Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 21 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Nästan som en bisvärm lät viskningarna från de många adelsmän och representanter som samlats i senatsalen. Salen var magnifik, hundratals stolar som rörde sig upp mot skyn i en halvcirkel och alla säten tycktes vara fyllda av någon person som ansåg sig själv vara viktig. Sätena var riktade mot en liten upphöjning, som en scen där ett par tomma säten fanns och den folkvalde talkvinna.

    Rykten som spreds att konung Tristian inte hade setts till sen igår kväll hade rört sig som en löpeld genom staden. Tiden rörde sig långsamt i salen, speciellt när konungen var flera minuter sen. Något som han aldrig varit innan. Till slut slog dörrarna upp och gjorde att salen tystnade nästan abrupt.

    Istället för konungens stolta figur som kom vandrande ner för gången mot scenen var det den lilla prinsessan. Det cendré färgade håret var uppsatt i en fläta som nådde till hennes svanskota. Hon bar en söt gräsgrönklänning med matchande skor vars klackar ekade i salen. I hennes hand höll hon ett paket i snörena, nästan nonchalant när hon rörde sig upp på scenen.

    När hon äntligen var framme och vände sig om mot publiken med paketet istället i sin famn. Hennes ansikte var fortfarande mer groteskt med ett brännmärke som tog upp halva hennes ansikte.  Hnnes gräsgröna ögon var något blyga och rädda. Trots allt hade hon aldrig tyckt om stora folkmassor och hon kramade om presenten framför henne allt hårdare utan att säga ett ord varför hon var där och inte hennes far.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Den gråhårige taleskvinnan Orna Stehmar stod med den ceremoniella staven i hand som användes för att slå i marken då lagar och förslag klubbades, eller för att slå i marken för att hålla ordning då senaten blev för högljudd – vilket inte var direkt ovanligt. De vassa bruna ögonen betraktade den unga prinsessan där hon kom vandrandes, suset i senaten blev allt högljudda medan de undrade varför den lilla flickan var där snarare än konungen. De kunde bra klara sig utan något kungahus ansåg många, medan andra höll hårt vid traditionen att ha en regent som befäste lagarna de beslöt och röstade om. Orna var skarp nog för att inse att något inte var som det brukade, men hon intalade sig själv att den annars blyge flickan bara fått för sig att hon ville vara med och se vad hennes far gjorde då han var i senaten. Hon slog med staven lätt i marken på den metalliska plattan så ett högt vibrerande ljud fyllde salen, inte öronskärande då hon inte slagit speciellt hårt, men tillräckligt för att fånga de samlades uppmärksamhet.

    ‘Vad förskaffar oss denna ära, prinsessan Tirrin?’ frågade hon, lugnt, tålmodig som hon var, och talade till prinsessan som en vuxen snarare än det barn hon var. Om det var något hon lärt sig var att barn som Tirrin hatade att bli behandlade som barn.
    ‘Kanske ni kommit för att berätta för oss att er far, konung Tristian, blivit sen?’ undrade hon, hennes sal tydligt hörbar, hennes frågor det som de andra undrat över. Någon fnös i salen och muttrade att Tristian alltid var sen, någon annan att de väl kunde påbörja utan regentens närvaro.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Astrid hade vänt ryggen till någon minut, om ens det. Och plötsligt var prinsessan borta. Hon började genast leta och insåg lite sent, att hon nog försökt hitta sin far. Hon var medveten om prinsessans mående, hur ensam och övergiven hon känt sig och förstod att det nog var en orsak. Med snabba och nätta steg skyndade hon för att försöka hitta henne i tid, så det inte blev problem. Hon kikade försiktigt in där senaten samlats för rådsmötet och såg Tirrin på scenen, men inte kung Tristan. Hon tvekade en halv sekund innan hon försiktigt gick dit och såg på taleskvinnan med ursäktande blick innan hon såg på prinsessan

