Post has published by Kalli
Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 15 total)
  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Gråa blyertslinjer på det ljusa pergamentstycket tog form under Hildes penna. När hon påbörjat sin skiss hade det bara sett ut som ett stort virrvarr av sträck och cirklar, men efter att ha lagt till lite skuggor var bilden plötsligt mycket tydligare. Hon hade egentligen inte tänkt färglägga sitt verk men kunde inte riktigt hålla sig ifrån att göra just detta när det väl blev dags. Grönt, blått och vitt, med lite gula detaljer gjorde det nu lätt att se precis vad den unga målaren skapat. I varje fall om man var botaniker, gemene man kanske inte skulle kunna säga exakt vilken blomsort det var. Inspirationen till blomman hade kommit från att Hilde precis lagt ner en studiebok i medicinsk örtlära där hon läst en beskrivning av växten. Det hade inte funnits någon referensbild, därför målade hon hur hon föreställde sig blomman i sitt skissblock, skrev ner dess användningsområden och vad det var för sort. Delvis för att lägga allt på minnet men också för att tecknandet gav henne en liten paus från studerandet. Hon hade suttit hela morgonen och förmiddagen på sitt rum med diverse olika studieområden, ögonen hade börjat gå i kors vid det laget.

    Bilden av blomman hann precis bli färdig då det knackade på dörren.
    “Fröken Hilde?” en tjänsteflicka stod i dörren, “er mor bad mig att hämta dig, er faster Alvina är snart här.”
    Hilde nickade och reste sig från sin plats vid skrivbordet.
    “Tack Alva, hjälper du mig att byta om?”

    Inte långt senare stod Hilde klädd i en mörkblå klänning bredvid sina två yngre syskon och sin mamma i entrén till huset. Utifrån gatan hördes ljudet av människoröster och hästhovar mot marken, antagligen var fadern ute för att möta sin syster redan.
    “Mamma?” rösten tillhörde Hildes lillasyster Hesperia, “vem är det vi väntar på nu igen?”
    “Faster Avina.” svarade modern men svaret tyckte inte räcka för hennes yngsta dotter.
    “Ja, jag vet men jag har inte koll på vem som är vem. Är Avina den som är aspector i Caras Idhrenins?”
    Hilde svarade istället för sin mor.
    “Nej, det är Cilia, Avina studerar också på Caras Idhrenins men hon är inte aspector.”
    “Jaha.” svaret gjorde antagligen inte syster så mycket visare men hon ställde inga fler frågor. Syskonens far hade flertalet systrar och bröder och flera av dem var uppehållna på Caras Idhrenins. Just den äldsta fastern, Avina, var också den som hälsade på allra minst så att de yngre syskonen inte riktigt höll koll på vem hon var var egentligen inte så konstigt. Hilde däremot hade koll, hon hade medvetet lagt alla nära familjemedlemmar och deras ockupation på minnet. Steg hördes utanför ytterdörren och Hilde sträckte lite på sig innan den öppnades.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Avina klev ut ur vagnen de hade hyrt åt henne med öppna armar, och omfamnade Torkel som stod utanför och väntade. Hon log varmt åt honom när de bröt omfamningen, och han lika varmt tillbaka. Avina var praktiskt klädd, en billig vit skjorta och bruna, enkla byxor som likaväl hade kunnat tillhöra en ryttare eller arbetare. Hon bar inte smycken, och inte heller andra accessoarer, istället bara en praktisk axelväska av läder slängd över axeln.

    Kvinnan var vacker, oförskämt så för någon som tydligen inte lade något arbete på sitt utseende. Hon såg inte ut att åldras, som om hon inte var en dag över tjugofem, hennes ljusa hy tillräckligt färgad för att det inte såg ut som att hon spenderat de senaste 30 åren inomhus framför en bok, och hennes blonda hår var glänsande, långt och välmående. En del av det var uppsatt i en knut bak om huvudet, men mycket hängde ner fritt över axlarna och ryggen.

    “Torkel, som jag har saknat dig!” Hon placerade sin arm runt hans axel och började leda honom mot hans bonings ingång. Några tjänare hade stått redo för att ta hennes packning och verkade lite osäkra på vad som förväntades av dem när hon inte hade någonting förutom det över hennes axel. Torkel hostade till in i armvecket sitt och log mot henne sedan.

    “Jag har saknat dig med, syster.” Hans saknad var genomskinlig, och det var tydligt att de brydde sig om varandra väldigt mycket. Han lät sig ledas, så som alltid hade varit deras dynamik, och tillsammans klev de in genom dörrarna till hans hem. Till skillnad från sin syster var Torkel sliten, och såg äldre ut än sin ålder, påverkad av stressen från politiken samt från sin ihärdiga insjuknad som vägrade släppa taget. Den var inte väldigt påfrestande, men efter ett halvår av halvdålig sömn, dåfalliga avbrutna måltider och en solkänsliget som orsakade huvudvärkar så blev det de många bäckarna små tillslut en å.

