- This topic has 14 replies, 2 voices, and was last updated 6 år, 1 månad sedan by Hanlinn.
-
En inbjudande rökplym ur den smala skorstenen från vinkällaren lovade att det fanns mer än dryck och mat, utan även värme. Värmen hade varit som en lockande dam efter några glas vin, allt för frestande för de flesta. Vem ville inte fly från höstens kalla vindar? Den som ven så att varje gång den öppnades var det alltid någon som huttrade till och ropade åt den nykomna att dra igen dörren.
Mitt bland herrarna som var lite finare i kanterna satt en varelse som inte helt tycktes passa in i miljön med de ståtliga herrarna. Det silvergråa håret stod åt alla håll, tovigt och verkade nästan gå ihop med de stora ögonbrynen. Två trollöron stack ut från röran, klädda med mängder av guldörhängen. I mungipan hade han en mörk pipa som gav ifrån sig en rök som doftade av gammal skog. De slitna gräsgröna ögonen betraktade människorna framför sig, deras etikett förundrade honom något. Sörpla inte, inga armbågar på bordet, lossa inte på bältet… Hur skulle man annars få plats med mer mat och dryck?
Vinkällaren i sig, var inte i någon källare. Typiskt människor, alltid krångla till det… Utan den var på markplan, borden var inte lika många som på ett vanligt värdshus och männen tycktes till och med ha så pass god etikett att de inte ens snöt sig i bordsduken. Framför trollet, vid namn Gormkäft, fanns en flaska av ett importerat vin och en träskål med soppa och en torr brödbit som säkert skulle kunna få någon att svimma. Hans ena hand snurrade ett guldmynt medan han betraktade en av värdarna som försökte balansera trätallrikarna förbi en lite för berusad man vars händer for fram och tillbaka. Sådant styr, de hade inte ens en svans att hålla på och trots det lyckades de med en sådan röra.
”Fascinerande… Är det inte säg?” frågade han med en röst hes av åldern. Det var nästan som om han talade för sig själv, ja för kring hans bord fanns det inget och den lilla skogsmusen på hans skuldra tycktes få lägga märke till då den gömde sig i det mörka ylletyget som han hade kring sin hals. Han skrockade till lite grann och såg lite fundersamt på gnistorna som flög från eldstaden då en man välte ett bord så tallrikarna flög in i eldstaden som fick den att blossa upp ännu mer.
-
Kvinnan som steg in genom dörren stack ut på ett helt annat vis än trollet – men stack ut, det gjorde hon, från topp till tå. På hennes hjässa vilade en mörkbrun hatt med stort brätte, och två lila fjädrar som stack upp från den. Under den så välde svart hår ned längst hennes rygg, vågigt trots den lösa knuten i hennes nacke. Hennes ansikte kunde nog bara beskrivas som skarpt, med vass haka och näsa, höga kindben, och bruna, nästan svarta ögon som kisade fram under smala ögonbryn. Hennes läppar var tillbakadragna i något som kunde vara en grimars lika mycket som ett leende, och vita tänder syntes därunder.
Hon bar en grå, enkel tunika, överklädd med läserrustning som löpte längstmed hennes armar, som matchade lädret över hennes lår. Händernas rygg och likaså fingrarnas täcktes av stålhandskar. Hosorna var likaså enkelt svarta, och stack ned i ett par bruna kängor som tycktes väl invandrade. Bältet kring hennes midja hölls ihop av ett kopparspänne, och i det hängde en mugg, en dolk, och tre noga stängda knyten. Förutom en nätt silverring i hennes vänstra öra så bar hon inga smycken, men även om hon gjort det, så var objektet på hennes rygg mer iögonfallande.
Där hängde ett enormt tvåhandssvärd, nästan lika lång som henne själv, och hon var en lång kvinna. För stunden vilade det i en mörk slida, men bara handtaget gjorde det klart att det var ett svärd i högsta kvalitée. Det var inlindat i fint läder, och parerstången var i formen av en orm som slingrade sig från en sida till den andra, och skapade en parreringsögla på stångens sida. Även pommeln var i stil av en stålgrå orm, med öppen käft och mörka ögon.
