- This topic has 37 replies, 2 voices, and was last updated 5 år, 4 månader sedan by
.
-
Nog kunde högalver tendera att dra ut på saker och ting, men Sylmir var en som kunde ta priset… och tyvärr verkade hon inte ha någon intention av att dra ihop konversation ännu.
”Jag här själv fått ta del av processen som Mäster Aldëa utformat för fyrahundrasjutiotre år sedan. De tvingade mig att sätta upp mitt hår när jag hade en period där jag absolut tyckte det skulle bölja längs axlarna likt ett vattenfall. Även en själv faller ibland i ytlighetens fälla…”
Hon suckar tyst och smuttar på vinet som skiftar mjukt mellan havsblå till himmelsblå.
”Men jag fick självfallet böja mig för deras förfrågan, även om min stolthet gärna skulle ha vägrat. Men, åh. Det var det värt… Tyvärr får jag inte delge de olika stegen av den komplicerade processen som krävs för att skapa denna blandning.”
Säger hon och observerar sitt glas för ett ögonblick för att senare lägga blicken på Ziyaté. Sylmir kunde inte låta bli att låta en viss självbelåtenhet spricka genom yttre när hon observerade mörkeralven som förmodligen började bli rastlös. De flesta brukar bli det om hon fick som hon ville.”Men, ni vill säkerligen inte höra om Mäster Aldëas historia som legendarisk vinjäsare? Nej, Antrophelia sade ni…”
Äntligen.”…Mjo, jag kan ta dig dit. Jag ser nog inga problem med det än att det är ojämn fördelning av en resurs. Vi vet alla att det inte är en enkel uppgift att ta sig igenom till huvudstaden på mer… okonventionella sätt. Men vi kan säkerligen fördela resurser på ett jämnare sätt.”
-
Hur märkligt det en var, lade mörkeralven huvudet på snedden åt hennes prat om vin. Det intresserade henne faktiskt och det var nästan som om hon var lite besviken när hon slutade tala om det. Efter att ha tippat glaset på snedden för att betrakta färgen och hur det blåa vinet var lite ljusare på kanten. Hon hummade lite över det för att vicka det fram och tillbaka så vinet for runt i glaset. Drog ett djupt andetag, för att få med alla dofter. När hon var nöjd, höjde hon sitt glas mot högalven med ett svagt leende. Den här gången var det hennes tur att dra ut på svaret och tystnaden.
Vinet fyllde hennes munhåla. En, två, till och med tre gånger skvalpade hon runt det i sin mun för att försöka förtydliga smakerna som de hade fått ner i vinet. Lite nöjt smackade hon med sina läppar och nickade eftertänksamt.
”Välbalanserat. Jag fångar upp lite toner av… enbär?” sa hon fundersamt och försökte placera smakerna och nickade sedan åt det hela.
”Lite rökigt med, som brukar tendera på en lagring av vinet, men jag antar att det kan vara en annan process med.” konstaterade hon, trots allt var vin ett av hennes större intressen. Det få saker i livet som åldrades med en elegans, ja förutom henne själv, vill säga. Det hade enbart blivit ännu bredare efter ett år på Aeldirs vingård. Ett vacker år, kanske var det just därför hon höll vin så kärt?
Ett tag verkade det som om hon hade glömt vad de talade om innan. Hon såg upp i ett av takens hörn för att försöka minnas vad högalven hade sagt. Ja, juste ja, Antrophelia.
”Vad är det som jag kan göra mer, för dig?”
-
”Ännu en alv som kan sina viner, det värmer ett gammalt hjärta…”
Säger Sylmir samtidigt som hon nästan ömt gestikulerar mot sitt bröst med sin darrande hand.
”Enbär är korrekt, faktiskt den ton av smak som skall klinga först på tungan. Om man har tålamodet att låta vinet dansa en stund innan man sväljer det kan man plocka upp en djupare smak, oftast något man inte kunde ha anat tidigare.”Hon höjer sitt glas något mot mörkeralven och tar en mindre klunk och demonstrerar det hon precis förklarat och avslutar med en nöjd suck. Hennes blick fastnar i glaset medans hon långsamt rör på det tills den blå vätskan försiktigt virvlar runt. Hon väntar ett tag med att svara i hopp om att Ziyaté fortsätter att unna sig av den dyrbara drycken. När hon tagit någon klunk eller om det helt enkelt drar ut på tiden så talar högalven igen.