    ” Vad gör du här Tirrin? Du får inte gå iväg utan att säga till ” sa hon med vänlig röst och såg på flickan och ignorerade dom muttrande rådsmännen och kvinnorna. Hon visste att hennes far förmodligen satt där nånstans också, det skulle iallafall inte förvåna henne om det var så, men fokuserade på flickan och satte sig på huk vid henne så hon kom i samma höjd

  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2021

    Freldryl sitter i ett av senatens säten nära kungens platå han är iklädd sin finaste klädsel, han väntar tålmodigt på att kungen skall komma när Princessan kommer gående ned för gången till kungens platå, hans stols grannar börjar viska mellan varandra när detta sker. när taleskvinnan slog sin stav i golvet och frågade princessan vad hon gjorde här så tysnade alla och han kunde känna lukten av deras nyfikenhet doften är en sötsliskig affär som får det att vända sig i magen på honom, Sedan ser han Astrid kommande gående efter princessan och hans blick är låst på henne vid gudarna så är hon för vacker, ung och väldigt väldigt vacker

    • This reply was modified 3 år, 4 månader sedan by shaithan1990.
  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Olaus Draugwë satt tyst på sin plats i den stora salen, långt fram nära scenen. Han var iklädd sin vanliga väst över en vit tröja, och svarta byxor. Rocken låg över hans famn, och vandringskäppen intill honom i gången, lutad mot stolen.

    Medan överallt omkring honom det talades, ropades, viskades och skvallrades så satt han i tysthet. Det hade varit lätt att säga att han ville se sig själv som bättre än alla andra, men så enkel var inte sanningen. Få inom adeln pratade med honom, han var helt enkelt inte väl omtyckt, och man pratade sällan med honom mer än förväntade samtal av artighet. Trots allt förvaltade och vaktade han många av adelsmännens rikedomar i sin bank.

    När prinsessan kom in vände han blicken mot henne, men även han blev besviken. Inte för att det var hon, utan för att kungen inte var med henne. Ännu mer väntan var vad det innebar, och han ville ingenting hellre än att ta sig därifrån. Inte nog med att det sällan var intressant att delta på dessa sammankomster, utan också för att all tid utanför hans hem borta från hans vaktstyrka var obehagligt.

    Trött vände han blicken tillbaka till talaren och aktiviteterna på scenen, hans trötta blick stirrande, inte ens en blinkning. Blicken vandrade mellan taleskvinnan, prinsessan och hovdamen. Han lät en hand med penna vandra över pappret framför honom, antecknandes någonting medan han noga studerade kvinnorna, uttryckslöst.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Lucius J’lothain var en satt man som sedan länge sett sina bästa år, någonting det välkammade silvergråa skägget och håret vittnade om. Men för den sakens skull var han inte ålderlig eller skröplig, utan han satt rakryggad i sin stol och de skarpa ögonen såg allt som försiggick inne i salen. Han var en prydlig herre, välklädd och med en lärd aura omkring sig. Hans liv hade vigts till vetenskapen och han bar den fina titeln som professor emeritus de senaste decenniet då han lämnat universitetet i staden och istället fått ta plats på en av senatens stolar.

    Där var han känd för sitt motstånd till kungahuset och hade alltid varit en förespråkare för en starkare republik och framförallt jämlikheten mellan män och kvinnor när det kom till arvsrätt. Han hade varit en av dem som muttrat irriterat över att Tristian lät dem vänta, men då prinsessan kom in i salen tystnade han och rynkade på sina buskiga ögonbryn. Trots sin motvilja till monarkin så kunde han inte yttra ett ont ord om den lilla flickan som blivit så vanskapt. Dock var det inte utan att snörpa på munnen och otåligt såg han mot taleskvinnan i hopp om att hon skulle se till att deras arbete för dagen kunde komma igång.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite förvånat såg hon upp mot taleskvinnan som tilltalade henne som något annat än ett problem. För vad annat hade hon varit hela sitt liv? Bara tanken på hennes far och alla andra som tilltalade henne som om hon inte var annat än luft. Till och med Arlin, som skulle vara den som tog hand om henne… övergav henne. Utan några ord och rykten samt viskningar om att han var död för sin farbrors luder. Hennes tankegång bröts av Astrids ord, med en ilsken och nästan mörk blick såg hon in i hennes.En fnysning lämnade hennes läppar och hon vände istället blicken mot taleskvinnan.

