Ytterdörren slogs upp och in kom Torkel Tossel, Hildes och hennes syskons far, tillsammans med Avina Tossel, deras faster. Fadern och fastern pratade med varandra men då den sistnämnda fick se sina brorsbarn avbröt hon sig och slog upp sina armar.
“Hilde! Hesperia och Harald!” Avina såg kärleksfullt mot syskonen då hon kom emot dem och trots Hesperias tidigare undran om vem det egentligen var som kom och hälsade på, så var det hon som var först att bemöta omfamningen.
“Hej faster!”  sade hon och gungade lite fram och tillbaka i omfamningen, “det var ett tag sedan!”
Hilde och Harald stod kvar bredvid sin mor tills deras syster dragit sig tillbaka från fastern. Därefter kramade de om henne en och en efter varandra i åldersordning.
“Har resan hit gått bra faster?” frågade Hilde då hon släppte taget om Avina. Äldsta dottern till Torkel kunde nästan uppfattas som lite kall så artig som hon var, men de som kände henne visste om att det helt enkelt bara var så hon förde sig. Innan fastern hann svara hade syskonens mor tagit ett par steg fram och omfamnat sin svägerska.
“Välkommen Avina! Som vi har saknat dig!” det hördes i hennes röst att glädjen var äkta liksom saknaden, “middagen är inte fören om ett par timmar, men om du är hungrig efter resan kan vi ta en kopp te och några skorpor?”
Gunnhild log varmt mot den andra kvinnan, hon hade verkligen ett moderligt sätt mot alla hon mötte. Alltid såg hon till att allas behov var uppfyllda och att ingen och inget glömdes bort.

“Självklart.” Hilde gav sin faster ett litet leende och sällskapet förflyttade sig från entrén till sällskapsrummet inte långt därifrån. Rummet var ett av de största i hela huset. Med högt i tak och vida fönster var det en ljus plats där gäster ofta välkomnades. När hushållet anordnade fester och sammankomster var det antingen sällskapsrummet eller matsalen som blev händelsernas centrum. I ena änden av rummet, nära fönsterna, stod en soffgrupp, ett par fåtöljer och ett litet bord – den ultimata platsen för en lite mer avslappnad te bjudning. Hilde tog plats i soffan bredvid sin faster och Hesperia. Torkel och Harald tog varsin fåtölj och Gunnhild satte sig vid sin yngsta dotters sida i änden av soffan. Ganska snart kom tjänare in med en stor kanna te, skorpor, kakor och lite olika fikabröd. De serverade husets gäst först och sedan familjen i vanlig ordning.

“Känn dig som hemma Avina!” sade Gunnhild, “det har förberetts ett rum åt dig och skulle du sakna någonting så är det bara att säga till.”
“Det vet hon redan älskling,” Torkel log mot de som satt i soffan, “i det här huset är alla Tossel hemma.”
“Far?” det var Hesperia som talade, “kan Harald och jag gå tillbaka till eh… det vi gjorde innan Avina kom?”
Torkel höjde lätt på ögonbrynen, det var uppenbart att tvillingarna inte alls planerade att återgå till något de gjort tidigare utan bara ville slippa undan tråkigt prat och istället undersöka stenarna de fått i gåva.
“Gå ni,” det var modern som svarade, “men var inte sena till middagen sen.”
Tvillingarna reste sig snabbt upp och skyndade iväg innan någon av deras föräldrar hann ändra sig. Hilde tog en klunk av sitt te innan hon ställde koppen på bordet framför soffan.
“Faster Avina, berätta hur du har haft det på Caras Idhrenins det sista? Du får ursäkta att jag inte har mer koll, men studerar du fortfarande eller forskar du?”

