- This topic has 37 replies, 2 voices, and was last updated 5 år, 10 månader sedan by
.
-
Hon drar sin mantel tätare kring sin magra kropp och tittar upp mot det nakna himlavalvet som stirrade tillbaka mot henne. Alvens anlete förvrängs i en grimas när kylan ännu en gång tränger igenom hennes kläder och sänder rysningar längst hennes ryggrad. Trots den milda misär hon upplevde påminde hon sig själv om att Celeras åtminstone inte lämnade hennes läppar blåa såsom de tenderade att bli de senaste åren då hon närmat sig sitt barndomshem i de ensliga Aras Salanyar. Hennes hand rör sig innanför de många lager kläder hon bär och vandrar mot en fjäderlätt, nattsvart nyckel som gömts bort från nyfikna ögon och giriga händer.
Den resliga alven ursäktar sig själv lågmält när hon går rakt in i en person samtidigt som den isande blicken är fast på en specifik konstellation av stjärnor samtidigt som hennes tankar går på högvarv.
”Ensam kan jag ej ta mig till boken… Minst en… till. Kanske fler.”
Mumlar hon för sig själv, oaktsam som hon är när sinne vandrar. Spinkiga fingrar släpper nyckeln och formas istället runt hennes haka samtidigt som märkbart fastnar i sina funderingar tills hon tillslut vänder sig mot ett större värdshus. Den äldre alven kisar mot den förgyllda skylt av en bägare som rinner över med orden ’Den Fulla Bägaren.” under.”Möjligtvis…”
Hon nickar långsamt till sig själv och öppnar de tunga ekdörrarna med en grace som bara de av hennes folkslag kan producera… även om hon får kämpa lite med tyngden av att få upp dem. Hon stannar i dörren och låter blicken långsamt vandra över de sällskap som infinner sig på Den Fulla Bägaren, en kall höstnatt som denna…
-
Lite med avsmak betraktade de vinröda ögonen omgivningen. Det höga sorlet i värdshuset gav henne nästan en mild huvudvärk. Dessa människor… Fulla och patetiska. Många av dem bedrev sin dyrbara tid till att inte åstadkomma något. Åren rann ut till inget. Hennes smala fingrar höll omkring en vinbägares fot. Åtminstone hade vinet blivit bättre under hennes många år. 1061 år gammal. Det var svårt att tro. Men vem räknade nu åren mer än människorna? Hon förde långsamt bägaren till sina mörka läppar för att fukta sin strupe. Egentligen skulle hon återvänt för länge sedan till Dar Zakhar, 26 år sedan, för att vara precis. Men att stå för sitt misstag att låta sin son komma undan med värdefull information… Det var inget som hon önskade. Sedan dess hade hon varit på ständig flykt, men i den fria handelsstaden Celeras var det enklast att bli en i mängden. Dessutom fanns det många skuggor att gömma sig i. Förutom det hade de senaste händelserna i Meersia lockat hennes uppmärksamhet.
På hennes höft vilade två vassa klingor, till skillnad från de flesta svärden var de mörka med en röd skrift inristad. En gåva från Lloth själv när hon blev vald till skuggdansarnas ledare. Huvan hade hon för ovanligheternas skull inte uppdragen utan visade det benvita håret som var uppsatt i en knut. Precis som alla skuggdansare var hon klädd för att kunna använda sig av sin rörlighet, nästan ingen skydd alls. Förutom den svarta lädervästen som skyddade hennes skuldror, mage och rygg som blänkte som svarta fjäll av skenet från stearinljuset. På stolen låg en varm mörk yllemantel, för att skydda sig mot den kalla vinden.
Tankarna avbröts när dörren for upp och en vindputs ven förbi. Den var kall och någon full man grymtade argt till. “Stäng dörren i Athals namn!”. Orden fick Ziyaté att le lite snett. Människor, ständigt tycktes de utbrista något innan orden nått tankarna. Roande, för den mesta delen. Fast främlingen som stod i dörrkarmen fick henne att lägga huvudet på snedden medan hon betraktade kvinnan. Hade hon sett henne innan? Något bekant var det med kvinnan, men hon kunde inte helt sätta fingret på det.