I kombination med kvinnans säkra rörelser, snärta muskler och aningen exotiska utseende så rörde det sig ingen tvekan om saken. Hon var minst en soldat, möjligtvis en legoknekt, eller en vakt till någon av stadens många rika handelsmän. En del lutade sig från henne då hon steg upp mot bardisken, medan andra iaktog henne nyfiket. Hon tycktes inte höra hemma här, riktigt.
“Vin.” Sade hon då hon nådde baren. Hennes röst var aningen hes och mörk. Efter ett andetag så tillade hon; “Något fruktigt. Från Iselem, om ni har.” Alla hade preferenser!
-
Värden, lite bekymrad, tog upp ett av glasen för att putsa det för att dölja sin nervositet för kvinnan framför sig. Verkade väldigt fokuserad på att få det så skinande som möjligt plötsligt.
”Jag är ledsen, min dam. Jag sålde nyss min sista flaska… Men” sa han, rösten verkade gå i olika tonlägen och visade mannens unga ålder. Innan han hann säga något mer utbrast en annan man, med ryggen mot den nyanlända kvinnan. ”Hon kan alltid dela den sista flaskan med trollet där!”. Även om man inte såg det, fanns det något i tonen som avslöjade att mannen flinade, nästan lite hånfullt.
Kvinnan fascinerade det äldre trollet och han drog några djupa bloss medan han betraktade scenen och hur de behandlade henne. Det hela gav honom nästan en besk smak i munnen, vilket gjorde att han grimaserade. Lite fundersamt greppade han tag i vinflaskan och höll den mot det brinnande ljuset för att skåda hur mycket som fanns kvar. Det var precis under etiketten, nog var det tillräckligt. Dessutom hade kvinnan bra smak, tydde det som.
Han hötte lite med flaskan och försökte sig på det bredaste leende han kunnat – även om det inte var så vackert och såg snarare lurigt ut.
”Din smak verkar vara bra, jag kan tänka mig att dela ett glas eller två!” sa han, rösten var lite hes men ändå tyckes den kunna fylla rummet högt nog när de flesta sneglade lite ogillande om gormandet från trollet. Fast… Han bröt inte mot någon av deras etikett, det var ju trots allt inte mer mat han ropade efter och inte heller hälsade han på någon som uträttade sina behov.
Med ett litet klirr, satte trollet ner flaskan igen för att smutta på sitt egna vinglas. Det fyllde munnen som en explosion av smaker. Säga vad man vill om människor, men sannerligen visste iselemer hur man gjorde vin. Fast, sedan var det trots allt ett av de många viner som var godkänt av konungahuset.
-
Slut? Otur. Kanske var det lika bra för henne att dra vidare då… Sedan ropade någon bakom henne, och hon hörde flinet. För ett ögonblick så frös hon till, innan hon långsamt knöt sin ena hand, sedan lät den falla öppen igen. Hon tog ett andetag innan hon vände sig om och såg mot mannen som talat, sedan mot trollet, och sen mot mannen igen. Hon var just på väg att ge svar på tal, när trollet utbrast att det kunde tänka sig dela ett glas. Knappt märkbart så höjdes ett ögonbryn, och hon sneglade åt sidan.
“… Hrrm. Det verkar som att det i alla fall finns någon här med lite hyfs.” Sade hon med en fnysning. Sedan lät hon sin blick vandra tillbaka mot mannen. “Jag delar gärna ett glas med er, Mäster troll, fast först behöver jag en bägare.” Hon hade tydligt inte tänkt den som hängde i hennes bälte, ty hon gick fram till mannens bord, sträckte ned en hand, och tog hans. Såg på vätskan i det, och hälde över det i en av hans kompanjoners bägare.
“Och det verkar som att detta är tomt. Utmärkt.” Blicken hon gav den man som käftat mot henne hade dödat, om blickar kunde döda, och den tycktes nästan utmana honom till att resa sig upp. Om han vågade.
-
Kvinnan hade en vass tunga. Som en kniv som skar igenom varmt smör, eller hud för den delen. Tystnaden som uppstod, bröts bara av de få gnistorna och det hesa skrockande från trollet som hade ställt sig upp och borstat av stolen mitt emot honom med sin hårkalufs på svansen. Så som etiketten var där han varifrån, för att sedan dra ut den åt kvinnan.
