Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 45 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Hannadons höga vita stenmurar reste sig mot skyarna, för att ge stadsborna en känsla av att de var säkra i de oroliga tiderna. Själv hade hon aldrig tyckt om sättet den ringade in staden, som ett fängelse. Speciellt då de vita stenarna reste sig högt nog att det var få gånger man kunde skymta horisonten, enda gången var väl nästan från palatset.  Där han fanns. Tanken gjorde att det ryckte i mungiporna. Hon hade nog sett hans blickar. Lika väl som hon visste att han visste att hon visste att han visste om de blickar han hade gett henne kvällen bland Karms adel. Lite mot hennes vilja gjorde tankarna henne varm. Så fånigt, han var trots allt lika irriterande som i barndomen!

    Det verkade bli ännu en kylig kväll och de smala fingrarna höll ett bestämt grepp om den mörka vargpäls manteln som föll tungt över axlarna. Huvan dolde det korpsvarta håret som var noga dolt, fastän några få slingor hade smitit undan och föll irriterat ner över de klarblåa ögonen. Den mörka hyn stod i kontrast mot den vanliga invånarna i Karm och vittnade om hennes iselemska drag.

    Att hon var från Iselem syntes även på klänningen hon bar, en silkes svart klänning som var skuren höften och ner för att göra det lättare att röra sig. Lite kallt kanske det var, även om det såg lite varmare ut med kanterna påsydda med vit ull. Kring midjan bar hon ett metall skärp som var inspirerad av hennes krona och familjeemblem – en behornad huggorm. Det glimmade till när hon gick förbi en av lyktorna som brann för att ge de mörka gatorna lite ljus.

    Trots att det började lida mot sen natt, var det ständigt folk ute på gatorna. Sera Tenir lät sin blick vandra lite fundersamt och nästan misstänksamt över alla personer.  Vem visste vad som fanns bland deras tankar? Eller vad de skulle kunna ta sig till att göra? Åtminstone var hon fortfarande i adelsmännens kvarter och det var mer vakter här omkring så nära till konungahuset.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det var fortfarande kyligt i Hannadon, men ingenting kunde jämföras med de bistra vintrarna i Kaldrland. Dessutom var hon väl påklädd med byxor i tjockt linne, höga stövlar och med en svart, tät fårullspäls över axlarna. De långa, lockiga håren kittlade henne i ansiktet när hon vände på huvudet för att betrakta mannen som gick bredvid henne, bara en snabb blick för att försäkra sig om att han fortfarande var där.

     

    Efter deras korta men händelserika äventyr utanför Hannadons murar så kunde hon inte låta bli att se på honom i ett lite annat ljus, ett som inte alls var mindre positivt, men kanske fanns ett visst mått av hänförelse i hennes blå ögon nu när hon såg på honom, och visst verkade hennes ögon glittra till lite av någon outtalad tanke när hon åter lät blicken riktas fram mot gatan de gick på. Hennes ljusa hår var samlat i två tjocka flätor som båda hölls samman av två pärlor i metall. Hennes kinder var rosiga av den bitande nattkylan och hennes andedräkt syntes i luften framför henne när den varma utandningen mötte den kalla stadsluften. Hon bar inget synligt vapen, men det var uppenbart att hon inte skulle ha behövt ett, även om så var fallet. Hon förde sig med styrka och säkerhet och hennes steg var en krigares, mjuka och följsamma men liksom alltid redo för det oväntade.

     

    Nu var det inte långt kvar, hon kunde känna det i luften, kunde känna spänningen som vilade över dem alla. Snart skulle Sandor Thaldwin äntligen ge ordern, snart skulle Karms arméer marschera mot Loradon och hon ämnade gå jämsides med dem, mot blod och död, mot slutet på ett krig som skulle frigöra henne från fastlandet och ta henne tillbaka hem, med konung Sandor i ryggen. Hennes fiender skulle inte stå en chans.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Skillnaden mellan dem var väldigt tydlig där de gick, hon var kortare men ändå fanns det en styrka i hennes steg han saknade där han gick bredvid henne. Han var längre och verkade nästan glida fram där han gick på lätta steg, mer en dansares steg men ändå självsäkert. Hans kläder var mörka, svarta och runt sig hade han en mantel med huvan uppe från vilken man bara så glimtar av hans ansikte. En liten hårtes, silver vit skymtade vid huvans kant. Han hade inte för avsikt att dölja sitt sanna jag för henne just nu. Han mötte kvinnans blick med ett mjukt leende och det glittrade lätt om hans ögon.  Ändå syntes det på honom att han inte riktigt var bekväm med denna kyla som faktiskt ändå var nått han aldrig lärde sig leva med.