-
Högalven stelnade till för någon sekund efter att den förfriskade mannen lättat på sitt hjärta. Djupa fåror formas i hennes panna samtidigt som hon observerar honom en längre stund innan hon släpper den tunga ekdörren. Självklart till mannens största förtret som påmindes om alvernas långsamma och kalkylerande drag.
”Besynnerligt…”
Mumlar hon tyst för sig själv medans hon sluter ögonen för en stund, som om hon försökte få tillbaka det fokus hon kom in med. Med ens kan hon inte låta bli att smyga in handen innanför en av de många lager av tyger för att vara säker på att roten till hennes funderingar fortfarande är i tryggt förvar.Försiktigt öppnar hon ögonen igen och det tar bara en kort stund innan blicken faller på en av de mest iögonfallande figurerna hon skådat under denna kväll. Även om mörkeralver tog sig till Celeras var de inte den vanligaste synen, speciellt inte någon som var klädd som en Skuggdanser. Fåran på hennes panna blev inte mindre, snarare djupare medans hon obrytt stirrar på mörkeralven med allvarsamt intresse. Hennes hand slinker ur de mjukt skimrande kläderna och fattar istället den andra bakom hennes rygg medans hon rör sig genom folkmängden med pondus och prakt som gör att flertalet flyttar sig ur hennes väg. Sylmir stannar precis framför den andra alvens bord och kisar lätt mot henne en stund innan hon vänder bort sin blick mot ett sällskap av människor som högljutt bråkar om vem som vann Eldtärningen eller inte.
”En av er sort som är befinner sig i fjärran land, långt borta från Dar Zakhar måste ha ett syfte av stor vikt eller så flyr man något man ej vill möta. Vilket är det?”
Ett svagt leende sprider sig på hennes smala läppar samtidigt som hon håller sitt huvud bortvänt från Ziyaté. Hennes röst är djup och står i kontrast till hennes knappa form, vilket gör det ännu svårare att könsbestämma henne. -
Alvens blick verkade inte full av avsky, vilket förvånade Ziyaté. Trots allt hade avsmaken av hennes folk alltid funnits bland de flesta folk. Enbart namnet, mörkeralver, tydde väl på att de var av ond natur eller nattens varelser? Det var en vardag för henne och det djupa intresset hos främlingen gjorde henne obekväm. För ännu hade hon inte hunnit placera högalven i sitt minne och den djupa fåran i högalvens panna gav henne en känsla att främlingen försökte placera henne själv.
En av er sort… Orden fick hennes mungipor att dras uppåt i ett snett leende. Många mörkeralver försökte att förtränga det de en gång hade varit, högalver med en för stor nyfikenhet med en gnutta otur. Eller tur, beroende på hur man såg på det hela. Ett skratt lämnade hennes läppar, fast det var bara en kort utandning och kunde lätt misstolkas som en fnysning. Enbart den lekfulla glimten i de röda ögonen avslöjade henne.
”Hur mycket ni högalver vill förneka det, var vi en gång samma sort” påpekade Ziyaté och förde sitt vin mot sina läppar igen. Frågan irriterade henne. Det gick emot hennes stolthet att medge att hon var på flykt. Samtidigt som få mörkeralver skulle medge vad deras uppdrag var, om inte personen framför hade någon information att ge. Leendet fanns ständigt där och hon slog sina fingrar mot bordsytan medan hon lät vinet rinna ner i strupen. Många var obekväma i tystnaden, speciellt dödliga, men de hade väl ingen tid att spilla?