Hilde lyssnade intresserat när Avina talade om Caras Idhrenins. Hon var själv inte någon magiker och hade aldrig studerat vid något institut eller skola fast att det lockade henne. Hildes studier hade hon antingen skött helt på egen hand eller haft en privatlärare som besökt hennes hem för att hålla lektioner. Det var ett mer intensivt och kanske effektivt sätt att studera, men att gå på och bo på en institution så som flera av Hildes fastrar och farbröder gjorde hade varit det hon valt om hon kunnat. Samtidigt hade det också sina fördelar att bo med sin familj. Inte bara för umgängets skull, det hade även visat sig mycket givande för Hilde (i varje fall enligt henne själv) att växa upp i landets huvudstad, nära politikens centrum men samtidigt med lagom mycket avstånd för att bara kunna observera utan att blanda sig i. Enda sedan huset Tossel adlats av kung Sandor Thaldwin och tack vare det fått en roll i det politiska spelet i Karm hade Hilde varit noga med att följa allt som hände och kartlägga hur staten utvecklades över tid. Hon hade som ambition att med tiden ta över efter sin far som familjen Tossels representant i Hannadon och öka husets inflytande. Med allt fler adelshus som inofficiellt tog avstånd från Thaldwins styre såg Hilde en framtida lucka för Tossel att visa sig trogna kungahuset och där med utöka sin maktposition. Men än så länge var allt detta bara tankar och idéer hon hade, Hildes far var den som skötte familjens intressen vilket hon var glad för, ännu kände hon sig inte redo att ta på sig rollen som representant.

Stämningen drogs ner en aning då Avina tog upp ämnet som hon och Hildes andra faster, Berka, haft skilda meningar om senast de båda hälsat på sin bror. Diskussionen angående havsmonstret som Berkas skepp besegrat var visserligen länge sedan de haft, men det hela hade spårakt ur så mycket att den äldsta brodern fått gå emellan sina systrar. Hilde hade haft en lektion just när det inträffat och därför inte varit närvarande under själva händelsen men den laddade energin hade legat kvar långt efteråt. Hilde visste att framförallt Gunnhild inte var särskilt förtjust över att Avina tog upp ämnet igen, som ingift i familjen gjorde det henne mycket obekväm när svägerskorna inte kom överens. Därför var det en lättnad för alla när fastern ganska snabbt bytte ämne igen och vände sig till sin brorsdotter.
“Hur har det gått för dig då? Hur funkar dina studier Hilde? Jag packade med några böcker jag tror du skulle tycka är intressanta, samt lite annat. Vi kan titta på det sen! Hur har du det?”
Hilde gav sin faster ett litet leende och nickade uppskattande.
“Åh, gärna, det passar bra jag behöver lite nytt att läsa.” hon lade sina händer i knät och korsade benen medan hon fortsatte, “studierna går bra, har varit mycket fokus på medicin det senaste men jag tror att min magister snart kommer lägga mer tid åt statsvetenskap och språk igen.”

Hilde pratade på lite grann om sina studier, då detta var det som upptog mest av hennes tid, men kom sedan in på lite andra ämnen.
“Far har också låtit mig vara med en del på några affärsmöten vilket är väldigt roligt, känns som att jag äntligen kan använda det jag lärt mig teoretiskt i praktiken.” hon sträckte sig efter sin tekopp igen, “nu har jag pratat på ett tag, ursäkta, det är bara roligt att berätta för någon man inte träffar varje dag.”
Hon log lite ursäktande mot sin faster innan hon förde tekoppen till munnen igen. Hennes far på andra sidan bordet skrattade lite lätt.
“Det är inte ofta du öppnar munnen Hilde, men när du väl gör det tar det visst aldrig stopp.” Hilde rodnade lätt åt sin fars ord, “du och Avina får ta en tebjudning bara ni två någon gång tror jag, är det någon du ska prata studier med så är det hon.”
“Har du läst statsvetenskap faster?” frågade Hilde nyfiket. Idéen att sitta ner och diskutera teoretisk politik med någon som var lika påläst tilldragande, men innan Avina  hann svara på frågan avbröts samtalet av Torkels hostningar. Hildes far fick ofta plötsliga hostattacker, men det kändes alltid lika oroväckande. Gunnhild var snabb upp ur soffan och tog tekoppen ur hennes mans hand för att inte drycken skulle skvimpa ut över hela honom.
“Är du okej hjärtat?” Hildes mor lät nog mer orolig på rösten än hon var medveten om.
Torkel nickade men hostade ännu mer därefter.
“Jadå…” hans röst var svagare än innan, “är aldrig beredd när de kommer bara.”

