Det tog ett tag för Khishra att förstå att hon fortfarande var kvar i Antrophelia, att hon fortfarande levde. Hon låg stilla på rygg och kände smärtorna lagras på varandra i hennes brutna kropp. Den fruktansvärda solen brände obarmhärtigt i hennes ögon. Hon tyckte sig se en vision av sin ärade moder, spindeldemonen Lloth. Hon skrattade kallt åt Khishra där hon låg och det gick plötsligt upp för Khishra exakt vad Lloths barn hade för värde för sin moder. Brickor.

Lloths ansikte byttes plötsligt ut mot ett annat. Hon kände igen ansiktet men kunde först inte placera det. Men det där ärret över ansiktet… Huggtänderna… Den där bevingade vampyren som slagits med Ziyaté! Khishra brast ut i ett ironiskt skratt, men allt som hände var att hon hostade upp blod i ett hackigt gurglande. Det skvätte ut över hennes svarta bröst och rann ner i hennes långa vita hår som bredde ut sig som ett trasigt nät kring hennes huvud. Hon flinade outgrundligt, tänderna sken vita genom blodet.

Detta skulle bli det självmordsuppdrag hon alltid visste att det var. Hon skulle dö nu. Hon hade misslyckats, men hon visste inte om hon kände något särskilt över sitt misslyckande, eller att dö för den delen. Allt hon hade var sin ständiga följeslagare och älskare, smärtan. Det var en underlig sak att njuta av smärta, men det var också det enda som fick henne att faktiskt känna något, något äkta. Jo, nu fick hon äntligen känna något äkta.

Hon hade tillfälligt förlorat sig i sin yra men slets genast tillbaka till verkligheten när hennes sargade kropp trycktes ned av kvinnan. Hon visste inte vad hon väntat sig skulle hända, men när vampyren sänkte sina tänder i hennes nacke spärrades hennes ljuslila ögon upp i häpnad. Hon drog vått och raspigt efter andan. Känslan hon plötsligt upplevde var helt ny och… obeskrivlig. Först for känslan genom henne som ett glödgat spjut, smärtsamt. Men när blodet, med hjälp av kvinnans aptit, började rusa genom hennes ådror väckte det liv i hennes falnande system. Blodet strömmade genom alla vrår i hennes kropp för att sedan lika snabbt lämna dem. Hennes kropp vred sig halvhjärtat under vampyrens grepp, men blev snart åter stilla, mjuknade medan blodet nästan villigt pumpade ur henne. Minnen av Dar Zakhar, dess utomvärldsliga natur, ständiga blodiga lekar, allt skenade genom henne. Hon blundade och inväntade det ljuvliga slutet.

Men slutet verkade dröja ännu något. När kvinnan plötsligt talade öppnade hon ögonen. De var inte mer än smala streck och blicken dimmig. Ville hon dö? Hade hon ett val? Om hon fick välja skulle hon stanna kvar i känslan som nyss fyllt henne, den outgrundliga berusande känslan hon ännu inte kunde namnge. Det var som att ett lås öppnats inom henne. Något rann från hennes ögon. Innan hon hann tänka längre hade hennes kropp bestämt sig – mödosamt och oändligt långsamt skakade hon på huvudet. Hon harklade blod igen, men det tog hennes sista krafter och hennes ljuslila blick tappade åter fokus.

I sitt tillstånd visste Khishra inte riktigt vad för slags fråga hon svarat på egentligen. Att välja döden på grund av någon sorts illusion om ära var inte hennes stil, men kunde hon välja livet? Sättet kvinnan hade uttryckt sig på antydde att hon på något vis hade något att säga om saken. Kvinnan som nyss druckit av hennes livgivande blod så till den grad att hon nu förmodligen stod på dödens rand… En vampyr… Det var svårt att tänka i hennes tillstånd, men långsamt gick det upp för Khishra vad kvinnan menat med sin gåtfulla fråga.

Längre hann hon inte tänka. En liten droppe av vampyrens blod föll på hennes svarta underläpp. Det räckte. Alla sansade tankar försvann. Hennes ögon spärrades upp, pupillerna vidgades. En droppe hade räckt för att blygsamt börja väcka liv i hennes döende kropp, men det var inte nog. Khishra ville ha mer. När hennes huvud lyftes och såret som var källan till droppen nådde hennes läppar var hon bara allt för villig att dricka. Hon hade känt smaken av blod tidigare, kanske till och med bitit en och annan i stridens hetta. Khishra tyckte om blod. Men detta var något helt annat. Detta var rent och skärt liv – och på samma gång död. Så fort hon var förmögen höjde hon sina händer och fattade tag om vampyrens arm, sänkte sina tänder runt såret och drack girigt. Blodet både brände och svalkande hennes kropp, inifrån och ut. Blodet väckte liv i henne och förgiftade henne. Hon kunde känna… Allt! Khishra stönade lågt och blundade. Hon andades häftigt, frustande.

