Dastan kramade om Sera ännu en gång och skrockade smått åt hennes kommentar med ett leende på läpparna. Efter en stund släppte han taget om sin forna elev och hans anlete fick ett något seriösare uttryck när han hörde Seras fråga. “De är ute på uppdrag.” Svarade han först kort och blickade ut över lägret ännu en gång. “Även om vi kommit långt, har det varit helt lätt. Medan du varit borta har vi jobbat dag och natt, ständigt i rörelse för att hela tiden ligga ett steg före Akila.” Fortsatte han sedan. Hans blick vandrade åter mot Sera. “Salim borde vara tillbaka innan det är dags för oss att röra oss vidare. Men Ismat däremot – henne har jag inte sett på många månader.” Ismats vägar var sannerligen outgrundliga. Hon hade varit till stor nytta för deras rebellrörelse och att ha någon som henne, en utvald av självaste Sharah, någon som såg saker, var en stor dygd för dem. Men hon hade ju därmed även sitt egna sätt att arbeta på, så att hon var borta under en längre tid utan att någon visste var, hörde inte till ovanligheten.
Just när Dastan yttrade sina ord hörde han en bekant röst bredvid sig, som om den kom från ingenstans. Rösten fick Dastan att dra på smilbanden något medan kände den behagliga doften av kryddor och såg mot den som just uppenbarat sig. “När man talar om trollen. Välkommen tillbaka, min vän.” Sade generalen och nickade nöjt mot Ismat. Det var skönt att ha henne tillbaka.

Dastan vred på huvudet mot prinsessan. “Sera, Du ska få kliva i andra kläder och få dig något att äta. Du ser helt utsvulten ut. Och du med, Ismat.” Förkunnade generalen med en varm röst och en omsorgsfull blick, men strax därefter förändrades hans omsorgsfulla blick till en allvarlig sådan. “Men först behöver vi prata om något.” Sade han lika allvarligt som den blick som nu vandrade mellan de två.

Dastan lutade sig bak mot stolens ryggstöd med uppmärksamheten fullt riktad mot Sera. När han hörde hennes ord suckade han något och kliade sig bekymrat i pannan. Hennes ord var inte vad han ville höra. Inte för att han inte trodde på henne, snarare tvärt om – Han visste hur mycket hennes magi betydde för henne och hur viktig den kunde komma att bli i framtiden i kampen för Iselems bästa. Ja, prinsessans nyheter bekymrade generalen, men han visste också att Sera förstod vad han egentligen frågade om och att hon, på ett vis, försökte undvika att svara honom.

“Sera..” Sade han tyst medan han funderade på hur han skulle formulera sig. Då han inte hunnit få ur sig något mer kom Ismat precis lagom i tid med sina uppmuntrande ord. Dastan höjde han sin hand, pekade något avslappnat mot Ismat med en instämmande nickning och hummade kort. “Mhm.”

Generalen tystnade en för en sekund och såg på Sera med en något medlidande blick. Han kunde inte låta bli att tycka synd om henne efter allt hon gått igenom. Denna medlidande blick skulle dock inte vara allt för länge. Hennes ilskna ton gjorde honom orolig och bekymrad, framförallt efter allt han hört om vad som hänt i Harmas Öken.

“Sera..” Upprepade Dastan ännu en gång. “Jag vet inte hur Djan var innan allt detta hände, men den man du en gång förälskade dig i finns inte längre kvar. Det mörker som tog din mors liv har tagit över honom också. Jag kände det så fort jag såg honom i palatset och jag vet att du kände det med.” Fortsatte han med en lugn men allvarlig ton. “Jag förstår att det är jobbigt, men det är verkligheten. Han är inte den han en gång var. Han är på Akilas sida nu – på fiendens sida. Du kan inte lita på honom.” Dastan kliade sig i pannan något bekymrat och såg ner i bordet en sekund innan han höjde blicken och såg rakt in i Seras ögon.
“Du har mycket kvar att lära, Sera. Om han sätter sina klor i dig och samma mörker tar över dig med så är allt över.” Hans ton var nu ännu allvarligare, ja, nästan sträng. “Förr eller senare kommer en dag då han försöker ta ditt liv, eller ännu värre – ta över dig och förvrida ditt sinne tills det bara finns ett tomt skal kvar av den du en gång var. Och då måste du vara stark, Sera.” Generalen sneglade ner på den forna kronprinsessans trasiga och nedblodade kläder, orolig för att mörkret redan ska ha slagit sitt fäste i hennes sinne. Att det var just det mörker som fått henne att ta en oskyldig mans liv i Harmas Öken. “…Om inte det är det du vill.” tänkte han sedan högt i form av ett tyst mumlande som lämnade hans läppar.

