Den gråhårige taleskvinnan Orna Stehmar stod med den ceremoniella staven i hand som användes för att slå i marken då lagar och förslag klubbades, eller för att slå i marken för att hålla ordning då senaten blev för högljudd – vilket inte var direkt ovanligt. De vassa bruna ögonen betraktade den unga prinsessan där hon kom vandrandes, suset i senaten blev allt högljudda medan de undrade varför den lilla flickan var där snarare än konungen. De kunde bra klara sig utan något kungahus ansåg många, medan andra höll hårt vid traditionen att ha en regent som befäste lagarna de beslöt och röstade om. Orna var skarp nog för att inse att något inte var som det brukade, men hon intalade sig själv att den annars blyge flickan bara fått för sig att hon ville vara med och se vad hennes far gjorde då han var i senaten. Hon slog med staven lätt i marken på den metalliska plattan så ett högt vibrerande ljud fyllde salen, inte öronskärande då hon inte slagit speciellt hårt, men tillräckligt för att fånga de samlades uppmärksamhet.

‘Vad förskaffar oss denna ära, prinsessan Tirrin?’ frågade hon, lugnt, tålmodig som hon var, och talade till prinsessan som en vuxen snarare än det barn hon var. Om det var något hon lärt sig var att barn som Tirrin hatade att bli behandlade som barn.
‘Kanske ni kommit för att berätta för oss att er far, konung Tristian, blivit sen?’ undrade hon, hennes sal tydligt hörbar, hennes frågor det som de andra undrat över. Någon fnös i salen och muttrade att Tristian alltid var sen, någon annan att de väl kunde påbörja utan regentens närvaro.

Freldryl sitter i ett av senatens säten nära kungens platå han är iklädd sin finaste klädsel, han väntar tålmodigt på att kungen skall komma när Princessan kommer gående ned för gången till kungens platå, hans stols grannar börjar viska mellan varandra när detta sker. när taleskvinnan slog sin stav i golvet och frågade princessan vad hon gjorde här så tysnade alla och han kunde känna lukten av deras nyfikenhet doften är en sötsliskig affär som får det att vända sig i magen på honom, Sedan ser han Astrid kommande gående efter princessan och hans blick är låst på henne vid gudarna så är hon för vacker, ung och väldigt väldigt vacker

• This reply was modified 2 år, 9 månader sedan by shaithan1990.

Lucius J’lothain var en satt man som sedan länge sett sina bästa år, någonting det välkammade silvergråa skägget och håret vittnade om. Men för den sakens skull var han inte ålderlig eller skröplig, utan han satt rakryggad i sin stol och de skarpa ögonen såg allt som försiggick inne i salen. Han var en prydlig herre, välklädd och med en lärd aura omkring sig. Hans liv hade vigts till vetenskapen och han bar den fina titeln som professor emeritus de senaste decenniet då han lämnat universitetet i staden och istället fått ta plats på en av senatens stolar.

Där var han känd för sitt motstånd till kungahuset och hade alltid varit en förespråkare för en starkare republik och framförallt jämlikheten mellan män och kvinnor när det kom till arvsrätt. Han hade varit en av dem som muttrat irriterat över att Tristian lät dem vänta, men då prinsessan kom in i salen tystnade han och rynkade på sina buskiga ögonbryn. Trots sin motvilja till monarkin så kunde han inte yttra ett ont ord om den lilla flickan som blivit så vanskapt. Dock var det inte utan att snörpa på munnen och otåligt såg han mot taleskvinnan i hopp om att hon skulle se till att deras arbete för dagen kunde komma igång.

Orna Stehmars magkänsla skrek fortsättningsvis att något var fel, och gång på gång försökte hon trycka undan den känslan. Men det bevisades än en gång att magkänslan ofta var en sann en. Talaren visste inte riktigt vad hon förväntat sig, men att få se konungens huvud i sin dödsgrimas i den lilla flickans händer var inte en av de saker hon någonsin trott hon skulle få se. Det knöt till hårt i hennes mage och hjärtat slog fort plötsligt, trots hennes annars hårda tag som höll senaten i schack.

En stund var hon som fastfrusen, och höll ett hårt tag om sin stav, då hennes ögon fästes på huvudet flickan kastade på golvet som studsade med ett obehagligt läte och lämnade blodiga spår efter sig på det polerade vita golvet, i samspel med kronans klang. Vad sa man ens åt en sådan sak? Hon var talare, det var hennes roll att reagera, och att leda. Hennes mun kändes förfärligt torr, och hon kände illamåendet skölja över henne men trots det lyckades hon hålla det under kontroll.

