Det var förstås ingen hemlighet att Nenya Saelorian återvänt till Antrophelia, i varje fall inte för dess drottning. Ordet hade nått henne lagom till det att hon avslutat ytterligare ett… träningstillfälle med Ayperos. Först hade hon tänkt skicka någon att berätta det för honom, men vid det här laget så kände hon honom tillräckligt väl för att veta att också han, liksom hon, redan visste det. Dessutom såg hon det som en möjlighet att få dela ett par ord ostört med demonens ständiga följeslagare.

Hon skulle ljuga om hon inte påstod att hon såg henne som något av en rival, men hon var alldeles för klarsynt för att låta det distrahera henne från sitt slutgiltiga mål. Dessutom hade Ayperos redan visat sig villig att ge henne det hon ville ha, och ännu mer, så om han av sentimentala skäl ville behålla Nenya vid sin sida så skulle hon inte hindra honom. Vad hon däremot inte kunde tillåta var att denna Nenya skulle få för sig att lägga sig i det hon och Ayperos påbörjat, eller att hon skulle glömma vem som faktiskt satt på tronen sida vid sida med Ayperos när de lade de andra rikena under sig. Hon var helt enkelt tvungen att dela ett par ord med henne, både för att få höra hur Nenya ställde sig till det stundande arrangemanget, och för att berätta för henne hur det hela skulle fungera i framtiden.

Kanske kunde hon ha valt ett bättre sätt eller ett bättre tillfälle, men hon hade aldrig förnekat att hon gillade lite dramatik i vardagen. Alltså satt hon redan i Nenyas rum när hon tryckte ned dörrhandtaget och sköt upp dörren.

Hennes vita hår låg utslaget över axlarna i mjuka lockar, i skarp kontrast mot den mörka hyn som låg blottad där den tunna, vita klänningen inte täckte. Hon satt med benen korsade i en fåtölj intill rummets enda fönster, ett vinglas i ena handen och ett mjukt leende över läpparna.

”Nenya Saelorian, välkommen tillbaka”, spann hon mjukt.

Att vampyren var obekväm i klänningen hon bar var uppenbart, men hon kunde inte förneka att hon passade i det, oavsett vad hon själv tyckte. Kanske var det lite väl begränsande, men vad gjorde man inte för skönhetens skull?

Med samma lilla leende, kanske något vassare, så förde hon vinglaset till läpparna och smuttade lite på den röda drycken medan hon betraktade Nenya. Efter ett par sekunder så gjorde hon en svepande gest mot det sidobord som stod intill dörren där Nenya stod, på vilket det fanns ytterligare ett glas, samt en karaff med vin.

”Ni behöver inte låtsas som om ni tycker om mig, jag är inte här för att vinna över er, men i framtiden skulle jag uppskatta att ni åtminstone försöker dölja er sarkasm”, sade hon sakligt.

”Vi behöver prata.”

Nenyas skratt och hennes försök att spela ovetandes fick Isras leende att bli lite bredare. Så det var så det skulle bli? Låt gå då, tänkte hon och ryckte lite på axlarna åt det hela. Två kunde spela samma spel trots allt.

”Om bröllopet såklart! Ni är Ayperos närmsta tjänare”, hon lade extra betoning på ordet tjänare, ”Ni om någon borde veta vad han gillar och ogillar? Jag ska erkänna att vi redan börjat lära känna varandra… närmre, men ni har ju tjänat under honom så väldigt länge nu… Säkerligen kan ni ge mig några tips?” Frågade hon med spelad lättsamhet. Hon ville veta vart Nenya stod i allt detta, men om hon ville dansa kring ämnet och leka barnsliga lekar först så skulle inte drottningen vara sämre.

Nenya hade säkert kunnat lura henne om det inte var för träningen hon fått av Ayperos. Nu kunde hon nästan känna hur irritationen flammade ut från den andra kvinnan, trots att hon inte visade något utåt. Den bekräftelsen fick hennes leende att bli mer av ett flin, precis som Nenyas efterföljande ord, men precis som flinet dykt upp så mattades det av när Nenya nonchalant viftade undan samtalsämnet.