Så drogs hon plötsligt bort från källan till allt detta nya oerhörda. Både hennes eget och vampyrens blod rann över hennes läppar och ner på hennes bröst. Hon mötte ilsket vampyrens blick med en nyväckt gnista och morrade likt ett rovdjur som blivit fråntaget sitt byte. Hon flåsade häftigt och slickade sig om munnen. Hennes vita ögonbryn drogs ihop och bildade en ilsken rynka mellan ögonen. “Mer…” Väste hon upphetsat.

Khishra morrade lågt åt vampyrens nekande. Hon kände sig starkare och starkare, kunde nästan känna hur hennes skador läkte. Men hon var närmare djur än mörkeralv nu, hon hade svårt att tänka klart. Blodet dundrade rytmiskt inom henne, det kändes som att det skulle kunna få hennes hjärta att brista när som helst – ändå krävde hon mer.

Mödosamt tog sig Khishra upp på knä, sedan upp till stående, mer eller mindre som i trans. Den starka solen sken genom ett blekt rött filter och hon höjde handen över ögonen till skydd. Den skar i alla delar av hennes ännu svaga mörkeralvskropp och hon hasade snabbt efter vampyren. Hon yttrade inte ett ord under tiden, det kändes som att hon inte hade tillgång till ord för tillfället.

När de tillslut kom fram till Nenyas kammare sökte sig Khishra snabbt till den mörkaste platsen i rummet. I ett hörn i den stora sängen med förhängen satte hon sig med uppdragna knän och betraktade vampyren med klarnade sinne och växande misstro.

“Vad… Vad var det där?” Hennes röst var hes och osäker. Hon hade aldrig känt sig så osäker och… sårbar…

Khishra skakade till huvudet som för att skaka bort en slöja för hennes syn, hennes sinne började klarna och med det återföddes vreden. Hon såg sig vaket om i rummet med sänkta ögonbryn. Händerna greppade de dyrbara lakanen under henne, nu fläckade av halvtorkat blod. Var fan var hon? Hon hade hasat fram till sängkanten och var på väg att resa sig när vampyren kom och satte sig.

Khishra satt kvar med ökande andhämtning. Hon var på fiendemark, i fiendens högborg – och här satt hon i fiendens säng. Hon blottade sina tänder, morrade nästan när kvinnan kom nära. Hon övervägde sina alternativ. Hon kunde inte längre känna Lloths välsignelse, den lämnade bara en tom ekande efterklang i hennes ådror. Hon visste inte hur stark hon var nu efter allt som hänt. Men hon visste vampyrens styrka.

När kvinnan smekte henne över kinden högg Khishra snabbt tag om hennes handled. Men nu när hon kunde känna doften av henne så nära stannade hon i rörelsen, med handen krampaktigt om hennes handled. Hon mindes hur hon druckit av henne och hur det fått henne att känna. Oövervinnerlig var ordet hon skulle använda nu. Det fanns en för Khishra ny och upphetsande styrka där.

Ett styng av plikttrogenhet sköt genom henne. “Min moder lät mig inte dö. Jag svek henne och döden var mitt öde. Jag orsakade min egen död.” Hon fräste fram orden, men hennes röst lät inte lika övertygad som hon hade hoppats. Hon släppte stelt kvinnans hand.

När hon åter rörde sig bort mot garderoben blev Khishra kvar på sängkanten. Tankarna hoppade förvirrat och kom allt längre och längre bort från lojaliteten hon närt, blivit bokstavligt ipiskad. Hon var… obunden… otyglad! Död och… Pånyttfödd!

Kanske var det känslan av frihet, kanske var det det nya blodet som flödade inom henne, eller törsten det väckte. Hon såg bort mot vampyren med ett outgrundligt ansiktsuttryck och reste sig sedan långsamt.

“Röd…” Sade hon lågt. Hon skulle spela med, för friheten… och blodet.

Khishra reagerade först instinktivt starkt på det hon sa om hennes forna härskarinna, tog några kliv fram med blottade tänder, beredd att lägga händerna om hennes hals. Men hon stannade i steget när klänningen kastades på henne. Hon mindes att hon nyss kommit överens med sig själv om att leka med i leken och tyglade sig. “Jag visste vad jag gav mig in på. Men jag var högmodig…” Sade hon spänt, men övertygat.

Khishra tystnade och höjde sedan hakan med ett onaturligt leende. “Men det är historia nu… Om jag dog…” Hon vände och vred på den slanka, röda silkesklänningen för att hitta rätt ände. “Så är de banden klippta nu…” Hennes leende blev mer genuint när hon tänkte på saken. Hon kastade klänningen på sängen och började klä av sig de blodiga kläderna.

