Spelas av: Zollyx
Namn: Zelitha
Kön: kvinna
Ålder: ser ut att vara 20 men hon vet inte själv.
Längd: 160
Ögonfärg: ljus blå
Hårfärg: vitt.
Folkslag: mörkeralv
Lojalitet: ingen lojalitet
Civilstånd: ensam.
Zelitha mindes inte så mycket av sitt förflutna och det hon mindes ville hon helst glömma.
Den mörka och fuktiga cellen. Lukten av förruttnelse och avföring.
Vetskapen om att smärta va allt hon hade att vänta sig.
Hon hade varit ung när de satte henne där. I cellen. Hon hade aldrig fått veta varför.
Den enda glädjen hon hade haft i det lilla rummet hade varit att sjunga.
En annan fånge hade talat om för henne att hon hade en vacker sångröst. Han hade varit där för att han hade försökt att fly från staden.
Han hade inte varit långvarig där. En av de som studerade för att bli tortyr mästare hade inte räknat med mannens lung svagheter och han hade dött av tortyren.
Zel hade tydligen varit av starkare virke. Hon hade ingen tidsuppfattning. Men hon visste att när hon först kommit till fängelset hade hennes silvervita hår räckt till hennes axlar.
Hon mindes att de ville att hon skulle berätta något. ” Bara berätta så slutar smärtan”
Var någon hade gömt den. Hon visste inte vem som skulle ha gömt den. Och hade ingen aning om vad det va som var gömt. Så självfallet fortsatte smärtan.
De svalt henne, torterade och märkte henne med sanningsrunor. Inget hade fungerat.
När hennes hår hade vuxit så långt att det nådde hennes fötter hade det skett.
En kvinna hade besökt hennes mörka värld.
Hon hade sett på Zel med sorg i sin blick, öppnat dörren och med brådska tryckt en säck i hennes famn.
” Låt dem inte hitta dig igen. Låt det inte vara förgäves. Du har nyckeln.”
Sa hon kryptiskt och la två fingrar över zels panna och sjöng något som Zel inte förstod.
Smärta. Som om en eld förtärde henne inne ifrån. Centrerat till hennes panna. Ett skarpt ljussken och sedan mörker.
Hon hade vaknat i en skog. En fånge hade berättat för henne om världen utanför innan hon blev avrättad. Hon hade berättat om städer med människor, alver och andra väsen. Med solljus, musik och skratt… Och skogar.
Zel hade skyndat sig att se vad som var i säcken.
Kläder… Skirt tyg i klara färger som stack i hennes ögon. Förnödenheter. En karta och en luta. Hon hade sett en av vakterna spela på en.
Hon hade skyndat sig att tvätta av sig i en bäck i närheten klätt sig och börjat gå.
Hon hade överlevt genom att sjunga för mat och pengar. Stjäla när behovet uppstod och aldrig stanna på ett ställe. Rösten som hemsökte hennes drömmar var alltid efter henne.