Spelas av: [Thud]
Namn: Reidar son av Konny Barbaren
Kön: Man
Ålder: 26
Längd: 1.94 m
Tyngd: 93 kg
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: Ljusbrun
Födelseort: Barastar
Folkslag: Barastanier
Lojalitet: De han älsker
Civilstånd: –
Bakgrund
Son till den (illa) beryktade Konny Barbaren. Likt de övriga barnen i skaran har han vuxit upp uteslutande tillsammans med sin mor, att han skulle vara oäkting är ingeting som Barastarierna finner viktigt. Reidar är utan tvivel säker på vem hans far är eftersom hans mor under större delen av hans uppväxt svor över karlsloken.
De levde fattigt och knapert likt de flesta av sina gelikar i Barastan. Därför har Reidar fått lära sig att leva av landet, det som går av det uppe i bergen i varje fall. Han fick även av nöd lära sig att jaga för att skaffa in mat under vintermånaderna. En anmärkningsvärd mängd energi av deras liv gick mest ut på att hålla hans mor och honom vid liv i den karga miljön.
Under sin uppväxt hörde han ofta historier runt eldarna om hans fantastiska far Konny, som tampades mot drakar, boxades med jättar och kunde få likväl monster som kvinnor på fall. Reidar växte upp med den innerliga önskan att bli precis som sin far, eller åtminstone att finna honom för att få chansen att tala med honom. Naturligtvis var det förbjudet att tala om hans far i deras stuga, även om hans mor gjorde det ofta och länge i hätska ordalag när han var yngre. Det kom av sig med åren och slutligen slutade hon att nämna Konnys namn helt och hållet.
Reidar är långt ifrån Konnys enda barn, och det ryktas om att denne skall ha uppemot femhundra barn med olika kvinnor och annat runt om i världen. Egentligen är det ingen som vet, men det är så historierna lyder.
Likt många av de andra pojkarna har Reidar fått lära sig att slåss, lika mycket för att överleva deras förhållandevis primitiva samhälle som för att skydda sig mot eventuella fiender. Han slogs med pinnar likt de andra pojkarna, men ett riktigt svärd hade de aldrig råd med. Hans mor ville aldrig höra talas om det, och han tröttnade på hennes utskällningar till den grad att han slutade helt att tala om någonting som stod i relation till hans far i hemmet. Däremot fann han tre andra pojkar i byn och en flicka som även de var Konnys barn. Tillsammans lekte de ihop och bildade ett djupt vänskapsband. Reidar, Ivar, Viola och Arngrim brukade ofta träffas för vilda lekar med stridsinslag. Värst av dem alla var Viola, som oftast vann alla deras stridslekar, till pojkarnas djupa förtvivlan.
Efter en tid gifte sig hans mor sig med en vänlig man vid namn Eigert, och de båda flyttade in i dennes hus. Modern hade i missriktad välvilja övertygat Eigert om att adoptera den då redan tio år gamle Reidar, som sedermera vägrade när han tillfrågades. Han hade vid detta lag redan utvecklat sig en stark identitet som Konnys son och utvecklat familjeband till sina halvsyskon. Eigert och Reidar kom annars överlag bra överens, de båda såg efter Eivors välmående efter förmåga och hade överseende med hennes sporadiska utbrott av underliga idéer. Eigert hade själv varit handelsman när Barastars hamn ännu var öppen och hade lärt Reidar att skriva och räkna i viss mån.
Åren gick och barnens fascination för deras far övergick i förakt med tiden. Ivar blev bonde och slog sig tidigt ned tillsammans med sin hustru Maja, Arngrim blev en utbygdsjägare som handlade med pälsar. Viola blev yrkessoldat och kanske den mest hårdföra kvinnan i byn. Reidar å andra sidan blev just ingenting. Han visste inte varken var han skulle ta vägen eller bli av. För att få ihop sitt levebröd hade han slutligen anslutit sig till ett lag med fiskare. Arbetet var hårt och tungt, och inte sällan innebar det relativt långa perioder till havs. Sitt fartyg brukade sällskapet lägga an uti en naturhamn, innan de bytte fångsten mot andra förnödenheter.