    “Åh, men er konung är här.” sa hon, som om det var ett roat skämt som enbart hon kunde förstå. Lite hårdare höll hon om paketet, för att le ett svagt leende. Nästan ett galet ett. Sedan öppnade hon lådans lock för att ta sin lilla hand in i det och greppa tag i något. Hårt höll hon i något som såg ut att vara tunt snöre, men när hon drog upp det kunde man se att det istället var konungens mörka hårkalufs. Ansiktet var sårigt och det var som om en vass klinga hade huggt av huvudet… Men granskade man huvudet närmare kunde man se att det istället var som om något använt klor och på flera ställen hade huden bränts bort tillsammans med en bit av håret.

    Lite nonchalant nästan slängde hon huvudet på golvet och kronan som hade varit på konungens huvud gav till ett otäckt klang i hela salen som ekade ut i tystnaden innan reaktionerna hann komma. För att sedan böja sig ner och dra loss kronan från huvudet och torka bort lite av de smuts och blod som fanns på henne gräsgröna klänning för att hålla upp den i sin lilla näve för alla att se.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Orna Stehmars magkänsla skrek fortsättningsvis att något var fel, och gång på gång försökte hon trycka undan den känslan. Men det bevisades än en gång att magkänslan ofta var en sann en. Talaren visste inte riktigt vad hon förväntat sig, men att få se konungens huvud i sin dödsgrimas i den lilla flickans händer var inte en av de saker hon någonsin trott hon skulle få se. Det knöt till hårt i hennes mage och hjärtat slog fort plötsligt, trots hennes annars hårda tag som höll senaten i schack.

    En stund var hon som fastfrusen, och höll ett hårt tag om sin stav, då hennes ögon fästes på huvudet flickan kastade på golvet som studsade med ett obehagligt läte och lämnade blodiga spår efter sig på det polerade vita golvet, i samspel med kronans klang. Vad sa man ens åt en sådan sak? Hon var talare, det var hennes roll att reagera, och att leda. Hennes mun kändes förfärligt torr, och hon kände illamåendet skölja över henne men trots det lyckades hon hålla det under kontroll.

    Hon öppnade munnen för att tala men inget kom ut, läpparna darrade, men inget kom ut. Frustrerat slöt hon sina ögon, allt hon hörde i öronen var ett enda susande, innan hon återkom till verkligheten och stadgade sig själv. Hennes blick for över senatorerna och deras reaktioner. Chock, ilska, förfäran och allt däremellan. Med en sammanbiten min slog hon staven i metallplattan igen som ringde i salen, och väckte de samlade.
    ‘Konungen är död!’ konstaterade hon och auktoriteten och styrkan i hennes ord förvånade nästan henne själv.
    ‘Senaten kräver en förklaring!’ tillade hon, och ögonen såg hårt på den lilla flickan trots att hon var Kaelreds prinsessa. Hur kunde en nio åring lyckats ta konungens huvud om hon inte hade hjälp? Var detta en kupp? Vilken politisk mardröm.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Den lilla flickans blick skrämde henne, men hon visade det inte. Hon kollade på dom andra lite, blicken föll på en rödhårig man som hon märkte såg på henne, hon log lite lätt mot honom innan blicken föll på prinsessan när hon sa att kungen var där. Hon såg frågande på henne
    ” Vad menar du Tirrin? ” frågade hon