Nästan lite till hans besvikelse, vågade inte mannen att resa sig upp. Trollet skakade lätt på huvudet och gick fram mot disken och sträckte sig mot det putsade glaset som värden hade putsat länge nog. Sedan satte han sig bekvämt på träbänken för att fortsätta vaka över scenen framför sig. När väl kvinnan kom med glaset såg han lite fundersamt på det medan han greppade tag i vinflaskan igen. Han såg nästan lite orolig ut.
”Du får ursäkta mig unga dam, är inte glaset lite för smutsigt för dig? Trots allt vem vet vad som kommer med en sådan ful käft?” frågade han och hällde upp i det rena vinglaset för att sedan putta fram det till henne.
”Nej, jag tillåter helt enkelt inte att sådant fint vin dricks från det smutsiga glaset.” fortsatte han sedan, för att toppa upp sitt egna glas med vin.
-
Kanske var även hon besviken över att mannen inte rest sig upp. Det hade varit skönt att ge utlopp för de aggressioner som tändes på i henne över mannens tidigare utbristande… men nå väl. Hon hade nog med självbehärskning för att inte tvinga fram en konflikt då hon redan vunnit, en seger som underströks av de flin som nu riktades mot mannen, snarare än henne och trollet. Då han inte kunde backa upp vad han sagt så var det nu han som gjort sig till åtlöje.
Istället styrde hon kosan till sin stol, som trollet så fint borstat av, och satte sig tillrätta. Då han erbjöd henne ett rent glas så granskade hon mannen bägare och satte den sedan upp och ned och sköt den ifrån sig, varvid hon tog det trollet erbjöd istället.
“Så rätt så. Vinet förtjänar det, om inte annat.” Och med det så tog hon en munfull. Istället för att svälja med detsamma så lät hon vätskan rinna genom hennes mun, från en kind till den andra, långsamt, medan hon avnjöt smaken med halvt slutna ögon. Efter några andetag svalde hon och suckade nöjt med en nick.
“Tack för erbjudandet.” Sade hon tillslut, och tillsade sedan; “Och sällskapet.”
-
När väl kvinnan satt sig och njutit av vinet verkade det som om mannen fick bort sin tunghäfta och väste irriterat och barskt till sina vänner.
”Som om det fruntimmet känner någon skillnad på vin som vin. Åtminstone känner man inte stanken av de två hit” samtidigt som några av hans bordskamrater instämde liter nervöst men artigt i skratt medan de lite skrämt kastade en blick mot kvinnan.
Trollet nickade åt vad främlingen hade att säga. Sättet som hon smakade av vinet, gjorde honom nöjd. Det fanns en eftertänksamhet, njutning och avslappning. Precis som det skulle vara. Allt hade sin tid. Inte som de flesta dårar där som drack för berusningens skull, eller för att fylla magen med något simpelt druvblask.
”Självfallet, vin och mat är gjort för att delas. Åtminstone hos oss troll.” påpekade han och höjde sitt buskiga ögonbryn då han fortfarande hörde hur mannen försökte försvara sin heder till de omkring honom. Det var minsann kvinnan som betedde sig otrevligt, inte han.
-
“Hrrm. Kanske får besöka er troll någon gång.” Sade hon, även om hennes koncentration inte helt var på trollet – nej, hennes blick hade vandrat tillbaka till mannen. Det tycktes som att han hade svårt att hålla tyst. I ett ögonblick övervägde hon att stega tillbaka dit… men hon hade nyss satt sig tillrätta, och vinet var välsmakande. Dessutom skulle det se löjligt om hon vandrade fram och tillbaka och hotade honom. Det skulle få henne att tyckas obeslutsam.
Nej, det var dags för handling.
Hon tog en bindre klunk av sitt vin, innan hon sträckte sig och tog upp mannen gamla bägare. Inspekterade den förstrött. Mässing, eller koppar. Bra. Med en förströdd blick såg hon upp på mannen, vägde bägaren… och ögonblicket efteråt så flög den genom luften, och slog med ett högt KLANG i huvudet på honom. Hon satte en hand för sin mun med illa skådespelad förvåning.
“Jag tappade den.” Konstaterade hon högt – på ett vis som underströk att hon inte tänkt be om ursäkt. Sedan vände hon sig åter till trollet, samtidigt som hon tog av sig sin hatt och satte den på bordet bredvid sig. “Det här vinet är slösat på dem.”