Hon öppnade munnen för att tala men inget kom ut, läpparna darrade, men inget kom ut. Frustrerat slöt hon sina ögon, allt hon hörde i öronen var ett enda susande, innan hon återkom till verkligheten och stadgade sig själv. Hennes blick for över senatorerna och deras reaktioner. Chock, ilska, förfäran och allt däremellan. Med en sammanbiten min slog hon staven i metallplattan igen som ringde i salen, och väckte de samlade.
‘Konungen är död!’ konstaterade hon och auktoriteten och styrkan i hennes ord förvånade nästan henne själv.
‘Senaten kräver en förklaring!’ tillade hon, och ögonen såg hårt på den lilla flickan trots att hon var Kaelreds prinsessa. Hur kunde en nio åring lyckats ta konungens huvud om hon inte hade hjälp? Var detta en kupp? Vilken politisk mardröm.

Freldryl ser med en vantrogen min på när princessan kastar konugnens huvud ut på senatens golv, han reser sig upp och för handen till sin sida där vanan säger att ett svärd skall hänga, men eftersom han är i Senaten så gör den så klart inte det. hellvette också. Han reser snabbt på sig och kliver ned i rotundan, och med hög stämma som nästan överröstar talarens deklarering av konungens död “VAKTER TILL MIG!” han vänder sig sedan mot princessan med en blick som är full utav uråldrig vrede “vad har du gjort?”

Lucius höjde de buskiga ögonbrynen i en förskräckt min åt de makabra scenerna som utspelade sig. En min som sedan vred sig i rent äckel och han fick se bort för att svälja inte bara en, utan flera kväljningar. Hans näsa var rynkad och överläppen krökt i missnöje då han såg ned på barnet och huvudet som skulle vara kung Tristian. Förfärade och äcklade tillrop hördes överallt. Lucius kunde inte mer än instämma med dem, men han fann inte sin röst att skrika någonting. Det hela var vedervärdigt.

“Barnet är lika vanskapt i huvudet som ansiktet,” fick han tillslut ur sig till de som satt närmast honom “De måste fängsla henne,” han såg ned mot vakterna som kommit inrusandes och vände sedan blicken mot taleskvinnan. Men trots scenen som utspelade sig fanns en viss belåtenhet inom honom. Detta var absolut den sista dolkstöten för monarkin. Nu skulle republik råda.

Talaren Orna Stehmar lyssnade spänt på vad den unga flickan hade att säga, hennes ansikte blekt men som långsamt återfick färg igen, och då orden var sagda exploderade salen i anklagelser, skrik, prat, mummel och upprörda röster. Som väntat talade nioåringen på annat vis än de flesta småbarn gjorde, men hon var ju en prinsessa skolad sedan födsel för att en dag bli rikets drottning om inte någon manlig arvinge skulle födas. Någon sådan arvinge hade synts till, och med tanke på att huvudet till rikets konung låg på senatsgolvet var sannolikheten för någon arvinge knappast trolig.

Talaren gestikulerade åt flickans barnmorska Astrid att stanna där hon var, kanske det var en av de få personer som kunde lugna flickan om det behövdes. Om hon nu vågade ha något med flickan att göra mer efter detta. Hennes skarpa ögon föll på en av deltagarna i sessionen, Freldryl noterade hon, och rynkade på näsan. Än en gång slog hon med staven i hopp på att få tyst på kaoset.
‘Jag föreslår att herr Freldryl sätter sig ned utan att kalla på vakter, eller lämnar sessionen. Eller kanske ni förväntar er att vår prinsessa ska slita av er huvudet med?’ sa hon skarpt med en röst som överröstade svamlet.

‘Konungen är död, och vi har beslut att fatta och frågor att ställa!’ att något var galet var uppenbart, och det var deras arbete att reda ut det. Hennes blick mötte även för ett ögonblick med Lucius, och det var många i salen som delade den åldrade mannens åsikter. Hon tvivlade på att han skulle ta anklagelserna som prinsessan hävde ur sig utan att involvera sig. Hon slog med staven igen för att få ned det sista tjattret, och gestikulerade åt vakterna att backa tillbaka. Detta var en plats för demokrati, inte för krigare.