    Hon kände en klump i magen när flickan sa som hon gjorde, tonen, leendet, allt. Hon förstod samtidigt att något inte stod rätt tilll och snart fick hon veta vad hon menade. Hon stirrade chockat på  det flickan drog upp ur lådan, och lastade iväg huvudet och klinget från kronan. Hon blev helt vit i ansiktet och stirrade på Tirrin
    ” Tirrin!” fick hon ur sig chockat

  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2021

    Freldryl ser med en vantrogen min på när princessan kastar konugnens huvud ut på senatens golv, han reser sig upp och för handen till sin sida där vanan säger att ett svärd skall hänga, men eftersom han är i Senaten så gör den så klart inte det. hellvette också. Han reser snabbt på sig och kliver ned i rotundan, och med hög stämma som nästan överröstar talarens deklarering av konungens död “VAKTER TILL MIG!” han vänder sig sedan mot princessan med en blick som är full utav uråldrig vrede “vad har du gjort?”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Olaus ryckte bakåt i sitt säte när han såg avslöjandet, synligt shockad och inledningsvis osäker på hur han borde ha reagerat. Det första han ville var att försvinna och låta politiken utvecklas utan honom, medan han satt säkert i sitt hem som var byggt för att uthärda krig.

    Han ville inget hellre än att skicka bud för att återkalla alla stridskunniga män och kvinnor han hade hyrt för att förstärka sin position, då många inom adeln säkerligen ville hämta sina pengar genom alla medel. Vem hade förtroende för en bank när kungen var död? Men han satt kvar, för vem vet vad som väntade utanför dörrarna. Nu fick man glatt spela med, svårt som det var att respektera prinsessan i denna stund.

    Inom kort var hans uttryckt återställt till sitt vanliga lugn, och han lyckades lugna sitt sinne. Kungen var död, så var det bara. Nu hade enbart vad som hände näst betydelse, och Olaus började föra anteckningar om alla bud han skulle vara tvungen att skicka ut när han lämnade den här platsen. Karavaner och hyrsoldater att återkalla, ytterligare anställningar, tjänster att samla in runtom i staden. Samtidigt som hans hand dansade över pappret tecknande vad som nästan såg ut som klotter men var begripligt för honom, så höll han ögonen på prinsessan, och alla omgivande adelsmän.

    Mest utmärkande var mannen som började kalla på vakter, och Olaus insåg vilket misstag det hade varit av honom att förhandla sig till ett säte vid gången. Han skulle vara den första som fick blod på sig om det blev en sammandrabbning.

    I kort, med sitt vanliga lugn satt han kvar på sin plats och bevakade händelseförloppet i sin vanliga tysthet. Om inte tilltalad så sa Olaus sällan ett enda ord på dessa möten, och idag skulle inte bli något undantag. Diskret in, diskret ut, men inte innan mötet avslutades.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Lucius höjde de buskiga ögonbrynen i en förskräckt min åt de makabra scenerna som utspelade sig. En min som sedan vred sig i rent äckel och han fick se bort för att svälja inte bara en, utan flera kväljningar. Hans näsa var rynkad och överläppen krökt i missnöje då han såg ned på barnet och huvudet som skulle vara kung Tristian. Förfärade och äcklade tillrop hördes överallt. Lucius kunde inte mer än instämma med dem, men han fann inte sin röst att skrika någonting. Det hela var vedervärdigt.

    “Barnet är lika vanskapt i huvudet som ansiktet,” fick han tillslut ur sig till de som satt närmast honom “De måste fängsla henne,” han såg ned mot vakterna som kommit inrusandes och vände sedan blicken mot taleskvinnan. Men trots scenen som utspelade sig fanns en viss belåtenhet inom honom. Detta var absolut den sista dolkstöten för monarkin. Nu skulle republik råda.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    En förklarning… Förstås hade det funnit en tanke där, men det var svårt att finna de rätta orden. Publik och flera människor hade alltid varit skrämmande för den lilla prinsessan och hon darrade lätt i läppen när hon nervöst rörde kronan där. All tumult omkring henne verkade vara i bakgrunden till hennes egna tankar och det enda som riktigt registrerade var hennes egna barnflickas ord. Rädslan där i, speglades i hennes egna. Inga vakter hade ännu hunnit höra spektaklet där inne, trots allt var det inte allt för sällan som de brukade låta mycket i senaten.