”Precis som er själv så är det sällan mynt jag jagar efter. Sådant får de yngre hållas med, inte sant?”
Frågan ställs men hon ger inget rum för svar innan hon fortsätter:
”Jag handlar främst i information. Desto större pris, desto vanskligare information… och ni, Mäster Ziyaté är en kvinna som sitter på en eon av viskningar i mörkret, hemligheter bakom stängda dörrar och ömma minnen. Finner ni det underligt att jag endast önskar få en glimt av allt ni har att erbjuda? Såsom… varför en mörkeralv försöker ta sig in där hon ej borde.”
Sylmir lägger huvudet på sned, fullt medveten om att detta var ett djärvt drag av henne. Kanske var det alkoholen som gjorde henne modigare än hon borde eller så visste hon precis hur hon skulle peta runt för att få det hon ville. -
De röda rubinerna till ögon betraktade alven när hon tog ännu en klunk från sitt egna glas av vinet. Som lent silke rann det ner för hennes strupe och smakarna var så eleganta som enbart alver hade tid, kunskap och tålamod nog att få fram. En liten ljusglimt i den annars ständiga flödet av tid. Ett litet leende fanns på läpparna. Märkligt nog fann hon högalven framför sig… tolererbar. För inte skulle hon gå så långt till att säga trevlig, inte än. Så mycket vin hade hon inte fått i sig än.
Ett skratt, som en kort utandning och ett snett leende, kom från Ziyatés läppar då Sylmir talade om att de inte jagade efter mynt. Det stämde till viss del, tills man inte hade något kvar i sin penningpung. Vin tenderade att inte smaka lika bra med mindre tyngd i penningpungen.
Precis innan hon skulle ta ännu en klunk av vinet hörde hon Sylmirs fråga. Greppet om glaset blev hårdare och glaset gav ifrån sig ett klingande ljud då hennes mörka ring slog emot glasets fot. Ögonen var mörka, som om hon hade trampat henne på en öm tå. Blicken verkade skifta ifrån något ljusare, till mörkare på ett ögonblick. Det var som om något influerat mörkeralven och hon fnös till.
”Familjeangelägenheter. Drottningen är mitt barnbarn.” sa hon, eller snarare väste hon fram mellan sina tänder. En gång i tiden hade hon haft goda intentioner, men vad skulle hon kunna göra för dem? Förutom att erbjuda dem ett värdigt avslut på deras lidande. Ingenting. Lite för att lugna sig själv igen tog hon ännu en klunk av vinet.
”Inte står du väl i vägen för en familj att återförenas?”
-
“Återförenas säger ni… Borde ni inte kunna ta den vanliga vägen om ni bara skulle ta er en resa dit? Eller tänkte ni komma oinbjuden? Nog finns det något som grämer er, Mäster Ziyaté.”
Som en orm navigerar hon sig mellan ord och tonfall på ett sådant sätt att hon lätt upplevs som inbjudande, även om man i bakhuvudet undrade vad hon egentligen ville med alla sina frågor. Vad skulle hon med den informationen att göra?“Jag kommer inte neka er, sådant är inte fallet. Jag kommer ta er dit…”
Hon fyller på sitt halvfulla glas och håller fram flaskan mot Ziyaté med en blick som frågar ifall hon vill ha mer innan hon fortsätter:
“…Ni kan säkerligen förstå varför jag är tämligen nyfiken.” -
En enkel nickning till om hon skulle vilja ha ännu mer vin. Varför inte? Hon skulle behöva mer vin för att hålla sina nerver under schack. Det var som om högalven framför henne ständigt balanserade på en fin gräns mellan tolererbar, roande och oerhört irriterande. Det var svårt att inte le åt hennes försök att få ut information från henne. Ett snett leende, som visade hennes vita tänder medan hon lutade sitt huvud åt sin högra axel.