”Är inte flykt, ett syfte med?” frågade mörkeralven tillbaka, lite lekfullt. Inte heller för att avslöja vad svaret på frågan var. För att bittert se att hennes vinglas var tomt, en kort blick mot flaskan som tycktes ha ett litet lager på botten kvar. I vanliga fall hade hon hällt upp och druckit det, men nu kändes det nästan lite löjligt, som om hon inte hade råd med ett nytt glas vin. En handgest mot värden, som efter en stund satte ner en flaska till. Lite ont gjorde det i penningpungen, men hon satte ner ett bronsmynt mot det robusta träbordet för att ge åt värden som hade kommit med en ny bägare. Det gjorde det mer komplicerat att inte bjuda in högalven till bords. Dessutom hade högalven, motvilligt, väckt hennes intresse.
”Vanligtvis har högalver ett behov av ett syfte, när ni är i andra städer. Speciellt efter att de dödliga krypens hat riktats mot er” fortsatte Ziyaté hennes röst var silkeslen och lite i det mörkare laget. Hon gjorde en gest mot bägaren och hällde upp vin till båda två för att skjuta bägaren mot högalven. Det var inget nytt förstås, att människornas hat riktades mot alver. Det var enbart lite skadeglädje där, att inte enbart hon var en utböling i människornas länder.
-
Hon fuktar sina nariga läppar med sin tunga och tar sin tid med att behålla sitt intresse vid människorna en bit bort innan hon äntligen vänder sin blick mot mörkeralven ännu en gång. Hon blinkar långsamt och kan lätt upplevas som en person som tar sin goda tid med allt hon gör i livet in i minsta detalj.
”Ish’dalaar är en sort jag alltid funnit intressanta, även om lite…”
Hon tystnar för ett ögonblick och verkar söka efter ett passande ord.
”… okonventionella. Men alltid en väsentlig pusselbit i de alviska angelägenheterna, även om alla inte vill se det så.”
Hon nickar tyst för sig själv och verkar uppenbart nöjd med sitt svar.Tystnaden som uppstår verkar inte röra henne alls, snarare verkar det vara något som gör henne mer bekväm. Det svaga leendet kommer tillbaka och dansar över hennes läppar samtidigt mörkeralven tar ton igen. Blicken vandrar ner mot borden och fåran i hennes panna lättar något när hon drar ut stolen som ser ut att vara lika skranglig som hon själv. När hon väl gjort sig komfortabel lutar hon sig fram något och knäpper sina magra händer.
”Visst är det enklare att vända på frågan än att besvara den själv?”
Leendet växer något medans hon fortsätter.”Jag är förstående inför deras avsky men kommer självfallet inte rygga undan för människan på grund av vad mina bröder och systrar har åstadkommit. Jag tenderar att stå för mina egna handlingar och vinster.”
De isande ögonen söker blodröda i ett försök att låsa sin blick med hennes.”Ja, jag har ett syfte. Ett viktigt sådant, i alla fall för den enskilde personen som är jag. Jag har ett hopp om att någon annan skall se det med samma ögon som jag själv.”
-
Det var längesen hon hade hört någon kalla dem för Ish’daalar och hon höjde lite oförväntat på ena ögonbrynet. Okonventionella, det var väl ett ord att beskriva det. Säkert ett som få hade valt. Groteska, hemska och tortyr hade nog andra placera där. Eller rent utsagd ondska och mörker. Hon hade ett roat, snett leende i sitt ansikte och betraktade denna kvinna. Hon var skarp. Trots att det var ett drag många alver hade, tycktes denna ha mer attityd och något nästan kaxigt fanns över denna kvinna. Lite motvilligt fick Ziyaté inse att det roade henne.
Frågan som hon ställde till henne tycktes inte beröra henne allt för mycket. Det fanns en sanning i den och hon hade inte tänkt ge högalven nöjet att få ett svar rakt ut på den frågan. Utan att tveka lät hon sina röda ögon möta hennes blåa. Nästan lite nonchalant i blicken. Avvaktande på att högalven skulle vara tyst en längre stund.