Hilde satt tyst hela tiden hennes föräldrar och faster pratade. Hon hade vetat om att hennes mor skrivit till Avina och utgett sig för att vara Torkel. Det var till och med så att dottern tagit henne på bar gärning en kväll då hon besökt sina föräldrars kammare för att säga godnatt till de båda. Fadern hade inte varit där men modern var i färd med att skriva sitt brev och hade inte märkt att Hilde smugit upp bakom henne. Redan då hade Hilde avrått henne från att låtsas vara maken. I hennes åsikt var det bättre att skriva i egenskap av Gunnhild själv och förklara situationen för att inte försöka lura svägerskan och i och med det riskera både att väcka ilska hos denna och Torkel. Men modern hade insisterat på att Avina skulle förstå allvaret bättre om hon trodde det var brodern som skrivit till henne, eftersom han så gott som aldrig bad om hjälp.

Hilde reste sig när hennes faster gjorde det, men innan hon visade vägen till sitt rum ställde hon ifrån sig tekoppen och kysste hon båda sina föräldrar på kinden. Hon lyssnade intresserat till det Avina berättade på vägen, stadsvetenskap var ett av de ämnen som Hilde tyckte bäst om att studera.
“Åh, jag skulle gärna läsa den texten om jag får!” hon gav fastern ett litet leende.
När de kommit fram till dörren in till Hildes rum snabbade den yngre kvinnan på sina steg något och ställde sig mellan sin faster och sin kammare.
“Du får vara beredd på att det är ganska så rörigt just nu.” sade hon med en lite ursäktande min, “jag både pluggade och målade tidigare idag och hann inte riktigt städa upp efter mig innan du anlände…”
Med dem orden vände hon sig om och öppnade dörren. Skrivbordet, som var det första man såg när man kom in i rummet, var precis som hon varnat ganska så ordentligt rörigt. Färger, penslar och pennor låg huller om buller mellan diverse papper, pergamentrullar och diverse böcker. Men i övrigt var rummet väldigt välstädat. Sängen var bäddad, fönsterrutorna blänkte och inte ett spår av damm gick att finna någonstans.

Medan Avina undersökte det röriga skrivbordet satte sig Hilde på kanten av sin säng med händerna i knät, väldigt rakryggad. Att fastern undersökte hennes studier och måleri gjorde henne lite nervös även om hon inte kunde erkänna det. Nog för att Avina sällan besökte sin brors familj i Hannadon, men hon var någon som Hilde ändå såg upp lite grann till. Mer när hon var yngre såklart, men i Hildes egen åsikt hade hon mer gemensamt med Avina än någon annan av faderns syskon. Då hennes yngre syskon sett upp till och beundrat deras andra faster, Berka, som var sjökapten och åt det mer äventyrligt lagda hållet hade Hilde haft precis lika mycket respekt för Avina. Fasterns akademiska bedrifter och lugna, logiska sätt var något som Hilde nästan föredrog mot Berkas mer dramatiska insatser till sjöss. Detta var dock ingenting Hilde någonsin hade sagt högt. Hon hade ingen favoritfaster, båda de äldre kvinnorna hade positiva och negativa egenskaper, men eftersom Avinas expertis var studier och teori gjorde det brorsdottern lite spänd av att hon gick igenom hennes anteckningar och skisser.

