- This topic has 39 replies, 6 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
Fortsättning på https://www.talanrien.com/forums/topic/en-manniska-i-dalelath/
Nesta hade eskorterats tillbaka till sitt hem i Iserion. Hon visste inte hur eller ens vad som hänt. Hennes förvirring hade varit total. Nyss hade hon suttit på en liten vagn med förnödenheter i Saskia Belsantes följe, på väg mot något diplomatiskt möte. Plötsligt var hon hemma i sin egen säng igen med sina familjemedlemmar hovrande över henne.
Myndigheterna i Iserion hade försökt sig på en slapphänt utfrågning om vad hon varit med om, men Nesta hade inga svar – hon mindes inget av vad som hänt. Hon mindes inte ens anfallet man sade att hon varit med om.
Nesta kunde snabbt återvända till sitt gamla liv. Hennes familj var överlycklig över att återfå sin dotter som befarats ha omkommit under alvernas överfall. Hon kunde dock inte återgå till sitt jobb i köket på slottet, det var stor konkurrens om platserna där. Nesta fick snällt återvända till arbetet i sina föräldrars tvätteri i den nedgångna gränden. Detta var ett faktum hennes föräldrar inte var helt nöjda över. De började snabbt se sig om efter en ung man att lova bort henne till för att säkra hennes och deras framtid, innan hon blev för gammal.
Men inget kunde någonsin återgå till det normala för Nesta, inte efter det hon upplevt. Hon mindes inget av det, men något hade skakat om och förändrat henne i grunden. Tiden hon enligt utsago spenderat i skogen var bara som ett slukhål, tomt – samtidigt som det sög all hennes uppmärksamhet. En djup oförklarlig saknad dunkade dovt inom henne. Hon kände en stor rastlöshet och allt med hennes gamla liv skavde – ända ned till kläderna. Hon var helt personlighetsförändrad, “uppstudsig” sa de. Till hennes omgivnings förtret erfor hon dessutom en nyfunnen sympati för Iserions alver.
Människorna i Iserion hade sin bild av alver; i de fattiga kvarter Nesta kom ifrån ansåg människorna att alverna vara roten till all deras misär, de var monstren i alla deras sagor. Sättet de talade om dem och behandlade dem på gjorde nu Nesta illamående. Hon stod inte ut, förstod inte ondskan eller hur hon tidigare kunnat samtycka till den. Hon försökte vakta sin tunga, men ju längre tiden gick desto svårare blev det. En gång jagade hon iväg ett gäng människobarn som misshandlade ett litet alvbarn.
Hennes föräldrar förfärades över hennes obegripliga nyfunna sympatier. Sina vanor trogna bestraffade de henne med hårt arbete och örfilar i sina försök få henne att fokusera på sin framtid. Hon ville väl inte göra sig oönskad och ogiftbar? Hon ville väl inte skämma ut sina stackars föräldrar? Hon ville väl inte skämma ut sina systrar? Nesta blev tystare med sina kontroversiella åsikter, men om något förstärktes de bara.
Ryktet började snart spridas om flickan som förvillats av de onda alverna och förrått sin egen ras. Som hon betedde sig kunde man nästan tro att hon förälskat sig i dem. Det var tydligt att hon behövde omvändas, vändas tillbaka till mänskligheten.
—
TW: Antydan till våldtäkt
Kvällen var kvav och Nesta kliade sig genom den vita huvudduken. Snörlivet var snävt, kjolarna var tunga och kliade de också, hon kunde nu inte för sitt liv förstå hur hon någonsin stått ut med dem tidigare. Hon hällde ut en hink med avfall, suckade och sträckte på sig med knakande rygg. När hon vände upp ansiktet fångade en blek stjärna hennes blick. Det var sällan de syntes i staden, men den här lilla sidogränden var tillräckligt mörk verkade det som. Åter fylldes hon av den där oförklarliga sorgen, saknaden efter något precis bortom hennes grepp. Hon suckade och vände sig trött om, kanske skulle hon kunna få gå och lägga sig nu.
Plötsligt verkade gränden mörkare och hon tittade åter upp. Tre figurer blockerade hennes väg. De klev närmare och hon såg att det var tre yngre män från kvarteret. Den som stod främst var Tyran, mannen hennes föräldrar hade lovat bort henne till, hennes blivande make.
Tyran var en första klassens översittare. Han var stor och mörk och hans drag var nära på groteska. Han var ett relativt gott parti ekonomiskt, men även de mest hårdnackade invånarna i deras stadsdel tvekade inför att gifta bort sina döttrar med honom. Nestas föräldrar såg dock ingen annan utväg, han var den enda som verkade vara villig att äkta henne. Han hade haft ett gott öga till henne sedan de var små.
“Vid Skaparen vad ni skräms!” Sade hon trött och började röra sig mot dem. “Jag vet inte om jag orkar prata bröllop nu Tyran, kan inte våra ömma mödrar få sköta det?” Hon fick inget svar. De började istället röra sig mot henne och snart var hon tvungen att backa, de mer eller mindre vallade henne längre tillbaka in i den trånga gränden. Hon såg osäkert på Tyran. “Vad… Var det något ni ville?” Tyran själv sa inget, men den unge mannen på hans högra sida väste lågt. “Tyran ville bara försäkra sig om att du inte fått smak för spetsöron… Hjälpa dig på traven lite…” Han tog tag i hennes ena arm och mannen till vänster om Tyran tog tag i hennes andra. Hon tappade hinken med en skräll som fick henne själv att rycka till. Deras grepp hårdnade och Tyran såg skrämmande kallt på henne.