”Tenderar inte alla syften att vara viktiga för den enskilda personen?” frågade hon och drog undan ett par slingor av det vita håret som hade smitit ner i hennes ansikte medan de talades vid. Hon vill inte verka för nyfiken på vad detta syfte var och drack ännu en klunk av vinet. Lät dess tanniner göra hennes mun sträv och smakerna explodera i hennes mun.
”Och vad skulle detta stora syfte vara?” frågade Ziyaté sedan, med en nonchalans i rösten som var motsatsen till den glimrande glimt i ögonen som avslöjade nyfikenheten.
-
Hennes reaktion, även om en mild sådan, fick Sylmir att lägga huvudet på sned samtidigt som hon låter ögonen vandra längs varje fåra och mjuka kurva av hennes ansikte. Hon var allt annat än motvillig, snarare lyste hennes förundran och nyfikenhet genom hennes annars stela fasad som oftast agerade som en beskyddande mur mot världens alla intryck.
”Det är simpelt nog, egentligen…”
Fingrarna slingrar sig ur sitt grepp och hennes ena hand landar istället på bordet där alven något ovårdade naglar långsamt trummar en melodi.
”Allt beror väl på vart han sprungit bort. Eller vart han lagt ifrån sig boken…”
Det verkade nästan som högalven talade med sig själv likt människor brukar göra när de når en viss ålder och tenderar att yra om forna dagar som passerat. Plötsligt verkar hon återfå sitt fokus och hennes blick landar ännu en gång på kvinnan framför henne.”Men visst är det måttligt roande när ens lärlingar kommer bort med ens käraste ägodelar? Man får nästan fråga sig själv ifall han kan ha velat behålla den för sig själv. Det vore allt för sorgligt, men inte så sorgligt som om han tappat bort den…”
-
Han sprungit bort, det var en människa som hade någon kär ägodel till denne högalv framför henne. Det var nästan lite roande, åtminstone på sättet som främlingen framför henne målade upp bilden. Även om lärlingar som förrådde sina mästare var långt ifrån ovanligt. Hade Ziyaté haft en känsla av att det var något annat som var syftet först. Som en hemlig skatt, eller en bortglömd dammig stad? Lite fundersamt knäppte hon sina händer framför sig omkring foten till sin bägare av vin. Läpparna var krökta i det, nästan nonchalanta, leendet.
”Lärlingar… De har en tendens att vandra åt ett annat håll till slut” svarade mörkeralven med en blick som avslöjade att hon var tillbaka i minnenas värd. De flesta minnena var mörka, befläckade med mord, tortyr och lite kärlek. Hennes egna lärling hade fått uppdraget att finna henne, utan att mörda henne. Vilket var… underligt för mörkeralvernas kultur. Fast än hade hon inte funnit Ziyaté. Det var nästan en besvikelse, nog för Ziyaté var försiktig. Skulle man hoppas att hon lärt sig tillräckligt för att åtminstone vara nära. Om inte känslor hade kommit emellan, fast det tvivlade hon på. Det var trots allt snarare hat och vrede som sporrat dem.
”Borttappade lärlingar och objekt. Åtminstone är en person enklare att finna. Ofrivilligt, vanligtvis.” kommenterade hon vidare och tog ännu en klunk av vinet för att fukta sin strupe och för att ge främlingen en chans att svara.
-
Sylmir drar två spinkiga fingrar längs bägarens rand som mjukt hummar i metallisk klang i takt samtidigt som hennes blick tillfälligt förmedlar en hovsam melankoli. Bara tanken att hennes nya projekt skulle gett sig iväg med hennes senaste forskning får hennes mage att knyta sig i oro. Kanske hade det varit bättre om hon låtit honom avsluta sin tid på Caras Aelir istället för att trilskats med att ta med honom på hennes resor.
Hon abryter den begynnande spiral av onda tankar med att borsta bort ett par strån av silver som fallit ner över hennes skarpa anlete och erbjuder alven framför henne ett måttfullt leende innan hon äntligen svarar efter att ha varit fast allt för länge i sina egna tankar.
