Signe satt där i Garions varma, trygga famn och bara njöt. Hon hade nickat lite som svar på att jo, badtunnan behövde värmas, men inte riktigt än. Mysa först.
När de kände sig redo lösgjorde sig Signe från Garions famn. Han gick för att värma tunnan och Signe stannade kvar i stugan för att städa undan frukosten. När vattnet väl var varmt nog för att bada i kom Signe dit. Det var svårt att hålla tassarna borta från varandra, men när de väl var rena, torra och påklädda kunde de äntligen ta vagnen in till byn.
Signe satt tätt intill Garion, med armen om hans rygg och huvudet lutat mot hans axel. Hon var så lugn och trygg i hans sällskap och kanske började ett lyckans frö gro i hennes hjärta. Hon ville våga tro på en framtid med Garion. Kanske skulle gårdslivet inte bli så dumt ändå.
När de kom fram till Linenna var det redan eftermiddag. Signe blev avsläppt vid torget. Hon kysste Garion ömt farväl. Kände att hon skulle sakna honom den tiden de skulle vara ifrån varandra.
“Kom du till Blå Hästen sedan, jag väntar på dig där.” Sade hon innan en sista kyss. Så vinkade hin av Garion och tog sig sedan tid på marknaden.
Signe studerade utbudet noga. Gick ett varv först för att ta reda på ordentligt vad som fanns där. Sedan gick hon till utvalda stånd och butiker för att köpa vad hon behövde och ville ha. När hon var nöjd gick hon med sin fulla korg till Tamas.
Hon slog sig ned på en stol vid baren, hälsade vänligt på Tamas. Han berättade om senaste nytt från byn och Signe berättade om de senaste dagarna på gården. I väntan på Garion beställde hon ett efterlängtat glas plommonvin.
Hon höll nästan andan när han sade hennes namn och sedan satte ord på sina tankar. Hon såg på honom medan han talade, lät orden sjunka in så hon kunde begrunda dom. Struntar i att du är sierska… enda som spelar roll är att du är här… orden värmde, läkte sprickan som bildats i hennes hjärta. Sakta log Signe, försiktigt men hoppfullt. Hon kunde se värmen i hans blick, såg hur han började hitta tillbaka till sig själv. Till henne.
Hon lade ifrån sig skeden i tallriken. Reste sig långsamt från stolen och gick runt bordet till honom. Det fanns en slags självsäkerhet i Signes steg och rörelser nu, på ett annat sätt än dom senaste dagarna. Försiktigheten började smälta bort.
Varsamt satte hon sig i Garions knä, smög en hand om hans nacke och smekte den varma huden där. Ett litet leende lekte över hennes läppar och i hennes gula ögon skulle han se det där varma glittriga sakta återvända.
“Jag vill inget annat.. än att vara med dig..” Svarade hon honom i en låg mjuk ton. Hon böjde sig fram och sökte hans läppar för en försiktig liten kyss. Åh, som hon saknat hans varma, trygga närhet.
“Jag ville först rida in själv, för att ge dig utrymme, men nu..” Hon log lite. “Vi åker in tillsammans. Jag ska se vad som finns på marknaden och sedan kan jag vänta hos Tamas tills du är klar hos Ormund, så kan vi åka hem tillsammans sedan.” Hon lekte lite med hans hår i nacken, log mjukt mot honom. Böjde sig sedan fram för en ny kyss. Hon hade svårt att få nog.
Signe nickade lite åt hans svar, åt gröten under tiden. Sedan drog hon åt sig sin hand, lite besviken över att han inte tagit den riktigt i sin. Stämningen mellan dom var.. försiktig, trevande. Signe hatade det. Det hade ju varit så magnetiskt innan, som om dom hade svårt att hålla sig från varandra. Nu visste hon inte riktigt vad hon skulle ta sig till eller ta vägen. Hon ville egentligen inte åka iväg, även om alternativet lockade när det var svårt mellan dom. Dom hade ju kämpat så hårt för att komma dit dom var.
Signe åt resten av sin gröt under tystnad. Kände hur den tryckande stämningen nästan gav henne huvudvärk, som ett annalkande oväder.
“Jag rider in till Linenna idag. Elna hade ingenting till mig här på gården så..” Hon såg upp lite försiktigt på Garion. Försökte le lite.
“Behöver du något.. därifrån?”
Signe såg upp från sin bok lite förvirrat när hon hörde Garions röst vid dörren. Hon sprack upp i ett leende och passade på att smeka honom i nacken liten när han kysste hennes huvud.