     

    Han hade inte nämnt något till henne men han ämnade följa henne och Sandor’s armé oavsett vad någon av dem sade. Han var inte den sortens krigare, men hans kunskaper och färdigheter skulle nog kunna komma till nytta ändå för dem.  Det var en av de saker han hade tänkt mycket på under deras korta äventyr ut från Hannadon. Men inget han hade sagt till kvinnan bredvid sig även om hon kanske anat att han funderat över något. Mjukt lyfte han sin hand för att röra vid hennes kind, gråsvart hud täckte hans hand medan den fjäderlätt rörde sig över hennes hud innan han sänkte handen igen. Inte ett ord sades men ändå fanns det så mycket mening bakom den lilla beröring.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Leendet på läpparna var fortfarande drömmande när hon tänkte tillbaka på vad som hade skett. Tankar som höll henne varm en sådan kylig kväll som denna. Det var dock inte samma krispiga kyla som i Kaldrland även om den vita stenen lyste upp staden på ett liknande sett. Fast det var för kalt på något sätt, inte samma karaktär som Thel Shaen, eller lika rent som Caras Idhrenin.

    Mitt i sina tankar blev hon avbruten av en… nästan bränd lukt. Hon stannade upp så hastigt att hennes huva föll ner på hennes axlar. Hon drog några hastiga andetag. Ett, två, tre. Det var något bekant med lukten. Inte lukt, stanken. Det stank bränt. Fast hon varken såg eller hörde någon ropa om en eld. Märkligt.

    Mörkmagi. Ett tag tog det henne att placera stanken, men det gick en rysning genom hennes ryggrad och hon rynkade bekymrat på ögonbrynen. Vart kunde det varifrån? Hon såg sig omkring och verkade inte ha en tanke om den kalla vinden som ven förbi hennes korpsvarta hår och tovade till det något. Ännu ett andetag. Det var en bekant lukt. Det var han. Mörkeralven som hon hade stött på vid en av tillställningarna, som hotat henne.

    Enbart tanken fick henne att spänna sina händer så att knogarna blev vita. Kom an då! Kom hon på sig själv att tänka, även om det inte var den bästa placeringen. Fast skulle han verkligen vara dum nog att visa sig på en sådan öppen gata? Knappast. Trots det lät hon blicken vandra över vägen bestämt och envist.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Att han inte bar ett annat ansikte för stunden oroade henne inte, gatorna var sparsamt bevandrade så sent på kvällen och lyktorna som lyste upp vintermörkret var inte tillräckligt starka för att avslöja hans rätta natur om man inte kom alldeles nära. Eller om han inte sträckte ut en hand för att röra vid hennes kind. Gesten var dock välkommen och varm och hon log nöjt för sig själv och höjde nästan omedvetet sin egen, bleka hand för att vidröra det smycke som han givit henne innan de gett sig av från Hannadon senast. Det vibrerade av hans bekanta magi och hon slöt handen om det bara för några sekunder innan hon åter lät handen försvinna tillbaka in bakom den tjocka pälsen.

     

    De rundade ett hörn och befann sig plötsligt på en av de lite större gatorna, en av de många som ledde både till och från det stora, vitkalkade slottet. Det var fortfarande ovant att befinna sig i en så stor stad och trots att hon spenderat en del tid där nu så gjorde de många gatorna henne fortfarande något förvirrad. Hon hade trott att de var mycket närmre slottet än vad de faktiskt var. Nu kunde hon bara svagt se det torna över de mindre husen i det kompakta mörkret. Det var kanske dags att börja bege sig tillbaka. Trots allt så visste hon att kyla inte var något som Yazfein uppskattade särskilt mycket.

