Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 23 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ett halvår. Tiden hade runnit långsamt under hennes frånvaro. Karm hade alltid varit som en nagel i ögat för henne. Hov- och adelslivet var något som ständigt gett henne en bitter smak i munnen. Förstås var hon medveten om Ayperos planer och visioner och kände sig stolt där vid hans sida… Men ändå hade Nenya Saelorian hoppats på att i framtiden få slippa leka adelsdam. Både klädseln och rollen var obekväm. Faktum var att bara ordet i sig fanns det mycket hat och irritation. Etiketten var värst tillsammans med allt skådespel.

    Till skillnad ifrån vanliga fall, var hennes bläcksvarta  hår flätat hängde längst hennes ena skuldra och avslutades med ett elegant blått silkesband knutet i en rosett. Några få hårstrån hade förstås hittat sin väg utifrån flätan under resan till Antrophelia och kinderna var röda efter nattens kyla. Det var nästan sött. Ett ord som Nenya, utan tvekan skulle vilja skada personen som yttrade de orden om henne. Nödvändigt så klart, för den rollen hon hade spelat. Hela hon utstrålade den adelsdam som hon var född till. Fortfarande obekvämt, efter all dess år även om det var något hon förträngt för tillfället.

    Ett bad, en flaska vin och lite sällskap med Ayperos. Det var det som behövdes nu. Det som hon själv såg framemot. Speciellt att kunna krångla sig ur den klarblåa klänning som var den senaste av Karms mode och inte alls menad för en kvinna att strida i. Åtminstone kunde hon spetsa någons ögon med klackarna på de svarta skorna som ekade i korridoren till palatset.

    Även om det var länge sedan hon rörde sig i palatset hade hon memorerat det utan till och mindes det rum som tilldelats henne och förstås även Ayperos. Inte för att hon hade tänkt visa denna utstyrsel åt honom. Nej, hon föredrog något hon själv var lite mer bekväm i. Naket, eller mer krigsliknande mundering.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det var förstås ingen hemlighet att Nenya Saelorian återvänt till Antrophelia, i varje fall inte för dess drottning. Ordet hade nått henne lagom till det att hon avslutat ytterligare ett… träningstillfälle med Ayperos. Först hade hon tänkt skicka någon att berätta det för honom, men vid det här laget så kände hon honom tillräckligt väl för att veta att också han, liksom hon, redan visste det. Dessutom såg hon det som en möjlighet att få dela ett par ord ostört med demonens ständiga följeslagare.

     

    Hon skulle ljuga om hon inte påstod att hon såg henne som något av en rival, men hon var alldeles för klarsynt för att låta det distrahera henne från sitt slutgiltiga mål. Dessutom hade Ayperos redan visat sig villig att ge henne det hon ville ha, och ännu mer, så om han av sentimentala skäl ville behålla Nenya vid sin sida så skulle hon inte hindra honom. Vad hon däremot inte kunde tillåta var att denna Nenya skulle få för sig att lägga sig i det hon och Ayperos påbörjat, eller att hon skulle glömma vem som faktiskt satt på tronen sida vid sida med Ayperos när de lade de andra rikena under sig. Hon var helt enkelt tvungen att dela ett par ord med henne, både för att få höra hur Nenya ställde sig till det stundande arrangemanget, och för att berätta för henne hur det hela skulle fungera i framtiden.

     

    Kanske kunde hon ha valt ett bättre sätt eller ett bättre tillfälle, men hon hade aldrig förnekat att hon gillade lite dramatik i vardagen. Alltså satt hon redan i Nenyas rum när hon tryckte ned dörrhandtaget och sköt upp dörren.

     

    Hennes vita hår låg utslaget över axlarna i mjuka lockar, i skarp kontrast mot den mörka hyn som låg blottad där den tunna, vita klänningen inte täckte. Hon satt med benen korsade i en fåtölj intill rummets enda fönster, ett vinglas i ena handen och ett mjukt leende över läpparna.