Reidar drabbades efter ett par år an en obeskrivlig nyfikenhet och vandringslust, han kunde inte tänka sig att leva resten av sitt liv utmed denna karga kuststräcka och dra upp nät dagarna i ände. I allt högre grad började han drömma sig bort mot främmande platser och annorlunda människor. En natt besannades hans önskan, när sjön stod hög kring fartyget blev Reidar kastad överbord av vågorna. En svag simmare, sitt yrke till trots, var han mycket nära att drunkna. Hade det inte varit för Me’ern Andraida så hade Redars liv kommit till ända den natten.
Andraida som var en prästinna av Nenna, hade funnit honom under en simtur när hon sökte alkemiska ingredienser. Denna Me’er som var en sann anhängare av harmoni och fredlig koexistens hade räddat Reidar och fört honom med sig till Nentia. Eftersom hon velat hjälpa honom hade hon gömt den halvdrunknade mannen på en plats med troende som hon visste delade hennes egna åsikter. Andraida var nämligen ledare för ett sällskap som konspirerade för att göra sig av med drottning Isra genom att inställa Fëani som härskarinna, och återställa fred i Me’erisia. Reidar var visserligen inte särskilt illa däran men lät sig förnöjt pysslas om av den vänliga prästinnan som tycktes ha fattat tycke för honom.
Till hans förtret varade inte visiten i Me’erisia särskilt länge. Det hade ryktats om att drottning Isras spioner var det fredsälskande sällskapet i hälarna. Så en kväll när prästinnan hade kommit för att träffa Reidar stormade ett fåtal vakter in det rum han kallade för sitt, ledda av en medlem ur Isras säkerhetspolis. Reidar fick panik och han slogs i sin nakenhet av ett otroligt ursinne och började gå bärsärkagång. Resultatet blev en blodig röra och det var med nöd och näppe som säkerhetspolisens utsände lyckades ta sig därifrån, om än långt ifrån helskinnad. Andraida som själv blivit ytligt sårad utav en av vakterna lugnade ned Reidar som snabbt blivit utmattad efter sitt raseriutbrott, och inte längre hade mycket ork kvar i kroppen. Hon försåg dem med lätta vapen och gav sig av från Nentia i mörkrets skydd. De lyckades stjäla en segelfarkost tillhörande handelsgillet Bläck och gav sig ut på havet.
Inom en dag insjuknade Andraida i hög feber. Hon berättade att vakternas vapen måste ha varit insmorda i ”Eiger” ett långsamt verkande gift som hade dödlig effekt på Me’er men var närmast ofarligt för människor. Senare den kvällen dog hon i hans skakande armar.
Av en ren slump förde vindarna honom tillbaka till Barastars kust, och han anordnade omedelbart med ett bål för sin döda vän genom att sätta fyr på skeppet. Den dagen svor han vid alla gudarna att inte skulle misslyckas beskydda de han höll kära igen.
Dagen efter började han resolut ta sig tillbaka till Barastar för att söka upp sin syster Viola. Det tog honom dagar att nå sitt mål, men han fann henne still slut. Hans syster grät med honom när han berättade sin historia och beviljade hans önskan om att hon skulle lära honom att strida för att kunna beskydda de han älskar.
Viola hade överlag inte mycket tid utanför sina plikter men under dessa tillfällen avsatte hon tid att lära upp den vid detta lag deprimerade Reidar. Han gjorde visserligen framsteg men de sporadiska träningarna gjorde det svårt att få rutin i sin utbildning. Deras träning pågick under ett fåtal månader innan Reidar motvilligt insåg att han skulle behöva hitta en ny läromästare. Han resonerade att erfarenhet är den bästa läraren och tog ett impulsivt beslut att ge sig av för att finna deras far Konny, och be denne att lära upp honom i stridskonst.
De fyra syskonen Ivar, Arngrim, Viola och Reidar samlades för ett sista fylleslag inför hans resa hemma hos Ivar, och de alla gav honom likväl råd som utrustning att ta med sig på färden. Arngrim som hade bytt till sig ett gammalt slött svärd i utbyte mot sina pälsar gav detta till sin bror. Ivar gav honom varma kläder som hans fru gjort, och Viola gav honom ett läderharnesk som hon lyckats övertala materialmästaren att skilja sig från. Han fick dessutom med sig meddelanden som han skulle framföra om han nu någonsin skulle lyckas finna deras far, och han memorerade dessa noga även om innehållet främst bestod av grova förbannelser.
