Spelas av: Zollyx
Namn: Nimue ( Nim
Kön: kvinna
Ålder: 18
Längd: 160
Tyngd:
Ögonfärg: grön
Hårfärg: blond till gränsen till vitt
Folkslag: människa ( nomad)
Lojalitet:
Civilstånd: singel.
Nim växte upp i sin klan av nomader.
Alltid på resande fot och hennes hem va en vagn. Hennes barndom va lycklig. Hon och de andra barnen tränades i att kunna leva en nomads liv. Att hitta mat i alla miljöer. Att spåra. Att laga mat ta hand om djuren och om någon hade fallenhet för det. Spådom och eller juvelsmide.
Men Nim passade aldrig riktigt in. Med sin bleka hud och sitt ännu blekare hår stod hon ut ur mängden. Detta va inget problem för någon annan än henne själv.
Tills det blev hennes klans undergång.
En dag under hennes 16:e sommar anklagade en “rotad” ( ett ord hennes klan använde för att beskriva de som inte va nomader) hennes föräldrar för att ha fört bort Nim från en by av rotade. Hon såg inte ut som sina föräldrar trots allt bortsett från hennes ögonfärg. Detta va självfallet lögn. Medicin kvinnan hade själv förlöst henne från hennes mor. I tron att missförståndet va uppklarat stannade de i utkanten av byn en vecka till. De tjänade bra på sina smycken och spådomar.
En dag när Nim va ute i skogen för att samla örter för att färga tyg till hennes mammas nya hårband kom mannen som anklagat Nims klan för kidnappning med ett band av huliganer.
Nim kom tillbaka och fann sin karavan förstörd. Huliganerna hade dödat män, kvinnor och barn. Bränt kvinnorna och använt en del av vagnarnas väggar som bränsle. Hon fann sin mors hårband redan färgade röda av sin fars blod i deras vagn ( en av de få som inte blivit förstörda.) Hennes fars kropp hittade hon i utkanten av lägret med hennes mammas brända kropp i sin famn.
Hon mindes inte så mycket mer… bara fragment. Hon hade vandrat runt lägret begravt sina klan fränder. Samlat ihop vad hon kunde få plats med i sina föräldrars vagn. Skrubbat bort blodet från golvet med sina tårar och en skur borste. Hon mindes vägt att hon slutat när borsten var ner nött. Hon hade sen som i dvala letat upp de hästar som inte blivit stulna av huliganerna. Letat igenom alla vagnarna efter ädelmetaller som legat gömda i lönn fack.
Och sedan givit sig av.
Det hade tagit flera dagar innan hon kom till sans igen. Och när hon gjorde det så skrek hon ut sin sorg. Hennes skrik blandades med ylandet av steppvargarna.
Två år senare reser hon från stad till stad. Den ensamma nomaden. Hennes bleka skepnad i månskenet blev ofta misstagen för en osalig ande.