    “Min far… var inte en värdig konung…” började den lilla flickan och en kort blick rörde sig mot huvudet på golvet som en gång hade varit konungen. En mes… utan tankekraft och ära. Ett skal. 

    “Som förtryckte både mig, folket och er i senaten. Efter att ha dödat sin skyddsling Arlin, för att skydda familjens namn… och samtidigt gifta bort vår drakriddare till Arlins förälskelse. Allt för att få tillgång till J’Lothains legoknektar för att bli av med er i senaten…” fortsatte hon för att känna hur ilskan ännu en gång bubblade inom henne. Alla glåpord, ilska och skam som hon fått uppleva.

    “Tillsammans med Kaels förlovade Nilla J’Lothain konspirerade vi att göra oss av med Kaelreds svaga konung, när ingen – inte ens ni i senaten – vågade lyfta ett finger.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Talaren Orna Stehmar lyssnade spänt på vad den unga flickan hade att säga, hennes ansikte blekt men som långsamt återfick färg igen, och då orden var sagda exploderade salen i anklagelser, skrik, prat, mummel och upprörda röster. Som väntat talade nioåringen på annat vis än de flesta småbarn gjorde, men hon var ju en prinsessa skolad sedan födsel för att en dag bli rikets drottning om inte någon manlig arvinge skulle födas. Någon sådan arvinge hade synts till, och med tanke på att huvudet till rikets konung låg på senatsgolvet var sannolikheten för någon arvinge knappast trolig.

    Talaren gestikulerade åt flickans barnmorska Astrid att stanna där hon var, kanske det var en av de få personer som kunde lugna flickan om det behövdes. Om hon nu vågade ha något med flickan att göra mer efter detta. Hennes skarpa ögon föll på en av deltagarna i sessionen, Freldryl noterade hon, och rynkade på näsan. Än en gång slog hon med staven i hopp på att få tyst på kaoset.
    ‘Jag föreslår att herr Freldryl sätter sig ned utan att kalla på vakter, eller lämnar sessionen. Eller kanske ni förväntar er att vår prinsessa ska slita av er huvudet med?’ sa hon skarpt med en röst som överröstade svamlet.

    ‘Konungen är död, och vi har beslut att fatta och frågor att ställa!’ att något var galet var uppenbart, och det var deras arbete att reda ut det. Hennes blick mötte även för ett ögonblick med Lucius, och det var många i salen som delade den åldrade mannens åsikter. Hon tvivlade på att han skulle ta anklagelserna som prinsessan hävde ur sig utan att involvera sig. Hon slog med staven igen för att få ned det sista tjattret, och gestikulerade åt vakterna att backa tillbaka. Detta var en plats för demokrati, inte för krigare.

    ‘Prinsessan Tirrin…’ började hon, efter att ha dragit ett djupt andetag för att samla sig, och tvingade sig själv att inte se på det förfärliga huvudet. Hon svalde igen.
    ‘Prinsessan Tirrin anklagar konung Tristian för att ha konspirerat att störta republiken med hjälp av Lucas J’lothains legoknektar.’ sammanfattade hon. Det fanns nog många där i salen som trott det då förlovningen mellan prins Kael och Nilla J’lothain förkunnades.
    ‘Ni, prinsessan Tirrin, erkänner att ni var delaktig i mordet på konung Tristian Gérin, er far, tillsammans med lady Nilla J’Lothain, förlovad till prins Kael Gérin.’ konstaterade talaren och hon riktade ut blicken till de samlade. Det var inte hennes roll att kalla till rättegång, enbart att sammanfatta och leda diskussionerna.