”Självfallet må en önska att han endast fastnat i en ny och ytterst lockande upptäckt… Erethil förbjude att något hänt honom.”
Det verkar nästan som om hon inte ens vill benämna att hennes lärling kan ha låtit sig girighet ta över och helt enkelt rymt för att ta del av hennes arbete i egoistiskt syfte.Hon sänker sin röst och låter blicken försiktigt vandra på hennes omgivning innan hon säger:
”…Tyvärr så tenderar mänskligheten att falla för sina simpla lustar för hämnd och ilska, speciellt när det kommer till vår sort.”
Hon rynkar på näsan och sträcker sig med en skakig hand mot bägaren som väntar på henne på bordet. Den isande blicken finner Ziyaté igen över randen av hennes glas och för första gången ikväll så dyker något familjärt upp i hennes uttryck. Hon för bägaren mot sina smala läppar och tar en sparsam klunk medans hon kisar på mörkeralven tills det inte längre ser ut som om hon skulle se något genom de små springorna.”Intressant. Många ansikten har jag sett under alla de månar som vandrat över mitt liv…. nog är du någon av dessa. Må du vara så god och fylla i den lucka som hånar mitt sinne med tomhet? Vem är ni?”
-
En suck lämnar Ziyatés gråa läppar. Främlingen framför henne var ingen främling. Hennes ögon hade inte bedragit henne ännu. Fastän ännu kunde hon inte placera den äldre alven framför sig i sitt minne. Lite omedvetet lät hon sina fingrar glida över lädret på boken som var fäst vid hennes höft. Den som innehöll alla hennes minnen och tankar. Eller var det… ett sätt att avslöja vem hon var? Lite misstänksam var mörkeralven och hon tog ännu en klunk av vinet. Mest för att ge sig själv tid att samla ett svar.
”Mitt namn är Ziyaté.” svarade mörkeralven till slut och fuktade sina läppar med sin smala tungkant. Vad kunde ett namn göra? Trots allt var hon inte av hennes mörka sort. Lloths klor skulle nog inte ha nått denne alv. Dessutom var de utanför Nela’thaënas och hon tvivlade på att alven hade något annat än att finnas lärlingen och det objektet som mål. Åtminstone nu. Lite förundrande över att hon fortfarande inte hade placerat alvens ansikte i sitt minne. Det skavde i ögat, som en pusselbit som inte passade in med resten.
”Och vem är du?” frågade hon, lite mer oartigt. Vad var titlar och artigheter för? Här på värdshuset var de båda av samma sort. Två tidlösa bland människoskum vars liv skulle vara över på ett ögonblick.
-
Hon smakar på namnet, ljudar det tyst för sig själv medans hon låter sin blick vandra mot takkronan i mitten av värdhuset. Hon pressar sina läppar till ett streck och hummar för sig själv när hon går igenom de tusentals minnen som låg i tryggt förvar innanför alvens pannben. Hennes tunga fuktar försiktigt de torra läpparna innan hon äntligen låter orden flöda ur hennes mun:
”Låt mig se vad jag skådar innanför slöjan av mitt inre. Hon, dansaren som har gått med många månar och ammat en son med ögon lika grå som de karga Askberget. Det måste ha varit svårt att balansera mörkret som river och sliter med det ljus ett barn bringar med sig…”
Hon gestikulerar med viss elegans mot sitt anlete för att sedan peka på sitt hjärta när hon försöker beskriva den person hon tror sig komma ihåg.”Jag har nog gjort ett par resor, kanske några för många bortom Aras Salanyar. Oftast under en skyddande mantel då man inte alltid kan förvänta sig ett varmt välkomnande bortom gränserna av Nela’thaënas.”
Hennes ansikte stannar vänt takkronan men ögonen vandrar till dess hörn och blicken landar på mörkeralven igen.