Medan kvinnan var borta bytte Khishra om. Klänningen var enkel, lång, ärmlös med smala axelband och lämnade inte mycket åt fantasin vad gällde decolletage. Kvinnan hade smak i alla fall tänkte Khishra nöjt när hon såg sig själv i spegeln. Även med oredigt hår såg Khishra brutalt intagande ut, med betoning på brutal – hon bar den sorts skräckinjagande skönhet som bara en mörkeralvskvinna bar, en skönhet som krävde underkastelse. Det var bara det att det inte alltid syntes på Khishra… Hon pillade lite på det torkade blodet på sin kind, övervägde för en sekund att smaka på det…

Så kom kvinnan tillbaka. Khishra kände genast lukten av blodet i glasen. Innan kvinnan ens hann säga något tog hon några långa bestämda kliv fram och högg tag i glaset som räcktes henne, hon svepte det med en gång. Hon grimaserade något, det var inte ens i närheten lika tillfredsställande. Och det stillade kanske hennes hunger något, men mättade henne knappast. Men hon tvivlade på att den hunger som bodde i henne nu någonsin skulle gå att mätta.

Khishra såg tankfullt ned i glaset. Hade hon bytt en blodshunger mot en annan? Nej, den gamla låg också kvar. Hon kramade glaset hårt, till sin förvåning tyckte hon sig känna när glasets bristningsgräns var nådd och hon lossade greppet. Hon såg upp på kvinnan. Khishra skulle bara kunna krossa henne – men något sade henne att hon behövde kvinnan. “Så… Vad kallar jag dig?”

Khishra sänkte ögonbrynen när Nenya föreslog att hon skulle kalla henne ‘mästare’. “Jag är färdig med mästare…” Sade hon kort med bestämd avsmak. “Det ska du ha klart för dig!” Hon plockade upp handduken på skrivbordet och vätte den för att sedan börja torka sitt ansikte, sina armar, sin hals och sitt bröst. “Men det är ingen hemlighet för någon av oss att jag förmodligen kommer att behöva dig… För nu…”

Handduken färgades snabbt röd och färgen tycktes henne plötsligt mer levande än den någonsin varit – bara åsynen väckte åter hungern i henne. En plötslig smärta i hennes tandkött gjorde att Khishra flämtade till. Hon tog sig för munnen och såg sig sedan i spegeln för att bekräfta det hon kände med tunga och fingrar. Och jo, där hade långa, vassa hörntänder vuxit fram. Hon inspekterade dem noga i spegeln, kände på dem. Hon tog sedan några steg tillbaka och flinade stort och grymt till personen i spegeln. Ett högt och gällt skratt undslapp henne. Det var som att hon plötsligt blivit den hon alltid varit ämnad att vara – ett rovdjur.

Khishra vände sig långsamt mot Nenya, ställde sig mycket nära henne och log brett så att hennes nya ståtliga tänder blottades. “Vill du att jag ska kalla dig mästare så gör jag det, jag leker gärna leken, du kan få klä upp mig som en docka om du vill, men ingen är mästare över mig längre!” Hon plockade demonstrativt upp borsten som Nenya lagt ned och vände sig bort från henne medan hon borstade igenom sitt långa raka, vita hår.

Men Khishra hade svårt att tygla känslan av hunger nu, det var som att det ilade i tänderna. Hon var kanske färdig med mästare, men hennes blodshunger verkade för tillfället mästra henne. När hennes händer började skälva kastade hon hårborsten tvärs över rummet och den smällde in i en vägg. Mellan tänderna väste hon sedan “Kan vi äta nu? Eller ska jag behöva ordna med en ordentlig jävla måltid själv?”. Det var uppenbart att det bodde ett hungrigt rovdjur bakom den samlade fasaden.

Den nätta unga kvinnan försökte se trotsigt på Khishra, men rädslan hos henne var så uppenbar att Khishra hade känt dess söta doft så fort de klev in i rummet. Hon hade alltid kunnat känna en vag aning av doften, en egenskap hos de flesta mörkeralver, men nu var det som att doften hade färger och mönster som hon kunde tolka, den svepte oroligt skälvande genom luften tillsammans med den där doften av blod, pulserade. Khishra rös till av välbehag.

Det tog mycket av hennes kontroll att inte hoppa på kvinnan med en gång, men ju längre tid hon tog på sig desto sötare blev doften av rädsla. Hon tog nästan överdrivet långsamma steg fram mot dem för att insupa allt hon kunde. Leendet växte långsamt i takt med stegen, tills huggtänderna var fullt synliga och fasan i kvinnans ögon var uppenbar. Hon såg kort på Nenya innan hon fäste sin djuriska blick i kvinnans. Khishra drog med en svart pekfingertopp längs den mjuka halsen, så mjuk och skör.