Dagen därpå, med bankande huvud påbörjade han sig resa mot att söka finna deras far, vart han nu i världen befann sig. Konny torde vid detta lag redan vara en äldre herre om denne ens fortfarande var vid liv, dock frågade Reidar alla han mötte längs med vägen om de hade hört någonting. Alla hade fantastiska historier att berätta och som regel hade Reidar redan hört dem förut. Ingen visste dock någonting om var denne legendariska krigare skulle befinna sig.
Färden ledde honom till Märehn, och han upptäckte snabbt att även om det fanns de som hört talas om Konny Barbaren så var de inte alls lika positivt inställda till honom som hemma i Barastar. Han sades vara en mäktig men ärelös krigare, plundrare av kvinnor och faslig suput. Reidar hade inga pengar med sig på resan även om de visserligen inte var ett helt främmande begrepp tack vare styvfar Eigert. Under sin resa genom Märehn och sedermera Karm levde han under bar himmel och åt och drack utav det som naturen gav honom.
Reidar gav således inte ett välvårdat intryck till de han mötte på vägen, och slutligen när han fann sig själv att korsa en flod in mot Karm tvingade han sig att ta ett bad i det kyliga vattnet. På grund av sin bristande simkunnighet var han försiktig i den djupa älven och vågade inte gå långt ut. Den var dock ström och när han oförsiktigt nog släppte fästet med sina fötter då drog älven honom med sig. Till hans räddning kom en gammal herre med långt vitt skägg som senare kom att visa sig heta Graham. Denne var tydligen en trollkarl och bodde på den magiska akademin Caras Idhrenin. När de båda började språkas visade det sig att Reidars nyfunna bekantskap var mycket välbekant med nutidshistoria. Graham kände absolut till Konny Barbaren och kunde redovisa både för de myter Reidar redan hört men även nyare historier. De senare verkade dock om något snarare som en lång kedja av nidingsdåd som innefattate stöld, kidnappning, våldtäkt och mord. Reidar ville naturligtvis inte tro på det, men den gamle mannen Graham sade att han visst var helt säker på sin sak, och bjöd in den nu förvirrade Reidar att följa med honom till Caras Idhrenin, efter att ha hört Reidars presentation av vem han var. Reidar tackade ja och deras resa begav sig mot magikernas fäste.
Väl framme kunde Reidar knappt tro sina ögon, den fantastiska stad av tinnar och torn som bredde ut sig framför honom var häpnadsväckande. De vackert lagda gatorna, var helt raka, och byggnaderna i sten hade utsmyckats med de allra utsöktaste ornament. Reidar kunde inte förstå att man kunde bo på en så fantastisk plats. Under tiden som Reidar vandrade runt i stum beundran hade Graham upptäckt hans fascination och malt på om stadens långa historia och egenart. Det hade varit en lång vandring från hamnen upp till magikernas fäste, men när de väl kom fram var Reidar redan så överfylld av nya intryck att han knappt hade någonting mer att säga. Graham tog med honom till en del av skolan och sade åt honom att vänta, inte vem som helst hade tillträde till det stora biblioteket berättade han, och en människa helt okunnig i magi likt Reidar hade inget annat val än att vänta utanför.
Reidar fann sig således sittandes på en bänk utanför byggnaden och halvsov i det gassande solljuset emedan han väntade in Grahams återkomst. Flertalet invånare vandrade förbi honom till olika platser i det stora komplexet, och nästan alla bevärdigade hans ovårdade gestalt med blickar som skvallrade om hur mycket han stack ut från sin omgivning. Reidar brydde sig som regel inte om dem och kom även på sig själv med att roat försöka skrämma vissa förbipasserande. Vid de tillfällen då han upplevde ren avsky från de förbipasserandes höga näsor, då ställde han sig upp iklädd sin bistraste min och lade handen på det rostiga svärdsfästet. Det var ett rent nöje att se på de klänningsklädda pojkarna skyndade sig iväg, kluvna mellan sin iver att ta sig därifrån och en önskan att göra det med värdighet.