    “Jag är ledsen att det är så länge sedan sist, du vet hur det är med mina studier, de-” Hon stannade av mitt i gången och meningen när hon såg framåt och upptäckte sin brors barn.

    “Hilde! Hesperia och Harald!” Hon släppte taget om sin bror, öppnade sina armar och gick raskt fram mot barnen i hopp om att någon, om inte alla skulle omfamna henne. Hon lös av glädje, tydligt på hennes kroppsspråk att hon hade saknat dem.

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Ytterdörren slogs upp och in kom Torkel Tossel, Hildes och hennes syskons far, tillsammans med Avina Tossel, deras faster. Fadern och fastern pratade med varandra men då den sistnämnda fick se sina brorsbarn avbröt hon sig och slog upp sina armar.
    “Hilde! Hesperia och Harald!” Avina såg kärleksfullt mot syskonen då hon kom emot dem och trots Hesperias tidigare undran om vem det egentligen var som kom och hälsade på, så var det hon som var först att bemöta omfamningen.
    “Hej faster!”  sade hon och gungade lite fram och tillbaka i omfamningen, “det var ett tag sedan!”
    Hilde och Harald stod kvar bredvid sin mor tills deras syster dragit sig tillbaka från fastern. Därefter kramade de om henne en och en efter varandra i åldersordning.
    “Har resan hit gått bra faster?” frågade Hilde då hon släppte taget om Avina. Äldsta dottern till Torkel kunde nästan uppfattas som lite kall så artig som hon var, men de som kände henne visste om att det helt enkelt bara var så hon förde sig. Innan fastern hann svara hade syskonens mor tagit ett par steg fram och omfamnat sin svägerska.
    “Välkommen Avina! Som vi har saknat dig!” det hördes i hennes röst att glädjen var äkta liksom saknaden, “middagen är inte fören om ett par timmar, men om du är hungrig efter resan kan vi ta en kopp te och några skorpor?”
    Gunnhild log varmt mot den andra kvinnan, hon hade verkligen ett moderligt sätt mot alla hon mötte. Alltid såg hon till att allas behov var uppfyllda och att ingen och inget glömdes bort.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Avina tog sin tid i omfamnandet av barnen, och ville knappt släppa taget. Det var inte mycket fysisk kontakt på skolan för henne, och hon kände absolut en stark kärlek till sin bror och hans barn. Hon log mot Gunnhild men svarade inte innan hon vände sig till Hilde för att svara på hennes fråga.

    “Resan har gått bra, men det är ovant att resa med häst och vagn. Ganska tråkigt faktiskt.” Hon smålog och ryckte med axlarna, och klappade sedan väskan sin.

    “Tur nog har jag mycket att läsa. Och inte bara det!” Hon lossade väskans spännen och öppnade den, och stack ner sin hand. Hon gestikulerade för Hesperia och Harald att komma närmare, och när de stod nära intill henne tog hon fram två små, helsvarta stenar. Hon höll en i varje hand och räckte dem till tvillingarna.

    “Vi kallar dem för empatiska tvillingstenar. Vid kontakt mot huden om båda håller i var sin, kan man känna den andra stenens ägares ytliga känslor. Hur långt ifrån varandra ni än hamnar, har ni alltid nära till varandra så länge ni håller i dem.” Tvillingarna såg i förundran på de små stenarna som var små nog att man kunde hålla i en sluten näve, tog var sin och såg roat på varandra. Som om det ekade kommunicerades deras glädje till varandra genom stenarna. Avina log, klappade dem på var sin axel och tog ett kliv bort medan de började viska mellan varandra.

    “Lite te skulle vara gott, och skulle nog göra hostan din gott likaså, bror.” Hon såg mot Torkel som precis hade hostat till igen. Han nickade och log mot henne, och de började gå mot Gunnhilds underhållningsrum. Avina stannade intill Hilde och placerade en hand på hennes axel.

    “Följer du med på lite te och skorpor, Hilde?” Hennes röst var lite mer vuxen till den äldre dottern, till skillnad från det lite mer lekfulla tonläget hon hade mot tvillingarna. Hon började sedan gå efter man och hustru Torkel Tossel, hennes händer slutna bakom hennes rygg.

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    “Självklart.” Hilde gav sin faster ett litet leende och sällskapet förflyttade sig från entrén till sällskapsrummet inte långt därifrån. Rummet var ett av de största i hela huset. Med högt i tak och vida fönster var det en ljus plats där gäster ofta välkomnades. När hushållet anordnade fester och sammankomster var det antingen sällskapsrummet eller matsalen som blev händelsernas centrum. I ena änden av rummet, nära fönsterna, stod en soffgrupp, ett par fåtöljer och ett litet bord – den ultimata platsen för en lite mer avslappnad te bjudning. Hilde tog plats i soffan bredvid sin faster och Hesperia. Torkel och Harald tog varsin fåtölj och Gunnhild satte sig vid sin yngsta dotters sida i änden av soffan. Ganska snart kom tjänare in med en stor kanna te, skorpor, kakor och lite olika fikabröd. De serverade husets gäst först och sedan familjen i vanlig ordning.

