Det var fortfarande kyligt i Hannadon, men ingenting kunde jämföras med de bistra vintrarna i Kaldrland. Dessutom var hon väl påklädd med byxor i tjockt linne, höga stövlar och med en svart, tät fårullspäls över axlarna. De långa, lockiga håren kittlade henne i ansiktet när hon vände på huvudet för att betrakta mannen som gick bredvid henne, bara en snabb blick för att försäkra sig om att han fortfarande var där.

Efter deras korta men händelserika äventyr utanför Hannadons murar så kunde hon inte låta bli att se på honom i ett lite annat ljus, ett som inte alls var mindre positivt, men kanske fanns ett visst mått av hänförelse i hennes blå ögon nu när hon såg på honom, och visst verkade hennes ögon glittra till lite av någon outtalad tanke när hon åter lät blicken riktas fram mot gatan de gick på. Hennes ljusa hår var samlat i två tjocka flätor som båda hölls samman av två pärlor i metall. Hennes kinder var rosiga av den bitande nattkylan och hennes andedräkt syntes i luften framför henne när den varma utandningen mötte den kalla stadsluften. Hon bar inget synligt vapen, men det var uppenbart att hon inte skulle ha behövt ett, även om så var fallet. Hon förde sig med styrka och säkerhet och hennes steg var en krigares, mjuka och följsamma men liksom alltid redo för det oväntade.

Nu var det inte långt kvar, hon kunde känna det i luften, kunde känna spänningen som vilade över dem alla. Snart skulle Sandor Thaldwin äntligen ge ordern, snart skulle Karms arméer marschera mot Loradon och hon ämnade gå jämsides med dem, mot blod och död, mot slutet på ett krig som skulle frigöra henne från fastlandet och ta henne tillbaka hem, med konung Sandor i ryggen. Hennes fiender skulle inte stå en chans.

Han hade inte sagt något utan bara betraktat Maeve, mjukt och ömt med ett svagt glittrande i de lila ögonen, den mjuka blicken försvann väldigt snabbt när han blev uppmärksammad på att någon stod på gatan framför dem. Han klev upp något steg framför Maeve, inte för att hon behövde beskyddas men mer för att ge sig själv lite utrymme där på gatan. Blicken som nu var hård och kall gled över gestalten framför dem, medan han hoppades att mörkret runt dem skulle dölja hans hy tillräckligt än. Han bugade lite lätt för vem det nu va och lade sedan händerna bakom ryggen under sin mantel.
“Jag får ursäkta men vi har ett ärende i slottet som väntar oss. Vore ni så vänlig och lämnar oss ifred på vår färd?”

Det var tydligt ändå att han inte var road av att ha en främling nästan blockerandes deras väg när han så fint blivit inbjuden till Maeves fällar. I hans röst fanns ingen mjukhet utan en ganska hård underton som talade om att han förväntade sig att få sin vilja igenom  i detta fall.  Han hade inte ens tänkt tanken på att känna efter med magi vem eller vad som stod framför dem just nu. Istället gled hans blick från sida till sida som för att försäkra sig om att inte fler personer skulle dyka upp i ett dumdristigt försök att råna dem denna vinternatt.

Hon himlade lite med ögonen när Yazfein steg in framför henne för att konfrontera främlingen, som om hon behövde skyddas, men hon gjorde inget för att hindra honom. Hon hörde att främlingen mumlade för sig själv men hon kunde inte höra vad denne sade, bara att Yazfein artigt men hårt bad främlingen att avlägsna sig. Med en liten suck började hon röra sig fram mot Yazfein och främlingen för att helt enkelt passera förbi, trots att den långa främlingen blockerade deras väg.

Sen talade främlingen och yttrade hennes namn.

Förvåningen över att höra den klara, något bekanta rösten fick henne att rycka till och hon tog de sista stegen fram till Yazfeins sida.

”Sera! Vad gör du här?” Ett leende spred sig över hennes läppar när hon i ljuset från lyktorna kunde se den mörka hyn och det svarta håret på sin barndomsvän. Hon hade inte träffat henne sedan hon skickat sin bror till sin sista vila i Caras Idhrenin, och nu var hon här, mitt framför dem.

Hon var snabbt framme och omfamnade den andra kvinnan i en hård kram innan hon backade något steg igen för att betrakta henne. De hade aldrig varit så väldigt nära, men medan den unga prinsessans far fortfarande levde så hade de ofta lekt tillsammans under hennes frekventa besök i Kaldrland.

För stunden hade hon glömt att Yazfein inte bar någon förklädnad, men han verkade hålla sig tillräckligt i skuggorna för att inte avslöja sig själv, något hon konstaterade när hon kastade en snabb blick bakåt för att försäkra sig om att han fortfarande var kvar. Hennes steg bakåt hade placerat henne bara något steg framför honom och nu undrade hon för sig själv om hon borde presentera honom, men hur hon skulle börja göra det utan att avslöja honom visste hon inte.

