Kvinnan som steg in genom dörren stack ut på ett helt annat vis än trollet – men stack ut, det gjorde hon, från topp till tå. På hennes hjässa vilade en mörkbrun hatt med stort brätte, och två lila fjädrar som stack upp från den. Under den så välde svart hår ned längst hennes rygg, vågigt trots den lösa knuten i hennes nacke. Hennes ansikte kunde nog bara beskrivas som skarpt, med vass haka och näsa, höga kindben, och bruna, nästan svarta ögon som kisade fram under smala ögonbryn. Hennes läppar var tillbakadragna i något som kunde vara en grimars lika mycket som ett leende, och vita tänder syntes därunder.

Hon bar en grå, enkel tunika, överklädd med läserrustning som löpte längstmed hennes armar, som matchade lädret över hennes lår. Händernas rygg och likaså fingrarnas täcktes av stålhandskar. Hosorna var likaså enkelt svarta, och stack ned i ett par bruna kängor som tycktes väl invandrade. Bältet kring hennes midja hölls ihop av ett kopparspänne, och i det hängde en mugg, en dolk, och tre noga stängda knyten. Förutom en nätt silverring i hennes vänstra öra så bar hon inga smycken, men även om hon gjort det, så var objektet på hennes rygg mer iögonfallande.

Där hängde ett enormt tvåhandssvärd, nästan lika lång som henne själv, och hon var en lång kvinna. För stunden vilade det i en mörk slida, men bara handtaget gjorde det klart att det var ett svärd i högsta kvalitée. Det var inlindat i fint läder, och parerstången var i formen av en orm som slingrade sig från en sida till den andra, och skapade en parreringsögla på stångens sida. Även pommeln var i stil av en stålgrå orm, med öppen käft och mörka ögon.

I kombination med kvinnans säkra rörelser, snärta muskler och aningen exotiska utseende så rörde det sig ingen tvekan om saken. Hon var minst en soldat, möjligtvis en legoknekt, eller en vakt till någon av stadens många rika handelsmän. En del lutade sig från henne då hon steg upp mot bardisken, medan andra iaktog henne nyfiket. Hon tycktes inte höra hemma här, riktigt.

“Vin.” Sade hon då hon nådde baren. Hennes röst var aningen hes och mörk. Efter ett andetag så tillade hon; “Något fruktigt. Från Iselem, om ni har.” Alla hade preferenser!

Slut? Otur. Kanske var det lika bra för henne att dra vidare då… Sedan ropade någon bakom henne, och hon hörde flinet. För ett ögonblick så frös hon till, innan hon långsamt knöt sin ena hand, sedan lät den falla öppen igen. Hon tog ett andetag innan hon vände sig om och såg mot mannen som talat, sedan mot trollet, och sen mot mannen igen. Hon var just på väg att ge svar på tal, när trollet utbrast att det kunde tänka sig dela ett glas. Knappt märkbart så höjdes ett ögonbryn, och hon sneglade åt sidan.

“… Hrrm. Det verkar som att det i alla fall finns någon här med lite hyfs.” Sade hon med en fnysning. Sedan lät hon sin blick vandra tillbaka mot mannen. “Jag delar gärna ett glas med er, Mäster troll, fast först behöver jag en bägare.” Hon hade tydligt inte tänkt den som hängde i hennes bälte, ty hon gick fram till mannens bord, sträckte ned en hand, och tog hans. Såg på vätskan i det, och hälde över det i en av hans kompanjoners bägare.

“Och det verkar som att detta är tomt. Utmärkt.” Blicken hon gav den man som käftat mot henne hade dödat, om blickar kunde döda, och den tycktes nästan utmana honom till att resa sig upp. Om han vågade.

Kanske var även hon besviken över att mannen inte rest sig upp. Det hade varit skönt att ge utlopp för de aggressioner som tändes på i henne över mannens tidigare utbristande… men nå väl. Hon hade nog med självbehärskning för att inte tvinga fram en konflikt då hon redan vunnit, en seger som underströks av de flin som nu riktades mot mannen, snarare än henne och trollet. Då han inte kunde backa upp vad han sagt så var det nu han som gjort sig till åtlöje.

Istället styrde hon kosan till sin stol, som trollet så fint borstat av, och satte sig tillrätta. Då han erbjöd henne ett rent glas så granskade hon mannen bägare och satte den sedan upp och ned och sköt den ifrån sig, varvid hon tog det trollet erbjöd istället.

“Så rätt så. Vinet förtjänar det, om inte annat.” Och med det så tog hon en munfull. Istället för att svälja med detsamma så lät hon vätskan rinna genom hennes mun, från en kind till den andra, långsamt, medan hon avnjöt smaken med halvt slutna ögon. Efter några andetag svalde hon och suckade nöjt med en nick.

“Tack för erbjudandet.” Sade hon tillslut, och tillsade sedan; “Och sällskapet.”