”Nog har ert ansiktet varit ett jag beskådat där…” -
För ett tag var hon tillbaka till minnena av Izotar. Hans små fötter mot de mörka stenarna, den lilla handen krig hennes finger och leendet som sken som stjärnorna. Mörkeralvens ögon smalnade och hon spände sin käke. Hennes mun kändes plötsligt torr. Greppet om bägarens fot blev hårdare och hennes knogar vitnade något i ilskan som tändes. Hon drack en stor klunk för att sedan sätta ner bägaren så hårt att en del av vinet skvätte ner bordet. Balansera mörkret och ett ljus som ett barn bringar… Att ha mage att påpeka det. Hon hade knappast någon idé hur hennes liv… Känslor, förväntningar… Det var sådant som gjorde en svag. Ta ett grepp om det. Låt inte henne se.
”Åldern kan vara svår, även på oss alver. Men låt mig påminna dig, att du inte har gett mig ditt namn än.” sa Ziyaté och lite stelt lät hon ett svagt leende finnas på sina läppar och försiktigt lät hon sitt hårda grepp lossna kring bägaren för att vila sitt huvud i sin handflata. Hennes ögon glimmade som röda rubiner och det var något mörkt där, argt. Som om minsta felplacerade ord kanske skulle bli det sista.
-
Sylmir’s blick återfinner sitt fokus när det flackar från mörkeralvens bägare till de små ryckningarna som svar på det något obehagliga frö hon sått. Man kan nästan se hur hennes tankar väcks till liv bakom de annars stoiska, isblå ögonen. Hon blinkar långsamt mot Ziyaté och måste manuellt tygla sin nyfikenhet som rebellerade likt en otämjd hingst.
Alven harklar sig och råkar hamna i en omfattande host-attack såsom bara en ålderdomlig person kan producera. Hon drar sin spindell-lika hand längs hennes smala läppar och tar sin goda tid att återhämta sig innan hon äntligen vänder sig mot sin samtalspartner.
”Självfallet skall man inte definieras av sina avkommor. Det kanske är mer lämpligt att benämna din förmåga som krigare. Nog är det något folk talar om… Mitt namn? Ja, det bad ni om…”
Försiktigt flyttar hon det tunga, silvriga håret från en axel till en annan för att mjukt dra sin hand längs den ömmande armen som burit vikten av hennes hårbeklädnad.”Sylmir, ibland refererad till som Tindómë. Jag ger er valet att använda vilket namn ni känner för, eller kanske båda. Kanske inget.”
-
Att inte se nyfikenheten i de isblåa ögonen var nästan omöjligt. De nästan lyste om dem. Hostattacken verkade inte beröra mörkeralven allt för mycket. Ingen mat på bordet, så knappast kvävdes hon och inte var hon väl sjuk? Alver tenderade inte att få sjukdom lika lätt som dessa dödliga kryp omkring henne. Fast… Dödliga var väl de också. Odödlig var ingen. Hon hade släckt allt för många liv för att veta det.
Att alven nämnde hennes förmåga med svärdet tycktes inte ha någon större effekt på Ziyaté. Det var nästan likgiltigt eller nonchalant. Varför skulle hon inte vara det efter all den tiden? Dock var hon lite lättad över att de hade ändrat samtalsämnet från hennes son och känslor till honom.
Sylmir… Det var svårt att placera namnet. Fast hon hade säkert hört det någonstans. Hon nickade lätt åt det, lite långsamt som om det skulle få minnena att falla på plats. Inget. Det var blankt. Kanske inte allt för viktiga minnen trots allt? Hon snörpte lite lätt på munnen och lät sina fingrar slå mot träytan och blicken vara fast i alven.
”Sylmir… Tindómë…” hummade hon först, som för att smaka på namnen innan hon log lite bredare och tippade huvudet på snedden.
”Och vad har din lärling vandrat iväg med?”
-
Den gamla alven avviker med blicken för ett ögonblick och låter sina tankar vandra bort till en annan plats ännu en gång. Händer som byter förbjudna frukter, blodröda ögon som är uppspärrade i extas… Minnena av det fördrivna folket uppehåller en står del av hennes bank av minnen, något som gjorde det svårare och svårare att sålla med åren. Trots det så verkar hon aldrig glömma ett ansikte, speciellt inte ett med en så omfattande och tidvis underlig historia.