“Oja,” svarade Hilde på Avinas fråga, “min magister är väldigt bra. Han är gammal och hör lite dåligt visserligen så han pratar väldigt högt när han undervisar men annars har jag ingenting att klaga på hos honom.”
Hilde reste sig från sängen och nickade mot Avinas andra fråga om blomman hon nyligen blivit färdig med.
“De växer i växthuset men inte i den vanliga trädgården, det blir för kallt för dem under natten annars. Berka tog med sig en del frön under sitta förra besök som jag experimenterat med en del. De är svårskötta, men hålls de varma och fuktiga dygnet runt så växer de ganska bra till och med här vid kusten!”
Hilde log och kunde inte låta bli att känna viss stolthet över det hon just berättat. Ett av hennes mest lyckade vetenskapliga experiment hade varit just att få blomman hon målat att kunna växa även i klimat den egentligen inte föredrog. Såvitt Hilde visste hade ingen tidigare lyckats med just den blomsorten.

Hilde log mot Avina.
“Tack så mycket faster.” sade hon efter berömmet och det fina erbjudandet som lagts fram. Men när Hilde slog sig ned på sängen igen och fastern ställde sina nästa frågor slocknade leendet på den unga kvinnan lite. Både för att hennes fars sjukdom var ett tungt ämne för Hilde och för att hon inte direkt uppskattade hur Avina talade om brorsdotterns roll i familjen. “Ni små” och “de vuxna” var inte något som Hilde uppskattade lika mycket som de tidigare konversationerna hon och fastern haft. Nog för att Hilde fortfarande var ung, men hon såg ändå sig själv som vuxen. 18 år var hon trots allt. Till skillnad från sina yngre syskon kunde även vem som helst intyga att Hilde inte längre hade något barnasinne mer. Kanske berodde det på faderns sjukdom och att modern inte var infödd karmländare, men Hilde hade mognat mycket och snabbt på kort tid. Självklart kunde Avina inte veta det, men redan nu hade Hilde ett stort ansvar vad gällde Tossels politiska och till viss del handelsmässiga intressen. Ju sjukare Torkel blev desto mer tog Hilde på sig för allt skulle kunna flyta på utan problem. Men, hon visade inget av sin frustration utåt, inte heller tänkte hon berätta för Avina om sin egentliga roll i Hannadon. En lätt suck smet dock ut mellan Hildes läppar.

“På mig går det ingen nöd.” sade hon och hennes röst var nu mer allvarlig än den varit tidigare, “mor har däremot påverkats mer, hon är orolig, väldigt orolig. Inte för att jag inte är det, men vi har väl olika sätt att hantera det antar jag.”
Hilde knäppte händerna i sitt knä och såg bort från Avina, ner på sina fingrar.
“Harald och Hesperia har nog inte riktigt förstått hur illa fars tillstånd faktiskt är. Jag menar, han håller ihop, det går, för det mesta, men inte alltid. Inte heller blir han bättre och läkarna har ingen aning om vad som kan vara fel. Enligt deras undersökningar är det så gott som inga fel på honom, nästan inga synliga det vill säga. Just nu jobbar jag och mor för att få hit en magiker-doktor från utlandet för att undersöka honom, men det är inte så lätt, särskilt inte när far inte ens vill ha någon hjälp. Han behandlar det fortfarande som en långvarig förkylning…”

Hilde suckade igen och såg upp från sina händer, men fortfarande inte på Avina.
“Jag gillade inte att mor utgav sig för att vara far när hon skrev till dig,  jag verkligen om ursäkt för att det blev så. Samtidigt är jag någonstans ändå glad att hon gjorde det och att du kom, som sagt så är det ganska så illa och inget tycks hjälpa.”
Fast att hon talade om sin egen fars allvarliga sjukdomstillstånd var Hildes röst stadig. När hon mötte Avinas ögon igen fanns där inga täcken på hjälplöshet eller gråt, även om ämnet var tungt och det inte vore konstigt om Hilde berördes av det.