    “Känn dig som hemma Avina!” sade Gunnhild, “det har förberetts ett rum åt dig och skulle du sakna någonting så är det bara att säga till.”
    “Det vet hon redan älskling,” Torkel log mot de som satt i soffan, “i det här huset är alla Tossel hemma.”
    “Far?” det var Hesperia som talade, “kan Harald och jag gå tillbaka till eh… det vi gjorde innan Avina kom?”
    Torkel höjde lätt på ögonbrynen, det var uppenbart att tvillingarna inte alls planerade att återgå till något de gjort tidigare utan bara ville slippa undan tråkigt prat och istället undersöka stenarna de fått i gåva.
    “Gå ni,” det var modern som svarade, “men var inte sena till middagen sen.”
    Tvillingarna reste sig snabbt upp och skyndade iväg innan någon av deras föräldrar hann ändra sig. Hilde tog en klunk av sitt te innan hon ställde koppen på bordet framför soffan.
    “Faster Avina, berätta hur du har haft det på Caras Idhrenins det sista? Du får ursäkta att jag inte har mer koll, men studerar du fortfarande eller forskar du?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Avina satt sig rakryggad i soffan och såg på båda sidorna om sig när tjejerna satt sig ner. Hon såg väldigt nöjd ut med situationen och skrattade till lite lätt när Hesperia ville smita iväg tillsammans med Harald och leka med gåvan. Avina visade sig belåten med att de verkade uppskatta dem så mycket som de gjorde, och samlade sig lite lätt för att sedan med lite allvar ge Gunnhild en nick som uppskattning för erbjudandet om att känna sig som hemma, men som Torkel uttryckte hade hon redan börjat bete sig som att hon var en del av hushållet, hon var ytterst bekväm i sin närvaro, satte sig där hon ville och sökte inte efter sociala signaler för att få göra eller säga vad hon ville när. Nog för att hon inte hade varit här länge nu, men det hörde inte till ovanligheten de fåtal gånger hon kom på besök. Hon var väldigt bekväm hos sin bror. Hon vände sedan blicken till Hilde, som ställde en väldigt bra fråga.

    “Caras Idhrenins är som det alltid varit, ett stelt palats byggt med kunskap och arrogans. Jag har utfört viss forskning och arbete, men jag är en livets student. Men jag kan spendera en livstid bland deras böcker och inte läsa allt, så där behöver jag göra lite mer forskning om hur jag ska lösa det. Jag gillar inte riktigt människorna och arbetet, men skolan är helt min grej.” Hon ryckte på axlarna och log åt Hilde och såg sedan mot Torkel.

    “Jag läste förresten på lite om det Berka pratade om senast, och jag tror inte att det var en Kraken de stötte på förra året. Mer sannolikt var det en muterad bläckfisk, men om det var magi eller genetiskt kan jag inte svara på.” Det hade hettat till senaste gången alla tre hade träffats, där Torkel hade fått mäkla fred mellan Berka och Avina efter ett påstående från Berka om att deras skepp hade besegrat ett havsmonster med benämningen ‘Kraken’, där Avina fullständigt utmanat påståendet och menade att det troligtvis bara var en sinnessjuk jättebläckfisk. Torkel hade splittrat de två kort efter att Berka hade smällt till Avina. Avina och Berka kom väldigt sällan överens, där Avina var boksmart och Berka världsvan, och deras verkligheter krockade ganska ofta.

    Avina fångade upp blicken Gunnhild hade efter Avinas senaste kommentar, och kunde tydligt läsa att om någon var less på det ämnet så var det Gunnhild, då Avina och Berka hade blivit osams två hela dagar över frågan. Avina bröt blicken och såg istället till Hilde, som om hon kom på sig själv att det var dags att springa undan från samtalsämnet hon precis väckt till liv.

    “Hur har det gått för dig då? Hur funkar dina studier Hilde? Jag packade med några böcker jag tror du skulle tycka är intressanta, samt lite annat. Vi kan titta på det sen! Hur har du det?” Genom allting var Avinas röst lugn och samlad, så som den så ofta var, även när hon hamnade i bråk med folk. Logisk, kalkylerande, försiktig, men bestämd. Enda gångerna känslor slank igenom var när hon umgicks med sin familj, vilken hon älskade.