    ”Vill du röra dig tillbaka..? Jag har både fällar och en eldstad i mitt rum…”, sade hon retsamt, men hejdade sig själv en aning när hon insåg att det stod någon på vägen framför dem. En tunn men lång gestalt, längre än henne själv, helt stilla, nästan som en staty, men med något skarp över sig. Inte ett vanligt fyllo. Insikten fick henne att snörpa lite på munnen och stöta till Yazfein i sidan för att påkalla hans uppmärksamhet.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Han hade inte sagt något utan bara betraktat Maeve, mjukt och ömt med ett svagt glittrande i de lila ögonen, den mjuka blicken försvann väldigt snabbt när han blev uppmärksammad på att någon stod på gatan framför dem. Han klev upp något steg framför Maeve, inte för att hon behövde beskyddas men mer för att ge sig själv lite utrymme där på gatan. Blicken som nu var hård och kall gled över gestalten framför dem, medan han hoppades att mörkret runt dem skulle dölja hans hy tillräckligt än. Han bugade lite lätt för vem det nu va och lade sedan händerna bakom ryggen under sin mantel.
    “Jag får ursäkta men vi har ett ärende i slottet som väntar oss. Vore ni så vänlig och lämnar oss ifred på vår färd?”

    Det var tydligt ändå att han inte var road av att ha en främling nästan blockerandes deras väg när han så fint blivit inbjuden till Maeves fällar. I hans röst fanns ingen mjukhet utan en ganska hård underton som talade om att han förväntade sig att få sin vilja igenom  i detta fall.  Han hade inte ens tänkt tanken på att känna efter med magi vem eller vad som stod framför dem just nu. Istället gled hans blick från sida till sida som för att försäkra sig om att inte fler personer skulle dyka upp i ett dumdristigt försök att råna dem denna vinternatt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Rösten kändes bekant, men lite för mjuk och artig. Fast den beska smaken i hennes mun ljög sällan för henne. Ett kyligt leende dök upp i hennes ansikte med en vass blick. Ilskan fanns fortfarande över allt denne mörkeralv gjort och det fick henne att knyta sina nävar så knogarna vitnade. Förgiftat alla de i värdshuset, inte minst Rheon och henne själv.

    ”Det är du, din mörka ökenmask” sa hon, bittert och sammanbitet. Även om det var mer tyst och för sig själv. Försiktigt lät hon blicken vandra över gatan, åtminstone fanns det inga andra gömda i skuggorna. Inte vad hon kände för stunden. Däremot var de inte ensamma och han spelade en roll, vilket gjorde honom svår att angripa. Hon vände sig om, för inte tänkte hon vara dum nog att ge honom övertaget att ha hennes rygg bar. Fast Sera rynkade på sina ögonbryn då hon såg den unga kvinnan bakom mörkeralven. Men vem…? Det fanns något bekant med henne, men placeringen av henne med mörkeralven förvirrade henne. För det var väl Maeve?

    ”Maeve…?” sa Sera, lite avvaktande och lät blicken sedan dras mot mörkeralven. Var hon under hans kontroll? Tanken fick henne att ilskna mer. Inte nog med vad han gjort innan, nu skulle den patetiska mörka ökenmasken också ge sig på Maeve?

     

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon himlade lite med ögonen när Yazfein steg in framför henne för att konfrontera främlingen, som om hon behövde skyddas, men hon gjorde inget för att hindra honom. Hon hörde att främlingen mumlade för sig själv men hon kunde inte höra vad denne sade, bara att Yazfein artigt men hårt bad främlingen att avlägsna sig. Med en liten suck började hon röra sig fram mot Yazfein och främlingen för att helt enkelt passera förbi, trots att den långa främlingen blockerade deras väg.

     

    Sen talade främlingen och yttrade hennes namn.

