saskia pekat att hon lämnat den skadade alven.
Míndras såg inte fram emot att behöva tala med Aenya eller meddela någon om vad som hänt just nu, det fick vänta. Först skulle han finna alven, se vad han kunde göra och när eller om han kunde rädda alven ta reda på om någon i lägret upptäckt vad som hänt ännu. Om inte någon redan hittat den skadade. Annars kanske han själv kunde vara den som slog larm, väl medveten om att då skulle människorna ha fått ett bra försprång och kunna säga att de nästan ridit omkull honom, att han hittat den skadade alven samtidigt och funnit det viktigare att rädda dennes liv men samtidigt fått Saskias meddelande och sedan skulle det hela förhoppningsvis vara över. Den molande värken och tyngden han haft på sina axlar under morgonen hade sakta börjat försvinna och han gick med självsäkra steg vidare.
Han ignorerade Saskia för en stund och fokuserade på vad Eomund sa trots att hans tankar ännu var hos den skadade alven. Han förstod att hans närvaro inte gjorde furstinnan bättre till mods då han nästan kunde känna hur en osynlig tjock mur av fientlighet som tycktes ha rest sig upp mot trädkronorna mellan honom och människokvinnan. Nå, det var hans sista bekymmer.
’Jag kom precis hit, vägen jag red var fri ni borde kunna ta er samma väg tillbaka, så kommer ni till gläntan där vi möttes Eomund, sen hittar ni ut själva hoppas jag?’ Han planerade inte att följa med, inte nu om någon låg döende i närheten och behövde honom.
Just som Míndras rundade hästen så han kom att stå bredvid, men något steg ifrån Saskia hörde alven hur något metalliskt föll till marken vid människornas fötter, skymtade något blänka i den upptrappade marken och kände väl igen den alviska dolken, han hade själv en liknande. Míndras brydde sig däremot inte om att försöka plocka upp den, visst kunde han påstå att han funnit den någonstans längre bort i skogen men han skulle troligen få besvara fler frågor om hur han fått den om han tog den – bättre var om furstinnan tog den med sig då det faktiskt varit hon som stulit den, misstänkt han och hon kunde behöva vara beväpnad på sin färd ut där ifrån. Hur mycket tanken än smakade illa i munnen på honom.
’Nej, vi har inte tid att stå här’, instämde Míndras och knäppte hastigt av sig sin mantel, som gick i samma färger som de gränsvakt kläder Eomund bar. Utan att bry sig om artigheter och furstinnans ogillande mot honom – som han visste var väl placerad trots att han aldrig skadad henne, snarast hjälpt till att försöka läka hennes skadade ben – svepte han sedan sin mantel om Saskia för att dölja hennes blodiga yttre samt utseende.
’En dag kanske ni tackar mig’, muttrade han innan han vände sig om för att hämta Eomunds häst samt en annan ledig häst åt furstinnan, då Eomund ännu stod och höll tag i furstinnan, kanske lika bra innan hon gjorde något annat förhastat.
Han kom inom någon minut tillbaka med båda hästarna tätt bakom sig, höll fram Eomunds häst tyglar mot mannen men innan han räckte över tyglarna till furstinnan spände han blicken i henne.
’Var är min skadade frände?’ Krävde han att få veta.