”Du har väl hört om överraskningar? Drottningar har en tendens att veta dem innan… Och vad vore vitsen med en överraskat besök… Om hon vet om det?” frågade hon och sedan gav hon till ännu ett av sina skratt, två korta utandningar efter varandra.
”Och nej, jag förstår inte varför en gammal mörkeralv som jag har väckt din nyfikenhet. Du har väl lika många år på nacken?”
-
Det blå vinet kluckar lätt när ännu ett glas fylls av vin, eller ett medel för lugn och tålamod inför högalvens underliga beteende. Ett brett leende klyver hennes läppar, något som står i kontrast till hennes annars eleganta och känslolösa drag… det var nästan en obehaglig syn när man skymtade en glimt av girighet i hennes blick innan hon snabbt ändrar tillbaka till sitt neutrala minspel.
“Såsom åren passerar kläs våra sinnen med minnen. Milslånga korridorer med fönster in till vårt inre täcker vägg efter vägg och sträcker sig mot vårat inre. Desto äldre vi blir, desto längre blir våra korridorer. Det är rimligtvis naturligt att en man hellre promenerar i den längsta korridorer snarare än de som knappt har börjat. Ni är intressant, just för er ålder. Och… kanske även för att ni roar mig. Ja, så är det nog.”
Hon lutar sig tillbaka i sin stol som knarrar högljutt, som om den hotade att säcka ihop vilken sekund som helst nu. Det var dock inget Sylmir la märke till, snarare blir hennes blick frånvarande igen.
“Det var allt för länge sedan jag fick möjlighet att ta mig ned till djupet. Kanske avundas jag er, kanske är det så.” -
Leendet var märkligt på högalvens läppar, som om det inte riktigt passade henne. En glimt av det bakom ridån? Fascinerande. Vad var denne alv för någon. Det fanns något mörkt över henne. Något som Ziyaté inte helt kunde sätta fingret på. Något som väckte henne ur den vanliga tristessen i vardagen.
”Korridorer? Ah… Jag brukar se liv som böcker. Fyllda med minnen.” avslöjade mörkeralven och tog en klunk av vinet. Tog sin tid med att låta det rinna ner i strupen för att sedan torka bort en droppe som hade kommit lite utanför hennes mungipa. Som om hon hade tänkt berätta en hemlighet böjde hon sig fram. Nära nog att hennes kalla hand nuddade vid Sylmirs.
”Kanske… För att även du roar mig. Har jag ett förslag. En lek. Ett minne, för ett minne?” föreslog Ziyaté och fuktade sina läppar för att sedan rygga tillbaka och slå med sina fingrar mot bordsytan medan hon väntade på svar. Lite nyfiken var hon onekligen och vad hade hon att förlora? Det var inte alven som valde minnena, det var hon. Och att lära känna sin fiende, eller forna frände, kunde bara vara till en fördel.
-
Hennes blick faller ner på Ziyatés hand och avsaknaden av närvaro blir än mer påtaglig. Det var nästan som hon lämnade sin kropp för ett kort ögonblick innan hennes ögon finner mörkeralvens.
”Böcker. Böcker kommer så lätt bort, uppenbarligen.”
Säger hon med ett mycket sparsamt leende medans hennes blick flackar runt i värdshuset, den fastnar ibland på folket runt omkring men det verkar mest vara en akt för att ge tid till hennes tankar. Hon sluter sina ögon och säger tyst, som om det hon skulle nämna var något av grav vikt:”…Och vad kan ni tänkas vilja veta? Jag är bara en relik av tid glömda av till och med våra egna. Jag är bara dammet som väntar på att spridas med nästa vindpust.”
Hon öppnar ögonen och låser sin blick med Ziyaté, om hon tillåter. Hennes ord var blygsamma inför hennes existens men något i hennes blick sa att det var mer än så som väntade bakom slöjan av hennes inre. -
Hastiga utandningar likt ett skratt for ur Ziyatés läppar och hon placerade sin haka i sin ena hand medan hon lutade sig mot bordet. Den röda blicken konstant betraktande alven framför sig men öronen var på spänn. Om något… av mer oväntat kaliber skulle ske. Det ryckte till i hennes mungipor och hon sträckte sig nonchalant efter sitt glas för att ta sig en sipp av vinet, för att sedan återigen luta hakan i sin handflata.