—
Morgonen var tidig, fuktig och sval. Nesta sov dåligt allt sedan hon återvänt och var alltid först uppe för att bära hem dricksvatten från kvarterets brunn. Brunnen var placerad mitt på ett torg och en bit vid sidan av brunnen växte en gammal och krum liten ek. Nesta brukade tänka att det var ett under att den fortfarande levde, men hon var tacksam att den gjorde det – det var i princip den enda växtligheten på flera kvarter. Under dess krona brukade hon alltid vila lite varje morgon, innan staden började vakna till liv ordentligt. Tidigare hade hon knappt lagt märke till trädet, men nu erbjöd det på något vis den enda vila för sinnet hon fick under en dag.
Det var dagen före hennes bröllopsdag. Där satt hon nu under eken, oviss om hon skulle få möjlighet att göra denna lilla ritual igen i sitt liv som gift. Hennes sinne växlade mellan likgiltighet och melankoli, men inte länge. När solen steg över hustaken och lät sina första strålar silas genom de gröna löven stillades hennes sinne. De kunde kanske ta eken ifrån henne, de kanske kunde ta hennes dygd, men de skulle aldrig få bryta henne. Knappt märkbart spelade ett försiktigt leende över hennes läppar. Inte ens den vita kliande hättan störde henne nu. Hon blundade och lutade sig tillbaka mot stammen.
—
Åren gick. Tyran försökte på olika sätt kuva sin nya fru, men tappade snabbt intresset. Han tog sig ständigt nya älskarinnor och nya jobb och var nu sällan hemma. Det passade Nesta bra. Hon slapp Tyran och hon kunde rå över deras lilla hem som hon behagade. På taket hade hon små odlingar som hon skötte som om de vore hennes barn. Några egna barn verkade de inte få, men det bekymrade henne inte och Tyran var för alkoholiserad och frånvarande för att bry sig. Då hennes systrar började gifta sig och ge föräldrarna barnbarn slutade tillslut också de tjata.
Och Nesta kunde fortsätta hälsa på sin gamla ek.
I hemlighet hade Nesta börjat söka sig till alvslummen. Hon hade svårt att se på medan de led än värre öden än människorna i hennes egna fattiga kvarter. Hon började hjälpa till med det hon kunde, mest mat och kläder. Hon blev tillslut känd bland några av alvfamiljerna som Naiua – “ekens kusin”. Men hon var väldigt försiktig och arbetade alltid med flera mellanhänder för att undvika upptäckt. Det skulle utan tvekan vara det som tillslut fick bägaren att rinna över för hennes man.
—
Det var natt och Nesta hade plockat en korg full med grönsaker från sin odling, hon var på väg mot alvkvarteren. Hennes vanliga “bud” hade blivit sjuk och hon riskerade att våga sig ut själv – några familjer var i stort behov av mat, arbetslösheten var svår. Tyran skulle vara borta denna natt, förmodligen längre om hon kände honom rätt.
Hon drog upp luvan för att dölja sitt ansikte om någon granne mot förmodan skulle vara ute så här dags. Hon svor till när hon kom åt det långa smala såret som löpte från örat ned till hakan – ett minne från den gången Tyran försökt “skönhetsoperera” hennes öron men missat. De mörkt hasselbruna ögonen såg sig nervöst om innan hon gick runt hörnet och in på gatan där alvkvarteren officiellt började.
-
Nefirim var uttråkad, det var länge sen hon hamnade i bråk eller ställde till med något. Hon var placerad sittandes ovanpå en tunna vid igången av en gränd, väntandes på att någon eller något skulle fånga hennes uppmärksamhet.
Hennes röda hår rörde sig lite i vinden, lika så hennes tyg på kjolen, i alla fall den del som inte var läder. Hennes kläder bestod mestadels av härdat läder för skydd tillsammans med många bälten där det prydligt och synligt hängde kastknivar i olika fästen.
Öronen spetsades lätt när hon hörde någon komma gående lugnt satt hon kvar i väntan på att se storleken på den hon tänkte hoppa på, eller lura. Det som nu föll henne i smaken.
-
Den tattuerade alvynglingen Kailan var som vanligt omplåstrad efter slagsmål han befunnit sig i av en av de gängmedlemmarna som såg honom som en oönskad lillebror. En lillebror de aldrig velat ha men som blivit det oavsett med tiden när de funnit motvilligt tycke för skitungen. Han var en av de yngsta i hela sitt gäng med ynka tjugoåtta år vilket sa en hel del med tanke på hur gamla alver faktiskt kunde bli; enkelt sagt så var han rena bebisen för de andra betydligt äldre alverna. Han var i åldern där han skulle vara så tuff och mäktig trots sin unga ålder och hamnade alltid i slagsmål som han vanligtvis dessutom blev besegrad i. Så att se honom utan att vara omplåstrad var ovanligt utan tvekan.
