Spelas av: Zollyx
Namn: Erthtoxy ( Toxy )
Kön: kvinna
Ålder: okänt men ser ut till att vara 25-30
Längd: 155
Ögonfärg: melerade mellan lavendel och mörkare lila.
Hårfärg: lila
Födelseort: okänt
Folkslag: Fae
Lojalitet: ingen än så länge
Civilstånd: ensam.
(Detta är inte allmän information, endast Våras Idhrenins representanter i Iserion vet detta)
Ljus störde hennes sömn. Med en suck öppnade hon sina ögon för att undersöka vad som väckt henne.
Kristallen som hade omslutit henne där hon sov hade spruckit och ljus från några lysande svampar silade in genom öppningen. Hon undrade inte hur länge hon hade sovit. Tid va inget en sådan som hon tänkte mycket på. Den va oändlig men flyktig. Bestående men skör. Ännu en suck och kristallen pulveriserades runt henne och lämnade ett fint lila puder runt henne.
Hon reste sig upp och började gå, hennes bara fötter lämnade spår efter sig i kristall dammet…
Hon visste inte hur länge hon hade vandrat i tunnlarna och hon brydde sig inte nämnvärt om det heller när hon hörde något underligt. Röster.
Hon gick emot ljudet. Nyfiken på vad det kunde vara. Kanske va det andra som velat en isolerad plats att gå i sin dvala.
Fem par ögon spärrades upp när hon gick ut i den öppna grottan. Hennes egna vidgades lätt. Hon hade aldrig sett folk som dessa. Underliga… Vissa hade runda öron, andra spetsiga som hennes men de såg ändå… Ofärdiga ut på något sätt. Lika henne men ändå så annorlunda. Det mest slående för henne va att dessa folket-som-inte-va-folket va att de hade gömt sina kroppar i olika material. Päls från döda djur, tyg från döda växter och den avskyvärda metallen järn. Hon rynkade på näsan och förundrades av att järnet inte brände dem. Hon gick närmare dem. Hon kände en koncentrerad mängd av magi från dem och som en mal flyger mot en öppen flamma styrde hon stegen mot dem.
Hon såg att de stod runt en kristall ådra som blivit barlagd.
” Vem är du!?”
Hon ignorerade frågan och gick mellan dem mot kristallen. Hon strök sin hand över den kyliga ytan och undrade varför någon gjort sig sådant besvär med att få fram kristallen.
När hon rörde vid den så hörde hon de runt henne dra efter andan och kände sedan hur en hand lades tungt över hennes axel. En brännande smärta. Mannen var en ring av järn. Två skrik av smärta hennes och mannens. Hennes på grund av järnet.
Hon vände sig om och såg på mannen med fundersam blick. Han skakade och stirrade på sin hand. Ett nät av lila kröp upp längst hans arm och de andra stirrade på henne och mannen.
Efter ett tag föll mannen till marken. Vilken underlig person. Varför hade han inte inneslutet sig i kristall innan han gick i dvala? Sjukdom var inget hon hade någon kunskap om. Men hon skulle lära sig.
Mannens sällskap skrek åt henne och de sprakade av magi. En kastade ett eldklot mot henne. Hon formade kristallen i klippväggen och skapade en sköld för att skydda sig. Hon vände och sprang. En dolk av järn kom flygande mot henne, hon duckade och flydde utom räckhåll.
När hon kände att hon va i säkerhet stannade hon för att hämta andan. Inte förrän nu upptäckte hon att hennes hår va kortare på hennes högra sida med en suck fortsatte hon att gå. Hon hoppades att hon aldrig skulle möta fler av deras slag.
Hon vandrade i de djupaste delarna av grottan men snart upptäckte hon att de jagade henne. Denna gång hade de nät gjorda av järn. Igen flydde hon. Oförstående till varför de ville skada henne.
( Allmän kunskap rykte)
Det sägs att en vålnad lever i gruvorna en vars beröring ger dig samma symptom som mineralen som bryts i gruvan. Naken, skrämmande och dödlig. Magikerna for vad de kan för att bli av med vålnaden men de råder allmänheten att hålla sig undan de djupare tunnlarna.