“Ack, ack var inte så blygsam. Det klär dig inte” sa hon, lite vågat och rakt på sak. För det var väl lite av sanningen, fast sanningen var väl så som man berättade den? Samtidigt som hon väntade på ett svar gjorde en gest med den andra handen så att vinet skvalpade runt lite i glaset och var nära på att spilla några droppar.
-
“Det vore väl allt för vulgärt att säga något annat, Mäster Ziyaté? Nog måste man följsamt följa konversationens dans och alla dess regler… annars skulle vi ha kaos. Inte tycker ni om… kaos?”
Det sista ordet hänger kvar i luften tills hon tillämpar ett liknande skratt som mörkeralven och rättar sig till sig i den knakande stolen. Ett annat typ av knakande fyller tystnaden när hon lägger ett ben över det andra. Hon grimaserar smått och drar handen längs hennes ömma höft som verkade var det som knäppte så högljutt.“Nå, vad innebär denna lek? För Erethil vet att jag har svårt att motstå en sådan yster förfrågan… speciellt om det innebär att jag får en liten belöning själv.”
-
Det knakande ljudet fick henne att grimasera. Ett ljud som hon aldrig tyckt om. Om det inte var ett ben till en av hennes fiender under en våldsam behandling av henne. Då kunde det knakande och ljudet av något som brast vara som en längtansfull suck. Ett tecken på att skadan gick igenom.
Många skulle irritera sig på det sneda leendet som alltid tycktes komma tillbaka över mörkeralvens anlete men det tyckte inte oroa henne själv. Speciellt inte när alven framför henne för en gångs skull roade henne. Hon lät sina fingrar trumma mot sin kind medan hon betraktade Sylmir med hakan lutande mot knogarna till sin andra hand.
“Kaos är underbart på ett sofistikerat sätt. Kaos under ordning, det är som musik det.” påpekade Ziyaté och fuktade sina läppar med spetsen på sin tunga innan hon fortsatte.
“En simpel lek, ett minne från dig mot ett minne från mig. Vi kan spela tills den ena inte vågar dela med sig mer. Låt oss se det som ett sätt att… hålla våra fiender närmare varandra” sa hon med en liten lekfull blinkning.
-
Det var nu högalvens tur att luta sig framåt för att tala. Det var inte mer än en viskning, men hennes ord var likt gift som droppade ur en bests käft, trots att de blir sagda med en viss ömhet.
”…Om ni insisterar. Gräv bara så djupt som du sedan kan leva med, Mäster Ziyaté. Ni måste ha hört att man skall akta sig för att stirra för länge ner i avgrunden… förr eller senare kommer det att stirra tillbaka.”
Hon lutar sig tillbaka igen men ett milt leende över hennes läppar, något som klart stod i motsats till de förvridna ord som lämnat henne.“Eftersom det är er lek så bör ni väl börja, inte sant?”
Hon lägger huvudet på sned och för glaset mot sin mun ännu en gång för att tömma det i ett par klunkar. Kanske behövde även hon en styrketår för att klara av detta. -
Orden fick henne att ge till ett skratt, som lät mer som ett kraxande från en död fågel än ett ljud som innebar glädje. De röda ögonen var svåra att tyda om hon fann orden roande, eller dåraktiga. Eller behövde det ena utesluta det andra? Blicken fanns kvar vid högalvens ögon, som en lek mellan två rovdjur. Utan att ta bort blicken, och röra en min fyllde hon på både sitt egna och Sylmirs glas tills vinet hade en spänd yta och var på vippen att falla över. Minsta skakiga rörelse skulle få vinet att spillas på bordet. De båda behövde vin för att fortsätta med denna lek och samtal, samtidigt som det var en utmaning till alven.