Han var så där smalt muskulös dock vilket i alla fall var något kanske? Det med tattuerat ansikte och ett tydligt ärr från en tidigare dust utom hans styrka som låg över hans högra öga. Han var klädd i väl använda käder i svart färgschema som inte var utan blodiga och smutsiga fläckar med tanke på hans livsstil som han ägde. De var inte hela heller vilket var pricken över i:t.
Han strosade omkring som alltid i alvkvarteren, såg lite ut som han nyss bitit i en citron med all rätt med tanke på att han nyss förlorat en till kamp med en lång, muskulös människa som varit ohyfsad mot honom. Det lät som om han förlorade jämnt vilket NÄSTAN var fallet men vissa tillfällen var det han som vann även om de tillfällena var ovanliga. Denna kamp hade han helt klart misslyckats med dock. Han stannade plötsligt upp där han gått runt hörnet för att stöta på människan han många gånger tidigare stött på i dessa trakter med synen. Var hon tillbaka? Han kikade lite moloket på henne, människan som av någon anledning faktiskt hjälpte hans folk när hon kunde av ingen direkt anledning alls vad han trodde. Han gav ifrån sig en liten huff likt den yngling han faktiskt var och funderade på att bara vända om och gå där ifrån då hon ändå var en människa. Hon var fienden, men han kunde inte direkt göra mer än att ignorera henne med tanke på hur hon hjälpte till i krokarna. Han kunde svurit på att det var hon som alvbarn pratade om som gett dem mat men han kunde inte vara säker..
-
Cithrel Eldithas
Dom ljusgrå ögonen studerade den illaluktande gatan där hon stod med en cape runt sig och frös i den lite kyliga luften. Att ge sig ut den här tiden på dygnet var inte det klokaste men hon skulle gå hem från en av hennes alviska vänner. Hornen råkade krocka in i en skylt som hängde från ett av taken och hon skakade till i hela kroppen då det small till och hon mumlade något ohörbart för sig själv då hon hukade på sig, gick några steg och sedan rätade på sig igen för att fortsätta gå. Hur kom det sig att någon som hon befann sig på ett sånt här ställe? Det var en otroligt bra fråga. Cithrel hade velat bo kvar med hennes föräldrar men det hade inte de gått med på, de tyckte att hon skulle resa runt och se världen, men det hade inte blivit som hon hade hoppats. Speciellt inte nu då alverna i staden levde i en slum och blev påhoppade till höger och vänster av människor. Hennes ogillande för människor hade börjat redan som ung då de poängterat hennes horn och utseende. Till deras försvar så hade hon inte varit det vackraste alvbarnet, men nu såg hon väl inte så dålig ut?
Hur som helst hade hennes ogillande nästan övergått till hat då hon numera bodde i staden där de behandlades värre än herrelösa hundar. Hon visste om att det fanns människor som var vänliga, hon hade hört talas om speciellt en kvinna som kallades för Naiua, hon gjorde tydligen mycket för hennes alviska släkte i ghettokvarteren. Någon hon gärna stötte ihop med för att se vilken typ av människa hon var, men det skulle nog inte hända med tanke på hur stor staden var.
Hon kunde höra steg en bit bort och valde att gå in på en annan väg, att stöta på någon nu var som sagt inte riktigt hennes intention. Hon ville inte dra onödig uppmärksamhet till sig, men hennes ljusgrå ögon fann snart orsaken till stegen. En alvyngling som var omplåstrad som befann sig en bit framför henne, så hon hade gått åt helt fel håll. Framför ynglingen var en annan figur, men hon kunde inte se ansiktet då huvan var i vägen. Skulle hon påkalla deras uppmärksamhet eller skulle hon glida förbi utan att bli sedd, som hon hade planerat? -
Nesta visste att vara försiktig i dessa kvarter. Hon gick med sänkt huvud, men visste dock också att alverna här kunde känna igen en människa lång väg – med eller utan huva. Dels var hon relativt kort och inte lika finlemmad som de flesta alver, men de hade också skarpare sinnen.
Här var man över lag fientligt inställda till människor, med rätta. Men hon var inte rädd. Mycket lite gjorde henne rädd efter hennes hemkomst, det var knappt att hennes man skrämde henne längre. Nesta kände blickar på sig, men hon fortsatte målmedvetet mot det kvarter där de mest behövande huserade.
När den unge härjade alven plötsligt stod framför henne sänkte hon bara huvudet ytterligare och tog en sväng runt och förbi honom. Han verkade ignorera henne, det var inte mer än vettigt. Hon var visserligen på deras planhalva, men också här var det ett vågspel att ge sig på en människa, minsta lilla snedsteg kunde väcka människornas törst efter vedergällning. Hon ville till varje pris undvika att råka försätta en obetänksam oförrättad ung alv i trångmål. Det var en av anledningarna till att hon så sällan kom hit – inte för sin skull, utan deras.