”Nej, det är det förstås inte”, svarade hon, nöjd över att den andra valt att gå ifrån den löjliga lilla leken.

”Jag är här för att jag vet vilken roll ni har haft, och fortsätter att ha, i Ayperos liv. Ni är honom trogen på mer än ett vis och trots att jag inte motsätter mig det så finns det vissa gränser vi måste sätta redan nu”, fortsatte hon i en mer allvarsam och saklig ton. Hon var trots allt inte där för att bråka eller väcka någon slags avundsjuka i den andra kvinnan, även om det lockade. Nej, slutmålet var så mycket större, de skulle inte ha råd med inbördes stridigheter.

Med en liten suck så reste hon sig upp från fåtöljen och gick fram till samma fönster där Nenya stod, fastän på passande avstånd, och med den grå blicken fäst på staden där utanför.

”Ni är givetvis införstådd i det avtal vi har slutit, en ren praktikalitet för att stärka legitimiteten i vår union. Vår förening kommer dock innefatta mer än bara politisk styrka, den kommer också innebära arvingar, och skapandet av dessa. Jag vet att ni hyser känslor för er skapare, även om jag inte kan påstå att jag förstår vidden av dessa… Jag har inga problem med att låta er relation fortsätta, men jag känner att jag behöver göra det tydligt redan nu att om ni på något vis försöker sabotera den överenskommelse jag har med Ayperos, eller försöker ta min plats vid hans sida, så kommer jag inte tveka att hugga ned er där ni står, både bildligt och bokstavligt talat. Jag ser hellre att vi är på samma sida, men valet är ert,” sade hon, hennes ord hårda men uppriktiga, och nu var också hennes blick, lika hård som hennes ord, riktad mot Nenya.

Det var uppenbart att Nenya inte visste allt, trots allt hade hon varit borta i flera månader, hur skulle hon kunna veta att saker förändrats? En liten del av henne ville avslöja det för henne, men samtidigt så kändes det som om den informationen borde komma från Ayperos själv.

Med en liten suck ryckte hon på axlarna och vände sig mot Nenya när hon kom tillbaka med vinflaskan för att fylla på hennes glas. Det fanns ett litet leende över drottningens läppar igen, men denna gång tycktes det nästan lite medlidande.

”Jag skulle kanske ha låtit er tala med Ayperos först. Saker har förändrats medan ni varit borta, Nenya”, svarade hon mjukt medan hon förstrött snurrade vinglaset mellan fingrarna.

”Vi kommer behöva stå ut med varandra längre än ni kanske önskat och jag skulle gärna se att det är utan barnsliga konflikter”, tillade hon lite uppfodrande.

Hon höll förvisso med, hon hade gärna sett Ayperos i sitt rum snarare än någon annan, men Nenya verkade inte riktigt förstå. Kanske hade hon blivit för bekväm i sin roll som Ayperos högra hand, kanske hade hon vaggats in i en tro att hennes plats där var säkrad, men genom vad? Ayperos kärlek? Eller genom den tacksamhet han kände för att hon befriat honom? Inget lät särskilt övertygande i Isras öron, men hon kunde förstås ha fel.

”Ni förutsätter alldeles för mycket, Nenya Saelorian. Barn, ja, i sinom tid, vårt imperium kommer behöva arvingar, men det är så mycket mer än så. Som jag sade så har planerna förändrats något medan ni varit borta. Ni kanske tror att jag är temporär, men jag försäkrar er om att min plats vid Ayperos sida numera är mer permanent än så”, svarade hon lite trött, som om hon försökte förklara något för ett envist barn.

”Vilket är varför jag kom för att prata med er, för att försäkra mig om att ni förstår er plats i detta. Vi kan vara vänner, eller fiender, det är upp till er”, tillade hon innan hon vände blicken ut genom fönstret igen för att smutta lite på vinet.