Det var inte förrän en ung jänta kom och satte sig intill honom på bänken och frågade honom rakt ut vad han höll på med som han började skämmas för sitt uppförande. Hon hade sett honom skrämma de förbipasserande och ifrågasatte hans beteende. Reidar som av naturen inte var en väldigt pratsam individ fann sig obekväm med flickans påträngande kritik, och han fann sig mumla fram svar om att han inte tycker om när andra ser ner på honom. Flickan påvisade hans orediga uppsyn och tyckte att det var föga förvånande att det skulle vara på detta viset med tanke på var de befann sig. Kanske bevekades hon något på grund av hans blyga uppträdande eftersom hon efter en stund blev betydligt mildare i tonen. Istället för kritik blev Reidar nu bombarderad med frågor om vem han var och vad han kom ifrån. Obrydd om Reidars förvirrade uppsyn fick han lära sig att hon hette Enalya Johansdotter från Silverklint, att hon var arton år och hade bott här halva sitt liv studerandes de magiska konstformerna. När hon nämnde magi fick han en pojkaktig uppsyn och reservationerna försvann fullständigt. Han bad henne förklara, berätta och visa allehanda trolleri och hon förklarade fnittrandes att det inte var någonting man leker med för skojs skull. De satt och talade så länge att Reidar helt tappade grepp om tiden, och det var inte förrän Enalya själv kom på sig själv med att vara försenad som hon rusade iväg med ett hastigt farväl. Med huvudet fyllt av beundran för den unga kvinnan med så mycket makt i sina händer satt Reidar i ett vakumartat tillstånd fram till dess att Graham stack ut sitt vitskäggiga ansikte genom biblioteksporten och gapade åt Reidar att hjälpa honom att bära.
Den gamle mannen hade onekligen varit idog, för på vägen till dennes arbetsrum upplevde Reidar det som hans rygg skulle brytas i två under tyngden av böckerna. Graham som lättsamt spatserade intill talade glatt om unga starka ryggar och hur behändigt det var att ha någon annan att göra grovjobbet såhär på äldre dagar. Väl framme började Graham visa honom utdrag i böckerna som berörde hans far och det verkade onekligen som om denne var vida berest, Barastar, Karm, Iselem, Mahadwen och Nirai var namn som dök upp i samband med dennes resor. Hans fars påstådda handlingar gjorde honom däremot mindre tillfreds och han kom på sig själv med att känna ett styng av förakt för sin far. Desto mer han fick höra ur böckerna desto mer berättigade började han tycka att hans syskons hälsningar till deras far var. Graham måste ha sett hans reaktion, för han påpekade att det onekligen var så att Reidar verkade vara en betydligt trevligare individ än sin far, men frågan var om han hade samma naturliga talang för våld eller ej. Reidar blev naturligtvis ställd av frågan, men att döma av magikers analyserande blick så var det viktigt. Reidar förklarade att han visst hade haft träning och i viss utsträckning även sett strid. Han utlämnade medvetet de specifika detaljerna runt sitt möte med de Me’eriska vakterna. Graham tycktes dock nöjd och hans vitskäggiga ansikte drogs ihop i ett rynkigt flin. Där tog hela konversationen en plötslig vändning då Graham erbjöd honom ett jobb som sin officiella springpojke. Reidar skulle till att skratta då Graham berättade att i en sådan tjänst skulle det ingå både husrum och mat, utrustning och en inte oansenlig summa pengar månatligen. Det var nog tur att Graham specificerat att det rörde sig om fyrahundrafemtio gandorer per månad eftersom Reidar i sin okunskap var tvungen till att fråga vad man egentligen kunde köpa med en sådan summa pengar. Svaret gjorde honom häpen och Reidar fann sig stå inför ett svårt val. Graham insinuerade att titeln springpojke kanske var fel och att allt-i-allo eller hjälpreda kanske passade bättre eftersom arbetet skulle inbegripa att färdas runt i världen för att komma över saker han behövde. I princip överlag förhållandevis lagligt, lade Graham till med ett leende som för en uppmärksam individ skvallrat om att så faktiskt inte var fallet.
Reidar tackade slutligen ja till erbjudandet. Han visste visserligen inte riktigt vilka typer av oärliga affärer han skulle bli inblandad i, men han skulle få bo i Caras Idhrenin, ha mat och dryck betalt och dessutom ha en inte missaktningsvärd summa sånadäringa pengar varje månad. Det lät för bra för att vara sant. Plus att om han hade tur skulle han kanske springa på Elanya igen. De båda männen skakade hand på plats och Reidar befann sig plötsligt i magikern Grahams tjänst.
