- This topic has 10 replies, 2 voices, and was last updated 3 år sedan by
.
-
Hon stod där och tittade upp mot de vackra lyktorna som lös upp torget just denna kväll. De bara fötterna kände de kalla lätt fuktiga kullerstenarna runt fontänen. Ivrigt lutade hon sig över kanten för att se ner på de glimmande pengarna som låg där nere. Aldrig hade hon förstått varför varelser slösade sina pengar genom att kasta ner dem i en brunn eller en fontän.
Hon strök in en blond hårslinga som rymt från huvan på hennes långa mantel. Det enda man egentligen kunde se när man tittade på henne var en tyghög; en stor mantel som nästan släpade i marken, hennes händer syntes inte såvida hon inte sträckte sig efter något eller som nu när hon hade dem på kanten av fontänen. Hon påminde nog om ett ensamt barn som var för nära vattnet utan sina föräldrars närvaro.
Skulle man titta på henne framifrån skulle man se ett litet nätt och försiktigt ansikte fyllt av glädje och förväntan. Klargröna ögon skulle titta på dig med en nyfikenhet som för vissa kanske var genomträngande eller påflugen. När hon dessutom rörde sig skulle man kunna skymta en svans med två kopparringar och en hårtuss längst ut och en milt rosa sommarklänning och barfota fötter.
Hon försökte ta in så mycket intryck hon kunde, att vistas bland varelser som inte tillhörde hennes egna ras var ovanligt, men nyfiken hade drivit henne att smyga sig hit. Som det lilla skogstroll på 105cm hon var hon nyfiken på allt världen kunde visa henne. Hon vred sig lite så hon satt på kanten av fontänen och kikade upp på lyktorna igen… De var ju så vackra.
-
Som så många gånger innan så gick Niamh (neev) fram och tillbaka på de tysta gatorna. Och som alltid hade hon förklätt sig till sin tvillingbror genom att låna hans kläder och gömma sitt linfärgade hår i en av hans newsboy caps. Hon hade märkt ganska tidigt att pojkar klarade sig bättre ute än tjejer på natten, vilket gjorde henne irriterad, varför skulle inte tjejer klara sig ute, utan påhopp från fulla män. Visst hon älskade sin familj men orkade inte höra familjens tjat om att hon behövde gifta sig, innan hon blev gammal och oatraktiv. Hon var bara 17 år och hon hade hela livet framför sig. Allt hon ville var att få bestämma över sitt eget liv.
Medans hon tänkte så hade hennes fötter tagit henne till torget med fontänen, där alla brukade slänga in mynt och önska sig något. Nör hon kom fram till fontänen letade hon efter ett mynt som hon hoppades la i sin brors kläder. Och när hon hittade ett mynt så knäppte hon händerna runt myntet och sa, helt omedveten om att hon inte var ensam,
“Jag önskar att jag kunde få kontroll över mitt egna liv” innan hon kastade ner myntet i fontänen.
-
Ka´rin som stod och tittade upp hörde stegen komma. En man kom gående mot fontänen försiktigt kikade hon fram bakom kanten på fontänen och iakttog honom. Människor var i besynnerligt märkliga varelser som kastade mynt i vattnet. Hon sneglade ner i vattnet sen åter upp på mannen.
“Varför har du inte kontroll?” frågade hon nyfiket och försiktigt gick fram till mannen och ställde sig bredvid. “En kanske nyfiken fråga, men varför kastar ni mynt i en fontän? Är inte det lite onödigt att göra? behöver inte ni pengarna egentligen till något annat? Missförstå mig rätt men ni har inte jättefina hus här och nästan inga blommor, ni skulle kunna göra jättemycket med bara lite blommor.” Hon pratade snabbt i en ljus röst. Att hon inte var mänsligt var ganska tydligt, Lite mossa kunde ses växa på hennes hals där manteln hade lagt sig fel och blottade lite av den.
-
Niamh hoppade till och gav ifrån sig ett litet åh, när hon hörde rösten bredvid sig och vände sig om. Bredvid henne så stod vad som såg ut dom ett litet barn, men hon hade något som såg ut som mossa på halsen och hon lät äldre också så Niamh antog att hon var något annat. Sedan när hon, väldigt oartigt, stirrat på varelsen bredvid sig så log hon för nyfikenheten fick Niamh att slappna av och kanske var varelsen svaret på hennes bön och hon svarade
” Eftersom mina föräldrar tvingar mig att vara någon som jag inte är”. Sedan tog hon en paus och kollade hon ner i fontänen och tänkte, ja varför slängde man pengar när man önskade sig något? ” Jag vet faktiskt inte varför, det är bara så vi alltid gjort. Och nu när du nämner det så låter det faktiskt lite slösaktigt och när det kommer till blommor så tror jag inte det finns någon som skulle orka ta hand om blommorna, men visst skulle det bli trevligare”
Sedan suckade hon och kollade ner på på varelsen. Niamh kunde inte sätta fingret på vad hon var, men ville inte heller vara oartig Men sedan fortsatte hon
“Nu vill inte jag verka otrevlig, men vad är du för något?” Sedan efter en kort paus kom hon på att hon inte presenterat sig och sträckte fram handen presenterade sig
“Jag heter Niamh förresten”
-
Det hade inte varit hennes mening att skrämmas, även om hon märkte att varelsen hon gissade var människa hade blivit en gnutta skrämd av hennes närvaro. Ka´rin brukade alltid röra sig tyst, dels för att hon oftast inte var tung nog att göra ljud mot plankor och liknande men också för att världen var mycket roligare att iaktta än att faktiskt ineragera med, förutom ibland när hon inte kunde hejda sin nyfikenhet.