“Det verkar så..” Svarade hon vänligt. Hon slog ihop boken, lade undan den och lyfte sedan på locket med en handduk om handtaget. Rörde runt lite i gröten. Nickade nöjt.
“Sätt dig, det är klart.” Hon tog kastrullen från spisen och slevade upp en ordentlig portion till honom och sedan sig själv. Därefter hämtade hon kaffet och lät pannan stå kvar på bordet på ett underlägg. Signe satte sig mittemot Garion. Gav honom ett mjukt leende.
“Påtal om att vara uppe tidigt..” började hon mellan två skedar gröt. “Har du varit uppe länge? Sovit dåligt?” Undrade hon. Ingen oro i rösten, bara genuint nyfiken om sin karls hälsa. Hon sträckte sig över bordet, lade sin lediga hand över hans. Smekte sina fingrar över hans handrygg.
Det hade varit lugnt mellan dom sedan Garions dröm. Kanske något mer platoniskt än vad Signe önskat, men ömheten fanns kvar där. Garion jobbade och slet hårt på gården. Hårdare än innan, kanske. Men Signe kunde nog inte klandra honom. Det han berättat om drömmen måste ha varit fruktansvärt att uppleva. Och så var det ju det där med att han sett henne där i drömmen. Vad det nu skulle betyda. Hon hoppades att det hela skulle glömmas bort och att han, dom, skulle hitta tillbaka till varandra.. Under tiden gjorde Signe vad hon trodde att han skulle uppskatta. Hjälpte till på gården, gav honom utrymme.. men hon saknade honom.
Bortsett från vad som hänt mellan dom för fyra dagar sedan trivdes Signe förvånansvärt väl på gården. Det var skönt att falla in i en rutin och att möta människor hon kände igen. Elna var sträng men vänlig. Liksom Halrik. Signe hjälpte till med vad som än behövde göras och hon bevisade ganska snart att hon inte var för fin för gårdsarbete. Signe tog i och fick skit under naglarna. Gladeligen. Det var nästan så att hon började glömma bort hur livet på vägarna kunde vara. Gemenskapen på gården och Garions sällskap gjorde henne gott. Och lycklig.
Signe låg ännu och sov. Garion hade stoppat ullfilten om henne efter att han gått upp så hon inte skulle frysa. Vanligtvis vaknade hon med tuppen. Så även denna morgon. När tuppen äntligen gol vaknade kvinnan sakta till liv. Gnuggade sömnen ur ögonen och sträckte kroppen vaken. Hon låg kvar någon minut, kunde höra någon vid vedkubben där ute. När hon kände att hon var ensam i sängen förstod hon att det var Garion. Hon log lite åt det. Han var så arbetsam.
Hon klev upp ur sängen, sköljde av sig lite snabbt i tvättstället och klädde sig för dagen. En blå blus under västen, en enkel kjol och ett förkläde. Framför spegeln flätade hon håret och fäste det som en krona kring huvudet. Duttade lite lavendelolja över halsen. För Garions skull. Hon log mot sin spegelbild lite innan hon reste sig.
Så lämnade hon stugan och gick över gårdsplanen till ladan. Hon hade lovat att mjölka ena kossan. Väl inne i ladan hälsade hon godmorgon till djuren och satte sig sedan tillrätta vid kossan. Hon talade mjukt till den medan hon mjölkade, lutade huvudet lite mot det varma, lugna djuret. När hon var klar tackade hon för sig. Från den stora mjölkkannan hällde hon upp i två mindre. Till Elna och Halrik och sedan till sig själv och Garion. Efter att hon lämnat mjölken till Elna med ett muntert godmorgon gick hon tillbaka till sig. Katten fick såklart ett litet fat på bänken utanför, som den glatt lapade i sig.
Efter att hon kommit in petade hon in några vedträn i spisen, tog en kastrull och gick ut med den till tunnan med regnvatten utanför. Fyllde den. Kom sedan in och gjorde i ordning för gröt. I en kaffepanna gjorde hon kaffe. På bordet dukade hon fram tallrikar, koppar.. En burk honung till gröten och såklart mjölken.
I väntan på gröten och Garion satte hon sig i en karmstol som stod vid spisen med en bok. Vanligtvis hade hon satt sig med sina kort, men då hon var riktigt ovän med dom nu hade hon stoppat undan dom i en låda i byrån där dom fick ligga och skämmas ett tag.
Signe följde Garions rörelser med blicken. Såg hur han tog sakerna från hennes hand och lade dom på bordet, men det var så långt borta på något sätt. Som om det inte hände henne. Hon mötte hans blick, lyssnade till hans ord. Hon förstod nu att han måste ha blivit livrädd. Hon visste själv inte hur hon skulle tolka hans dröm. Det fick bli ett senare problem. Just nu var hon så fruktansvärt trött av all panik och ångest att hon knappt orkade stå upp.