    ”Nenya Saelorian, välkommen tillbaka”, spann hon mjukt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Väl vid sin dörr, kunde hon känna drottningens lukt. Fisk, unket… nå det var väl det hon önskade att det luktade. Men sanningen var att det var en god doft, förutom den kvarliggande lukten av spindeldemonen. En mild blommig doft, men också lite som svartpeppar, som stack i näsan.

    För i helvete. Varför nu av alla tillfällen? Nu när hon var klädd i det mest obekväma hon ägde. Hon suckade lite frustrerat till för att trycka ner dörrhandtaget och putta upp dörren. Ett litet snett leende fanns på hennes läppar, stort nog för att få hennes ena vassa hörntand att synas.

    Lite som ett skådespel, tog hon tag i sin blåa klänning för att dra upp den och niga så som en borde med huvudet böjt.

    Drottning Isra, vilken ära att bli välkomnad av er, ers majestät” hälsade Nenya med en röst som nästan var dränkt i sarksam. För att sedan röra sig in i rummet efter att ha stängt dörren noga efter sig. Så var det med det badet och bekvämligheterna. 

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Att vampyren var obekväm i klänningen hon bar var uppenbart, men hon kunde inte förneka att hon passade i det, oavsett vad hon själv tyckte. Kanske var det lite väl begränsande, men vad gjorde man inte för skönhetens skull?

     

    Med samma lilla leende, kanske något vassare, så förde hon vinglaset till läpparna och smuttade lite på den röda drycken medan hon betraktade Nenya. Efter ett par sekunder så gjorde hon en svepande gest mot det sidobord som stod intill dörren där Nenya stod, på vilket det fanns ytterligare ett glas, samt en karaff med vin.

    ”Ni behöver inte låtsas som om ni tycker om mig, jag är inte här för att vinna över er, men i framtiden skulle jag uppskatta att ni åtminstone försöker dölja er sarkasm”, sade hon sakligt.

    ”Vi behöver prata.”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nenya andades ut hastigt, som i ett roat skratt, för att dra lite på mungipan åt drottningens kommentar. Blicken vandrade mot vinkaraffen. Åtminstone något bättre. Hon hällde elegant upp ett glas som hon höll på ett lika elegant sätt för att sedan röra sig mot fönstret. Försiktigt lutade hon sig mot väggen – en liten bit ifrån Isra – men nära nog.

    “Behöver prata? Om vad?” frågade hon, kanske hon spelade lite ovetandes. Trots allt hade hon varit medveten om Ayperos plan – även om det hade gnagt på henne länge. Irriterat henne. Vem, om inte hon själv, hade väckt honom till liv igen. Räddat honom och ständigt varit hans följeslagare.

    Hon smuttade något på sitt vin och höll upp det mot ljuset för att se dess röda vätska som skvalpade något medan hon snurrade på glaset medan hon väntade på att drottningen skulle svara.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Nenyas skratt och hennes försök att spela ovetandes fick Isras leende att bli lite bredare. Så det var så det skulle bli? Låt gå då, tänkte hon och ryckte lite på axlarna åt det hela. Två kunde spela samma spel trots allt.

    ”Om bröllopet såklart! Ni är Ayperos närmsta tjänare”, hon lade extra betoning på ordet tjänare, ”Ni om någon borde veta vad han gillar och ogillar? Jag ska erkänna att vi redan börjat lära känna varandra… närmre, men ni har ju tjänat under honom så väldigt länge nu… Säkerligen kan ni ge mig några tips?” Frågade hon med spelad lättsamhet. Hon ville veta vart Nenya stod i allt detta, men om hon ville dansa kring ämnet och leka barnsliga lekar först så skulle inte drottningen vara sämre.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Sättet som Isra själv lekte med henne gjorde henne irriterad och det stack till lite vid hennes hint om att det hade haft sex. Fast hon visade inte detta utåt, inte ens genom att greppa hårdare i glaset. För en gångs skull hade hon kanske blivit bättre med sin temprament… Nå, åtminstone till hon fick ta ut det på någon annan obetydlig person senare.