    ‘Vad är senatens svar?’ ville hon veta. Skulle det bli rättegång mot Nilla och Tirrin, eller skulle de rösta för monarkins fall? Om någon varit tudelad i frågan innan fanns det nog många som nu hade skiftat sin åsikt. Tekniskt sett var kronan nu Tirrins, men kunde den falla i Tirrins händer om det skett genom mord? Dessutom var hon så ung, att många skulle anse att prins Kael var mer lämpad för tronen. Hon suckade inombords.

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Astrid såg på Tirrin och försökte ignorera tumultet som skede. Hon såg rädslan hos henne och ville bara dra in henne i sin famn och springa därifrån eller bara hålla om det stackars flickebarnet. Men hon var stilla på huk vid henne.
    Hon såg emot taleskvinnan, Oma och nickade till hennes gestikulering om att stanna hos prinsessan, något hon inte hade några planer på att sluta med även om hennes oro växte inom henne.

    Astrid hörde en mans röst och såg mot den, hon såg att det var den rödhårige mannen som hon lagt märke till när hon kom och svalde när hon hörde hans ord, ropet efter vakter, och sväljer, sa han verkligen det hon trodde?. Hon sitter kvar vid Tirrin, och stirrar på mannen lite och tänkte just säga nåt åt honom för att försvara Tirrin, när Oma tog till orda mot honom istället, hon vände då blicken till Tirrin igen och la en hand mot flickans axel medans hon sa alla sina ord om sin far. Ord som inte var helt främmande, men mycket var, eftersom hon inte varit där sålänge och märkt av allting utan först kommit när Arlin lämnat dom.

    Astrid såg sen mot Oma igen, och sneglade ut över männen där inne. Hon svalde lite nervöst

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Olaus satt tyst och författade brev som skulle skickas så snart han fick chansen att lämna senatbyggnaden och ta sig till sina män. Han lyssnade såklart, men hans fokus såg ut att vara på pappren framför honom tills dess att han höjde blicken och såg fram mot Talare Orna och resten som stod inför senaten. Salen verkade hålla andan, och sedan Ornas ord så var det tyst. En tystnad som kändes som att den kunde vara i en evighet, en obehaglig kontrast till senatens annars skrikiga personlighet. Någonting skulle behövas sägas för att röra allting framåt, de skulle inte komma härifrån innan de tog tjuren i hornen. Han var tvungen att bryta tystnaden.

    “Drottning Tirrin, menar du väl?” Började han, rättandes. Hans röst var trött, och kunde upplevas som oengagerad, vilket var en väldigt vanlig utstrålning från honom. Men han lät bestämd, rättande. I lagens ögon så väl som han kände den, så var hon drottning nu. Senaren kanske beslutade sig om annat när dagen var slut, men det förändrade inte verkligheten. Han såg på huvudet av deras bortgångne konung, och såg sedan mot den unga tjejen som hade levererat det.

    “Kungen är död. Kronan tynger hennes bryn nu. Ska hon ställas inför rätta bör det göras inför folket, för utan dem kan hon inte styra. Låt en offentlig rättegång besluta hennes giltighet, inte ett fåtal valda bakom stängda dörrar. Drottning Tirrin lär inte göra någonting förhastat mellan talande stund och den dag vi väljer att ha rättegång, inte om hon har för avsikt att vara drottningen hennes folk förtjänar. Om hennes handling var rätt beslut, låt henne stå inför sitt folk och säga det till dem.” Det var antagligen den största mängden ord Olaus sagt sammanhängande inom senaten sedan han tog säte där. Han kunde trots det inte räkna med att senaten skulle ta ett snabbt beslut, men det kändes som den snabbaste vägen att ta från sin stol här i salen, till sin stol på herrgården.

    När Olaus hade sagt sitt, sänkte han igen blicken och fortsatte skriva i sina papper. Det mesta såg ut som nonsens, men han kunde förstå sina egna anteckningar, han visste vad han behövde göra.