Han sträckte ut sin hand mot henne. Signe såg från hans handflata till hans ögon och sedan tillbaka till handflatan igen. Orden som lovade att han ville ha henne där. Ångesten började smälta bort. Tårarna började rinna ner för hennes kinder igen. Trötta, lättnadens tårar.
Signe tog några varsamma steg mot Garion, sträckte ut sin hand mot hans. Försiktigt rörde hon vid hans fingrar. Kunde känna hur hans trygga värme sakta spred sig till henne. Så lade hon sin hand i hans, slöt om den, och gick dom sista stegen in i Garions varma famn. Hon begravde sitt huvud vid hans halsgrop, omringade sig med hans trygga doft och famn. Ångesten rann av henne som smältande snö i den begynnande vårvärmen. Hon skakade lite där hon stod. Tröttheten började ta över. Det hade varit en lång dag.
“Jag är trött Garion… Så fruktansvärt trött..” Sade hon slutligen, som svar på hans ord. Det låg en större mening bakom den än den fysiska tröttheten. Jag är trött på att fly. Trött på att ljuga. Trött på att vara ensam.. Han skulle se allt det där andra I hennes ögon nu när hon såg upp på honom.
“Kan vi gå och lägga oss och bara glömma allt det här för en stund?” Hennes blick bedjande. Hon behövde få krypa ner i sängen och somna tätt ihopslingrad med honom. Morgondagen skulle säkert föra med sig enklare, klarare insikter.
Klumpen i magen växte i takt med paniken och ångesten hos Signe. Hon var alldeles kallsvettig där hon satt, fastfrusen i sin panik. Hon såg Garion gå mot dörren, oförmögen att stoppa honom. Det var bara hennes ögon skrek ut hennes känslor. Gå inte! Lämna mig inte här nu! Men hon satt bara tyst och… sedan ensam.
Något i henne brast. Om det var hennes hjärta eller någonting annat visste hon inte. Tyst strömmade tårarna ner för hennes kinder, oförmögen att stoppa dom. Och där satt hon och klandrade sig själv, medan Garion sorterade ut sitt inre.
Hon skulle ha ljugit helt och hållet. Eller inte följt med honom till gården alls. Hon skulle ha hållit sig borta.
Han hade sagt att han ville ha henne kvar där, men var det verkligen så? Hon ställde ju bara till det. Så var det alltid. Vart hon än reste. Hon dög inte till nåt. Så med någon sorts viljekraft lyckades hon resa på sig. Med skakiga händer och tårgrumliga ögon började hon plocka ihop sina saker. Det var ingen idé att hon var kvar. Hon ville åka nu. På en gång.
Så plötsligt stormade han in i stugan och Signe stannade tvärt med sin slarviga packning. Hon såg på honom med stora, tårfyllda ögon. Hon var rädd. Vad var det han pratade om egentligen? Hon stirrade skärrat på honom.
“Din far..? Garion, jag.. jag vet inte vad du pratar om..” sluddrade hon trött. Hon torkade sina tårar med baksidan av ena handen. I den andra höll hon lite av sina saker ännu.
Signe kände oron i Garion, som om den vore i henne själv. Den växte till en ångest i henne när han började ställa frågor. Dom skavde obekvämt i henne. Hon ville inte ge honom hela sanningen, för hon visste inte om han skulle kunna hantera den. Om hon skulle kunna hantera hans reaktion. Hela tiden höll hon blicken i hans, lyckades hålla den neutral. Lyssnade in honom och hans röriga oro. Hon satt bredvid honom nu, hade släppt ur honom ur sin famn. Funderade på vad hon skulle säga.
“Mmh..” började hon lite utdraget. Drog upp knäna under hakan och lade armarna om benen. Beskyddande. “Man kan väl kalla mig för sierska.. jag använder korten för att få klarhet i frågor, spår i framtiden… både åt mig själv och åt andra. Jag.. reser runt till olika byar och städer, marknader.. det är mitt levebröd..” Hon talade långsamt, lågt. Hon hade lutat kinden mot knäna, såg försiktigt på Garion nu. Det var ju lite av en halvsanning ändå. Inte hela, men en liten bråkdel av den. En del som han kanske kunde komma att acceptera. Om hon hade tur. En klump hade bildats i magen på henne.