    Förvåningen över att höra den klara, något bekanta rösten fick henne att rycka till och hon tog de sista stegen fram till Yazfeins sida.

     

    ”Sera! Vad gör du här?” Ett leende spred sig över hennes läppar när hon i ljuset från lyktorna kunde se den mörka hyn och det svarta håret på sin barndomsvän. Hon hade inte träffat henne sedan hon skickat sin bror till sin sista vila i Caras Idhrenin, och nu var hon här, mitt framför dem.

    Hon var snabbt framme och omfamnade den andra kvinnan i en hård kram innan hon backade något steg igen för att betrakta henne. De hade aldrig varit så väldigt nära, men medan den unga prinsessans far fortfarande levde så hade de ofta lekt tillsammans under hennes frekventa besök i Kaldrland.

     

    För stunden hade hon glömt att Yazfein inte bar någon förklädnad, men han verkade hålla sig tillräckligt i skuggorna för att inte avslöja sig själv, något hon konstaterade när hon kastade en snabb blick bakåt för att försäkra sig om att han fortfarande var kvar. Hennes steg bakåt hade placerat henne bara något steg framför honom och nu undrade hon för sig själv om hon borde presentera honom, men hur hon skulle börja göra det utan att avslöja honom visste hon inte.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Yazfein hade stelnat till då Maeve skyndat fram och omfamnat kvinnan framför dem, senast han hade mött Sera hade han undkommit med en hårsmån men ändå mottagit en del slag och sår under det mötet. I de ögonblick som Maeve inte såg mot honom så var han spänd som en fjäder. Men när hon släppt taget om Sera så slappnade han av lite i sin hållning. Han tog ett halv steg bakåt och bugade djupt innan hans röst mjuknade och blev lite ursäktande.
    “Ers höghet Sera Tenir, jag ber om ursäkt för mina något bryska ord. Jag visste inte ni befann er här. Det är en ära att göra er bekanskap.” Han var inte säker på hur det skulle gå att spela på att han inte träffat henne förut men det var värt ett försök. Dels för att så förvirring från hennes sida och se vad mer hon skulle göra.

    Det verkade som att Sera och Maeve kände varandra sedan tidigare samt varit väldigt nära varandra. Allt berodde nu på hur Sera skulle agera vidare. Yazfein höll sitt huvud lätt sänkt men blicken vilade på Sera medan han kallt betraktade henne. Händerna vilade bakom hans rygg mjukt men ändå redo för magi om hon bestämde sig för att göra ett utfall mot honom. Han trodde inte det men det var inte lätt att veta vad den lite nyckfulla Sera skulle göra. Så det var bäst att vara beredd på allt där han stod med Maeve mellan sig och Sera.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    För ett ögonblick var allt mörkt glömt och hon omfamnade Maeve tillbaka hårt. Eller snarare så hårt hon kunde… Hon kunde inte helt matcha kaldrländarens styrka. Ett glatt skratt undslapp hennes läppar och hon rättade till sin kappa och klänning efter omfamningen med en skakning på huvudet.

    ”Caras Idhrenin är inte allt för långt härifrån. Men mor tvingade mig på en kväll med Karms kronprins och adeln.” sa hon med en spelad uppgiven suck och även om kronprinsessan försökte att låta som om det inte var någonting fanns det en glimt bakom hennes ögon när hon tänkte tillbaka på kvällen. Fast… Det var inte rätt tid nu, att tänka på sådant.

    ”Hur mår du?” frågade Sera sedan.Hon lät sin blick dras mot Maeve för att påminnas om det korta men lyckliga barndomen i Frostheim med henne. När Maeve hade varit fast besluten att göra henne till en äkta kaldrländskkrigare, vilket snarare slutade i att Sera fick mer sår och klagomål från sin mor.

    Ett stelt leende fanns på hennes läppar när mörkeralven talade till henne. Nästan överdrivet trevlig och det hela gjorde henne illamående. Dessutom var hon tvungen att vara lika trevlig tillbaka… Speciellt då Maeve var i sällskapet.