“okej? och vad är du för något då? En människa? jag träffa en gång en sån!” hon sken upp som om hon såg ett roligt minne framför sig… sen blev hon en aning dämpad och såg förtvivlad ut “men han respeterade inte naturen….” Hennes axlar skakades lite som om hon försökte skaka av sig en olustig känsla eller minne. De gröna ögonen höjdes åter och tittade på Niamh. Hon förstod fortfarande inte varför de kastade pengar i vattnet men det gjorde åh andra sidan inte varelsen heller så hon var nöjd med det svaret.
“men det är ju enkelt att ta hand om blommor, jag menar de berättar ju vad de behöver, om de vill planteras om, är törstiga eller hungriga eller om de vill ha mer sol. Av allt som finns är egentligen blommor det enklaste, sen finns det visserligen en massa olika blommor som är mer eller mindre tystlåtna av sig men alla kommunicerar. Åter igen pratade hon fort; väldigt fort och ivrigt.
“Jag? jag är ett skogstroll” sa hon stolt och sträckte på sig medans hon tog Niamh´s hand och skakade den frenetiskt upp och ner.”Ka´rin”
-
Niamh nickade åt varelsen som visade sig vara ett skogstroll och sken uppp. Hon hade nämligen alltid velat träffa ett, men hennes föräldrar hade hånat henne och sagt att skogstroll bara fanns i sagorna.
“Åh ett skogstroll!”, Utbrast hon med ett leende. “Jag trodde ni bara fanns i sagorna”.
Sedan fortsatte hon att lyssna på Ka´rin och blev både chockad och faschinerad av hennes förklaring.
“Åh varför skulle han inte vilja ta hand om naturen? Den är ju så underbar!”, Sa hon och suckade sedan ” men det var så länge sedan jag fick vara ute själv i naturen, utan att klä ut mig till en man. Och skulle du gärna kunna berätta för mig hur man kan se vad blommor behöver, för jag tycker alla ser likadana ut hela tiden.”
Sedan efter en liten paus kom hon på att hon aldrig svarade om hon var en människa så hon svarade snabbt
“Mhm du har rätt, jag är en människa”
-
Ka´rin skrattade lite lätt av hennes reaktion. “Jag känner samma sak som dig, att ni är sällsynta.” Det var inte alls länge sen hon faktiskt fick reda på att människorna fanns. Det var just den där mannen som hade fått henne intresserad av vad som fanns där ute, egentligen mest för att hon ville se om alla människor var som han; obrydd om naturen. “Det här är första gången jag tar mig in till stan och möter en av er sort. Först trodde jag att ni skulle ha huggtänder och även ni svansar så som vi. Men ni verkar snälla och ofarliga. men det kanske beror på vem man träffar förståss.
Hon gjorde som hon alltid gör, pladdrade på, hon kunde lixom inte hjälpa det orden bara flög ur hennes mun, hon var så uppspelt över att så vara i människorvärlden. “Du ska inte se vad blomman säger du ska höra den. De viskar försår du, de har inte en sån hög röst när de pratar och blir ofta överröstad av träden eller vinden.” hon tittade på henne en stund. “Men kan du inte rymma då? eller ha en klädhög i skogen som du gömmer och byter till när du kommer dit?” hon log, ivrigt.
Sen såg hon ut att få en ide och hennes händer började gräva under sin mantel och tog fram en liten pung och hällde ut lite frön i handen på sig. “Skulle någon av er vilja bo hos Nimah?” Det hon egentligen bara stod och gjorde var att titta på fröerna innan hon höll fram handen mot henne “Välj det frö du upplever talar till dig. Den kommer växa och frodas hos dig”
-
Niamh skrattade till när hon hörde hur Ka´rin rodde att människor såg ut, men slog snabbt handen för munnen. Hon hörde sin mammas röst skälla ut henne, ”så ska ingen kvinna uppföra sig”. Men sedan tog hon ner handen och log, det var trevligt att prata med någon som inte tjatade på henne att vara mer som en kvinna.
”Ja det beror nog på vem man träffar”, svarade hon om hur människor är. ” eller om man följer alla normer som finns eller inte’, för människor kan vara riktiga svin ifall man sticker ut på fel sätt”. Efter det så tog hon av sig sin hatt och lät sitt långa linfärgade hår falla ner över axlarna, för nu hade hatten börjat kännas obekväm och hon hoppades att ingen som hon kände skulle komma förbi.
medans hon tog av sig hatten så fortsatte hon att lyssna med ett varmt leende på läpparna medans hon flätade sitt hår. Hon blev också fascinerad över Ka´rins avslöjande, med att man skulle lyssna på blommorna och skrockade tyst och sa för sig själv ”självfallet så skulle träden och vinden överrösta blommorna”.