Graham satte sig ned och skrev ett flertal brev som han berättade att Reidar skulle lämna över till diverse olika individer, han skulle gå till Madame Christoffersdotter som hade ett förberett härbärge i Formenya. Han skulle även när han hade tillfälle besöka dvärgen Olnir som hade hand om smedjan för få att skaffa sig lite riktig utrustning. Reidar skulle nämligen behöva någonting bättre än den där rostiga tandpetaren han bar vid sin sida och sorgliga ursäkten för rustning han bar på sin kropp. Reidar kände instinktivt ilska över Grahams kommentarer om gåvorna från sina syskon, men begravde det tyst inom sig. Han tänkte behålla sakerna i vart fall. I handen fick han sin första månadslön i förskott och instruktioner om att alltid finnas tillgänglig efter klockan halv elva på morgonen.
Att hitta till Madame Christoffersdotter var verkligen inte enkelt och Reidar fick fråga om vägen flera gången innan han till slut fann det lilla huset. Det var en handelsbod som sålde råvaror i ett stånd på nedervåningen. Inne i huset bodde änkan Christoffersdotter och hans nya hem visade sig vara ett litet rum på vinden. Änkan hade i förbigående sagt att någonting om att den där Graham minsann skaffade nya springpojkar stup i kvarten och att de alltid bara stack sin kos utan att säga farväl först. Hon instruerade Reidar om när mat serverades, samt att om man var sen blev man utan. Med en fnysning och en sträng blick stängde hon luckan till vinden och klättrade ned för stegen.
Dagen därpå hade han lämnat sin gamla utrustning i sitt nya hem och tidigt på morgonen tagit sig till dvärgen Olnir för att överlämna trollkarlens brev. Han möttes av en glad och trevlig dvärg som han instinktivt tyckte om. De talades vid och strax därpå hade han skickats vidare till en frånvarande dvärg vid namn Vindálfr som tydligen var något av en mästersmed. Denne hade bryskt skrattat och frågat vad han skulle ha för vapen, en dolk, det var väl det enda han kunde svinga. Lite förnärmad hade Reidar sagt att han tänkt sig någonting större än så varpå Vindálfr hade ifrågasatt poängen att ge honom något han inte ens kunnat svinga. Det hela hade lett till ett meningsutbyte där Reidar ifrågasatt dvärgars förmåga att slåss överhuvudtaget med tanke på deras korta växt. En kallt ursinnig Vindálfr hade bjudit in honom till en vänlig sparringsession och Reidar hade lika gristjurigt tackat ja.
Det hade inte tagit lång tid för Reidar att ångra sig då han insett att Vindálfr faktiskt kunde slåss, och att han själv faktiskt inte var något vidare på det. Med blåslaget ansikte och värkande kropp hade han slutligen bett om ursäkt för sina olämpliga kommentarer och erkänt att han kanske hade skulle behöva träna mer med det stora vapen han nyligen använt. Vindálfr hade godtagit ursäkten och sagt åt honom att bara skaffa sig mer träning, Graham brukade skaffa sig nya springpojkar regelbundet och vissa av dem hade varit betydligt mer rutinerade än Reidar. Som man brukar säga så behöver män ibland mäta sina styrkor innan de kan bli goda vänner, och efter att de begravt stridsyxan fick Reidar en inbjudan att regelbundet följa med Vindálfr på dennes egna sparringsessioner. Vindálfr hade sagt att de skulle vänta med utrustningen fram till dess att han testat Reidar mot sina egna sparringpartners.
Reidar hade samma dag infunnit sig hos Graham klockan halv elva prick. Denne hade skrattat åt hans blåslagna uppsyn och frågat om han vunnit. Reidar hade sagt att det hade han, och i sitt stilla sinne tillade han att så var det faktiskt, på sätt och vis. Graham hade tyckts nöjd och uttryckt att han var glad att han hittat en så bra slagskämpe. Samt att han inte hade mer nytta av Reidar den dagen och att han kunde gå.