    ”Åh… Vi har möts ett par gånger. Men jag uppfattade aldrig ditt namn?” sa hon med en blick som vittnade om att två kunde spela det spelet.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Stelheten som funnits hos hennes vän verkade ha försvunnit för ett tag, men hon kunde inte undgå att notera den något spända stämning som låg i luften. Hon kunde riktigt känna Yazfeins blickar i ryggen när hon talade med den Iselemska prinsessan och även om hon inte förstod riktigt varför så gjorde det henne något obekväm.

    ”Jag mår bra. Jag har blivit väl omhändertagen här i Karm”, sade hon med ett litet leende och kastade en hastig blick mot Yazfein. Något var fel, hon kunde känna det, men ändå förstod hon inte varför, förens det att Sera sade att hon träffat Yazfein förut.

     

    Hon trodde förstås inte att det hade varit i hans rätta skepnad, men en ond föraning hade börjat krypa upp längs hennes ryggrad och hon tog omedvetet ett kort steg bakåt, mot Yazfein, hennes leende plötsligt mycket stelare.

    ”Ni känner varandra?” Hon försökte få det att låta som en oskyldig fråga, men det fanns en viss stelhet i hennes ord, ett avvaktande som inte var helt likt henne, särskilt inte när hon talade med vänner.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Yazfein hade lovat Maeve så få hemligheter som möjligt och det var något han tog i beaktning nu när han gick fram till Maeve, lade ömt en arm om hennes midja. Han såg på Maeve med en kärleksfull blick och nickade som svar på Maeve’s fråga.
    “Jag skulle inte säga känner men vi har mötts ett par gånger under inte allt för bra omständigheter.” När han pratade så var hans blick hela tiden riktad mot Maeve och även om det var mörkt runt dem så gick det rätt bra att nu se hans sanna utseende. Hans blick riktades mot Sera efter att han böjt sig ner och kysst Maeve mjukt, försiktigt medan hans arm gled från hennes axlar. Med en yvig gest bugade han djupt för Sera blicken riktad mot marken.  Långsamt rätade han på sig, händerna synliga i ett försök att inte verka hotfull, vilket ofta var svårt med hans utseende och hans folks rykte.

    “Er höghet Tenir, låt mig då riktigt få presentera mig. Namnet är Yazfein, rådgivare åt Leony Thaldwin. I vilkens tjänst jag är och har där träffat den för mig underbaraste av kvinnor.” Han ler mjukt, lite retfullt av vana men försöker att inte verka arrogant även om det kan tolkas så. Hans ögon glittrar lila i det lilla ljus som faller över dem. Händerna knäppta framför sig där han står, lugnt betraktandes Sera och inväntar hennes nästa drag.

    Allt i livet var som ett enda stort spel schack, drag inväntades, planerades och utfördes men när nått oväntat dök upp gällde det att anpassa sig snabbt för att vända saker till sin fördel. Kanske kunde Sera’s vänskap till Maeve vara nått som han kunde använda här och i framtiden. Allt berodde nu på vad nästa drag blev från de två som nu var hans “motspelare” så att säga.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ömheten som fanns mellan de två… Sättet han talade med en mjukstämma. Nästan som hypnos. Eller… Det var väl ett av ämnena hon inte hade studerat i Caras Idhrenin… Snarare som hon trodde att det lät. Kyssen fick henne nästan att få kvävningar, djup nog för att suga ut hennes själ var den ju! Fast hon höll sitt stela leende och det verkade finnas något orolig i blicken då hon såg mot Maeve. Något kunde inte vara helt rätt där uppe i hennes skalle. Var det för många slag mot huvudet till sist?

    När väl Yazefin presenterade sig själv. Var det nästan ännu mer ilska som fanns där i hennes huvud. Vad? En rådgivare som aktivt försökt mörda henne, inte ens en gång, utan två. Försökte Karm göra sig av med henne och hennes mor? Trots allt fanns det ett avtal mellan länderna än så länge…

    ”Tänker du förgifta mig ännu en gång, Yazefin? Eller kan vi ha ett trevligt samtal, för en gångs skull?” frågade Sera, rak på sak. Varför skulle de dansa kring ämnet? Samtidigt gav hon honom en vass blick och lade namnet på minnet. Namn var mäktiga saker att ha att göra med. Hennes hållning och sätt att röra sig var spänt, men hon visade de båda att hon inte var något hot. Inte ännu åtminstone. Hon tog ett steg närmare Maeve och såg oroligt på henne.