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Hilde lyssnade intresserat när Avina talade om Caras Idhrenins. Hon var själv inte någon magiker och hade aldrig studerat vid något institut eller skola fast att det lockade henne. Hildes studier hade hon antingen skött helt på egen hand eller haft en privatlärare som besökt hennes hem för att hålla lektioner. Det var ett mer intensivt och kanske effektivt sätt att studera, men att gå på och bo på en institution så som flera av Hildes fastrar och farbröder gjorde hade varit det hon valt om hon kunnat. Samtidigt hade det också sina fördelar att bo med sin familj. Inte bara för umgängets skull, det hade även visat sig mycket givande för Hilde (i varje fall enligt henne själv) att växa upp i landets huvudstad, nära politikens centrum men samtidigt med lagom mycket avstånd för att bara kunna observera utan att blanda sig i. Enda sedan huset Tossel adlats av kung Sandor Thaldwin och tack vare det fått en roll i det politiska spelet i Karm hade Hilde varit noga med att följa allt som hände och kartlägga hur staten utvecklades över tid. Hon hade som ambition att med tiden ta över efter sin far som familjen Tossels representant i Hannadon och öka husets inflytande. Med allt fler adelshus som inofficiellt tog avstånd från Thaldwins styre såg Hilde en framtida lucka för Tossel att visa sig trogna kungahuset och där med utöka sin maktposition. Men än så länge var allt detta bara tankar och idéer hon hade, Hildes far var den som skötte familjens intressen vilket hon var glad för, ännu kände hon sig inte redo att ta på sig rollen som representant.

    Stämningen drogs ner en aning då Avina tog upp ämnet som hon och Hildes andra faster, Berka, haft skilda meningar om senast de båda hälsat på sin bror. Diskussionen angående havsmonstret som Berkas skepp besegrat var visserligen länge sedan de haft, men det hela hade spårakt ur så mycket att den äldsta brodern fått gå emellan sina systrar. Hilde hade haft en lektion just när det inträffat och därför inte varit närvarande under själva händelsen men den laddade energin hade legat kvar långt efteråt. Hilde visste att framförallt Gunnhild inte var särskilt förtjust över att Avina tog upp ämnet igen, som ingift i familjen gjorde det henne mycket obekväm när svägerskorna inte kom överens. Därför var det en lättnad för alla när fastern ganska snabbt bytte ämne igen och vände sig till sin brorsdotter.
    “Hur har det gått för dig då? Hur funkar dina studier Hilde? Jag packade med några böcker jag tror du skulle tycka är intressanta, samt lite annat. Vi kan titta på det sen! Hur har du det?”
    Hilde gav sin faster ett litet leende och nickade uppskattande.
    “Åh, gärna, det passar bra jag behöver lite nytt att läsa.” hon lade sina händer i knät och korsade benen medan hon fortsatte, “studierna går bra, har varit mycket fokus på medicin det senaste men jag tror att min magister snart kommer lägga mer tid åt statsvetenskap och språk igen.”

    Hilde pratade på lite grann om sina studier, då detta var det som upptog mest av hennes tid, men kom sedan in på lite andra ämnen.
    “Far har också låtit mig vara med en del på några affärsmöten vilket är väldigt roligt, känns som att jag äntligen kan använda det jag lärt mig teoretiskt i praktiken.” hon sträckte sig efter sin tekopp igen, “nu har jag pratat på ett tag, ursäkta, det är bara roligt att berätta för någon man inte träffar varje dag.”
    Hon log lite ursäktande mot sin faster innan hon förde tekoppen till munnen igen. Hennes far på andra sidan bordet skrattade lite lätt.
    “Det är inte ofta du öppnar munnen Hilde, men när du väl gör det tar det visst aldrig stopp.” Hilde rodnade lätt åt sin fars ord, “du och Avina får ta en tebjudning bara ni två någon gång tror jag, är det någon du ska prata studier med så är det hon.”
    “Har du läst statsvetenskap faster?” frågade Hilde nyfiket. Idéen att sitta ner och diskutera teoretisk politik med någon som var lika påläst tilldragande, men innan Avina  hann svara på frågan avbröts samtalet av Torkels hostningar. Hildes far fick ofta plötsliga hostattacker, men det kändes alltid lika oroväckande. Gunnhild var snabb upp ur soffan och tog tekoppen ur hennes mans hand för att inte drycken skulle skvimpa ut över hela honom.
    “Är du okej hjärtat?” Hildes mor lät nog mer orolig på rösten än hon var medveten om.
    Torkel nickade men hostade ännu mer därefter.
    “Jadå…” hans röst var svagare än innan, “är aldrig beredd när de kommer bara.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Avina log och nickade när Hilde pratade och satt nästan lutad mot brorsdottern så intresserad som hon verkade. Studier var en sak de hade gemensamt, och något de helt klart kunde klicka över. När Hilde rodnade efter sin fars kommentar tog Avina henne om hakan försiktigt och riktade Hildes blick mot henne.
    “Låt ingen, särskilt inte någon trött gammal man få dig att skämmas för att du tar plats. Världen är full av de som strävar efter att härska över dig.” Hon log retsamt mot sin bror, och såg tillbaka på Hilde, släppte taget om henne och såg lite allvarlig ut.
    “Du är den viktigaste i varje rum du befinner dig.” Hon log försiktigt, men lät allvaret i hennes uttryck smältas av en kort tystnad innan hon valde att svara på Hildes fråga.