Dagarna flöt på i långsam takt eftersom att Reidar som oftast inte var upptagen med något särskilt alls. Mornar och kvällar ägnade han åt träning tillsammans med Vindálfr och hans paladinvänner eller den nya lärare han hittat i Formenya. Inom kort var alla överens om att han var som bäst när han kunde röra sig fritt och Vindálfr försåg honom till slut med både ett tvåhandssvärd och en lätt rustning. Dvärgen hade till och med gjort sig omaket att rista in några magiska runor för sin nyfunne väns skull, tydligen skulle det göra vapnet betydligt vassare än annars. Reidar var mycket tacksam och fortsatte att umgås med Vindálfr och hans lilla umgänge av vänner på sin fritid.
Det dröjde dock inte länge innan Graham kom med faktiska arbetsuppgifter. Reidar skulle ge sig till Iselem, tydligen fanns det en liten statyett i ett tempel till Sharah som Graham behövde till sin forskning. Han fick inga övriga instruktioner om hur han skulle gå till väga för att hämta tillbaka den, utan fick bara en extra penningpung för utgifter och ett kort farväl.
Resan till Iselem var lång och i viss mån farofylld. Väl där var det så varmt att han ifrågasatte hur människor vid sina sinnens fulla bruk faktiskt hade bestämt sig för att det var en bra plats att leva på. Hans slutledning var att solen måste bränt bort deras förnuft.
Vid det fåtal tillfällen under sin resa han faktiskt såg strid tackade han Nenne att han faktiskt fått riktig träning i Caras Idhrenin. Han överlevde och det är vad som spelade roll. Vart han än gick frågade han dessutom om Konny Barbaren, och de som kände till honom spottade ofta i marken innan de började berätta de mest vidriga historier om vad han företagit sig. Ingen hade dock hört någonting nytt om honom på flera år. Resan tog honom fram till templet och han insåg till sin förfäran att statyn han var ute efter var den huvudsakliga attraktionen för just detta tempel. Hundratals människor kom i regel dit dagligen för att be vid templet. Reidar kände sig riktigt nedrig när han insåg att han skulle behöva bli en riktig tjuv för att kunna slutföra Grahams uppdrag som det var tänkt.
I skydd av mörkret smög han sig ändå in i templet osedd. Det fanns vakter utposterade vid templet men inte mer än ett fåtal. Han lyckades ta sig fram till statyetten och allt verkade gå hans väg fram till dess att han lyfte bort den från dess plats. Pilar försedda med fjädrar sköts ut ur statyettens kolumn och dessa uppgav ett högt ljud när de plinkande flög in i väggen, men även hans ben. Vakterna hade alarmerats, och en haltande Reidar försökte desperat ta sig iväg från brottsplatsen. Han gensköts vid ett tillfälle av flera dåligt utrustade vakter, och vad som hände sen saknar han minne av. Allt Reidar vet är att han vaknade upp i öknen en lång bit bort från templet med allting, inklusive statyetten i sin ägo. Majoriteten av pengarna för resekostnader gick till en lokal helerska som till synes levde bland de utstötta. Denne hade lett tandlöst och sagt att om han hade lika mycket till kunde han få gifta sig med hennes dotter, en skrämd stackars flicka som såg ut att vilja fly. Reidar hade vänligt men bestämt tackat nej och gett sig av från den fruktansvärda gumman så fort han kunnat.
Färden tillbaka till Caras Idhrenin gick förhållandevis smidigt även om den tog betydligt längre tid än ditresan. Reidar lyckades förhandla med de få pengar han hade kvar och köpte sig en åsna att rida på. Tack vare åsnan skyndades restakten på avsevärt och han skattade sig lycklig att de där pengarna var så bra att ha trots allt.