    ”Har denne man, skadat dig på något vis? Eller…  mår du bra?” frågade hon försiktigt på kaldrländska, uppenbarligen snarare av oro för sin vän än att vara oartig mot mörkeralven.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Hon vart kanske minst lika förvånad som Sera av den uppenbara ömheten, för att inte tala om kyssen. Att Yazfein sen faktiskt klev fram i ljuset och presenterade sig, med sitt rätta namn och sin rätta titel, gjorde henne nästan nervös. Vad tänkte han med!? Det kunde vara en dödsdom för de båda om Sera skulle få för sig att berätta för någon annan… Men å andra sidan, vem skulle tro på henne? Det var en alldeles för absurd anklagelse för att någon skulle tro att den faktiskt var sann…

     

    Hennes ögon smalnade en aning när hon vände tillbaka blicken mot Sera. Det fanns ilska där, hat till och med, och hennes ord dröp av illa dolt förakt. Hon kunde inte hjälpa att hon plötsligt kände sig irriterad på sin barndomsvän, som om hon anklagat henne för något, som om hennes hårda ord mot Yazfein på något vis berörde henne själv.

    ”Förgifta…” Hon upprepade ordet i en utandning, inte helt säker på hur hon skulle tolka det, men hon var säker på att Yazfein hade haft en anledning att göra något sådant, alldeles säkert. Hon kastade en hastig blick upp mot mannen som stod tätt intill henne. Han verkade mer samlad än vad hon kände sig, trots vad han precis avslöjat för Sera.

     

    ”Skadat mig?” Hon skrattade till, som om blotta tanken var absurd, även om det en gång faktiskt hade kunnat vara en realitet. ”Ser det ut som det?” Tillade hon med ett litet, snett flin, liksom Sera på kaldrländska.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    “Förgifta… Ni var aldrig i någon fara där och då.  Då var det en varning som inte slutade som det var tänkt. Er magi kände av mig under första mötet vi hade som inte slutade bra det heller för mig. Ni var då ett uppenbart hot mot mig och min position som Leony’s rådgivare. Det var en förhastad slutsats från min sida.” Han nämnde inte att han genom sina år som rådgivare lärt sig kaldrländska och förstod båda kvinnorna väldigt väl där han stod med dem. Ja han hade gjort ett ganska dumt val när han valde att agera som han gjort mot Sera men hon hade varit ett stort hot honom just då och bästa sättet att göra sig av med dem var att döda de som utgjorde hot. Men då inget mer hänt av deras möten så hade han börjat fundera på om hon verkligen var ett hot mot honom.

    Yazfein hoppades att han kanske kunde komma överens med Sera lite nu men förhoppningarna var inte stora för det. Han hade inget emot hennes familj eller den allians de hade med andra. De var inget hot mot hans planer, snarare tvärtom egentligen men skulle hon kunna samarbeta med honom ändå? Kanske kunde de komma överens med Maeve som gemensam vän men vänner skulle de nog inte bli. De var för olika och han hade agerat för aggressivt tidigare för att det skulle gå trodde han. Han såg lite ursäktande mot Maeve som för att be om ursäkt för det han gjort mot Sera då han inte visste denne var nära vän med Maeve.

    Han tog lugnt ett steg bakåt som för att ge de båda lite mer utrymme då de pratade på kaldrländska, om han sa något om att han aldrig skulle skada Maeve så skulle det ju avslöjas att han förstod. Men nej han hade inte skadat henne mer än den gång han renat hennes blod från gift. Fast det var egentligen inte att skada henne mer än det hade tillfogat henne smärta och tagit död på giftet.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    ”Du har inte fått för många slag i huvudet?” frågade hon på kaldrländska, lite tystare och sneglade avvaktande mot Yazefin. För hon kunde inte riktigt tro Maeve, även om hon hade det där vanliga flinet på sina läppar. Granskade henne från topp till tå. Tvungen att medge att hon såg hel ut, åtminstone fysiskt. Psykiskt var väl en annan fråga. Motvilligt gav hon till en suck och tog ett steg tillbaka för att möta Yazefins blick med en iskall blick, som skulle få de flesta att skälva till.