    Hon först efter det vände sin uppmärksamhet mot sin bror igen för att kommentera hans hosta.
    “Jag fick ditt brev, kära Torkel,” Hon såg lätt oroligt mot honom och förde sin hand in i väskan hennes, och tog ut en liten, mörk flaska. Hon placerade den på bordet framför sig och såg mot Gunnhild.
    “En droppe om dagen behöver han ta. Det kommer smaka riktigt vidrigt, vad man än blandar det i, men när han väl har börjat ta det får han inte sluta innan flaskan är tom. Varje dag utan undantag.” Hennes röst var allvarlig, och hon såg mot Torkel som verkade mer förvånad än något.
    “Vilket brev?” Frågade han förvirrat, och en rodnad blev tydlig på Gunnhilds ansikte. Hennes blick blev avvikande och hon verkade nästan vilja försvinna för ett ögonblick, innan hon skyndsamt gick och hämtade flaskan.
    “Du vägrade be henne om hjälp, men du blir inte bättre och ingen vet varför!” Gunnhild lät sträng och nästan arg på Torkel, som skrattade till och hostade igen som följd.
    “Jag kan inte ens bli arg på dig, om du lyckas låtsas vara mig så bra att du lurar min syster.” Han log, men det gjorde inte Avina. Hon var inte heller arg, men hon skämdes att hon inte ens hade reflekterat över att det var olikt honom att be om hjälp, och sedan inte ens reagerat på alla olikheter från hur han tidigare skrivit, när hon tänkte tillbaka på gamla brev och jämförde dem i sitt huvud. Hon kunde inte se någon av de två i ögonen, men log ett tvingat leende och reste sig upp.
    “Ta första droppen redan nu, och varje därefter med en natts mellanrum. Inte sovtillfälle. Missa inget tillfälle!”

    “Kom Hilde, visa mig ditt studierum! Vi har gott om tid att prata allihopa igen snart, men jag har en överraskning jag vill visa dig, och jag är säker på att du har massor av skvaller om vad som pågår i Hannadon!” Hon reste sig upp och sträckte sin hand till henne för att hjälpa henne upp.
    “Statsvetenskap är en tidig kurs man läser. Många som blir färdiga med sina studier blir statsmagiker, rådgivare eller annat. Det är viktigt att förstå sig på världen om man ska rådgiva i den. Jag har faktiskt skrivit en forskningstext om adelskvinnan Kerowyn från några hundra år sedan och hennes roll i dåtidens politiska landskap. Låt dig inte luras av din omvärld, du har större makt än många andra i den här staden!”

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Hilde satt tyst hela tiden hennes föräldrar och faster pratade. Hon hade vetat om att hennes mor skrivit till Avina och utgett sig för att vara Torkel. Det var till och med så att dottern tagit henne på bar gärning en kväll då hon besökt sina föräldrars kammare för att säga godnatt till de båda. Fadern hade inte varit där men modern var i färd med att skriva sitt brev och hade inte märkt att Hilde smugit upp bakom henne. Redan då hade Hilde avrått henne från att låtsas vara maken. I hennes åsikt var det bättre att skriva i egenskap av Gunnhild själv och förklara situationen för att inte försöka lura svägerskan och i och med det riskera både att väcka ilska hos denna och Torkel. Men modern hade insisterat på att Avina skulle förstå allvaret bättre om hon trodde det var brodern som skrivit till henne, eftersom han så gott som aldrig bad om hjälp.

    Hilde reste sig när hennes faster gjorde det, men innan hon visade vägen till sitt rum ställde hon ifrån sig tekoppen och kysste hon båda sina föräldrar på kinden. Hon lyssnade intresserat till det Avina berättade på vägen, stadsvetenskap var ett av de ämnen som Hilde tyckte bäst om att studera.
    “Åh, jag skulle gärna läsa den texten om jag får!” hon gav fastern ett litet leende.
    När de kommit fram till dörren in till Hildes rum snabbade den yngre kvinnan på sina steg något och ställde sig mellan sin faster och sin kammare.
    “Du får vara beredd på att det är ganska så rörigt just nu.” sade hon med en lite ursäktande min, “jag både pluggade och målade tidigare idag och hann inte riktigt städa upp efter mig innan du anlände…”
    Med dem orden vände hon sig om och öppnade dörren. Skrivbordet, som var det första man såg när man kom in i rummet, var precis som hon varnat ganska så ordentligt rörigt. Färger, penslar och pennor låg huller om buller mellan diverse papper, pergamentrullar och diverse böcker. Men i övrigt var rummet väldigt välstädat. Sängen var bäddad, fönsterrutorna blänkte och inte ett spår av damm gick att finna någonstans.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Avina var inte helt fri från tankar om lögnen, och situationen mellan hennes bror och hans fru, men hon lät sig gärna distraheras av brorsdottern. Hon kunde inte ta illa upp däremot, det var rimligt att Gunnhild kände att hon var tvungen att förbigå Torkel, han var alldeles för envis och osjälvisk för att be om den här sortens hjälp. Trots hennes tankar så skrattande hon glatt åt Hilde när hon visade rummet sitt. Stökigt? Knappast.