“Jag kanske kommer ha lustiga saker för mig i dina ögon.. lägga korten, bära amuletterna, hänga vitlök innanför dörren.. men jag kan inte vara utan det.. det är mitt kall.. det är.. jag..” Det var nog så nära sanningen hon vågade komma. Kanske någonsin inför honom.
“Skrämmer det dig för mycket..?” Frågade hon sedan försiktigt. “Vill du att jag ska åka härifrån..? Jag hade inte klandrat dig, Garion.. men jag vill att du ska veta att du har gjort mig lyckligare på få dagar än vad jag någonsin varit i hela mitt liv.. jag kan inte förklara det, och det kanske är därför korten bråkar med mig.. men…” Jag älskar dig. Signe hade tystnat. Lät den oavslutade meningen hänga i luften. Blicken ännu på Garion, kanske något tårfylld om han kunde se det i mörkret. I hennes bröstkorg slog hennes hjärta snabba slag. Ångest. En växande panik. Och någonting mer. En varm, slitande känsla. Någonting bubbligt. Fantastiskt och fruktansvärt på samma gång.
Garion skrämde halvt livet ur Signe när han flög upp och skrek efter sin far och morbror. Liksom honom flög hon upp, hamnade på något vis på fötter bredvid sängen. Hjärtat slog hårt i bröstet på henne. När hon förstod att han drömt en mardröm kunde hon lugna ner sig. Kröp ner i sängen igen intill honom. Drog honom in i sin famn, lutade hans huvud mot sin bröstkorg. Smekte hans hår ömt.
“Tänk inte på det nu, jag klarar mer än vad du tror..” Svarade hon lågt. Hon satt tyst en stund. Funderade lite. Var det korten som fått honom att minnas? Kanske hans intentioner varit nog för att trigga ett bortglömt minne.. Hon visste inte säkert.
“Det finns mer än vad man tror där inuti huvudet..” Fortsatte hon sedan. Hon lösgjorde sig från honom, lämnade sängen en stund. Tassade på mjuka fötter till toalettbordet. Där låg hennes halsband och amuletter. Hon plockade en kedja och smög tillbaka till sängen. Hon hängde den om Garions hals. Metallen skulle kännas sval mot hans varma, svettiga hud.
“Här.. Den kommer att skydda dig från fler onda drömmar..” Hon drog honom intill sig igen. “Vill du ha någonting lugnande, så du kan sova?” Undrade hon sedan.
I sitt sinne undrade Signe lite vad som triggat hans dröm. Om det faktiskt var korten eller hans egen rädsla för det dolda och kortens innebörd. Hon skulle inte lägga några kort för honom, innan hon visste mer. Dom bråkade ju med henne också så…
Hennes ilska över hans tidigare reaktion var borta nu. Nu kände hon mest medlidande för honom. Det var ingen skön känsla att bli så rädd. Nog för att mardrömmar för det mesta var ofarliga. Men Signe visste. Det fanns mardrömmar och sen fanns det mardrömmar.
Signe hade inte alls förväntat sig den reaktionen Garion kom med. Hon blev nästan arg på honom. Det betydde ju ingenting! Det var bara bluff och båg! Såg han inte det?! Hon bet sig i tungan och lät honom lufta sina tankar. Hon satt kvar när han rest sig och följde honom med blicken när han gick till sängs.
Först då reste hon på sig. Flyttade varsamt in stolen intill bordet.
“Jag ska.. ta lite luft..” Sade hon lågt. Hade svårt att kontrollera sin ilska just nu. “Jag.. kommer tillbaka.. sov du, om du kan..” och med dom orden gick Signe ut genom dörren och satte sig på bänken utanför.
Det hade inte alls gått som hon hoppats. Hon hade inte haft några intentioner över huvudtaget. Det var bara spel för gallerierna. Men, så var det kanske med byfolket. Dom tog allt så bokstavligt. Förstod sig inte på det som rörde sig bakom slöjorna. Kanske lika väl det. Det var inte för den svagmagade precis.
Signe satt länge på bänken. Hade inget emot mörkret som sänkte sig runtomkring henne. En katt kom och gjorde henne sällskap. Hoppade upp i knäet och bad om att bli kliad bakom örat.
“Påminn mig att inte trolla på riktigt nästa gång..” viskade hon menande till katten, som jamade till svar.
När hon började känna sig trött och den värsta känslostormen var över reste hon sig och smög in i stugan. Det var varmt där inne, men känslan var inte längre särskilt hemtrevlig. Det vibrerade någonting där. Någonting osäkert. Det gav Signe ångest. Med en tyst suck blåste hon ut ljusen ett i taget och kröp sedan ner intill Garion i sängen. Hon låg på rygg, med händerna ovanför täcket. Axel mot axel med mannen.