En ljus figur klev ut genom en port längre bort på gatan. Hon var lång och slank och fick ducka i dörröppningen. Hennes långa, raka, silverblonda hår föll ner över hennes axel och med en gracil hand föste hon tillbaka det över axeln. Nesta kände genast igen Angethril. Angethril var en av stadsdelens mest populära nattfjärilar och det närmaste en vän Nesta hade – men de var egentligen inte mer än bekanta. Hon hade gjort sig en karriär på att underhålla en liten klientel av mänskliga halvmäktiga män med en kink för de “exotiska” alverna. Angethril fick syn på Nesta och såg sig snabbt vaksamt omkring.
När de var på höravstånd från varandra viskade Angethril högt och något irriterat. “Naiua! Vad gör du här? Nu?” Nesta log milt och plockade ordlöst fram en liten grön melon ur sin korg och räckte Angethril. “Tyran är på jobb och de behöver hjälp… Den här är till dig dock.” Angethril log snett tillbaka och tog emot melonen med en suck. Hon visste att det inte var någon mening att tala sans i Naiua. Nesta nickade bara och gick sedan vidare.
-
Hon hade suttit länge nog och iakttagit figurerna som en efter en dykt upp, nog för att hon egentligen bara kollat på dem i någon sekund innan hon bestämt sig för det lämpligaste offret. Smidigt hade hon börjat röra sig ut mot de andra, alven med horn verkade känna folk i området, ett skrik från henne skulle locka folk och förmodligen ta hennes parti, det kunde gå illa.
Stegen tog riktning mot alvynglingen och vad hon förmodade var en människa. Hennes mål var att förfölja människan, länge, länge tills hon förhoppningsvis blev paranoid och rädd, tills hennes puls skena, jaga henne tills hon låste omkring sig eller bestämde sig för att slåss… Men alvyngligen verkade med tanke på hans skador vara en hetsporre, han såg bra ut vilket gjorde det mer roande att förfölja honom. Hennes magkänsla sa att han nog trots sina skador skulle välja att slåss framför att försöka fly…
Under uppväxten, när hon smygit iväg från hemmet och tränat på att förfölja hade hon alltid försökt göra sitt bästa att läsa av personers kroppsspråk och nästa drag, dessvärre misslyckades hon ofta och fick smaka på näven utefter missen. Men hon lärde sig av det och hade bivit bättre med åren.
Hon spände händerna lite och bestämde sig för att börja förfölja ynglingen… Hon ville slåss.
-
Kailan stod stilla där Nesta passerade honom, som sagt var Nestas tankar rätt; det skulle inta vara bra om han attackerade en människa i nuläget trots att de förtjänade det hela bunten. Kailan var inte den som tänkte att det fanns bra människor med utan sättet han blivit uppfostrad på; av gängalver var att människan var fienden som gjorde deras liv till det som det var idag. Han följde hennes gestalt med blicken och betraktade scenen som utspelade sig lite längre bort. Alven verkade vänskaplig mot människan vilket sjävfallet fick honom att rynka på ögonbrynen en aning åt secenen som utspelade sig. Han såg på hur hon gav över melonen till alven innan hon började vandra vidare och undrade vad hennes baktankar var med det hela.. Var melonen giftig? Nej det trodde han inte men varför skulle den här människan vara annorlunda?
Blicken föll snart mot ljudet av ytterligare steg vilket fick honom att vända blicken mot alvkvinnan som tagit sig närmare honom och en suck lämnade honom. Vad nu då? Han stirrade kort på henne, nästan lite utmanande men var ju tvungen att hålla koll på människan som snokade runt i deras hemkvarter. En stöddig alv var inte riktigt lika oroande som en människa som befann sig här. Han stirrade på alven med sina kalla ögon innan han med ett huffande valde att följa efter människan med en baktanke att hålla koll på den förföljande alven. Som sagt; människor var större hot än en alv just nu.
Han började gå efter Nesta med ett suspekt uttryck i sitt ansikte. Han kunde inte döda henne bara sådär men han tänkte för fan inte låta henne göra mer skada för hans folk heller. Människor skulle man aldrig lita på, det var det han fått höra hela sitt liv trots allt.
-
Cithrel Eldithas
Det verkade inte som att någon såg henne, vilket var bra på ett sätt och hon kunde inte låta bli att följa allting som hände med blicken. Att kvinnan i huvan gick bort till en byggnad, gav en melon till en annan kvinna och sedan började gå och blev förföljd utav två alver. Först övervägde Cithrel att gå hemåt, att inte lägga sig i, men att ge sig på någon som inte förtjänade det ville hon inte så hon tog några steg åt det håll kvinnan och alverna gått, övervägde sina val ett ögonblick innan hon, så diskret som hon kunde, förfölja kvinnan med alverna bakom sig. Den tatuerade alven såg ut som en kämpe och hon antog att han var en hetsporre också, kanske även ogillande av människor. Cithrel var inte heller så förtjust i människor, men att ge sig på någon i dessa tider var helt sinnessjukt, så för att förhindra det smög hon vidare. Hon höll även koll på eventuella skyltar som hängde ner som hon kunde slå hornen i.