    “Åh, jag föstår… För att kunna få honom att njuta i sängen? Förstås finns det många detaljer där att ge…” hummade Nenya med ett vasst leende för att sedan fukta sin underläpp något – som om hon försökte tänka över saken för att ta en klunk till av vinet och sedan fortsätta snurra det i sin hand. För att sedan göra en nonchalant gest  framför sig.

    “Men jag antar att det inte är det som Ni vill diskutera?” frågade hon med ett höjt ögonbryn, lite road över koversationen.

     

     

     

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Nenya hade säkert kunnat lura henne om det inte var för träningen hon fått av Ayperos. Nu kunde hon nästan känna hur irritationen flammade ut från den andra kvinnan, trots att hon inte visade något utåt. Den bekräftelsen fick hennes leende att bli mer av ett flin, precis som Nenyas efterföljande ord, men precis som flinet dykt upp så mattades det av när Nenya nonchalant viftade undan samtalsämnet.

    ”Nej, det är det förstås inte”, svarade hon, nöjd över att den andra valt att gå ifrån den löjliga lilla leken.

    ”Jag är här för att jag vet vilken roll ni har haft, och fortsätter att ha, i Ayperos liv. Ni är honom trogen på mer än ett vis och trots att jag inte motsätter mig det så finns det vissa gränser vi måste sätta redan nu”, fortsatte hon i en mer allvarsam och saklig ton. Hon var trots allt inte där för att bråka eller väcka någon slags avundsjuka i den andra kvinnan, även om det lockade. Nej, slutmålet var så mycket större, de skulle inte ha råd med inbördes stridigheter.

     

    Med en liten suck så reste hon sig upp från fåtöljen och gick fram till samma fönster där Nenya stod, fastän på passande avstånd, och med den grå blicken fäst på staden där utanför.

    ”Ni är givetvis införstådd i det avtal vi har slutit, en ren praktikalitet för att stärka legitimiteten i vår union. Vår förening kommer dock innefatta mer än bara politisk styrka, den kommer också innebära arvingar, och skapandet av dessa. Jag vet att ni hyser känslor för er skapare, även om jag inte kan påstå att jag förstår vidden av dessa… Jag har inga problem med att låta er relation fortsätta, men jag känner att jag behöver göra det tydligt redan nu att om ni på något vis försöker sabotera den överenskommelse jag har med Ayperos, eller försöker ta min plats vid hans sida, så kommer jag inte tveka att hugga ned er där ni står, både bildligt och bokstavligt talat. Jag ser hellre att vi är på samma sida, men valet är ert,” sade hon, hennes ord hårda men uppriktiga, och nu var också hennes blick, lika hård som hennes ord, riktad mot Nenya.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vampyren lyssnade på hennes ord med ett svagt snett leende på läpparna, de blixtrande ögonen intensiva på drottningen. Lite nonchalant drack hon upp det sista av vinet för att sedan placera vinglaset ner på bordet så att en liten klang fyllde rummet.

    “Ta er plats?” frågade hon, för att sedan skratta, det var ett roat och genuint skratt men ändå var det något obehagligt där över det. Hon skakade nätt på huvudet så att hennes fläta studsa lite grann där på hennes skuldra.

    Hon rörde sig långsamt, som om hon inte hade bråttom mot vinflaskan för att sedan hälla upp vin och med en glans på Isras glas såg hon att det inte fanns mycket kvar där heller och tog sig friheten att fylla på hennes glas med.

    “Aldrig skulle jag önska att ta er plats. Trots allt, är den enbart temporär.” sa hon menande och ryckte på axlarna för att ta en klunk till av vinet.

    “En blomma, som snart nog vissnar. Min lojalitet är åt Ayperos, så oroa dig inte, Isra” fortsatte hon och höjde glaset åt henne med samma roade sneda leende.

    “Åt den lyckliga bruden då, hm?”