-
Ljudet av bägaren som slog i mannens huvud gav ännu en gång en krispig tystnad. Så tjock av förväntning från alla människor runt omkring att det nästan var obehagligt. Gormkäft nästan rös till och öppnade sin käft för att bryta den.
”Ljudet visar att det inte fanns mycket där…” sa han men fick inte fortsätta förrän en bägare kom flygande mot bordet. Det var tydligt att målet var kvinnan, men den träffade istället bordskanten. Inte ens några sekunder tog det innan ett svischande ljud hördes då flera metalltallrikar var på väg mot kvinnans huvud.
Till och med en kniv kom farandes i luften och trollet for ner under bordet med ett högt UFF och han hade i sin famn vinflaskan. Trygg mot hans famn. Nästan som ett gråtande barn i sin mors famn. Sedan tog han tag i ett av faten med hans svans för att skicka i väg den över rummet mot mannens bord. Om den träffa – det visste han inte för han såg inte ett dyft i mörkret där under.
-
Aife, så som kvinnan hette, väntade inte på att fler objekt skulle kastas. Hon föll till golvet, bägare i ena handen och hatten i andra. Ögonblicket efter så sparkade hon till bordet så att det föll på sidan och skapade en sköld mot de flygande projektilerna. Ett brett flin infann sig på hennes läppar då hon slängde en blick på trollet.
“Hrrm. Jag tycks ha startat ett slagsmål.” Hennes röst föreslog att det möjligtvis varit hennes intentioner från första början – eller i alla fall mannens kommentar. I hennes erfarenhet var det alltid bäst att ge utlopp för sina aggressioner på en gång, så kunde man dela på en drink efteråt.
Ljudet på andra sidan bordet föreslog att slagsmålet redan börjat. Någon hade förmodligen kastat något mot henne och råkat träffa någon annan, som sedan slagit tillbaka, men slagit fel person… och så föll det utför därefter. Hon hade varit med på tillräckligt många för att veta hur det gick… hade börjat fler än ett fåtal, i all ärlighet. Nåväl!
Hon tog på sig hatten, blinkade med ett öga mot trollet, varefter hon tog en stor klunk ur bägaren och satte sedan ned den. Avnjöt smaken och nickade, innan hon reste sig och svepte med sig stolen i samma rörelse. Ögonblicket efter hade hon drämt sönder den över en man som hade stått redo att göra detsamma mot henne. Ett hest skratt undanslapp henne, plötsligt fylld av liv.
-
Typiskt människor! Våld över allt. Inte ens en kväll utan någon fårskalle som skulle drämma till den andra på något vis. Dessutom hade han inte varit kvick nog att ta sin egna bägare för att svepa den. Alkoholmissbruk, slöseri var det! Han tog ett tag om axelväskan, som var stor nog för trollet själv att passa i den.
Ett djupt andetag för att samla mod nog med att krypa på alla fyra med vinflaskan i ett hårt grepp likt ett svärd i sin hand. Duckade för de föremål som kom flygandes medan han kröp mot bardisken. Väl uppe, stoppade han ner ett par flaskor han hade spanat från bordet i väskan för att sedan ta upp en bägare och kasta iväg den mot männen.
I all röra hade ett par gnistor av elden satt fyr på ett av de närmsta borden och började snabbt sprida sig i all röra. De flesta verkade allt för fokuserade på slagsmålet för att lägga märka till elden.
”Eld!” ropade trollet och pekade febrilt mot eldslågorna, men han fick upprepa det ännu högre för att ens få någon reaktion.
-
Och Aife var en av de som var väldigt fokuserade på striden. Skrattandes då hon armbågade en man i sidan och fick honom att dubbla över, och lika skrattandes då hon själv fick en rätt så ordentligt smäll över ansiktet. Det skulle lämna en märke, säkerligen, men kul var det! Det påminde henne om andra strider, andra platser, där hon visste var hon hörde hemma. Hon och de med henne, mot de som var mot henne. Nog var att det här var en situation som var mer alla mot alla, men hon kände sig mer tillrätta här än vad hon gjort sen hon kom in.