Efter en lång resa fann han sig åter tillbaka i Caras Idhrenin, lika smutsig och stinkande som första gången, men med betydligt dyrare kläder under smutsen överlag. Han kom in tidigt på morgonen och väntade tills klockan halv elva innan han gick in i Grahams studierum. Den gamle trollkarlen såg förvånat upp medan han såg ut att processera synen. ”Nej men Reidar, du lever!”, hade han sagt, ”Fick du tag på statyetten?” Reidar gick fram och ställde den varsamt på skrivbordet. Graham hade genast plockat upp den och undersökt innan han gett ifrån sig ett vänligt flin. Det verkar som om du är din fars son i alla fall, du såg trots allt inte mycket ut för världen när du kom hit. Tydligen är du av det rätta virket i trots allt”. Reidar var vid detta laget riktigt vresig och ifrågasatte Grahams värdighet om han stal saker för sina experiment. Graham hade bara skrattat och sagt att det inte var han som stal den, medan han menande tittat på Reidar. Därefter hade han viftat bort sin springpojke med en uppmaning att gå till badhuset. Reidar hade velat säga nej av princip men den gamle gubben hade en bra poäng, och han valde att spendera större delen av dagen i ett badhus i Formenya.
Reidar fick allt fler uppdrag av Graham och oftare än inte så var de av moraliskt grumlig eller rentav förkastlig natur. Hans månatliga ersättning ökade, hans kvarter förbättrades, men framförallt fick han betydligt mer erfarenhet av världen som han vid detta lag sett betydliga delar av. Vart han än kommer så frågar han om Konny Barbaren, numera av ren vana sedan han tidigt gett upp tanken på att lyckas hitta sin far.
Utseende
Reidar är relativt lång med långt ljusbrunt hår som oftast är ganska ovårdat. I regel tycker han om att klä sig förhållandevis lätt, och föredrar att bära plagg som låter honom röra sina ben fritt.
Hans kropp är välbyggd men spänstig, med seniga muskler formade för fysiskt arbete. Ansiktet har tappat sin oskuldsfulla lyster, och pryds i regel av en påklistrad bister min bakom det oregelbundet rakade skägget.
Oftast är han en till synes smutsig gestalt som uteslutande inger ett respektingivande intryck på grund av hans längd och uppenbart hårdföra yttre. Reidars bara ben och händer pryds ofta av skrapsår och annat som han samlat på sig under sina vandringar och genom sitt allmänt oförsiktiga sätt.
Personlighet
Reidar är i grunden en godhjärtat och omtänksam individ som skapat sig ett tufft yttre för att lyckas möta kraven hos sin omgivning. Han spelar inte sällan rollen som en hårdnackad buse, om inte annat för att skrämma folk till att få sin vilja igenom. Han är en äventyrare och älskar egentligen att resa runt för att se världen. Någonstans finns dock en önskan om att hans arbete vore av noblare natur än stöld, hot och våld. Reidar har vid detta lag sett fler främmande platser än de flesta människor gör under en hel livstid. Han har också en viss världsvana och förmåga att kommunicera med olika människor. Dock gör han sig framförallt bra bland sina gelikar, de något enklare människorna i samhället. Han förstår sig fortfarande inte på välbärgade människor, deras underliga och fisförnäma sätt gör honom mycket obekväm. Fint språk gör honom något illa till mods, och när han inte förstår vad andra säger finner han det mycket frustrerande. Han trivs med sin egen enkla natur men ogillar om någon påvisar den.
Under sin senaste anställning hos trollkarlen Graham har han dock tvingats till att utföra uppgifter han finner förkastliga. En del av honom skriker att han skall avsluta sitt samarbete med Graham och bara gå sin egen väg. Samtidigt vet han inte var han skall ta vägen istället. Så han fortsätter att vara springpojke tills en bättre möjlighet öppnar sig.
Reidar längtar ofta tillbaka till sina syskon och resten av sin familj i Barastar. Eftersom han vuxit upp men många nära och kära om kring sig så trivs han inte bra när han är ensam. Bäst trivs han i goda vänners lag, med mycket skratt och gemytlighet. Han är inte särskilt avig mot främlingar utan välkomnar dem överlag med ett öppet sinne. Är som regel en lugn individ men om hans tålamod frestas bortom en viss punkt kan han bli fullständigt tokig.
Hans tendens att gå bärsärk uppstår framförallt i livshotande situationer såtillvida att han inte är onykter. Under sina utbrott kan han få mycket svårt att skilja på vän och fiende, även om han hittills aldrig gett någon ursäkt att kalla honom niding. Vid fylla kan detta tillstånd dock infinna sig förhållandevis enkelt om han befinner sig i nya sällskap. Tillsammans med vänner däremot så är han inte lättstött och har aldrig råkat ut för sina utbrott.