  • Rollspelare
    Member since: 01/08/2021

    Freldryl tittar på taleskvinnan med en blick som visar att det finns en uråldrig kraft inom honom,och han står kvar vid sin stol och svarar henne “Princessan erkänner att hon dödat kungen, även om det hon säger är sant så kan vi inte ta mördarens ord som lag, vi behöver göra en utredning, och det är min och alla riddare av Kaeldreds plikt att arestera hans majestäts mördare för att kunna föra den inför rätta” efter han sagt det och tittar efter sina riddarkolegor och börjar röra sig ned mot salens mitt

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Den forna prinsessan, nu drottning, var något förvånad över Olaus ord. För hon hade inte riktigt förväntat sig något annat än ilska ord och glåpord som fick elden inom henne att växa ännu mer. För att se på riddaren med ett nästan oskyldigt leende. Trots allt var hon en liten bortskämd flicka.

    Hon såg upp mot Astrid med sina stora ögon. Som om hon inte riktigt visste vad hon skulle svara eller var hon ens skulle börja. Den lilla flicka som hon egentligen var. Skulle den enda som hon litade på… svika henne? Avvaktande såg hon in i hennes ögon, blinkade långsamt.

    “Även en blind man kan se att Nilla endast var en marionett för hennes far och resten av familjen J’lothain i deras mål att ta över riket. Vad hade jag eller Nilla för val med en kniv mot strupen?” frågade hon, lite ängsligt kanske och såg mot Astrid som var hennes trygghet.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Talaren verkade inte riktigt nöjd över Olaus sätt att ta plats, men det var ju ett återkommande fenomen med mannen i fråga. Hela senaten hade vänts upp och ned på en gång. Inte så konstigt med konungens huvud rullandes över golvet. Medan detta var en situation som många efterfrågat, en möjlighet att kanske en gång för alla göra sig av med monarkerna, hade hon en dålig känsla över vad det hela skulle leda till. Men prinsessan var bara ett barn, varför skulle hon vara rädd? Hon drog ett darrande andetag och stillade sig själv.
    ‘Senatorerna Draugwë och Freldryl talar båda sanning. Med konungens död, oavsett orsak, faller kronan på hans närmaste arvinge. Med andra ord hans dotter Tirrin. Men Kaelreds senat kan inte kröna en mördare innan en rättegång hållits. I ljuset av denna speciella situation utlyser jag ett stillestånd i senatens aktiviteter tills en dom uträttats. Konung Tristians dotter och Nilla J’lothain kallas till rättegång!’ dessa ord ledde givetvis till flera gapanden i mun på varandra, och någon form av ordning verkade inte gå att få bland de upprörda senatorerna. Vakterna började röra sig mot prinsessan, trots allt var hon bara ett barn, vad kunde hon göra för motstånd?

  • Rollspelare
    Member since: 28/04/2020

    Astrid såg på flickan, försökte fokusera på henne samtidigt som hon nervöst försökte hålla koll så inget hände runtom som kunde hota henne, eller dom båda två. Hon såg flickans oroade ögon och kramade hennes axel mjukt. Anade lite vad oron berodde på, men var inte helt säker.
    -” Det är okej… jag är här ” viskade hon lugnande till henne

    Hon lyssnade sedan på vad flickan vidare sa, och var vid hennes sida hela tiden som den trygghet hon behövde.
    Hon såg även emot den man som kallat på vakterna och svalde lite men höll sig till prinsessan och fanns där för henne, oavsett vad. Samtidigt så var det något med denne man, men hon kunde inte sätta fingret på vad. Om det var sättet han sett på henne tidigare kanske? Hon visste inte riktigt och blicken gick snart till talaren igen. En rättegång.. ja, det fanns inget sätt att stoppa det vad hon visste och såg på prinsessan och svalde lite när vakterna närmade sig och tog hennes lilla hand och kramade den med sin

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 21 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.