Yazfein hade lovat Maeve så få hemligheter som möjligt och det var något han tog i beaktning nu när han gick fram till Maeve, lade ömt en arm om hennes midja. Han såg på Maeve med en kärleksfull blick och nickade som svar på Maeve’s fråga.
“Jag skulle inte säga känner men vi har mötts ett par gånger under inte allt för bra omständigheter.” När han pratade så var hans blick hela tiden riktad mot Maeve och även om det var mörkt runt dem så gick det rätt bra att nu se hans sanna utseende. Hans blick riktades mot Sera efter att han böjt sig ner och kysst Maeve mjukt, försiktigt medan hans arm gled från hennes axlar. Med en yvig gest bugade han djupt för Sera blicken riktad mot marken.  Långsamt rätade han på sig, händerna synliga i ett försök att inte verka hotfull, vilket ofta var svårt med hans utseende och hans folks rykte.

“Er höghet Tenir, låt mig då riktigt få presentera mig. Namnet är Yazfein, rådgivare åt Leony Thaldwin. I vilkens tjänst jag är och har där träffat den för mig underbaraste av kvinnor.” Han ler mjukt, lite retfullt av vana men försöker att inte verka arrogant även om det kan tolkas så. Hans ögon glittrar lila i det lilla ljus som faller över dem. Händerna knäppta framför sig där han står, lugnt betraktandes Sera och inväntar hennes nästa drag.

Allt i livet var som ett enda stort spel schack, drag inväntades, planerades och utfördes men när nått oväntat dök upp gällde det att anpassa sig snabbt för att vända saker till sin fördel. Kanske kunde Sera’s vänskap till Maeve vara nått som han kunde använda här och i framtiden. Allt berodde nu på vad nästa drag blev från de två som nu var hans “motspelare” så att säga.

Hon vart kanske minst lika förvånad som Sera av den uppenbara ömheten, för att inte tala om kyssen. Att Yazfein sen faktiskt klev fram i ljuset och presenterade sig, med sitt rätta namn och sin rätta titel, gjorde henne nästan nervös. Vad tänkte han med!? Det kunde vara en dödsdom för de båda om Sera skulle få för sig att berätta för någon annan… Men å andra sidan, vem skulle tro på henne? Det var en alldeles för absurd anklagelse för att någon skulle tro att den faktiskt var sann…

Hennes ögon smalnade en aning när hon vände tillbaka blicken mot Sera. Det fanns ilska där, hat till och med, och hennes ord dröp av illa dolt förakt. Hon kunde inte hjälpa att hon plötsligt kände sig irriterad på sin barndomsvän, som om hon anklagat henne för något, som om hennes hårda ord mot Yazfein på något vis berörde henne själv.

”Förgifta…” Hon upprepade ordet i en utandning, inte helt säker på hur hon skulle tolka det, men hon var säker på att Yazfein hade haft en anledning att göra något sådant, alldeles säkert. Hon kastade en hastig blick upp mot mannen som stod tätt intill henne. Han verkade mer samlad än vad hon kände sig, trots vad han precis avslöjat för Sera.

”Skadat mig?” Hon skrattade till, som om blotta tanken var absurd, även om det en gång faktiskt hade kunnat vara en realitet. ”Ser det ut som det?” Tillade hon med ett litet, snett flin, liksom Sera på kaldrländska.

Yazfein har inte vikt undan med blicken från Sera, men trots hennes hårda ord och något aggressiva ton så fanns det ingen ilska i hans blick nu.  Men det fanns beslutsamhet innan han flyttade blicken till Maeve och då hade han en lite ursäktande glimt i ögonen. Sedan såg han mot Sera igen och nickade innan han tog ett djupt andetag.

“Det jag har gjort har jag gjort det går inte att ändra men vad säger du om att kanske inte bli vänner men försöka hålla sams?” Hans röst var lugn, stadig och saklig medan han tilltalade Sera, han hade inget emot att hon var där så länge hon inte försökte förstöra hans täckmantel som rådgivare. För skulle hon försöka sätta stopp för honom så var hon igen ett hot och fiende mot honom. Han hade inte tänkt på Sera på länge då han haft annat att göra och bry sig om, blicken gled till Maeve och han log varmt.

Det var uppenbart att Yazfein såg potentialen i att ha Sera som allierad nu när han visste att det fanns ett band mellan de båda unga kvinnorna, men om Maeve tyckte illa om den tanken så visade hon det inte, i alla fall inte just då. Istället kunde hon bara hoppas att Sera skulle hålla käften om hela saken och kanske lämna dem ifred, men hon hade en gnagande känsla av att så inte riktigt skulle bli fallet.

Den känslan varade hur som helst inte särskilt länge, ty den något spända stunden avbröts helt tvärt av det flygande föremål som plötsligt landat vid deras fötter. Det verkade vara en flaska, en flaska som fattade eld och svedde handen med vilken Sera valt att plocka upp den.

Maeve hann möta sin barndomsväns blick för en kort sekund innan fler flaskor kom farandes mot dem och exploderade mot den hårda kullerstenen på vilken de stod. Instinktivt så drog hon sig ett steg närmare Yazfein och knuffade till honom med kroppen för att hindra lågorna från att nå honom. Istället bet en av de magiska lågorna tag i hennes päls och den feta ullen sattes genast i brand. Det knastrade och luktade bränt, allt medan hon famlade med knäppet som höll ihop plagget kring hennes hals. Hon fick av det innan det hann bränna henne allt för illa, men hennes ena hand var ilsket röd och hon skakade på den liksom för att kyla ned den, allt medan hon stampade på pälsen som nu låg vid hennes fötter och brann.

”En fälla..!” Flämtade hon ilsket, osäker på vem fällan egentligen var menad för, ty hon var tämligen säker på att de alla hade mer än bara en fiende emellan sig.