Än sen att det brann? Eld hörde hemma på slagfältet, det var oundvikligt. Säkerligen hade någon bågskytt avfyrat en brinnande pil, och den hade fastnat i någons mantel, och… – fast… det här var inte ett slagfällt. Hon stannade upp ett ögonblick, vilket hon fick betala för då en flaska krossades över hennes rygg och fick henne att ta ett par stapplande steg fram. Nej, det här var verkligen inte ett slagfällt, och eld hörde definitivt inte hemma här!
“ELD!” Röt hon, med en röst som krävde att göra sig hörde. Alla stannade till ett ögonblick och såg på henne med stora ögon. “Bah, ut med er, mähän, som ni inte ska hjälpa!” Ropade hon samtidigt som hon snappade upp en rock från en stol. Därefter utbrast panik då människor försökte fly värdshuset. Aife, å andra sidan, stegade mot elden, rock i högsta hugg då hon gjorde sitt bästa för att slå ut den innan den förtärde hela huset.
-
Lite för liten, det var ord som alltid hade beskrivit trollet. Som trollynglig hade orden gjort honom ilsken nog att försöka klösa ut ögonen på folket som påstod sådant. Fast ju äldre han blev, ju mer förstod han att det kunde vara en fördel med. Enkelt att slinka undan, som om ingen lade märke till honom. Men… Kvinnan verkade inte vara en av de som i panik försökte fly värdshuset. Till och med värdarna, eller de var väl dem som var ute först. Människopack.
Varsamt ställde han ifrån sig den öppnade vinflaskan och sedan sin väska. Han väntade ett tag med händerna uppe för att se att den höll sig där, som om han försökte tygla en hund. När väl den inte rörde sig, tog han ett språng ner från bardisken och ryckte åt sig några bordsdukar på vägen mot kvinnan. Hon var modig nog att försöka stoppa den. Han kastade dukarna mot henne. Han förstod vad hon försökte göra, kväva elden.
”Här!” utbrast han, men han kunde själv inte riktigt göra något utan att förse henne med saker. För ännu en gång var han lite för liten, han nådde ju knappt upp till hennes midja. För all del, ibland slog den vy bättre än ögonkontakt. Men likaså kunde det vara en förbannelse att inte kunna hjälpa till. Hans blick letade febrilt omkring sig, vatten var tyvärr inget att se i denna smutsiga stad. Trots allt var vatten alltid en bristvara för människor i städer.
-
Som vanligt så tvekade inte Aife. Hon tog tag i de dukar som trollet räckte henne, och använde dem aggressivt för att slå ut och kväva elden, till hörnet på värdshuset såg ut mer som ett ovanligt skappigt bordell än en vinkällare. Men tillslut så var elden död och kvävd, med bara en liten del av rummet förstört. I all sanning så hade nog mer gått sönder i slagsmålet än i den lilla branden. Hon nickade nöjt och slog till dukarna några extra gånger för att vara säker.
“Så.” Konstaterade hon, och såg sig sedan omkring. “Vi borde gå ut bakvägen, eller så kommer de att beskylla oss för det här.” Kanske var det hennes fel, och hon tänkte inte säga emot… men hon tänkte inte heller betala för det, om hon kunde undvika det. Med bestämda kliv så steg hon in bakom disken för att söka sig mot bakdörren.
-
Arga personer hade Gormkäft haft nog med och det tog inte ett geni för att förstå vart denna röra skulle resultera i. I sin fart ut från vinkällaren greppade han tag i vinflaskan och väska för att släpa sin väska efter. Även om den verkade lite för tung för trollet verkade det inte sakta ner hans kvicka fötter. Efter han kommit ikapp Aife sträckte han upp vinflaskan så högt han kunde. Vilket inte blev längre än till axeln. Han vickade den lite fram och tillbaka så det skvalpade till.
”Vi fick det bästa med oss, perfekt!” utbrast trollet med ett litet skrockande medan han försökte hålla takten med kvinnan. Fast han fick nästan springa med kvinnans stora steg, som en liten hund. Svansen släpade i marken och skapade ett litet dammoln bakom honom.
”Modigt gjort – ja med elden alltså. Nästan bättre än vad stället förtjänade” påpekade Gormkäft sedan – nästan lite andfådd med takten de höll.
You must be logged in to reply to this topic.