“Garion..?” Viskade hon lågt. “Är du vaken?”
Dom säger ingenting just nu.. jag tror vi är ovänner..” Signe grimaserade lite. Korten brukade inte vara såhär mot henne. Någonting var på gång, men vad.. nej, hon visste inte och fick inte heller något svar. Det retade henne lite. Hon hade hört nyfikenheten i hans röst, men hon var tveksam till om hon skulle inkludera honom. Tänk om han inte tyckte om innebörden? Kanske hon kunde ge honom marknadsversionen.. Han skulle inte veta bättre ändå..
Signe betraktade honom när han gick från tvättstället till sängen. Nickade lite som svar till hans ord.
“Nu är du här..” Upprepade hon mjukt. Så vid hans fråga knyckte hon lite på nacken som för att visa att han skulle komma och sätta sig mittemot henne. Ett varmt leende skulle guida honom dit. Signe tog kortleken i händerna, blandade korten med flinka fingrar. Hela tiden höll hon blicken på Garion.
När han satt sig ner stannade hon upp i sina rörelser.
“Håll en fråga i ditt sinne..” började hon. Hon gav honom en stund, innan hon sedan lade ner tre kort med baksidan upp mellan dom. Hon lade undan resten av kortleken. Hela tiden höll hon blicken på honom. Detta var marknads-Signe. En fabricerad version av sig själv. En utspädd häxa som passade för att roa den stora massan utan att dra igång en häxjakt.
Efter en kort paus vände hon på första kortet. Ett förälskat par.
“Hmmm..” började hon. “De älskande.. du har stött på någon vars relation kommer påverka dig en lång tid framåt..” Hon log lite menande, innan hon vände nästa kort. En vagn.
“Vagnen..” Fortsatte hon. “Vi kommer övervinna hinder, men det står också för drivkraft..” Hon vände sista kortet. Döden.
“Mhm.. många misstar döden för ett dåligt tecken..” Hon såg upp på Garion. “Det innebär förändring.. lägg det förflutna bakom dig och våga släppa in någonting nytt..” Leendes lutade hon sig tillbaka i stolen. Betraktade Garion. Hon hoppades han skulle vara nöjd med korten och dess betydelse.
Så svepte hon upp korten från bordet och lade dom i högen med dom andra. Lutade sig över bordet för att fånga mannens händer i sina.
“Så? Vad säger du?”
Han lämnade en tomhet efter sig. Som ett mellanrum som inte gick att fylla utan honom. Men med lovorden om att han skulle komma tillbaka kunde Signe få gjort det hon ville.
Hon gick ett par vändor fram och tillbaka från vagnen. Hämtade diverse saker. Kläder som hon fyllde klädskåpet med, lite böcker på en hylla. Sin kortlek, såklart. Lite tillbehör till toalettbordet som fanns där. En kam, något spänne och snöre.. Snart var det riktigt hemtrevligt där inne, med Signes saker lite här och var.
En stund satt hon på bänken som stod utanför, nedanför fönstret. Betraktade hur himlen färgades i en rad olika färger medan solen gick ner. Det var lugnt och stilla på gården, sånär som på ljuden från djuren eller männens sista arbete. Det gjorde nästan lite ont i hjärtat, så vackert som det var. Signe suckade tungt. Reste sig och gick in i stugan. Där inne gjorde hon kvällen. Tände stearinljusen i lampetterna som satt på väggarna och sedan oljelampan på bordet. Drog för gardinen. Hon klädde av sig, vek ihop kläderna prydligt och lade in dom i skåpet. Hon tvättade av sig dagen och slank i nattsärken. Den var som en hellång klänning, med långa ärmar, i ett tunt och skirt vitt tyg med snörning i halslinningen. En värmande sjal om axlarna. Håret fick lite lavendelolja innan hon flätade det snabbt över ena axeln.
Hon satt vid bordet med sina kort, försökte bli klok på närmaste framtiden, när Garion kom in. Hon höjde blicken, gav honom ett varmt leende.
“Det fick jag.” Svarade hon, samtidigt som hon följde hans varenda rörelse med blicken. “Mmh, det tror jag nog.. om inte annat så är det en skön omväxling från vagnslivet.” Hon skrattade lite. Signe såg ner på korten, skalade lite på huvudet och suckade. Dom gav inga direkta svar. Bara babbel. Hon samlade ihop dom till en hög och lade dom åt sidan. Lutade sig tillbaka i stolen, knäppte händerna över magen och lät blicken falla på Garion igen. Ett direkt lugn spred sig i henne när hon såg på honom.