-
Nesta hörde nog hur ynglingen vände och följde efter henne. Det var inte ovanligt att de höll koll på människor här, men hon kontrollerade att hon hade kvar kniven i korgen om något skulle hända. Nesta hade aldrig dragit blod tidigare… “Vad jag vet…” Tänkte hon kallt. Hon skakade snabbt av sig tanken på den svarta fläck i sinnet som var hennes försvinnande. Det var blott ett minne nu, inte ens det.
Fler steg verkade sluta upp bakom henne och en viss oro började krypa under Nestas skinn. Inte för sin egen del – utan för de familjer hon skulle besöka. Det var inte alla här som uppskattade att alver godtog hjälp från människor; människorna var anledningen till deras misär och att ta emot deras allmosor ansågs av vissa minst sagt svekfullt. De var stolta till fördärv.
Nesta fortsatte gatan fram, till synes oberörd. Hon övervägde snabbt alternativa vägar att ta för att skaka av sig sina skuggor. Lyckades hon skulle det bara vara av ren och skär tur. Hon var i deras territorium nu. Lugnt svängde hon in på en mindre gata, sedan en ännu mindre och fortsatte så att ta sidogata efter sidogata. När hon var en bit från sitt mål smet hon in i skuggan av en port för att se om förföljarna var kvar.
-
Det hade gått några år sedan den unga paladinen Ithia blev skickad till Iserion för att undersöka den då nyfunne mineralen celanoit som omskakat världen, och framför allt Iserion. Medan hon kanske inte hade lyckats göra en allt för stor skillnad i den konflikten hade hennes tid i Iserion format henne och fått henne att resa tillbaka nu, drygt två år senare, då hon hade möjlighet att röra sig mer fritt från Templets strikta ramar.
Paladin Ithia hade i och med sin officiella titel för alltid frånsagt sitt familjenamn – Insarih, en betydande adelssläkt i Iselem. Men trots det och ämbetets symbol hon bar såg de flesta i en stad som Iserion henne som en utböling. Det var en konstig kombination – en kombination många rynkade näsan åt – att härstamma från Iselem och tjäna i Paladinordern i Athals namn. Men i hennes sinne var Athal densamme som Sharah. Det var inte alla som delade hennes tankar dock. Men hon var något av ett udda lamm även bland Iselems folk, då hon var en av de få som hade ljust rakt hår snarare än det vanliga mörka lockiga.
Iserions vakter hade höjt på ögonbrynen då hon bett om tillgång till slumområdet som främst huserades av alverna, men som en paladin hade de heller inte befogenhet att stoppa henne. Läget hade inte ändrats för dem sedan hon var här sist, men deras kamp hade satt ett spår i henne. Rustningen och vapnen hon bar var de enda ägodelar hon hade, och det skulle ta flera år innan hon betalat tillbaka den med att tjäna ordern. Med den vita rustningen, med sin vackra vita runda sköld över ryggen och ett vackert långsvärd dekorerat med Athals emblem i bältet var hon en rätt slående figur, inte minst för det långa ljusa håret hon hade. Hennes mörka hud stod i stark kontrast mot den ljusa rustningen, hennes ljusa hår och hennes grå ögon.
Som yngre hade det varit outhärdligt att gå omkring i rustning, men de åren hon varit i träning hade gjort henne stark och hon verkade inte tyngd av den då hon tog sig ned för trapporna – medveten om blickarna hon fick. Trots allt var det sällan – om någonsin – en paladin besökt slummen i Iserion och dessutom en kvinna… från Iselem.
Hon stannade och talade med några, för att vandra över de slingrande gatorna. I ögonvrån noterade hon en kvinnlig skepnad försvinna in i skuggan av en port, och hon rynkade på ögonbrynen för att närma sig figuren.
‘Allt väl, medborgare?’ frågade hon, något officiellt i den position hon bar. -
Nefirim hade noterat att det var ganska många ute just ikväll och beundrade människans mod att våga sig ut hit. Även om hon ogillade människor kunde hon inte påstå att hon ville ha dem döda. De hade sköra hjärtan och var roliga att leka med. För ovanlighetens skull ville hon byta mål för sina uppsåt. Egnetligen ville hon slåss med alven, vilket hon egentligen fortfarande ville. Hon skakade lätt på huvudet, att lära sig hålla sig ifrån frestelse och behålla sitt mål var något hon var tvungen att lära sig.
Hon styrde stegen snabbare för att komma ikapp alvynglingen, kanske kunde hon lura honom att genskjuta människan för att fånga in henne sen ge sig på honom. Två flugor en smäll… eller?
Alven med horn sneglade hon mot, kanske skulle det var förmånga som blandade sig i om hon började slåss med alvynglingen. Detta gjorde henne osäker och hoppades att det inte märktes.
-
Han var förföljd.. Det var minsann ett illa tillfälle och han visste inte vad det var som gick igenom hans förföljares sinne heller. Han måste hålla koll på människan men det verkade inte som om han skulle få göra det ifred då stegen snabbt närmade sig honom bakifrån. Han var kanske tvungen att göra ännu ett val där Nesta slingrade sig in på bakgator vilket fick honom att öka takten efter Nesta med Nefirim i hälarna medan oron kröp in på honom. Han skulle inte kunna följa efter Nesta och fäkta undan Nefirim på samma gång och då han tagit sig mot platsen där Nesta gömde sig så kom ytterligare ett röst ut från skuggorna vilket fick honom att reagera.