    “Om du anser det här rörigt, ska jag se till att aldrig bjuda in dig till mitt rum i Caras Idhrenin. Eller Caras Idhrenin allmänt för den delen. Man skulle kunna tro att magiker är mer ordningsamma.” Hon log och klappade Hilde på ryggen. Hon gick upp till skrivbordet och kollade igenom det som låg där, tittade på blomman Hilde hade målat senast med ett stolt leende, och lyfte upp några böcker för att se exakt vad det var hon studerade.

    “Du har redan ett stort försprång på din far, jag tror inte han läst hälften av dessa. Hur känner du att det går? Har du bra lärare?” Hon stannade upp vid målningen på blomman igen, och kunde känna igen den från bilden. Flickan hade talang. Några detaljer var förskönade, men Avina såg imponerat på bilden.

    “Jag visste inte att ni har dessa i Hannadon, i Caras Idhrenin behöver vi utfärda köpbeställningar. Växer de i trädgården?”

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Medan Avina undersökte det röriga skrivbordet satte sig Hilde på kanten av sin säng med händerna i knät, väldigt rakryggad. Att fastern undersökte hennes studier och måleri gjorde henne lite nervös även om hon inte kunde erkänna det. Nog för att Avina sällan besökte sin brors familj i Hannadon, men hon var någon som Hilde ändå såg upp lite grann till. Mer när hon var yngre såklart, men i Hildes egen åsikt hade hon mer gemensamt med Avina än någon annan av faderns syskon. Då hennes yngre syskon sett upp till och beundrat deras andra faster, Berka, som var sjökapten och åt det mer äventyrligt lagda hållet hade Hilde haft precis lika mycket respekt för Avina. Fasterns akademiska bedrifter och lugna, logiska sätt var något som Hilde nästan föredrog mot Berkas mer dramatiska insatser till sjöss. Detta var dock ingenting Hilde någonsin hade sagt högt. Hon hade ingen favoritfaster, båda de äldre kvinnorna hade positiva och negativa egenskaper, men eftersom Avinas expertis var studier och teori gjorde det brorsdottern lite spänd av att hon gick igenom hennes anteckningar och skisser.

    “Oja,” svarade Hilde på Avinas fråga, “min magister är väldigt bra. Han är gammal och hör lite dåligt visserligen så han pratar väldigt högt när han undervisar men annars har jag ingenting att klaga på hos honom.”
    Hilde reste sig från sängen och nickade mot Avinas andra fråga om blomman hon nyligen blivit färdig med.
    “De växer i växthuset men inte i den vanliga trädgården, det blir för kallt för dem under natten annars. Berka tog med sig en del frön under sitta förra besök som jag experimenterat med en del. De är svårskötta, men hålls de varma och fuktiga dygnet runt så växer de ganska bra till och med här vid kusten!”
    Hilde log och kunde inte låta bli att känna viss stolthet över det hon just berättat. Ett av hennes mest lyckade vetenskapliga experiment hade varit just att få blomman hon målat att kunna växa även i klimat den egentligen inte föredrog. Såvitt Hilde visste hade ingen tidigare lyckats med just den blomsorten.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Hannadon har några av de bästa lärda män och kvinnor utanför Caras Idhrenin. Det är glädjande att du har en bra lärare, det gör hela skillnaden mellan om du omfamnar kunskap eller om du flyr i okunskapens sällskap. Det är imponerande att höra om ditt arbete med växterna, det är ett svårt men belönande arbete att prova sig fram bland det okända.” Hon log lite, för hon hade sett så många vantrivas med sina lärare och därefter övergav det akademiska nästan helt.

    “Du har en talang för det här, det var inga svårigheter för mig att se vilken växt det var från ditt konstverk. Om du någonsin behöver bättre utrustning eller material, tveka inte att skicka ett brev till mig så kommer jag skicka tillbaka det bästa Caras Idhrenin har att erbjuda.” Hon lämnade sedan skrivbordet för att se sig om i resten av rummet innan hon gick och satte sig på sängen. Hon satt så att det lämnade gott om utrymme för Hilde att sätta sig intill henne om hon skulle vilja.