    Sättet han påpekade att hon aldrig varit i fara fick henne att rasa till ännu mer och hon knöt sin näve för att försöka hålla sin ilska för sig själv och kontrollerad. Ett stelt leende fanns på hennes läppar.

    Aldrig i fara? Sättet han skadade mig och omgivningen… och sedan låtsas du som om det inte skulle vara det. Allt på grund av en löjlig händelse att jag lyckades känna din mörkakraft tänkte hon bittert och skakade på huvudet. Hon sträckte fram ett högt finger åt Yazefin och valde att inte vika med blicken.

    ”Det vettigaste hade varit att lämna mig där och då! Det kan väl vem som helst förstå. Och jag trodde att någon med så många år skulle vara vis. Dessutom, som om inte ett slagsmål ska vara nog. Tar du och förföljer mig till Caras Idhrenin och förgiftar mig, mina vänner och Rheon. Ett helt värdshus! Och ändå försöker du mildra omständigheterna för Maeve här.” utbrister hon och gjorde en gest mot hennes barndomsvän innan hon fortsatte.

    ”Det är inte som om jag skulle vara dum nog att göra dig illa här. Speciellt inte om du inte är ett hot för Maeve, speciellt inte om du gör henne lycklig” Det sista var svårt att säga, för hon trodde inte helt på det själv. Även om det inte syntes utåt, mer än oron för hennes vän och sin egna säkerhet.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Seras ord fick hennes flin att dö ut och hon snörpte ogillande på munnen, dels för kommentaren om det där med slag mot huvudet, men också för det hon anklagade Yazfein för, det som uppenbarligen var sant, från hans egna läppar. Hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera denna nya information, eller hur hon skulle agera nu när det var ute i det fria. Omedvetet höjde hon sin hand för att krama om smycket som Yazfein givit henne, det som vibrerade av hans magi, det som hängt kring hennes hals ända sedan dagen han givit henne det. Han hade varit ärlig då och han var ärlig nu, han hade inte ljugit för henne, för även om han inte berättat om just denna specifika, olyckliga händelse, så hade han mer än en gång erkänt sig skyldig till mindre goda handlingar… och kunde hon klandra honom? Hade inte hon gjort samma sak om hon varit i hans sits? Om någon kommit så nära, hotat att avslöja allt det som hon byggt upp, som hon kämpat för. Visst, hon skulle antagligen inte ha använt gift, snarare något vassare, men det var i grund och botten samma sak…

     

    Hon släppte taget om smycket och kastade en hastig blick åt Yazfeins håll. Hon skulle vilja veta mer, men kanske inte just nu, inte här. Så såg hon tillbaka på Sera igen, och hennes blå ögon var hårda, lika kalla som snön som sakta hade börjat falla över dem där de nu stod.

    ”Du var ett hot, kära Sera, och hot måste elimineras, som när vi jagar lindormar som kommit lite väl för nära… Var glad att det inte var mer… Permanent”, sade hon på kaldrländska, hennes ord hårda och korta.

    ”Jag önskar inte vara din fiende, men jag inte kommer stå åt sidan om du skulle försöka med någonting”, tillade hon med en suck, denna gång på det allmänna språket.

  • Rollspelare
    Member since: 29/10/2018

    Yazfein har inte vikt undan med blicken från Sera, men trots hennes hårda ord och något aggressiva ton så fanns det ingen ilska i hans blick nu.  Men det fanns beslutsamhet innan han flyttade blicken till Maeve och då hade han en lite ursäktande glimt i ögonen. Sedan såg han mot Sera igen och nickade innan han tog ett djupt andetag.