Snabbt så tog han sig förbi Nesta där hon var gömd för att vända sig om med en husvägg mot ryggen för att kunna på så sätt se på alla tre från sin husvägg. Nesta befann sig i skuggorna till vänster om honom, den vitklädda vakten till höger och sin förföljare rakt fram vilket helt klart inte var något som han hade föreställt sig från dagen. Verkade även som det fanns en annan skugga bakom hans förföljare men ingen som han klart kunde se ännu och blotta tanken på allt som hände på samma gång fick magen att knyta sig aningen på honom. Skit också.. TVÅ människor och två förföljare på hans vakt och han kände det som att han helt klart låg i underläge nu.
Ithias röst ekade nästan lite mellan väggarna där hon med officiell röst undersökte läget i denna härvan. Han ägde inte direkt den vänaste munnen i Talanrien så hade han varit smart så skulle han hållt tyst men ja.. han var inte så smart, men kanske smart nog att inte öppna munnen just nu? En människovakt hade inte direkt den största statusen för någon som Kailan där han växt upp med Råttorna som talade om för honom vad som var vad. Formade honom till deras egna agenda liksom. Vad skulle en mänsklig vakt ens kunna hjälpa till med? Var väll inte så att hon skulle föra bort människan från alvslummen för att hon var människa eller hur? Enligt människorna hade de ju all rätt att vara vart de behagade. Sedan brast det. Som om han inte visste om det han redan visste.
“Det är det för fan inte, vad gör ni alla här!? Ge er av!” Fräste han till med paniken i bröstkorgen, han gillade inte detta. Så mycket var utanför hans kontroll, inte för att han brukade ha kontroll men han hade illussionen av det i alla fall.
-
Cithrel var nog den som inte riktigt brydde sig om de andra såg henne eller inte. Hon ville försäkra sig om att kvinnan i huvan kom fram säkert till hennes destination och dom två alverna framför henne verkade inte vilja det, speciellt inte den manliga ynglingen, men vem visste med säkerhet? Hon följde efter in på smågatorna, såg kvinnan längre fram försvinna iväg och hon skyndade på stegen ytterligare. Efter en stund blev en annan synlig, någon lite mörkare person med ljus rustning och Cithrel var så pass nära att hon kunde höra frågan denne ställde. En kvinna, det kunde hon tydligt se och hon slogs av dennes skönhet, vem var hon? Cithrel själv ville svara på frågan men istället var det ena ynglingen som svarade och hon kunde höra paniken i hans röst, vilket fick henne att le svagt. Hon tog några steg så hon själv blev synlig, närmare kvinnan i rustningen och kvinnan i huvan.
“Det vet jag inte.” svarade hon utan genans och tog stegen närmare för att vara lite närmare.
“Jag vill bara vara säker på att kvinnan här-“ hon gjorde en gest åt hon med huvan.
“-kommer fram säkert till sin destination.” hon höjde huvudet lite, kanske lite stolt över att göra en god sak i den här staden där det bara verkade vara elände, speciellt i dessa kvarter. Den ljusgrå blicken flackade mellan alla som samlats, en efter en, innan blicken föll på kvinnan i rustning. Hon strök bort lite av det långa, blonda håret medan hon väntade på hur alla skulle reagera. -
Nesta trodde sig först ha skakat av sig sina efterföljare. Hon stod fortfarande och kikade runt hörnet från porten när hon blev tilltalad bakifrån. Hon ryckte häftigt till och stack snabbt ned handen i korgen för att fatta kniven medan hon vände sig om.
Den ljusa rustningen tycktes nästan bländande i mörkret. Hennes blick vandrade snabbt nedifrån och upp på kvinnan och ögonen växte när hon förstod vad det var för en person som ställt frågan. “Åh, paladin!” Nesta tog snabbt handen ur korgen och neg. “Ja, jag bara…” Hennes tankar flackade. Det måste te sig mycket underligt att en människa smög runt i Iserions alvslum på detta vis. Och samtidigt kunde hon inte avslöja sitt ärende, varken alver eller människor – särskilt auktoritetsfigurer, kunde få veta något om familjerna hon var på väg till.
Nesta han dock inte svara på paladinens fråga. Den unge trashanken som förföljt henne röt till och hon vände sig snabbt om för att se honom. Och så klev den andra förföljaren fram och talade. Nestas axlar sjönk – det var uppenbart att hon inte skulle kunna ta sig till de behövande familjerna denna natt. Hon kunde inte på något vis kompromettera dem.
Hon såg från den ena till den andra med en tveksam blick. Hon kunde erbjuda alverna maten hon hade med sig, de såg onekligen ut att behöva det, likt de flesta här, men risken var att de tillhörde dem som ogillade det hon gjorde. Hon kunde inte lita på att den kvinnliga alven menade det hon sade.
Hon såg stelt på den manliga alvynglingen. “Jag ber om ursäkt, jag måste ha gått fel.” Hon neg åt de båda alverna, vände sig mot paladinen och neg igen. “Paladin, det är en ära att få råkas, men jag är rädd att jag måste bege mig härifrån, snarast.” Hon gav paladinen en menande blick. Hon må vara en av Athals högst vördade tjänare, paladinen, men hon var dock en människa i alvers territorium – och hon stod minst sagt ut på fler sätt än ett. Hon borde själv veta bättre.