    “Hur mår du? Hur går det för dig? Jag förstår från vad som visade sig vara din mors brev att min bror mår ganska dåligt just nu, och det är väldigt lätt att ni små faller mellan springorna då. Det är sällan avsiktligt, men de vuxna blir distraherade, eller man själv som liten vill inte vara i vägen, så man vågar inte göra sig mer sedd än man behöver vara.” Hon talade med en mjuk, frågande, genuint öm och intresserad röst medan hon såg mot Hilde.

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Hilde log mot Avina.
    “Tack så mycket faster.” sade hon efter berömmet och det fina erbjudandet som lagts fram. Men när Hilde slog sig ned på sängen igen och fastern ställde sina nästa frågor slocknade leendet på den unga kvinnan lite. Både för att hennes fars sjukdom var ett tungt ämne för Hilde och för att hon inte direkt uppskattade hur Avina talade om brorsdotterns roll i familjen. “Ni små” och “de vuxna” var inte något som Hilde uppskattade lika mycket som de tidigare konversationerna hon och fastern haft. Nog för att Hilde fortfarande var ung, men hon såg ändå sig själv som vuxen. 18 år var hon trots allt. Till skillnad från sina yngre syskon kunde även vem som helst intyga att Hilde inte längre hade något barnasinne mer. Kanske berodde det på faderns sjukdom och att modern inte var infödd karmländare, men Hilde hade mognat mycket och snabbt på kort tid. Självklart kunde Avina inte veta det, men redan nu hade Hilde ett stort ansvar vad gällde Tossels politiska och till viss del handelsmässiga intressen. Ju sjukare Torkel blev desto mer tog Hilde på sig för allt skulle kunna flyta på utan problem. Men, hon visade inget av sin frustration utåt, inte heller tänkte hon berätta för Avina om sin egentliga roll i Hannadon. En lätt suck smet dock ut mellan Hildes läppar.

    “På mig går det ingen nöd.” sade hon och hennes röst var nu mer allvarlig än den varit tidigare, “mor har däremot påverkats mer, hon är orolig, väldigt orolig. Inte för att jag inte är det, men vi har väl olika sätt att hantera det antar jag.”
    Hilde knäppte händerna i sitt knä och såg bort från Avina, ner på sina fingrar.
    “Harald och Hesperia har nog inte riktigt förstått hur illa fars tillstånd faktiskt är. Jag menar, han håller ihop, det går, för det mesta, men inte alltid. Inte heller blir han bättre och läkarna har ingen aning om vad som kan vara fel. Enligt deras undersökningar är det så gott som inga fel på honom, nästan inga synliga det vill säga. Just nu jobbar jag och mor för att få hit en magiker-doktor från utlandet för att undersöka honom, men det är inte så lätt, särskilt inte när far inte ens vill ha någon hjälp. Han behandlar det fortfarande som en långvarig förkylning…”

    Hilde suckade igen och såg upp från sina händer, men fortfarande inte på Avina.
    “Jag gillade inte att mor utgav sig för att vara far när hon skrev till dig,  jag verkligen om ursäkt för att det blev så. Samtidigt är jag någonstans ändå glad att hon gjorde det och att du kom, som sagt så är det ganska så illa och inget tycks hjälpa.”
    Fast att hon talade om sin egen fars allvarliga sjukdomstillstånd var Hildes röst stadig. När hon mötte Avinas ögon igen fanns där inga täcken på hjälplöshet eller gråt, även om ämnet var tungt och det inte vore konstigt om Hilde berördes av det.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Jag ska hålla ett öga på honom under min vistelse. När jag återvänder till Caras Idhrenin ser jag till att prata med mina kontakter om vad jag har sett, kanske vet någon av dem om vad som går att göra, eller vem som kan hjälpa.” Hon gav Hilde ett leende, men kände sig inte glad av det hon hade hört.

    “Men att tycka synd om dig eller mig, eller min bror gör ingen något gott. Låt oss skifta fokus tills det finns någonting vi kan göra. Se här!” Hon hade ett mer genuint leende nu och började söka igenom sin sidoväska, längre än det rimligen borde ha tagit att söka igenom en väska av den storleken. Snart nog däremot tog hon fram en bok som rimlingen borde ha varit enkel att hitta då den nästan var lika stor som väskan, och placerade den mellan henne och Hilde. En stor, gammal, sliten bok.

    “Få i min familj är akademiskt lagda. Jägare, fiskare, slashasar … Din far är många underbara saker, men en lärd man är han inte, på egen bekännelse. Berka är smart men lär sig bara det hon behöver kunna i stunden, och mina yngre syskon i Caras Idhrenin hittar ursäkter att slippa lektioner.” Hon klappade på boken medan hon såg Hilde i ögonen.