“Hur gick det för dig, fick du gjort det du skulle…?” Frågade hon. I hennes blick fanns dock någonting annat. Hon kände av den växande närheten, nästan som en god doft. Det luktade varmt och sött. Som sommarregn på varm mark. Detsamma fanns i hennes blick.
Gäststugan var inte särskilt stor, men den dög gott och väl för Signe. Den var faktiskt bra mycket större än hennes vagn. Nästan som en balsal i jämförelse. Stugan var som ett enda stort rum, med en dörr och ett fönster. I ena änden låg vedspisen, som funderade både till matlagning och för att värma upp rummet. Ovanför hängde några byttor, pannor och kittlar i koppar. Intill fönstret stod ett litet matbord med tre stolar. Och i andra änden låg sängen. Det var lågt i tak, men högt nog för Signe. Det kändes hemtrevligt där.
“Tack, mor.” Svarade Signe vänligt efter allt kvinnan försett henne med. Här kunde hon absolut trivas.
Hon betraktade Garion medan han tände brasan med ett ömt leende. Han var så.. omtänksam, så fin. På alla sätt och vis. Det gjorde nästan ont i Signe av all hans vänlighet. När han talade närmade hon sig honom. Strök en hand mjukt över utsidan av hans överarm. Fast och varm. Blicken in i hans.
“Jag skulle uppskatta..” började hon, och förde sedan hans arm mot och om sig, ville känna hans starka armar om sig. “..om du gjorde mig sällskap här sedan..” Hon såg på honom på samma vis som hon gjort i ladan.
“Under tiden kan jag hämta mina saker från vagnen. Göra mig hemmastadd.”
Signe hade fått en bra känsla av Garions mor. Hon verkade handfast men snäll. Kanske något.. motvillig vid tanken på att hennes son tagit hem henne dit. Lite konfunderad över Signes syfte. Signe klandrade henne inte. Hon hade känt likadant om hon haft en son som dragit hem en flicka.
Morbrodern verkade likadan. Som Garion beskrev dom. Det var ärligt men snällt folk. Så länge Signe inte gjorde något dumt skulle hon ha det bra där. Och hon var rätt bra på att anpassa sig. Bättre nu på äldre dar i alla fall.
Hon stod intill Garion, även hon med en hand mot sin trogne tjänares bog. Hon såg på Garion, ett litet leende spelade över hennes läppar. Trots det dunkla ljuset i ladan glittrade det tydligt i hennes guldgula ögon.
“Jag är glad att du vill ha mig här.. att du delar med dig av ditt liv..” Svarade hon mjukt. Hon flyttade handen från hästen, lade den istället över mannens. Smekte den lite. Hon höll ännu hans blick. Det var mysigt där i ladan. Doften av hö och djur. Det dunkla ljuset. Hade inte Halrik varit närvarande hade hon kysst Garion, kanske passat på att klämma lite på honom. Istället nöjde hon sig med att se in i hans själ. Tala med sina ögon. Smekningarna över Garions hand, den suggestiva, illmarigq blicken. Han skulle nog förstå vad hon ville. Och nog retades hon lite. Förstod ju att han kanske inte ville ge henne allt hon önskade när dom var inom hörhåll från hans morbror och mor. Men hon kunde ju få se honom svettas lite..
Så lämnade hon hans hand ifred, vände sig istället mot sin häst. Klappade henne på halsen.
“Här kommer du få det bra, Smörblomma. Tak över huvudet och god mat. Se upp för karlarna bara..” Först talade hon ömt, sedan skämtsamt med en liten blick mot Garion.
“Det börjar visst bli sent.. jag vet inte om du har några mer sysslor, men jag skulle vilja få se gäststugan och komma i ordning.” Hon log lite mot Garion. “Följer du mig..?”
Signe betraktade nyfiket kvinnan som kommit ut ur storstugan. Det var tydligt att hon var Garions mor. Man såg släktdragen och Signe kunde inte låta bli att le lite åt det. Signe försökte se så vänlig ut som möjligt när Elna kom fram och hälsade. Signe gav ett fast handslag, likt det kvinnan gav henne.
“Tack mor.” Svarade hon vänligt, med ett litet leende. “Jag är van att arbeta och du ger mig vad som behövs. Jag är nog bra på det mesta.” Lovade hon. “Du har gjort ett fint jobb med Garion förresten. Han är väluppfostrad..” Tillade hon sedan. Vid sista meningen vände hon blicken mot mannen bredvid sig och gav honom ett varmt litet leende.