Några timmar hade passerat sedan Hildes faster anlänt till familjen Tossels boning i Hannadon. Efter att Hilde lämnats ensam i sin kammare hade hon inte kunnat hejda sig utan bokstavligen kastat sig över boken hon fått i gåva. Egentligen var hon trött på medicinska och alkemiska texter men det som Avina sagt om boken, och även det hon sagt om Hilde i samma veva, hade minst sagt gjort den unga kvinnan mycket exalterad. “Det är en bra ingång i en större värld, och på slutet av en alkemisk resa finns det ingenting du inte kan göra… Jag ser storhet i din framtid.” Det var orden som tänt Hildes nyfikna (och ambitiösa) gnista och efter att fastern gått var hon försjunken i de gamla papperssidorna flera timmar i sträck. Det var en svårläst bok, på gammalt språk och med referenser som Hilde inte kände till men hon tänkte minsann inte låta sig skrämmas av det. Med ett anteckningsblock vid sin sida där hon skrev upp alla ord och allt hon inte förstod läste hon blad efter blad och sög i sig så mycket kunskap hon kunde.

Mitt uppe i sitt läsande hörde hon dock en knackning på dörren.
“Fröken Hilde?” Hilde vände sig om mot tjänarinnan i dörren, “din mor skickade mig för att se om du behövde hjälp med att sätta upp håret eller byta om innan middagen?”
Hildes ögon vidgades lätt och hon slängde en hastig blick ut genom fönstret där solen redan var påväg ner. Var det redan middagstid? Tiden hade sprungit iväg snabbare än hon räknat med. Hilde log och nickade mot tjänarinnan i dörren även om hon kände sig något skamsen inombords. Hennes plan hade egentligen varit att inte läsa mer än en timma för att istället besöka sin far och hjälpa honom i hans politiska och handelsmässiga arbete. Det var något hon alltid brukade göra då hon avklarat sina egna studier för dagen, men idag hade den nya boken helt fått henne att tappa greppet om tiden och fadern hade blivit ensam med sina uppgifter. Inte för att han egentligen krävde av dottern att hon skulle ta på sig en del av hans arbete, tvärt om hade han varit emot det under en längre tid. Men i och med att Torkel insjuknat i sin mystiska åkomma och helt enkelt inte orkade protestera hade Hilde gjort det hela till en vana. Hon suckade lätt samtidigt som hon reste sig från sin plats vid skrivbordet, idag fick fadern helt enkelt arbeta ensam – på gott och ont.

Tjänsteflickan hjälpte Hilde att sätta upp sitt stora, lockiga hår i en flätad knut högt på huvudet. Hildes hår var oerhört svårt att handskas med, särskilt på egen hand. Det var så voluminöst och stort att det nästan aldrig lät sig tämjas. Fast att knuten var hård och lockarna ordentligt tillbakakammade skulle det inte ta mer än några minuter för slingorna att en efter en i protest smita ut här och där och snart göra frisyren märkbart lösare igen. Redan nu hängde två krulliga lockar fram i Hildes ansikte – men det var inget som kunde göras något åt, så blev det alltid när hon satte upp håret. Att hon överhuvudtaget valde att ändå göra det var egentligen mest för praktikalitetens skull. Hade hon det stora bruna utsläppt kom det genast i maten istället – hennes lika gärna som någon annans – därför gjorde hon alltid tappra försök att hålla ordning på det vid måltider. Klänningen bytte hon dock inte, utan bar samma blåa som hon haft under dagen. Nog för att det fanns en gäst vid bordet denna kväll, men så länge denna gäst var en del av familjen kändes det inte nödvändigt att snofsa till sig.

Hilde tackade tjänarinnan för hjälpen med håret och lämnade sedan sitt rum för att bege sig till matsalen där middagen serverades.