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det var uppenbart att Nenya inte visste allt, trots allt hade hon varit borta i flera månader, hur skulle hon kunna veta att saker förändrats? En liten del av henne ville avslöja det för henne, men samtidigt så kändes det som om den informationen borde komma från Ayperos själv.

     

    Med en liten suck ryckte hon på axlarna och vände sig mot Nenya när hon kom tillbaka med vinflaskan för att fylla på hennes glas. Det fanns ett litet leende över drottningens läppar igen, men denna gång tycktes det nästan lite medlidande.

    ”Jag skulle kanske ha låtit er tala med Ayperos först. Saker har förändrats medan ni varit borta, Nenya”, svarade hon mjukt medan hon förstrött snurrade vinglaset mellan fingrarna.

    ”Vi kommer behöva stå ut med varandra längre än ni kanske önskat och jag skulle gärna se att det är utan barnsliga konflikter”, tillade hon lite uppfodrande.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Hon höjde ögonbrynet, lite road över hennes kommentar och fortsatte att snurra glaset lite nonchalant i sin hand. Ett snett leende fanns fortfarande där, som om det envist höll sig kvar.

    “Åh, Ayperos i mitt rum hade varit en trevligare överraskning – det kan jag nog hålla med om.” sa Nenya med ett litet feminint skratt för att sedan slå sig ner i fåtöljen och lägga sitt ena ben över det andra för att hålla upp sitt glas och granska Isra bakom det.

    “Längre än till din död? Det tror jag knappast. Du förstår skillnaden mellan dig och mig är att du kommer att åldras. Och vad är ditt liv och få år, i ett oändligt sådant?” frågade hon och gav henne ett milt leende för att sedan blinka till något – som om hon verkade förvånad.

    “Eller… är det kanske något annat ny syftar till? Ett barn?” frågade hon och snurrade glaset igen så att vinet skvalpade där i glaset.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon höll förvisso med, hon hade gärna sett Ayperos i sitt rum snarare än någon annan, men Nenya verkade inte riktigt förstå. Kanske hade hon blivit för bekväm i sin roll som Ayperos högra hand, kanske hade hon vaggats in i en tro att hennes plats där var säkrad, men genom vad? Ayperos kärlek? Eller genom den tacksamhet han kände för att hon befriat honom? Inget lät särskilt övertygande i Isras öron, men hon kunde förstås ha fel.

     

    ”Ni förutsätter alldeles för mycket, Nenya Saelorian. Barn, ja, i sinom tid, vårt imperium kommer behöva arvingar, men det är så mycket mer än så. Som jag sade så har planerna förändrats något medan ni varit borta. Ni kanske tror att jag är temporär, men jag försäkrar er om att min plats vid Ayperos sida numera är mer permanent än så”, svarade hon lite trött, som om hon försökte förklara något för ett envist barn.

    ”Vilket är varför jag kom för att prata med er, för att försäkra mig om att ni förstår er plats i detta. Vi kan vara vänner, eller fiender, det är upp till er”, tillade hon innan hon vände blicken ut genom fönstret igen för att smutta lite på vinet.

     

    Hon hade trott när hon beslutat sig för att besöka Nenya att hon skulle känna avundsjuka, kanske till och med självgodhet över att ta det som Nenya så länge sett som sitt… Men hon upplevde ingen av de känslorna, inte på det viset. Hon fann att hon var uppriktig i det hon sade, att hon hellre önskade att de kunde samarbeta snarare än att motarbeta varandra, att framtiden helt plötsligt blivit så mycket större, så mycket längre än hon först förväntat sig. Det enda som spelade roll var den makt hon strävade efter.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Temporär för mig, permanent för er. Samma sak.” sa hon för att ge henne ett uppmuntrande leende och nästan kanske en medlidande blick. Att hon inte skulle förstå det. Stackarn. Hon kunde inte riktigt rå för att ge henne en liten mörk blick efteråt. Förstår sin plats? Det var inte hennes sak att säga åt Nenya. För att sedan rycka lite nonchalant på axlarna, som för att visa att det i slutändan inte spelade någon roll.