Signe kunde känna den trygga värmen som Garion utstrålade. Den spred sig i hennes kropp. Gjorde henne alldeles varm inombords. Kanske lite rosig om kinderna. Än så länge höll hon med om att det gått bättre än väntat. Hans mor verkade ha accepterat hennes existens i alla fall. Morgondagens arbete fick väl vara nästa prov.
“Vagnen behöver parkeras, och jag hade velat se till så hästen kommer ordentligt till rätta i stallet..” Bad hon sedan Garion. Han visste hur viktig vagnen och hästen var för henne.
“Jag är tacksam för gäststugan, mor. Jag behöver inte mycket, men en ordentlig säng är inte att underskatta.” Sade hon sedan vänligt till Elna då hon vänt sig mot kvinnan igen.
Signe njöt av att höra Garion tala om byn. Hon skulle behöva utforska den ordentligt sedan. Så öppnades landskapet upp sig och medan han berättade om gården och allting däromkring var det som om hon förstod vem han var. Inte bara hans väsen, men hans personlighet. Han var verkligen den han sade och utgjorde sig för. Inga spel. Och för det tyckte hon om honom än mer. Men det skulle också göra det svårare den dagen hon behövde resa.
Vagnen rullade in på gårdsplanen och Signe kände hur det fladdrade fjärilar i magen. Hon var helt säker på att Garion skulle ta väl hand om henne och se till att hon mådde bra och hade allt hon behövde där. Hon hoppades dock på att hans mor och morbror skulle tycka om henne. Eller i alla fall tolerera henne. Då hon aldrig varit i liknande situation visste hon inte riktigt vad hon skulle ta sig till. Men, det skulle nog bli bra ändå tillslut.
Garion stannade vagnen och Signe såg allt som han berättat om. Storstugan, gäststugan, uthuset, ladan… Signe log. Det drog lite i hennes hjärtesträngar. Hon kunde förstå varför han inte ville ge sig av. Det var.. pittoreskt. Det var hans hemma.
Med Garions hjälp kom Signe ner från vagnen. Hon drog in gårdsdoften i lungorna. Kände in platsen. Blundade en sekund. Det vibrerade av Garion här. Hon log lite. Här kunde det nog bli bra. Hoppades hon.
“Det är precis som jag föreställt mig..” Sade hon när hon slog upp ögonen och såg på mannen. Hennes ögon glittrade av förundran.
Signe väntade tålmodigt på Garion när han gick in till Ormund i smedjan. Dinglade lite med benen medan hon betraktade omgivningen. Hon hade inte sett mycket av Linenna dessa dagar, då hon mest varit på Blå Hästen och till smedjan. Hon såg ändå fram emot att få se mer av byn, och framförallt Garions gård och livet där. Få en inblick i hur han var som person. Även om hon varit mycket med honom dessa dagar kände hon honom egentligen inte alls. Sådant tog tid.
Plötsligen stod Garion där hos henne och hon log mjukt mot honom. Det pirrade lite i henne av förväntan. Nästan så att hon var nervös.
“Ja, visa mig din värld!” Skrattade hon lätt. Så gjorde hon Garion sällskap uppe på kuskbocken när han styrde vägen hem till sin omtalade gård. Hon satt nära honom, med ena armen om hans rygg. Huvudet lutat mot hans axel. Det här hade hon kunnat vänja sig vid. Aldrig hade hon haft sällskap där uppe. Och han fick ju henne att känna sig så trygg. Hon suckade lite nöjt. Tillät sig sluta ögonen en sekund.
När dom närmade sig gården satte hon sig lite rakare upp. Fortfarande med armen om honom dock.
“Vet du, jag tror jag är nervös..” Skrattade hon lite försiktigt. Tänk om dom inte tyckte om henne där på gården? Dömde henne på grund av sitt utseende eller personlighet?
Signes väsen hade bett om en utsträckt, hjälpande hand och han hade erbjudit den. Han ville ha henne hos sig, lära känna henne. Hennes känslor för mannen svällde inombords. Fyllde henne med lycka. Han skulle se det i hennes varma, guldglittrande ögon.
“Du är mer för mig.. än bara någonting på vägen, Garion..” Svarade hon honom lågt, innan hon ställde sig på tå för att nå upp till hans läppar och ge honom en tacksam och öm kyss. Oron över alla kansken och tänk om smälte bort för stunden. Han var bra på att tysta hennes ångest. Det kunde nog bli bra, så länge hon fick vara med honom.
“Jag följer gärna med dig till din gård.. jag skulle inte ha någonting emot att få se dig arbeta..” En menande glimt i ögat och ton i rösten. “Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa er. Det ska vindarna veta, att det ska bli bra för mig..” Ett litet trött, melankoliskt leende nu.
