Världens skapelse
Utdrag ur “Skaparens krönika – sägen eller sanning?”
Skriven av kansler Ethain vid Caras Idhrenins akademi år 325 TT
Nedan följer en sammanställning, utan att gå in på specifika religiösa skillnader som uppstått i olika kulturer, av den allmänna trosuppfattningen och berättelser om Skaparen som samlats in från olika källor.
Världens begynnelse
Det sägs att i begynnelsen fanns bara Skaparen som kunde skapa och forma intet efter sitt behag. Skaparen fyllde tomrummet med stjärnor, en måne och en sol för att lysa upp mörkret och mitt i mörkret skapades jord och vatten med önskan att skapa en plats där man kunde bo och leva. Jorden fylldes med grönska och skönhet. En evighet passerade medan Skaparen planerade och formade världen efter sitt behag, och då Skaparen beundrad sitt verk började månen och solen rotera runt världen för att skapa natt och dag. Men världen skulle inte vara någonting om det inte fanns någon som bodde där som brukade jorden och skötte om skapelsen.
Då skapades två raser som skulle fylla världen och styra över den, och de kallades för änglar och demoner. Änglarna skulle representerade ljuset som rådde under dagen och demonerna mörkret under natten, och de båda raserna skulle på detta vis komplettera världen i deras olikheter.
Änglarna var varelser omslutna av ljus, och ingen kunde uppfatta deras sanna natur och väsen, eller se deras ansikten. Med kläder kunde änglarna dölja en del av ljuset, och så vandra i världen, för endast på detta sätt kunde de bli mer materialiserade. Dock förblev deras ansikten dolda i mörker eller ljus. Från deras ryggar sträckte sig ljus i silver, vilket såg ut som vackra och mäktiga vingar av ljus och eld. Änglarna var mäktiga och stolta, och Skaparen gav dem krafter – ett fragment av Skaparens egen kraft så de skulle kunna forma världen och dess väsen efter behag. De strävade efter disciplin, ordning, fred och harmoni mellan alla väsen i världen. Dessa såg sig som världens rättmätiga ledare.
Demonerna fanns i olika former, färger och skepnader – beroende på demonens personlighet – men liksom änglarna ägde de oftast en otrolig skönhet som samtidigt kunde var avskräckande och lockande att se på. Dock kunde många av dem forma sitt utseende efter behag. De var materialiserade och hade kroppar som man kunde se, till skillnad från Änglarna. Även dessa gav Skaparen krafter, så att de tillsammans skulle kunna styra över världen. Men de kom inte överens. Demonerna accepterade inte änglarnas dominans och herravälde som de själva ansåg att de hade lika stor rätt till. Änglarna var stolta, och ville inte dela med sig. Således började de första krigen.
Kriget varade i en evighet, och formade om den perfekta världen. Skaparen förutsåg att världen skulle gå under om änglarna och demonerna inte stoppades från deras långa fruktansvärda krig. De två folken skulle aldrig gå samman och att ingen var stark nog att besegra den andra. Skaparen beslöt att separera de två raserna, och satte dem i två nya världar dolda från varandra. Änglarnas nya hem blev kallat för Himmelriket, och demonernas för Helvetet. Dock kunde dessa två världar inte separeras helt från den ursprungliga världen, som nu blev kallad den dödliga världen – Talanrien. Även den mäktiga kraft som gett änglarna och demonerna sina förmågor separerades från Talanrien i en värld vid namn Fae dit många starka magiska väsen följde. Trots det kunde Fae inte separeras helt från Talanrien, och de kraftvindar som fortfarande flödar mellan de separerade världarna ger magikerna sin kraft.
Skapandet av Himmelriket och Helvetet
Endast genom världens högsta berg – Alanthië – skulle Himmelriket, Helvetet och den dödliga världen vara förenade. Under detta berg restes en port som förseglade Helvetet från den dödliga världen och på toppen av berget skapades en portal som ledde till Himmelriket. Där på toppen av berget byggdes en stad, och under den fanns gångarna ned till Helvetets port. Staden skulle bebos av en utvald grupp änglar vars uppgift blev att vaka Helvetets portar och portalen till Himmelriket, som skulle hållas dolda och förseglade för den dödliga världen.