”Är du säker på att det inte är du som stirrar ner i avgrunden, Sylmir?” frågade hon, med en syrlig underton. En stadig hand kring vinets fot förde hon vinet till sina mörka läppar för att kunna dricka en stor klunk, utan att spilla en droppe. Satte sedan ner den för att slå med sina fingrar mot glasets fot så att det gav till sig ett litet klingande som om hon begrundade hennes ord. Precis som Sylmir hade hon hoppats på att den andre skulle börja.
”Det är väl det enda rätta?” frågade hon, kanske mest till sig själv än till högalven framför sig.
En duns hördes när hon placerade sina höga läderstövlar på bordet framför Sylmir, korsade och avslappnat. Lutade sig tillbaka på stolens två ben, den knarrade till lite under hennes vikt. Från hennes höft tog hon fram en mindre bok för att öppna den. Det som såg ut att vara en bok med få sidor, tycktes aldrig sidorna ta slut. Hon suckade och slöt ögonen för att stanna vid en sida.
”År 377 TT, 5 Mahadwar. Det hade gått veckor men trots det fyllde känslan av Lloths läppar mot mina, min härskarinna, mitt sinne. En värme som höll den kyliga vinden borta. Luften, vinden var mer frisk ovanför jorden och allt känns annorlunda. Männen ovanför jord är annorlunda. Det tror de är värda något, att de är starkare. Bara det är skrattretande. Svaga män som inte har mer än muskler och ett svagt sinne…” började Ziyaté citera, från det som verkade vara en slags dagbok.
-
“Lloth, aldrig långt borta från Ish’dalaars dunkla sinne. Hoppas det inte enerverar er att jag använder det namn som ni en gång bar. Mörkeralver klingar för… diminutivt.”
Högalvens blick landar på fötterna som vilar på bordet och ser för en kort stund något förnärmad ut innan hon själv tar ett djupt andetag och slappnar av märkbart. Hon knäpper händerna i knät och blundar medans hennes närvaro försvinner inåt. Nog var Ziyatés minne känslosamt, men knappast något av värde. Kanske behöver hon mjuka upp henne lite.“Magins kraft minskar ju längre bort jag kommer från skogen. Från bergen där jag blickat ner på ett land som långsamt äts upp av mörkret under jorden. Det hade inte alltid varit så, men ju fler år jag spenderar här desto mer skyr ljuset denna plats. Jag stannar kvar av nyfikenhet. Jag stannar kvar för att rösten i grottan säger så. Det var även den som talade till min mor när världen var yngre. Nu tar jag hennes plats.”
Hon öppnar ögonen och biter på sin underläpp och funderar på ifall hon sagt några ord för mycket. Förhoppningsvis var det något Ziyaté bara skulle ha svaga minnesbilder av under morgondagen. -
Den förnärmade blicken valde inte Ziyaté att lägga märke till, eller åtminstone att inte bry sig om. Etikett, något som var annorlunda varthän hon vände sig i världen och hon kunde reglerna väl. Det var bara på senare tid hon valt att bryta dem, om det var möjligt. Trots allt var det mer bekvämt att sträcka ut sina ben och vila dem efter färden än att sitta som en fin dam. Stolen knarrade lite klagande när hon gungade den fram och tillbaka medan hon funderade på minnet som Sylmir målade upp framför henne. De förvånade henne och intresserade henne, mer än vad hon hade velat medge.
Frågan var hur hon skulle få henne att berätta mer om denne röst och minne. Sättet som hon bet på sin underläpp, som om hon egentligen velat hindra några av de orden som hon sagt. Förmodligen fanns det mer att hämta från henne. Det fanns trots allt en glimt av en mörkare sida där hos denne högalv och det var sällan som hon hade mött en sådan. Åtminstone kunde hon räkna upp dem på fingrarna.
Samtidigt som hon bläddrade igenom sidorna i den lilla boken, som aldrig tycktes ta slut lade hon huvudet på snedden och tog ännu en klunk av vinet. Kanske det fanns inspiration där? Det kändes som om högalven letade efter ett specifikt minne, något hon själv kunde ha till hjälp eller finna intressant. Men vad kunde det vara?