Hon återkommer till verkligheten och fokuserar sin blick på Ziyaté. Hon drar sitt pekfinger längs ryggen av sin tumme och lämnar efter sig ett mindre rött märke medans hon märkbart väger sina ord innan hon talar.
“Nå, vandrat iväg kanske jag inte skulle påstå. Men han har helt enkelt inte stannat inom den tidsram som är uppsatt för hans uppdrag. Men, han har delar av min forskning med sig, även om mer än hälften är bakom ett lås.”
Med ens såg hon milt bekymrad ut igen. Tanken att Sael tvingat upp låset fyllde hennes sinne men hon viftade snabbt bort det. En handling som kan upplevas som något bisarr om man inte vet vad Sylmir tänkte innan.“…Jag har därför rest hit för att se var han må ha tagit vägen när han bara skulle undersöka en himlakropps position och utseende från specifika koordinater. Men, även om jag är en berest person så kan jag inte påstå att jag kan ta mig ut i de mörkare skogarna söder ut…”
-
Under tiden som alven talade fortsatte Ziyaté att trumma lätt med sina smala fingrar mot den robusta träytan. Hon lyssnade på orden med ett svagt leende. Koordinater, himlakropps position och forskning. Nog lät det som högalver och all deras forskning. När hon nämnde skogarna i söder, rynkade hon på ögonbrynen. Vilken skog menade hon… Älvskogen? Den var väl inte allt för mörk, trots allt det andra alvriket. Säkert skulle Sylmir vara välkommen där?
”Med andra ord, antingen har han förrått dig, eller så har han vandrat vilse eller rakt i trubbel?” kommenterade Ziyaté medan hon drack ännu en klunk av vinet. Den stora bägaren dolde hennes roade leende för en kort stund, innan hon satt ner det med en mer allvarlig min. Lite nonchalant lade hon upp sina fötter på stolen mittemot sig och korsade dem.
”Ensam…” hummade mörkeralven vidare och smakade på ordet. Det var väl sällan hon inte var det, men hon förstod samtidigt varför man inte skulle vilja vara det. Speciellt när höglaven inte tycktes ha något vapen, även om hon kunde känna att det fanns en magisk aura där kring henne.
-
“…Så skulle man kunna sätta ord på det. Man skulle även kunna spekulera varsamt om ifall han funnit något han ej kan ta sig ifrån utan måste fortsatt dokumentera det som sker. Nog är det ett alternativ jag helst skulle önska vore sant. Men, jag får självfallet förbereda mig på det värsta.”
En skakig hand omfamnar hennes haka och alven tycks sjunka ner något i stolen… Det var nästan som att hon blev mindre och äldre för ett ögonblick när hon gick igenom alla möjliga scenarion som skulle kunna tänkas uppenbara sig i framtiden. Hennes blick flackar mellan människorna och mörkeralven innan hon låter en lätt suck rymma från hennes läppar.
“…Jag har svårt att se att man kan betala en sådan person som dig för eskortera mig djupare söder ut i Celeras. Vad skulle kunna få ditt sinne att brinna av begär? Nog har väl även Ziyaté något hon önskar som kan tänkas finnas inom denna alvs närhet?”
Medans hon talar återfinner hon sin hållning och lyser igen med den prakt hon klev in med i värdshuset. Sylmir var någon som snabbt verkade skifta mellan en sjuklig, oskyldig individ till någon med en viss lömskhet gömd bakom fasaden av kyla.