    “Jag har hört mycket gott om dig, och du lämnar alltid ett intryck när jag har varit på besök, så jag vill hjälpa dig på de sätt jag kan trots min frånvaro. Det här är en journal skriven av en okänd alkemist från flera hundra år tillbaka i tiden. Jag köpte den under en av mina resor, och har läst igenom den noga; Dess innehåll är äkta, historierna sanna så långt jag kunnat gräva, och de alkemiska recepten i boken fungerar. Jag ska vara ärlig, jag rev ut några sidor och brände dem, men det var inte relaterat till att du skulle få den, utan för att vissa kunskaper inte hör hemma i vår värld.” Hon stannade upp och såg på boken.

    “Den är noga i sina recept, och beskriver varje steg i nära detalj. Det är en bra ingång i en större värld, och på slutet av en alkemisk resa finns det ingenting du inte kan göra. En duktig alkemist är som en magiker, bara utan slumpen att vara född med en viss egenskap. Jag vill att du tar boken, och lär dig från en smart individ från många livstider tillbaka. Jag ser storhet i din framtid.”

  • Rollspelare
    Member since: 24/04/2021

    Några timmar hade passerat sedan Hildes faster anlänt till familjen Tossels boning i Hannadon. Efter att Hilde lämnats ensam i sin kammare hade hon inte kunnat hejda sig utan bokstavligen kastat sig över boken hon fått i gåva. Egentligen var hon trött på medicinska och alkemiska texter men det som Avina sagt om boken, och även det hon sagt om Hilde i samma veva, hade minst sagt gjort den unga kvinnan mycket exalterad. “Det är en bra ingång i en större värld, och på slutet av en alkemisk resa finns det ingenting du inte kan göraJag ser storhet i din framtid.” Det var orden som tänt Hildes nyfikna (och ambitiösa) gnista och efter att fastern gått var hon försjunken i de gamla papperssidorna flera timmar i sträck. Det var en svårläst bok, på gammalt språk och med referenser som Hilde inte kände till men hon tänkte minsann inte låta sig skrämmas av det. Med ett anteckningsblock vid sin sida där hon skrev upp alla ord och allt hon inte förstod läste hon blad efter blad och sög i sig så mycket kunskap hon kunde.

    Mitt uppe i sitt läsande hörde hon dock en knackning på dörren.
    “Fröken Hilde?” Hilde vände sig om mot tjänarinnan i dörren, “din mor skickade mig för att se om du behövde hjälp med att sätta upp håret eller byta om innan middagen?”
    Hildes ögon vidgades lätt och hon slängde en hastig blick ut genom fönstret där solen redan var påväg ner. Var det redan middagstid? Tiden hade sprungit iväg snabbare än hon räknat med. Hilde log och nickade mot tjänarinnan i dörren även om hon kände sig något skamsen inombords. Hennes plan hade egentligen varit att inte läsa mer än en timma för att istället besöka sin far och hjälpa honom i hans politiska och handelsmässiga arbete. Det var något hon alltid brukade göra då hon avklarat sina egna studier för dagen, men idag hade den nya boken helt fått henne att tappa greppet om tiden och fadern hade blivit ensam med sina uppgifter. Inte för att han egentligen krävde av dottern att hon skulle ta på sig en del av hans arbete, tvärt om hade han varit emot det under en längre tid. Men i och med att Torkel insjuknat i sin mystiska åkomma och helt enkelt inte orkade protestera hade Hilde gjort det hela till en vana. Hon suckade lätt samtidigt som hon reste sig från sin plats vid skrivbordet, idag fick fadern helt enkelt arbeta ensam – på gott och ont.

    Tjänsteflickan hjälpte Hilde att sätta upp sitt stora, lockiga hår i en flätad knut högt på huvudet. Hildes hår var oerhört svårt att handskas med, särskilt på egen hand. Det var så voluminöst och stort att det nästan aldrig lät sig tämjas. Fast att knuten var hård och lockarna ordentligt tillbakakammade skulle det inte ta mer än några minuter för slingorna att en efter en i protest smita ut här och där och snart göra frisyren märkbart lösare igen. Redan nu hängde två krulliga lockar fram i Hildes ansikte – men det var inget som kunde göras något åt, så blev det alltid när hon satte upp håret. Att hon överhuvudtaget valde att ändå göra det var egentligen mest för praktikalitetens skull. Hade hon det stora bruna utsläppt kom det genast i maten istället – hennes lika gärna som någon annans – därför gjorde hon alltid tappra försök att hålla ordning på det vid måltider. Klänningen bytte hon dock inte, utan bar samma blåa som hon haft under dagen. Nog för att det fanns en gäst vid bordet denna kväll, men så länge denna gäst var en del av familjen kändes det inte nödvändigt att snofsa till sig.

    Hilde tackade tjänarinnan för hjälpen med håret och lämnade sedan sitt rum för att bege sig till matsalen där middagen serverades.

Viewing 15 posts - 1 through 15 (of 15 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.