-
Ithia insåg snabbt att hon uppenbarligen trillat in i en pågående situation. Frågan var om hon gjort saker värre eller inte? En alvisk man, förföljd av en annan kvinna, tilltalade henne med en blandning av eld och oro i rösten, och i så gott som samma ögonblick kom en alvisk kvinna – med horn av alla ting – fram och stoltserade över goda gärningar hon gjort. Kanske var det allt de fick för att göra sin tillvaro meningsfull här?
Paladinens ögon betraktade misstänksamt och skarpt mannen som hade en viss hotfullhet i sin ton och uppmanade dem att avlägsna sig. Hon hade minsann hamnat mitt i smeten här i slummen – det som vakterna troligen varnat henne för. Paladinen ögnade den behornade alven som hastigast, innan hon vände blicken mot den mänskliga kvinnan, ett höjt ögonbryn som om hon väntade på en vidare förklaring som inte verkade komma. Vad det än var som drivit henne dit verkade hon ta förnuftet till fånga och inså att det var dags att ge sig av. Alvmannens höjda röst hade dragit dit andra blickar och åskådare, något som drog till sig fler alver då de såg att en paladin var där bland dem.
‘Celdunos…’ svor hon lågt, inte direkt paladin-aktigt, men hade hon någonsin varit det? Hon nickade över människans menande blick, dags att gå
‘Låt mig följa med dig, jag är inte allt för familjär med er stad.’ erkände hon, lite frustrerat. Paladinen vände sin blick till den behornade alven.
‘Om du vill hjälpa, vad är den bästa vägen ut härifrån?’ undrade hon, och sneglade som hastigast åt sidan där hon kunde höra röster bland gränderna, vissa upprymda, vissa fundersamma, andra förvirrade, några arga. Ryktet om hennes närvaro, Athals representant och krigare, dessutom i sällskap av en annan människa, verkade väcka en hel del känslor i slummen. -
Cithrel Eldithas
Hon stod tyst och väntade på vad de andra skulle svara på det hela. Den manliga alven försvann in i skuggorna och Cithrel lät blicken flacka mellan de två, tillsynes, människorna. Att hon i vita rustningen svor hörde hon men hon log bara svagt medan hon väntade. Den andra kvinnan verkade också ha insett att detta inte var rätt plats att vara på då folkmassorna började närma sig. Hon kastade en blick åt det håll rösterna kom ifrån men såg åter tillbaka då paladinen tog till orda, frågade om bästa vägen därifrån. Det klokaste var kanske att ta bakgator? Då skulle minst antalet personer se dem.
”Den här vägen.” sade hon, gjorde en gest åt höger med handen innan hon började gå men såg då och då tillbaka för att se så att de båda andra följde med.
”Jag antar att bakgatorna är säkraste sättet då det är minst folk här.” sade hon lågt men ändå tillräckligt för att de båda kvinnorna skulle höra henne. Cithrel var ingen stridskämpe, hon tyckte mer om att hålla på med blommor (som hon klätt hornen med) och att teckna, även handarbete tyckte hon om. Så hon hade ingenting att sätta emot om någon ville slåss emot henne. Cithrel smög fram, tittade fram runt husknutarna för att se så att kusten var klar innan hon fortsatte gå. -
Stadsvakterna föll på knä eller erbjöd salut när Anahita och hennes följe av soldater med rask takt vandrade genom staden mot de så kallade slummen, alvdistrikten. Hennes svarta rustning med guldstilisering gjorde det tydligt vem hon var, för hade man inte träffat henne innan så hade man hört talas om henne eller hennes far, Helmer Veit. Innan henne hade hennes far varit en beslutfattare för stadens säkerhet, och var så högt i rang man kunde komma utan att ha en officiell militär titel, och var till ingen liten utsträckning bland de ansvariga för det fortsatta tillståndet stadsalverna befann sig i. Ibland i sina yngre år hade Anahita tvivlat på hennes fars uppdrag, men sedan hans bortgång och sedan hon bevittnade sin kusins dödsfall, såväl som fått ord om sin bror Willems död så rådde det väldigt lite tvivel i hennes sinne om vad som var rätt.
Hon stannade upp vid tröskeln som separerade den civiliserade sidan av Iserion från alvdistriktet, för att överväga nästa drag, för att besluta om vad som skulle vara rätt väg att gå. Inte nog med att hon precis hade blivit utnämnd sin post, sitt ansvar, utan hon har fortfarande inte lämnat intryck på alverna. Allt de vet om henne, om något, är att hon nu var säkerhetsansvarig över Iserion, en ära väl förtjänad efter att ha visat sin lojalitet mot de sanna ledarna, samt efter att ha varit central till försvaret av sitt hem när Märehn försökte tvinga sitt herravälde över hennes familj. Svuren till Saskia, men även och huvudsakligen svuren till Iserion har hon nu kommit hem för att tygla alvproblemet en gång för alla.