-
Det värsta… Självklart var det alltid det bästa att förbereda sig för. Vad skulle man annars förbereda sig för? Det bästa? Vem skulle gå vilse? Världen var stor… Men det fanns väl alltid någon att fråga efter vägen? Tanken roade henne och fick hennes leende var snett medan hon betraktade alven, som tycktes få tillbaka samma… skönhet som innan. Något självsäkert kring henne. Ännu en gång granskade Ziyaté henne från topp till tå innan hon fnös. Betalning? Skulle hon vara någon som tog emot det? Tanken gjorde henne nästan irriterad, men.. hon verkade vara en magiker och kanske en magiker hon kunde ha bruk för.
”Eskortera… Jag är ingen eskort.” sa hon simpelt och fuktade sina läppar med ännu en klunk av sitt vin för att räta på sin rygg. Lika stolt som främlingen framför henne, om inte mer. Hennes fingrar slog mot bordsytan och skapade ett ljud som fyllde tystnaden emellan dem, även om den var kort.
”Jag skulle behöva hjälp att ta mig till Antrophelias inre del, på ett annat sätt än den vanliga malströmmen. Är det något du kan hjälpa mig med? I sådana fall, kan jag tänka mig att hjälpa dig” svarade mörkeralven med en glimmande blick.
-
“Antrophelia…” Namnet lämnar hennes läppar och hänger i luften men tonar bort när vinden viner och piskar mot fönsterna på deras högra sida. Tystnaden faller ännu en gång vid bordet men fylls snabbt av väl-förfriskade gästernas röster som stämmer upp till sång när de äntligen bestämt vem som vann sista rundan av eldtärning.
”En stor förfrågan mot en promenad ner mot de södra delarna av Celeras, tycker ni inte? Men jag förstår att ni tar chansen när ni får den… Nog finns det inte många som vill försöka ta sig igenom den nya drottningens försvar?”
Alven värjer med blicken och tar istället tag i en kvinna som bär på ett fat av glas. Hon mumlar något till henne och släpper henne när hon rör sig mot baren.
”Har ni provat indigo-vinet från Nela’Thaënas?”
Frågar hon medans kvinnan återvänder med en dammig flaska och två glas i samma färg som vinet sägs vara; Blått. Innan hon hinner svara häller Sylmir upp två glass, trots att det ser ut som att hon ska spilla med sina skakiga händer. -
Där var det igen. Avbrottet. Eller snarare bristen på svar. Var det åldern tro? Eller magin? En kort blick mot de skakande händer avslöjade att hon förmodligen hade sysslat med mer än ett farligt magiskt experiment. Hennes magiska aura var som ett pulserande hjärta i rummet… Sedan var inte resten av dessa kryp magiska, deras korta liv saknade helt mening. Ändå så kunde deras korta livstid ge en strävan till att de uppnådde mer på en sådan kort tid än de flesta alver, som ett svar.
Om inte bristen på svar skulle vara nog så skakade hon illa nog att kunna spilla vinet. Alkoholmissbruk. De röda rubinerna till ögonen betraktade hur hon häller upp glasen. Vaksamt och när hon spillde en droppe tog hon sitt egna finger för att torka bort det. Placerade det i munnen för att känna en behaglig smak. Det var gott. Nästan som det smälte i munnen. Frågan var snarare om ett glas räckte. Hennes tålamod och nerver testades av denne Sylmir och hon var inte helt säker på att enbart ett glas skulle hålla henne lugn. Åtminstone hade hon en flaska vin själv, om det skulle behövas.
“Någon gång i det förflutna. Tackar ödmjukas för att du friskar upp minnet.” sa mörkeralven artigt innan hon låter sin hand greppa tag i foten på vinglaset och drar den till sig utan att lyfta den från bordet så ett litet äckligt skrapande hördes. Utan att ta bort sin hårda blick, med ett leende mjukt.
“Dock svarade du inte på min fråga, finns det en möjlighet att du kan ta mig till Antrophelia?” frågade Ziyaté med en röst silkeslen med en ton som inte vittnade om hennes irritation. Att hon nyss varit där och allt som skett, var inget hon hade tänkt ta upp med främlingen. Åtminstone inte nykter.
You must be logged in to reply to this topic.