“Hrrm. Kanske får besöka er troll någon gång.” Sade hon, även om hennes koncentration inte helt var på trollet – nej, hennes blick hade vandrat tillbaka till mannen. Det tycktes som att han hade svårt att hålla tyst. I ett ögonblick övervägde hon att stega tillbaka dit… men hon hade nyss satt sig tillrätta, och vinet var välsmakande. Dessutom skulle det se löjligt om hon vandrade fram och tillbaka och hotade honom. Det skulle få henne att tyckas obeslutsam.

Nej, det var dags för handling.

Hon tog en bindre klunk av sitt vin, innan hon sträckte sig och tog upp mannen gamla bägare. Inspekterade den förstrött. Mässing, eller koppar. Bra. Med en förströdd blick såg hon upp på mannen, vägde bägaren… och ögonblicket efteråt så flög den genom luften, och slog med ett högt KLANG i huvudet på honom. Hon satte en hand för sin mun med illa skådespelad förvåning.

“Jag tappade den.” Konstaterade hon högt – på ett vis som underströk att hon inte tänkt be om ursäkt. Sedan vände hon sig åter till trollet, samtidigt som hon tog av sig sin hatt och satte den på bordet bredvid sig. “Det här vinet är slösat på dem.”

Aife, så som kvinnan hette, väntade inte på att fler objekt skulle kastas. Hon föll till golvet, bägare i ena handen och hatten i andra. Ögonblicket efter så sparkade hon till bordet så att det föll på sidan och skapade en sköld mot de flygande projektilerna. Ett brett flin infann sig på hennes läppar då hon slängde en blick på trollet.

“Hrrm. Jag tycks ha startat ett slagsmål.” Hennes röst föreslog att det möjligtvis varit hennes intentioner från första början – eller i alla fall mannens kommentar. I hennes erfarenhet var det alltid bäst att ge utlopp för sina aggressioner på en gång, så kunde man dela på en drink efteråt.

Ljudet på andra sidan bordet föreslog att slagsmålet redan börjat. Någon hade förmodligen kastat något mot henne och råkat träffa någon annan, som sedan slagit tillbaka, men slagit fel person… och så föll det utför därefter. Hon hade varit med på tillräckligt många för att veta hur det gick… hade börjat fler än ett fåtal, i all ärlighet. Nåväl!

Hon tog på sig hatten, blinkade med ett öga mot trollet, varefter hon tog en stor klunk ur bägaren och satte sedan ned den. Avnjöt smaken och nickade, innan hon reste sig och svepte med sig stolen i samma rörelse. Ögonblicket efter hade hon drämt sönder den över en man som hade stått redo att  göra detsamma mot henne. Ett hest skratt undanslapp henne, plötsligt fylld av liv.

Och Aife var en av de som var väldigt fokuserade på striden. Skrattandes då hon armbågade en man i sidan och fick honom att dubbla över, och lika skrattandes då hon själv fick en rätt så ordentligt smäll över ansiktet. Det skulle lämna en märke, säkerligen, men kul var det! Det påminde henne om andra strider, andra platser, där hon visste var hon hörde hemma. Hon och de med henne, mot de som var mot henne. Nog var att det här var en situation som var mer alla mot alla, men hon kände sig mer tillrätta här än vad hon gjort sen hon kom in.

Än sen att det brann? Eld hörde hemma på slagfältet, det var oundvikligt. Säkerligen hade någon bågskytt avfyrat en brinnande pil, och den hade fastnat i någons mantel, och… – fast… det här var inte ett slagfällt. Hon stannade upp ett ögonblick, vilket hon fick betala för då en flaska krossades över hennes rygg och fick henne att ta ett par stapplande steg fram. Nej, det här var verkligen inte ett slagfällt, och eld hörde definitivt inte hemma här!

“ELD!” Röt hon, med en röst som krävde att göra sig hörde. Alla stannade till ett ögonblick och såg på henne med stora ögon. “Bah, ut med er, mähän, som ni inte ska hjälpa!” Ropade hon samtidigt som hon snappade upp en rock från en stol. Därefter utbrast panik då människor försökte fly värdshuset. Aife, å andra sidan, stegade mot elden, rock i högsta hugg då hon gjorde sitt bästa för att slå ut den innan den förtärde hela huset.

Som vanligt så tvekade inte Aife. Hon tog tag i de dukar som trollet räckte henne, och använde dem aggressivt för att slå ut och kväva elden, till hörnet på värdshuset såg ut mer som ett ovanligt skappigt bordell än en vinkällare. Men tillslut så var elden död och kvävd, med bara en liten del av rummet förstört. I all sanning så hade nog mer gått sönder i slagsmålet än i den lilla branden. Hon nickade nöjt och slog till dukarna några extra gånger för att vara säker.

“Så.” Konstaterade hon, och såg sig sedan omkring. “Vi borde gå ut bakvägen, eller så kommer de att beskylla oss för det här.” Kanske var det hennes fel, och hon tänkte inte säga emot… men hon tänkte inte heller betala för det, om hon kunde undvika det. Med bestämda kliv så steg hon in bakom disken för att söka sig mot bakdörren.