Sedan mörknade hennes blick och hon satte sig med en suck ner på fontänkanten och log ett sorgset leende. ”Att rymma är helt uteslutet, jag skulle aldrig överleva själv, och min bror skulle märka om någon av hans kläder skulle vara borta längre än en kväll så kvällarna är den ända tiden jag kan vara ute själv”
sedan kollade hon på Ka´rin igen och hennes leende återvände, för på något sätt var det svårt att inte vara glad när man såg hennes upprymdhet och glädje, hon såg ut som ett litet barn som aldrig varit med om någonting ont i sitt liv. Sedan när Ka´rin frågade någonting hon hade i handen (som visade sig vara frön) och sedan förklarade vad hon skulle göra, så lyssnade Niamh noga på var och en av fröna. Men hon hörde ingenting så istället låtsades hon att fröet som låg lite vid sidan om var det som pratade och sa ”Tack jag ska ta hand om den med hela mitt liv”
-
Ka´rin reagerade på att hon satte handen för munnen och vred huvudet lite på sne, denna människa var märklig, ena stunden glad och bekymmersfri och andra verkar hon hejda sig själv… varför? Hon ville fråga men hejdade sig när hon hörde det andra hon sa om att sticka ut på fel sätt. “vad är normer för något?” sa hon snabbt och sen fortsatte “är det därför du inte vill tillåta sig själv att skratta? Jag tycker man ska skratta högt och ljudligt. då blir alla i din närhet också skrattglada… eller det är i alla fall vad jag hört bland oss. ni människor kanske inte brukar skratta för mycket?”
Hon iakttog hennes långa hår “woa vilket fint hår du har!” hon satte händerna om kinderna och såg väldigt imponerad ut. Va långt det är! Hon hade bara sett en människa förut och han hade haft kort så hon hade antagit att alla människor hade kort hår.
“Rym hem till mig då? vi tar hand om dig” hon sken upp och föreställde sig vad roligt det skulle bli och hur mycket hon kunde lära sig om människorna! “Vi kan lära dig allt du behöver veta om svampar och bär och hur du värmer dig utan att skada naturen!” Karin blev exalterad igen. Hon vände blicken mot fröna och såg vilket hon tog. “Han vill ha mycket solljus och uppmärksamhet, Säg några ord till honom varje dag och känner du för det ventilera dina känslor till honom. Då kommer han växa sig stor och vacker” Hon pratade som om fröt var en individ och att fröt var en han och verkligen personifierade honom.
-
Niamh tänkte ett litet tag innan hon svarade
“Normer är oskrivna regler som man måste följa för att passa in i ett samhälle” sedan tog hon ett djupt andetag och nickade “jag antar det, min mamma tycker i alla fall inte att en kvinna ska skratta så öppet eller skratta när någon pratar. Och Jo visst ibland så blir andra också glada, men här kan man också skratta vid fel tillfälle och då blir alla andra sura eller irriterade och det är ju inte så kul.”
Sedan skrattade hon till och insåg hur konstigt det egentligen var att man inte fick visa sin glädje. Så hon tänkte att hon från och med nu skulle visa sina sanna känslor. Sedan rodnade hon lite för komplimangen om sitt hår men svarade inte då hon blev exalterad över att Karin sa att hon kunde rymma till henne
“Åh på riktigt? Skulle jag få det? Det vill jag gärna göra!”, Sedan kom hon på att hon att hon var mycket större än Karin och la till ” om jag nu inte skulle vara i vägen då jag är mycket större än dig”
Niamh nickade sedan upprymt och gav ifrån sig mhm läten när hon lyssnade på hur hon skulle ta hand om fröet, men hennes tankar hade börjat försvinna ut i hur det skulle vara att slippa sin familj och få bo bland skogstroll och lära sig det dom lärde sig att hon inte längre visste vad hon lyssnade på.
-
“Jaha, regler då förstår jag” hon nickade instämmande. “vi har också regler hos oss, kanske inte så många och svåra att berätta om på människors sätt men de finns jag lovar!” hon nickade nästan så febrilt att hela hon såg ut att vibrera där hon stod. Sen slutade hon nicka och såg fundersam ut igen… “Vad för tillfällen är det dåligt att skratta i? och som kvinna ska man väll skratta? Mamma sa alltid att kvinnor som skrattar och är glada är attraktiva.” Hon log stolt och sträckte på sig, om hon var stolt över att hon berättade om sin mamma eller att hon var en kvinna som kunde skratta var dock oklart.
Hon log. “nej då, vi får helt enkelt bygga lite större! eller krympa dig lite” hon skrattade ett hjärtligt ärligt skratt som kom ända nerifrån magen eller tårna, beroende på vart den där skrattmuskeln satt, det var mer än hon visste.
You must be logged in to reply to this topic.