Reidars vokabulär är enkel och okonstlad, precis som han själv. Han försöker sällan sig på att formulera sina tankar i blomsterspråk utan säger relativt rättframt vad han är ute efter.
Introduktionen av pengar har inte förändrat honom påtagligt och han känner fortfarande inget starkt behov av att ha dem. Reidar medger visserligen att de är bra att ha till hands, men finner andra saker i livet av att vara viktigare. Exempelvis att kunna ta hand om sig själv och sina egna på ett bra och riktigt sätt.
Han lider av att aldrig ha fått träffa sin riktiga far, och det är en av hans innersta önskningar att finna honom. Under sina resor har han dock i viss mån blivit desillusionerad av sin fars påstådda handlingar. Eftersom Reidar dessutom aldrig någonsin fått upp tillstymmelsen av ett spår så har han nästan gett upp sitt sökande, och därmed gett upp en del av sin egen identitet. En personlig förändring som gör hans naturligt soliga personlighet dystrare.
Familj
Mor: Eivor – Hans mor
Far: Konny Barbaren – Den ökände Barbaren som färdats till Talanriens alla hörn med fullständigt kaos i släptåg. De fasansfulla historier som berättats om hans framfart skulle få den mest hårdnackade soldat att skruva på sig. Reidar har sökt honom under större delen av sitt vuxna liv och har först på senare tid gett upp i sitt sökande.
Styvfar: Eigert – Hans mor gifte sig med Eigert när han var tio. Reidars styvfar som är en pensionerad handelsman har lärt honom att både skriva och räkna i viss mån.
Halvsyster: Viola – Reidar ser henne som sin syster rätt och slätt, som familj. En av de mest hårdföra krigarna i byns försvar.
Halvbror: Ivar – Reidar ser honom som sin bror. Gift med Maja och försörjer sig som bonde i Barastar.
Halvbror: Arngrim – Reidar ser honom som sin bror. Han är utbygdsjägare och handlar med päls som sitt leverne.
Egenskaper och förmågor
Barbarisk krigare:
Han kan slåss någorlunda men saknar disciplin och finess. Förlitar sig i regel på sin förvånansvärda snabbhet, råstyrka och fula manövrar under striden. Föredrar större och tyngre vapen på grund av dess räckvidd.
Bärsärk:
När Reidar blir ursinnig tappar han fullständigt kontrollen över sig själv och blir en mördarmaskin. Blir både snabbare och starkare, men raseriet efterföljs snart av en känsla av utmattning som kräver en period av återhämtning.
Överlevare:
Kan utan problem leva på det som naturen har att ge och sova med himmelen som tak. Han både spårar, jagar och plockar det han behöver för överlevnad. Trivs väldigt bra ute i naturen överlag.
Skriv och räknekunnig:
I begränsad mån.
Fiskare:
Han har arbetat som fiskare ett par år och är generellt välbekant med hur yrket skall skötas.
Tjuv:
Ingen vidare sådan, hans metod för att sko sig (Graham) på andras bekostnad är oftast väldigt rättfram, planen är i regel någonting i stil med att rusa rakt in och hoppas på det bästa.
Svagheter
Utan syfte:
Upplever inte att han har ett mål i livet nu när han gett upp tanken på att finna sin far. Söker undermedvetet en ny mening med sitt liv. Han vidhåller dock att han fortsätter med sitt arbete för Graham i syfte att bli en duktig krigare så att han kan skydda de han älskar, men väljer att bortse från dilemmat att han är för långt bort för att skydda dem.
Medelbegåvad:
Mannen är inget geni direkt. Har inga fel på de tänkande fakulteterna per se, det är bara det att maskineriet inte snurrar jättesnabbt.
Enkel i sin kommunikation:
Säger överlag det han tänker och tycker. Brukar i största möjliga mån vara ärlig om sina tankar och åsikter.
Fascinerad av magi:
Han har inte något anlag för det men är barnsligt förtjust över de som har det. Kan sitta länge och bara lyssna på historier om de fantastiska saker de kan göra.
Dåligt ölsinne:
Blir snabbt full, och blir då både tramsig, högljudd och närgången. Tyvärr har han extra lätt att drabbas av sitt bärsärkaraseri i påverkat tillstånd.
Fobi:
Ogillar insekter.
Länkar till rollspelstrådar