‘Prinsessan Tirrin…’ började hon, efter att ha dragit ett djupt andetag för att samla sig, och tvingade sig själv att inte se på det förfärliga huvudet. Hon svalde igen.
‘Prinsessan Tirrin anklagar konung Tristian för att ha konspirerat att störta republiken med hjälp av Lucas J’lothains legoknektar.’ sammanfattade hon. Det fanns nog många där i salen som trott det då förlovningen mellan prins Kael och Nilla J’lothain förkunnades.
‘Ni, prinsessan Tirrin, erkänner att ni var delaktig i mordet på konung Tristian Gérin, er far, tillsammans med lady Nilla J’Lothain, förlovad till prins Kael Gérin.’ konstaterade talaren och hon riktade ut blicken till de samlade. Det var inte hennes roll att kalla till rättegång, enbart att sammanfatta och leda diskussionerna.

‘Vad är senatens svar?’ ville hon veta. Skulle det bli rättegång mot Nilla och Tirrin, eller skulle de rösta för monarkins fall? Om någon varit tudelad i frågan innan fanns det nog många som nu hade skiftat sin åsikt. Tekniskt sett var kronan nu Tirrins, men kunde den falla i Tirrins händer om det skett genom mord? Dessutom var hon så ung, att många skulle anse att prins Kael var mer lämpad för tronen. Hon suckade inombords.

Olaus satt tyst och författade brev som skulle skickas så snart han fick chansen att lämna senatbyggnaden och ta sig till sina män. Han lyssnade såklart, men hans fokus såg ut att vara på pappren framför honom tills dess att han höjde blicken och såg fram mot Talare Orna och resten som stod inför senaten. Salen verkade hålla andan, och sedan Ornas ord så var det tyst. En tystnad som kändes som att den kunde vara i en evighet, en obehaglig kontrast till senatens annars skrikiga personlighet. Någonting skulle behövas sägas för att röra allting framåt, de skulle inte komma härifrån innan de tog tjuren i hornen. Han var tvungen att bryta tystnaden.

“Drottning Tirrin, menar du väl?” Började han, rättandes. Hans röst var trött, och kunde upplevas som oengagerad, vilket var en väldigt vanlig utstrålning från honom. Men han lät bestämd, rättande. I lagens ögon så väl som han kände den, så var hon drottning nu. Senaren kanske beslutade sig om annat när dagen var slut, men det förändrade inte verkligheten. Han såg på huvudet av deras bortgångne konung, och såg sedan mot den unga tjejen som hade levererat det.

“Kungen är död. Kronan tynger hennes bryn nu. Ska hon ställas inför rätta bör det göras inför folket, för utan dem kan hon inte styra. Låt en offentlig rättegång besluta hennes giltighet, inte ett fåtal valda bakom stängda dörrar. Drottning Tirrin lär inte göra någonting förhastat mellan talande stund och den dag vi väljer att ha rättegång, inte om hon har för avsikt att vara drottningen hennes folk förtjänar. Om hennes handling var rätt beslut, låt henne stå inför sitt folk och säga det till dem.” Det var antagligen den största mängden ord Olaus sagt sammanhängande inom senaten sedan han tog säte där. Han kunde trots det inte räkna med att senaten skulle ta ett snabbt beslut, men det kändes som den snabbaste vägen att ta från sin stol här i salen, till sin stol på herrgården.

När Olaus hade sagt sitt, sänkte han igen blicken och fortsatte skriva i sina papper. Det mesta såg ut som nonsens, men han kunde förstå sina egna anteckningar, han visste vad han behövde göra.

Astrid såg på flickan, försökte fokusera på henne samtidigt som hon nervöst försökte hålla koll så inget hände runtom som kunde hota henne, eller dom båda två. Hon såg flickans oroade ögon och kramade hennes axel mjukt. Anade lite vad oron berodde på, men var inte helt säker.
-” Det är okej… jag är här ” viskade hon lugnande till henne

Hon lyssnade sedan på vad flickan vidare sa, och var vid hennes sida hela tiden som den trygghet hon behövde.
Hon såg även emot den man som kallat på vakterna och svalde lite men höll sig till prinsessan och fanns där för henne, oavsett vad. Samtidigt så var det något med denne man, men hon kunde inte sätta fingret på vad. Om det var sättet han sett på henne tidigare kanske? Hon visste inte riktigt och blicken gick snart till talaren igen. En rättegång.. ja, det fanns inget sätt att stoppa det vad hon visste och såg på prinsessan och svalde lite när vakterna närmade sig och tog hennes lilla hand och kramade den med sin