Så lutade hon sig in i hans famn, huvudet mot hans bröstkorg där under hans haka. Lyssnade till hans stadiga andetag. Hon slöt ögonen en stund och suckade lite lättat. Signe, på en gård.. det var något nytt det.
Det var med beundran som Signe hade suttit och betraktat Garion medan han arbetat. Men när hon insåg att han började bli klar och vad det betydde började den där klumpen i magen växa igen. Hon hade inte längre en fast anledning att stanna kvar i byn längre. Inget konkret som höll henne kvar.
Så fick han syn på henne och Signe blev alldeles varm inombords. Leendet lös upp hennes ögon en stund, innan hans ord och dess bakomliggande betydelse sjönk in.
“Ja, han undrar säkert var du tagit vägen.. ” började hon lite utdraget. Log lite vid tanken på vad som hållit honom undan från sitt arbete.
Signe satt kvar på trappsteget, visste inte riktigt var hon skulle ta vägen, så det kändes bäst att sitta kvar. Den varma eftermiddagsvinden fick tag i hennes vågiga hår, svepte det för ansiktet. Hon förde hårslingorna bakom öronen, log lite åt det. Så vad skulle hon ta sig till nu då? Den stund dom precis delat var finare än någonting Signe varit med om. Han hade tystat hennes oro och ångest. Men, som han sagt innan, var han oförmögen att lämna livet i Linenna. Det fanns för många som förlitade sig på honom och han var för pliktskyldig för att lämna allt bakom sig. Signe skulle nog inte ha hjärta att tvinga honom till det. Dessutom kände han henne inte helt. Visste inte om hennes djupaste hemligheter. Skulle han klara av sanningen och stanna om han fick reda på det? Skulle hon klara av hjärtesorgen om han lämnade henne? Signe tuggade fundersamt på underläppen medan hon såg på Garion. Tiden tycktes stå still.
Hon funderade också över huruvida hon skulle klara av att stanna där i Linenna med honom. Vad skulle det bli för liv? Ett gårds- och jordbruksliv. Var det Signe? Kanske.. Kanske inte.. Kunde hon vara fri från sitt förflutna här? Skulle hon klara av att inte utföra sina konster och förbli oupptäckt? Tänk om hon blev påkommen? Ett sorgset leende föll över hennes läppar. Allt var så oklart. Det fanns för många variabler. Men tanken på att lämna Garion fick henne nästan att må illa. Hon ville verkligen inte det. Men hur skulle hon kunna stanna?
Långsamt gled hon av vagnen och tog de få stegen som låg mellan dom. Stod nära nu. Hon fann hans hand, flätade in sina fingrar med hans. Han var varm och luktade svett efter arbetet.
“Jag.. vet inte Garion.. mina saker, hästen..” Hon kastade en blick bak mot hästen och hennes saker som ännu låg på marken där vid vagnen. Hon vände tillbaka blicken till honom. Ge mig en anledning att stanna, snälla.. bad hennes ögon.
Signe rörde sig lite i sömnen när Garion lösgjorde sig från henne. Omedvetet drog hon täcket tätare om sig, sökte tröst i den värmen nu när Garion inte längre låg där bredvid. Hon sov vidare en stund, men började sedan vakna till liv. Vad som väckt henne visste hon inte ännu. Hon gned sig i ögonen, kände efter Garion bredvid sig, men fann sängen tom sånär som på sig själv. En kall, panikartad känsla spred sig i bröstet. Hade han lämnat henne? Hade det inte betytt mer?
Hon satte sig upp i sängen, drog täcket intill sig som skydd. Vagnen var tom. En klump bildades i magen. Långsamt klev hon upp, började klä på sig. Så stannade hon upp vid ljudet av verktyg utanför. Hon gick till ena fönstret och såg till sin lättnad Garion där utanför. Ett litet leende drog i hennes läppar. Alltid så arbetsam och samvetskval. Signe klädde sig klart och klev sedan ut tyst. Hon satte sig på ena trappsteget på framsidan och log lite mer nu då hon såg mannen arbeta. Han var annorlunda nu. Inte så.. bestämd. Fast det fanns ändå där, under ytan.
Klumpen i magen upplöstes och paniken drev vidare. Istället spred sig en varm känsla i hennes bröst. Tillsammans med en förnimmelse om hans viskande röst som lovade att han skulle komma tillbaka. Signe vågade prövande lita på det. På samma sätt som man prövar isens hållbarhet på sjön om vintern.
Signe satt där på trappsteget i tystnad och betraktade Garion. Ville se hur lång tid det skulle ta innan han upptäckte henne.