Dessa änglar blev tvungna att anta dödlig skepnad, eftersom det odödliga nu var förbjudet i Talanrien. Dessa kallades väktare. Väktarna blev de fagraste varelserna i den dödliga världen med sina stora vackra vingar av vita fjädrar och dun, deras silver och gyllene hår och deras isblåa ögon. De var odödliga i ålder och således tidslösa, men även om deras själar var odödliga kunde deras kroppar förintas. Om detta skedde återvände deras själar till Himmelriket och de antog sin ursprungliga skepnad – och var aldrig tillåtna att återvända till den dödliga världen igen.
Även om Himmelriket och Helvetet hade skapats lyckades Skaparen inte förvisa alla demoner bakom portarna. Några få och mäktiga demoner lyckades gömma sig i Talanriens mörka hörn, utspridda och ensamma. Inte ens änglarna visste om detta. Dessa få demoner som lyckas undkomma Helvetet kom att få en stor betydelse för väldens historia och utveckling.
Då änglarna och demonerna slutligen var separerade från varandra fyllde Skaparen världen med dödliga raser, folkslag och djur. Så skapades dödliga världen – som fick namnet Talanrien.
Alvernas födsel
Tusentals år passerade i Talanrien och historia skapades av de dödliga raserna – i krig och i fred. Det fanns ingen kunskap om Alanthiës hemlighet – inte heller om änglar och demoner samt Himmelriket och Helvetet. Så många år passerade att en minoritet bland väktarna ansåg deras uppdrag onödigt. Slutligen bestämde sig denna minoritet av änglar i sin rastlöshet att lämna Alanthië för att utforska Talanrien, medan de flesta stannade kvar på berget.
Änglarna som lämnat Alanthië färdades genom Talanrien och utforskade alla dess hörn. De beundrades av de folk de stötte på, och slutligen bosatte de sig bland människorna som de fann sig mest lika i landet Tarnaq, som låg söder om Alanthië. Snart fick änglarna barn med människorna och deras barn blev en blandning av dem båda. De var fagra och tidslösa som änglarna, men saknade vingar och hade spetsiga öron. Dessa barn kallades för alver.
Alverna hade oftast samma ögonfärg och hårfärg som människor, men några bar det vita håret och de isblåa ögonen som änglarna. Dessa kom att bli kallade för högalver. Den alviska rasen var också mer magisk än de andra dödliga raserna, eftersom de stod så nära änglarna vars blod även flödade genom alverna. Med tiden kom även det magiska blodet att blandas in i människornas ras, då alver och människor senare förenades. Dock var det mer ovanligt att en människa bar på magiska krafter, medan många alver gjorde det.
Änglarna förde inte bara med sig det magiska blodet in i de dödliga rasernas värld. De tog även med sig berättelser och historier från den forna världen.
Berättelserna om världens begynnelse, om änglar och demoner, om Himmelriket och Helvetet fördes över till Människorna och Alverna – och snart bildades flera religiösa sekter som rörde sig runt dessa berättelser. Vissa dyrkade Skaparen i olika former, vissa dyrkade ljuset och änglarna, vissa mörkret och demonerna.
Änglarna insåg slutligen att de inte passade in bland de dödliga raserna i Talanrien, för många var avundsjuka över deras dödlighet, och valde att lämna dem och återvända till sitt hem på Alanthië. Alverna blev kvar och medan människorna blev allt mer giriga efter deras odödlighet valde de till sist att lämna Tarnaq. Alverna fann att de älskade naturen och havet, och så bosatte de sig vid skogarna och kusterna. De skapade sin egen kultur och en helt egen livsstil. Vad som hände med änglarna som lämnade Alanthië vet ingen säkert. Åren gick och änglarna glömdes ur levande minne och blev legender och sagor, och ingen förutom de odödliga och tidslösa alverna visste om att de på riktigt existerade – och med årtusendena var änglarna inte ens en säkerhet för alverna. Bara de allra äldsta av dem påstod att änglarna faktiskt funnits, vilket inte sågs som mer än symboliska berättelser av många.
Det sägs att den kraft som kallas Skaparen blev en del av världsalltet då Talanrien, Himmelriket och Helvetet var färdigt. Det sägs att denna kraft är makten som ger liv till alla väsen och binder ihop allting, samt ger många väsen och folk möjligheten att utföra magi och till och med kalla på deras sanna namn. Skaparen dyrkas av många i olika former, men ingen kan säkert säga sanningen om Skaparen, världen och hur allt började.