Hon hade trott när hon beslutat sig för att besöka Nenya att hon skulle känna avundsjuka, kanske till och med självgodhet över att ta det som Nenya så länge sett som sitt… Men hon upplevde ingen av de känslorna, inte på det viset. Hon fann att hon var uppriktig i det hon sade, att hon hellre önskade att de kunde samarbeta snarare än att motarbeta varandra, att framtiden helt plötsligt blivit så mycket större, så mycket längre än hon först förväntat sig. Det enda som spelade roll var den makt hon strävade efter.

Det var för henne uppenbart att Nenya antingen valde att inte förstå, eller helt enkelt låtsades som om hon inte gjorde det, så vad var det för mening att fortsätta nöta? Nej, hon hade fått ett svar hon sökt och även om hon inte helt litade på det så dög det för stunden. Som för att understryka att hon släppte ämnet så viftade hon lite avfärdande med ena handen innan hon mötte hennes glas med sitt.

”Det kan jag skåla för”, svarade hon med ett litet leende, ett som denna gång faktiskt verkade genuint, även om det var svagt.

Med en liten suck cirkulerade hon kring fåtöljen som Nenya satt i, innan hon stannade till framför sängen som stod mitt emot den och slog sig ned på dess kant. Hon smuttade lite på vinet medan hon betraktade Nenya med sina grå ögon.

”Jag ska inte stanna länge, jag vet vem ni hellre vill spendera er tid med… Men berätta för mig, hur mår Karm? Hur prekär är Sandor Thaldwins situation?” Frågade hon med ett vasst leende.

Uppenbarligen delade de i alla fall liknande känslor inför planen som Ayperos hade för Karm, något som blev tydligt när Nenya speglade hennes vassa leende. Isra smuttade lite på sitt vin medan hon lyssnade på den andras ord och vid hennes fråga så nickade hon bara till svar. Hon var inte dum nog att tro att Ayperos delgett henne alla sina planer, men hon visste tillräckligt mycket för att veta varför Nenya lämnat Antrophelia så snart efter att hon återvänt.

”Bra, bra… Jag tror det är dags för oss att gå igenom våra planer en gång för alla nu när ni är tillbaka. Vi måste vara redo att agera efter att min och Ayperos förening förkunnats, vi kan inte tillåta Karm någon tid att rusta sig efter att ordet når dem”, svarade hon sakligt. Faktum var förstås att Karm inte hade särskilt mycket att sätta emot hennes armé, men det var alltid bättre att möta en oförberedd fiende snarare än en som visste vad som stod att vänta.

”Jag vet vem ni är, Nenya Saelorian. Jag må ha växt upp innanför Antrophelias skyddande bubbla, men jag är varken outbildad eller oinformerad. Jag vet att era föräldrar slogs på Sandor Thaldwins sida i Loradon”, svarade hon enkelt innan hon viftade undan det hela med ena handen.

”Likväl förstår jag också att ni har kunskaper om Karm och dess adel som varken jag eller Ayperos besitter. Jag förväntar mig att ni kommer vara behjälplig i den frågan, och att era familjeband inte kommer stå i vägen för vad som slutligen måste ske med de som står emot oss”, tillade hon med ett litet leende innan hon tömde sitt vinglas och ställde ned det på bordet intill sängen.

Hon reste sig från sängkanten och gick fram till Nenya där hon satt. Hon sträckte ut en av sina händer och lät sina fingrar smeka längs den andra kvinnans kind i en förvånansvärt ömsint gest.

”Jag är inte intresserad av er mästares kärlek, lika lite som jag kräver att ni ska tycka om mig, men jag förväntar mig lojalitet för vårt gemensamma mål. Tillsammans kan vi åstadkomma sånt som andra härskare bara skulle kunna drömma om, men det kräver att vi jobbar tillsammans och inte emot varandra”, tillade hon mjukt.

Om hon hade letat efter någon slags reaktion från Nenya så fick hon inget uppenbart, men den korta sekund av förvåning som hon kunde uppfatta i luften var tillfredsställande nog. Hon kunde nästla sig in där, det var hon säker på nu.

”Jasså? På vilket vis är vi lika, Nenya Saelorian?” Frågade hon spinnande, prövande nästan. Hon verkade inte särskilt påverkad av beröringen utan höll sin gråa blick fäst i Nenyas klarblåa medan hon väntade på svaret.