    Ännu en gång sippade hon på sitt vin, lite tankspritt för att mot etikett slå sitt glas mot hennes. Klangen ekade i rummet samtidigt som Nenya gav ifrån sig ett behagligt och nästan flickaktigt skratt. I stunden såg hon nästan ut som vilken karmansk adelsflicka som helst. Lite för söt för Nenyas egen smak.

    “Till en blommande vänskap då, hm?” föreslog hon med ett leende och blick som var både lekfull och retsam.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det var för henne uppenbart att Nenya antingen valde att inte förstå, eller helt enkelt låtsades som om hon inte gjorde det, så vad var det för mening att fortsätta nöta? Nej, hon hade fått ett svar hon sökt och även om hon inte helt litade på det så dög det för stunden. Som för att understryka att hon släppte ämnet så viftade hon lite avfärdande med ena handen innan hon mötte hennes glas med sitt.

    ”Det kan jag skåla för”, svarade hon med ett litet leende, ett som denna gång faktiskt verkade genuint, även om det var svagt.

     

    Med en liten suck cirkulerade hon kring fåtöljen som Nenya satt i, innan hon stannade till framför sängen som stod mitt emot den och slog sig ned på dess kant. Hon smuttade lite på vinet medan hon betraktade Nenya med sina grå ögon.

    ”Jag ska inte stanna länge, jag vet vem ni hellre vill spendera er tid med… Men berätta för mig, hur mår Karm? Hur prekär är Sandor Thaldwins situation?” Frågade hon med ett vasst leende.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vid frågan smög sig ett vasst, men lite roat leende fram. Hon snurrade på glaset och vinet skvalpade något där medan hon funderade på vart hon skulle börja.

    “Karm… ja, du. Vart ska man börja? Att säga att kungen har en bultande huvudvärk är nog för lite. Säkert många sömnlösa nätter.” hummade hon och sippade lite lätt på vinet för att fundera lite på vad hon skulle säga för att sedan sträcka på sig, nästan likt en nöjd katt.

    “Förstås känner du till Ayperos planer?” frågade hon med ett höjt ögonbryn, som om hon inte var helt säker på vad hon skulle avslöja. Fast samtidigt… Det skulle ge henne åtminstone en liten inblick och en illusion att hon litade på Isra.

    “Riket är splittrat… Panik, mörker… Ännu mer sedan när vi får in vår fot i hovet. Hus Saelorian är nog på väg att falla med…” sa hon och lyste upp lite vid den tanken. Uppenbarligen såg hon sig inte som en i det huset.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Uppenbarligen delade de i alla fall liknande känslor inför planen som Ayperos hade för Karm, något som blev tydligt när Nenya speglade hennes vassa leende. Isra smuttade lite på sitt vin medan hon lyssnade på den andras ord och vid hennes fråga så nickade hon bara till svar. Hon var inte dum nog att tro att Ayperos delgett henne alla sina planer, men hon visste tillräckligt mycket för att veta varför Nenya lämnat Antrophelia så snart efter att hon återvänt.

    ”Bra, bra… Jag tror det är dags för oss att gå igenom våra planer en gång för alla nu när ni är tillbaka. Vi måste vara redo att agera efter att min och Ayperos förening förkunnats, vi kan inte tillåta Karm någon tid att rusta sig efter att ordet når dem”, svarade hon sakligt. Faktum var förstås att Karm inte hade särskilt mycket att sätta emot hennes armé, men det var alltid bättre att möta en oförberedd fiende snarare än en som visste vad som stod att vänta.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “För all del…” hummade Nenya med ett litet roat leende. Ett skratt lämnade hennes läppar, kanske lite för glatt och självgott för att vara i det sällskapet hon var i. Eller snarare situationen. Hon strök en hand igenom sitthår för att möta Isra med en liten road blick. Hon sippade lite på vinet.