Med hennes hand höjd för att få deras uppmärksamhet vände hon sig mot sitt följe på närmare trettio soldater, och hon avlägsnade sin välpolerade svarta hjälp som hon sedan räckte till den närmsta av soldaterna. Hon lossade sedan även sitt svärd, och räckte över det till samma soldat.
“Jag går in själv. Under inga förutsättningar kliver ni innanför alvdistriktets gränser om inte jag skickar signalen, men får ni min signal så förväntar jag mig att ni hämtar mig, med alla nödvändiga medel. Tillfångatar de mig med avsikt att leka politik förväntas ni bemöta allt motstånd som dödligt, och agerar därefter.” Med det sagt tog hon även loss sin dolk och gav även den till soldaten vid hennes sida. Sedan tog hon sina första kliv in i alvdistriktet.
När hon hörde om paladinen som tagit sig in till området var hennes ursprungliga instinkt att marschera in med en tydlig uppvisning av kraft, men hon insåg nu när hon hade stått och sett ut över distriktet att det enbart hade formgivit en uppfattning av henne som ännu en maktgalning, och det var inte hennes intresse. Hon skulle gå in själv, obeväpnad, och göra en egen bedömning av områdets styrka. Oavsett hur kvällen utvecklades väntade hon sig lämna distriktet med en betydligt bättre förståelse för hur hon skulle få kopplet tillbaka runt halsen på stadsalverna, men viktigast av allt skulle hon bättre förstå vad en paladin gjorde i dessa områden. Om den heliga ordern beslutat sig för att ansluta sig med rebellerna, då behövde hon veta detta snarast.
-
Nesta såg sig nervöst omkring när hon började märka rörelsen på gatorna. Hon hade aldrig varit med om något liknande, till och med alver höll sig mestadels inomhus denna tid på natten i dessa kvarter. Å andra sidan var hon inte här i egen person särskilt ofta – av förklarliga skäl. Hon bannade tyst sig själv för att hon varit så oförsiktig. Kanske hade Angethril haft rätt, kanske visste hon inte vad hon höll på med, kanske var inte detta hennes sak?
Hon nickade med ett försiktigt leende åt paladinen när hon bad att få följa henne – någon kunde hon i alla fall hjälpa någon denna natt. Även om kvinnan säkert gott och väl kunde ta hand om sig själv. “Naturligtvis!” Hon följde sedan paladinens blick mot alvinnan med horn. Skulle hon hjälpa alvernas situation måste hon lita på dem, det visste hon ju så väl. Hon nickade med samma försiktiga leende hon givit paladinen och väntade sedan på att de båda skulle gå före.
Nesta betraktade paladinen lite förstulet. Kanske var hennes ankomst ett tecken från Athal på något vis?
-
Ithia som var van att agera, och ofta på impuls, nickade över den alviska kvinnans förslag. Hon tvivlade på att alvkvinnan skulle förråda dem… kanske var det naivt tänkt, men för det mesta brukade hon vara en relativt bra folkkännare, och denna gång kände hon att alven som de stött på inte var ute efter att skada dem. Trots varningarna vakterna utanför alvdistriktet gett henne.
‘Inte för att verka otrevlig, men bakgatorna här är en enda labyrint.’ sa hon lågt då hon följde alven, för att se på Nesta lite fundersamt, men glad över att människan verkade samarbetsvillig. Än en gång blickade hon över axeln då de vandrade in bland de smala gatorna, för att se om alverna följde henne.
‘Det verkar som om jag kommit till ert hem vid en oläglig tid.’ påpekade Ithia lite tankfullt.
‘Kanske det hade varit bättre att inte komma i Athals tecken?’ undrade hon, trots allt försökte hon förstå vad som orsakat oron bland alverna.
‘Eller är det din närvaro de är upprörda över?’ undrade hon, och höjde ett ögonbryn mot Nesta. -
Cithrel Eldithas
Cithriel gick så tyst hon kunde och höll utkik efter både alver och lågt hängande skyltar så att hon inte skulle slå hornen och orsaka ljud som skulle röja deras position. Då kvinnan i vita rustningen talade så kunde hon inte låta bli att le svagt.
”Ja, det tar ett tag att lära sig.” svarade hon lågt och kastade en blick bakom sig för att se så att de båda följde efter henne. De hade säkert hittat ut själva, kanske lite senare än med hennes hjälp, men det kändes ändå bra att hjälpa någon som behövde det. Eller behövde det verkligen hennes hjälp? Som sagt hade de säkert hittat ut själva till slut men hade de andra alverna redan hittat åt dem då? Kanske, men förhoppningsvis så skulle de inte behöva veta det. Då kvinnan i rustningen talade igen så visste hon inte riktigt vad hon skulle svara. Hon hade kommit i en väldigt läglig tid, vem visste vad de andra yngre alverna hade hittat på om hon inte dykt upp? De ljusa ögonen studerade de båda kvinnorna kort då hon stannat upp vid en slags korsning, lyssnade efter fotsteg eller andra ljud innan hon valde en annan väg då det lät som fotsteg på den originella vägen. Att kvinnan i rustningen tilltalat människan sist var hon säker på, det behövde hon inte ens titta över axeln för att bekräfta.
You must be logged in to reply to this topic.