Det ryckte till i kvinnan och Khishra kunde inte stoppa sig själv när kulmen av kvinnans skräck uppenbarligen nåtts. Hon lade fingrarna runt halsen på henne, kände hennes puls eka i handen över till hennes egen kropp. Det blev för mycket. Khishras naglar trängde in i kvinnans hals, blod sipprade fram och innan någon av dem visste ordet av hade Khishra slitit ut halspulsådern på ena sidan och sänkt sina käftar i såret. Kvinnan sprattlade vildt med ett tyst blodigt skrik ur sin vidöppna mun, klöste Khishra i ansiktet. Snart stillades hennes kropp, men Khishra fortsatte att dricka med frenesi, eggad av dofterna och smakerna. Det var detta hon sökt i hela sitt liv.

Blodet pulserade först av sig själv villigt ned i Khishras torra strupe. Alla hennes sinnen öppnades på vid gavel, hennes pupiller vidgades och hon förnam plötsligt fler sinnen än bara de klassiska fem. Allt var dock väldigt överväldigande och hon hade svårt att bara skilja sinnena åt.

Tillslut sinade den strida strömmen och Khishra släppte taget om kvinnan. Effekten av blodet låg dock kvar. Hennes ivriga aptit hade åter dränkt hennes ansikte i varmt rött. Hon stod kvar och flämtade av frenesin hon för någon sekund sedan varit uppslukad av. Hon kanske inte ens behövde andas längre, det kändes som att hon inte behövde något – utom dofterna av skräck och blod som virvlade om dem. Hon blundade och drog ett djupt andetag mellan tänderna.

När Nenya kom närmare sänkte hon blicken och Khishra insåg vad hon hade förärat henne. Hon log brett och upphetsat, som om hon fått en mörk uppenbarelse. Detta gick inte ens att jämföra med någon adrenalintripp hon någonsin upplevt. När Nenya så kysste henne svarade hon med samma aptit hon just druckit livet ur alvkvinnan med. Hetsigt och hungrigt. Det lilla hugget i hennes läpp var på gränsen till vad hon klarade av, smärtan var obetydlig men delikat. Hela tiden var det dock något som höll henne ifrån att fortsätta sin måltid med Nenya, hennes skapare. Hon tryckte sig mot henne, slöt bestämt en hand om hennes hals men släppte motvilligt när hon backade undan.

Khishra kunde inte låta bli att hungrigt avsöka Nenyas kropp nedifrån och upp, andan fortfarande i halsen. Hon hade många frågor om sitt nya jag, men ingen av dem kändes viktig. Just nu tog ruset över allt. Hon kanske inte kunde döda Nenya, men hon kunde kräva hennes kropp på andra sätt. Hon följde Nenyas steg med mörka ögon, slöt åter mellanrummet mellan dem och kastade sig krävande in i ytterligare en kyss, som om hon inte hört henne.

TW: våld, sexuellt våld

—

Khishra bet tag i Nenyas läpp i svar, kanske på gränsen till för kraftigt. Mer blod rann ned längs båda deras halsar och fläckade Khishras nya klänning i en mörkare, djupare ton av röd.

Hon försökte inte ens kontrollera besten inom sig när hon märkte att hon började förlora kontrollen. Hon märkte knappt att klänningen hon just tagit på sig föll till golvet, märkte knappt smekningarna – de var inget i jämförelse med vad Khishra var van vid och nu krävde. Hon greppade tag om Nenyas handled, greppade med den andra handen ett bestämt tag om hennes hals och tryckte våldsamt ned henne i sängen. Hon satte sig över Nenya, höll fast henne, lät naglarna tränga in i hennes hals medan hon lapade i sig av blodet på hennes bröst.

“Vill du vara min mästare måste du förtjäna det!” Väste hon i hennes öra och hoppades på en reaktion, att Nenya var färdig med det retsamma spelet.

Motståndet hon fick eldade på en gammal välkänd gnista inom henne, men det var inte tillräckligt. Förstod hon inte vad Khishra fiskade efter, hur hon skulle mästra en mörkeralvskvinna som var van att mästra andra, eller Khishras egna omilda böjelser? Eller visste hon det och använde den återhållna retsamma tonen som ett verktyg? Kanske fungerade det – Khishra hade inte tappat tålamodet än. Kanske kunde belöningen vara värt det. Khishra skrattade högt. Berusningen spädde på hennes kaxighet. “Hahaha! Sådär ja! Visa vem som bestämmer då!” Hon flåsade mellan tänderna i ett brett leende så att blodet skvätte lite. Hon reste huvudet ansträngt under Nenyas hand runt hennes hals och bet henne åter provocerande hårt i läppen. “Kom igen! Visa vem som är mästaren här!” Hon rispade med naglarna längs Nenyas lår. Lakanen fläckades röda under dem av deras lek.