    “En ung drottning som du, utan att direkt sett omvärlden… Och en demon som nyss vaknat ur sin dvala som inte längre vet hur allt i samhället fungerar. Ingen av er förstår Karms adel…” hummade hon, nästan lite spinnande som om hon fann det hela roande och för hon visste att de skulle vara svårt för dem att klara Ayperos plan lika smidigt utan henne.

    Ännu en gång sippade hon på vinet för att betrakta Isra något fundersamt och nästan kalkylerande. Hennes lite vassare naglar slog mot glasets yta medan Nenya tänkte ut vad hon skulle säga. Lite motvilligt släppte hon ut en suck och sjönk ner lite mer i stolen. Lite som om hon egentligen inte hade tänkt säga det överhuvudtaget.

    “En gång i tiden var jag en adelsflicka under Hus Saelorian. En rastlös en så klart och skavde i många ögon. Precis som du, kan jag tänka mig.  Huset står fortfarande vid konungens sida…” började Nenya berätta och när hon nämnde det sista kunde hon inte rå för att ge ifrån sig en road fnysning. Hon höjde sitt ena ögonbryn och såg mot Isra.

    “Dåraktigheter, skulle du inte säga?” frågade hon lite roat och det fanns uppenbarligen inte riktigt några känslor för hennes familj där.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    ”Jag vet vem ni är, Nenya Saelorian. Jag må ha växt upp innanför Antrophelias skyddande bubbla, men jag är varken outbildad eller oinformerad. Jag vet att era föräldrar slogs på Sandor Thaldwins sida i Loradon”, svarade hon enkelt innan hon viftade undan det hela med ena handen.

    ”Likväl förstår jag också att ni har kunskaper om Karm och dess adel som varken jag eller Ayperos besitter. Jag förväntar mig att ni kommer vara behjälplig i den frågan, och att era familjeband inte kommer stå i vägen för vad som slutligen måste ske med de som står emot oss”, tillade hon med ett litet leende innan hon tömde sitt vinglas och ställde ned det på bordet intill sängen.

     

    Hon reste sig från sängkanten och gick fram till Nenya där hon satt. Hon sträckte ut en av sina händer och lät sina fingrar smeka längs den andra kvinnans kind i en förvånansvärt ömsint gest.

    ”Jag är inte intresserad av er mästares kärlek, lika lite som jag kräver att ni ska tycka om mig, men jag förväntar mig lojalitet för vårt gemensamma mål. Tillsammans kan vi åstadkomma sånt som andra härskare bara skulle kunna drömma om, men det kräver att vi jobbar tillsammans och inte emot varandra”, tillade hon mjukt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite förvånad var hon över den nästan ömma beröringen som Isra gav henne, men visade inte sin förvåning utan med en lika öm hand tog hon tag i hennes hand och strök sina vassare naglar över hennes handrygg. Inte för att skada henne, så klart. Mungiporna rycktes upp i ett svagt leende och hon lade huvudet på snedden.

    “Åh. Förstås. Lojalitet mot varandra.” hummade hon för att stryka sin ena klo fortfarande lika öm från handryggen upp över armen och tillbaka med blicken mot Isra. De klara, blixtrande blå ögonen intensiva men det var också en slags nyfikenhet där.

    “Det du inte vet… Isra. Är att vi är mer lika än vad du vet.” hummade hon och fortsatte att stryka sitt finger lite retsamt och nästan lockande över hennes rörelse.

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Om hon hade letat efter någon slags reaktion från Nenya så fick hon inget uppenbart, men den korta sekund av förvåning som hon kunde uppfatta i luften var tillfredsställande nog. Hon kunde nästla sig in där, det var hon säker på nu.

    ”Jasså? På vilket vis är vi lika, Nenya Saelorian?” Frågade hon spinnande, prövande nästan. Hon verkade inte särskilt påverkad av beröringen utan höll sin gråa blick fäst i Nenyas klarblåa medan hon väntade på svaret.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 23 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.