”Tvärtom… Ish’dalaar är något till att föredra. Du är en intressant person, Sylmir men mina skarpa ögon ser och förstår att det är något speciellt ni skulle vilja veta. Så säg mig, vad är det?” frågade hon med samma milda röst. Det var ett försök åtminstone, på så sätt kanske hon skulle få veta mer av värde själv. Med sin ena hand sträckte hon sig till bandet som höll hennes hår i en fast åtstramad knut på huvudet, för att låta det vita håret falla ner över hennes axlar.
-
“Nog är ni skarp, både till syn och till sinne. Men att välja en tanke, ett minne… Visst är det en val som är ytterst komplicerat? Dock så har vi frågan som hänger i luften sedan tidigare. Antrophelia.”
Inte var hon egentligen särskilt intresserad av vad som skedde på djupet, men ryktena kring den okonventionella härskaren hade under de senaste månaderna tvingat hennes blick mot havets mörker. Hon tar ett djupt andetag och drar långsamt en spinkigt finger längs toppen av hennes glas medans hon iakttar Ziyaté med ett milt intresse. En mask som döljer viljan av att veta mer som hotar att klösa sig ur hennes strupe om hon inte vaktar sina ord.“…Senaste gången ni såg ert barnbarn.”
Fingret stannar på glaset för ett ögonblick innan hon fattar tag i det för att ta ännu en klunk av vinet som smakade för väl för att konsumeras som det gjordes nu. Men, nog tyckte hon att det var värt… så länge mörkeralvens fasad fortsatte att spricka. -
Antrophelia… Redan vid nämnandet av staden anade mörkeralven vart samtalet var på väg. Hon spände sin käke och hon stannade upp med sitt bläddrande i boken. Sidornas prasslande tystnade och en lite tyngre duns hördes när lädret på bokens pärm slog igen. Det var ett minne som hon fortfarande hade färskt. Egentligen var det något som hon helst hade glömt. Det var dock som ett öppet sår, eller något som skavde i hennes öga. Även fast hon hennes leende inte var stort, eller om det ens existerade, fanns det ett slags ständigt snett leende med hennes ärr i mungipan.
Blicken var frånvarande som om hon såg minnet framför sig. Frågan var om hon skulle berätta hela sanningen? Trots allt var inte denne Sylmir medveten om vad som skedde. Dock var det hennes idé till en lek och heder var något hon hade. Åtminstone när det kom till att vara ärlig med sådant. Vad kunde det skada? Allt för vanligt var det trots allt att lögnen man intalat sig själv var en bättre version av sanningen.
”Ögonen lika grå som stål, så lik sin far, min egen son. Ögonen som alltid påmint om Aeldir, som en blick in i det förflutna och dess kärleksfulla glimt. Hur lika var de inte varandra, nu när de stod bredvid varandra. Men det fanns något mörkt i hennes ögon, nästan känslolöst som inte återfanns i min egen son. Hennes tvillingbror dödad av Isras egen hand, efter att hans vansinne mördade deras mor. Den enda som hon hade haft i sin miserabla uppväxt med kalla ord i skuggorna från adeln och folket. Den enda som förstod henne. En stark fasad, som få gånger sprack. En stark regent…” sa hon och fuktade sina läppar med spetsen av sin tunga. Hennes röda ögon glimmade till som om det fanns någon stolthet där bakom. Som om det fanns en kärlek till både barnbarnet och barnet.
En rysning gick igenom hennes ryggrad och ringen på hennes finger glimmade till i en rödfärg. Hon var tvungen att mörda dem båda. De led. De hör inte hemma någonstans och inte med någon. Izotar hade levt ett sådant ensamt liv och Isra var på väg mot samma håll. Hon hade greppat lite hårdare kring foten av vinglaset och förde det lite disträ till sina läppar för att dricka en klunk lite avlägset fortfarande för att le. Det fanns ännu en del kvar i flaskan som Sylmir beställt åt dem, om inte mer i hennes egna flaska hon haft innan. Än fanns det tid att avslöja mer om Sylmirs minnen, även om vinet borde avnjutas på ett finare sätt.
You must be logged in to reply to this topic.