    “Det jag har gjort har jag gjort det går inte att ändra men vad säger du om att kanske inte bli vänner men försöka hålla sams?” Hans röst var lugn, stadig och saklig medan han tilltalade Sera, han hade inget emot att hon var där så länge hon inte försökte förstöra hans täckmantel som rådgivare. För skulle hon försöka sätta stopp för honom så var hon igen ett hot och fiende mot honom. Han hade inte tänkt på Sera på länge då han haft annat att göra och bry sig om, blicken gled till Maeve och han log varmt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ilskan hos Sera var uppenbar, för något inom henne kunde inte helt acceptera sättet som de talade om det. Som om det vore hennes fel! Hon hade inte ens tänkt göra något åt det, om inte den där jävla mörkeralven hade attackerat henne. Dessutom två gånger! Åtminstone hade hon ett namn nu och ett minne att visa någon. Fast vem skulle tro henne? Hon skulle precis öppna munnen och svara men hann inte säga något innan hon såg hur något kom flygande mot dem och utan att vänta en sekund längre höll hon upp handen för att stanna objektet.

    Med ett KLING föll föremålet till marken. Sera tog ett par steg förbi Yazefin och Maeve för att se att det hade varit en flaska med någon vätska i. Hon tog upp den och drog in den stickande doften av bränsle. Hon rynkade på ögonbrynen sedan såg hon hur det glimmande till på ett flertals ställen runt omkring dem. Någon slags magi verkade vara inblandad då flaskan återigen tog till eld. Sera gav till ett smärtsamt skrik medan hon släppte den hastigt.

    Skeptisk tog hon ett par steg mot sin gamla barndomsvän och mörkeralven. Tänk om det var dem som hade lurat henne? Det kunde knappast vara en flaska som var… Hon hann inte ens tänka klart tanken innan ännu ett par brinnande flaskor kastades mot dem som förmodligen skulle explodera. Utan att tänka satte Sera upp sin arm över sitt huvud, vilket skapade ett slags skydd kring de tre. Åtminstone på ena sidan. Tid nog att tänka lite…

    ”Vad i Hels namn är det här!” utbrast hon, ilsket och fick stannat en av flaskorna för att skjuta tillbaka där den kom ifrån. Rök kom ifrån huset och några män som skrek hördes. Sera kunde förstås inte karms fula språk, så vad det sa kunde hon inte urskilja.

  • Rollspelare
    Member since: 31/07/2018

    Det var uppenbart att Yazfein såg potentialen i att ha Sera som allierad nu när han visste att det fanns ett band mellan de båda unga kvinnorna, men om Maeve tyckte illa om den tanken så visade hon det inte, i alla fall inte just då. Istället kunde hon bara hoppas att Sera skulle hålla käften om hela saken och kanske lämna dem ifred, men hon hade en gnagande känsla av att så inte riktigt skulle bli fallet.

    Den känslan varade hur som helst inte särskilt länge, ty den något spända stunden avbröts helt tvärt av det flygande föremål som plötsligt landat vid deras fötter. Det verkade vara en flaska, en flaska som fattade eld och svedde handen med vilken Sera valt att plocka upp den.

    Maeve hann möta sin barndomsväns blick för en kort sekund innan fler flaskor kom farandes mot dem och exploderade mot den hårda kullerstenen på vilken de stod. Instinktivt så drog hon sig ett steg närmare Yazfein och knuffade till honom med kroppen för att hindra lågorna från att nå honom. Istället bet en av de magiska lågorna tag i hennes päls och den feta ullen sattes genast i brand. Det knastrade och luktade bränt, allt medan hon famlade med knäppet som höll ihop plagget kring hennes hals. Hon fick av det innan det hann bränna henne allt för illa, men hennes ena hand var ilsket röd och hon skakade på den liksom för att kyla ned den, allt medan hon stampade på pälsen som nu låg vid hennes fötter och brann.

    ”En fälla..!” Flämtade hon ilsket, osäker på vem fällan egentligen var menad för, ty hon var tämligen säker på att de alla hade mer än bara en fiende emellan sig.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 45 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.