“Du säger det..” Mumlade den forna generalen medan han sänkte sitt huvud och såg ner i bordet. Därefter drog han fingrarna genom sitt brunblånda hår och suckade likt en far som var besviken på sitt barn. “Du säger det.” Upprepade han ännu en gång, denna gången lite tydligare. “Jag vet vad du inte berättar, Sera. Jag vet vad som egentligen hände i Harmas Öken.” Fortsatte han med en sträng ton. “En soldat som tar en annan soldats liv är en sak. Det är soldatens plikt.” Nu höjde han sitt huvud och såg Sera rakt i ögonen med en allvarlig blick, ja nästan arg. “Men att ta livet en oskyldig människa, Sera. En hårt arbetande, oskyldig människa, som kanske till och med har en familj att försörja. Det går inte att få ogjort. Det kan förändra en som människa. Göra saker med en. Sanna mina ord. Jag vet.” Dastan knöt ena handen. “Det är en skam man måste bära med sig för resten av sitt liv. Jag har sett den äta upp människor inifrån. Jag har sett människor förvridas av den, människor som tar fler och fler oskyldiga liv för att bedöva smärtan och innan de vet ordet av det har den smärtan förvandlats till njutning och nöje.” Berättade generalen med en eldig röst. “Och inte nog med det – Det är precis sånt som den falska drottningen på tronen och hennes följare sysslar med. Men inte vi, Sera! Inte vi! Vi är inte som dem!” Hans röst blev högre och högre mot slutet och vid den sista meningen dunkade han till näven i bordet av ren frustration.

Dastan, flyttade sin blick bort från Sera och tog ett par sekunder i tystnad för att hämta sig.
“Förlåt Sera, Jag..” Generalen talade nu med en åter lugn röst. Hans blick såg ner i bordet. “Du är det närmaste jag har till en familj Sera, jag..” Fortsatte han, ungefär som att han inte riktigt visste vad han skulle säga. Tillslut släppte han ut en till suck, och såg upp mot den forna prinsessan ännu en gång. “Har jag någon gång berättat för dig exakt varför jag övergav drottningens armé? Har jag berättat för dig vilka brott jag begått under drottningens order, i tron om att det var Sharahs vilja?”

Dastan frös till i en kort sekund av förvåning när Sera närmade sig och omfamnade honom innan han sedan besvarade hennes kram och lade sina armar omkring henne. Det var nästan ironiskt hur ombytta rollerna kändes just i stunden. Det brukade i alla år alltid vara han som tröstat och lugnat ner henne, men nu var det istället hon som omfamnade honom i ett försök att trösta honom. Hon skulle på ett sätt alltid vara den lilla flicka som Dastan tränat och tagit hand om när hon var liten men att åren hade gjort henne vuxen blev ändock något mer påtagligt i just detta ögonblick. “Det är okej, Sera.” Svarade han sedan lugnt innan han släppte kramen, placerade sina händer på hennes axlar och såg henne i ögonen. “Du förtjänar att veta.” Fortsatte generalen.

Dastan spenderade de kommande femton minuterna att berätta i detalj de hemskheter som han blivit beordrad till under de sista åren, innan han spårlöst försvann från Thel Shaen. Alla familjer han splittrat, alla föräldrar han fört iväg och lämnat barnen kvar ensamma. Alla gånger han lemlestat någon för att ha stulit något, oavsett ålder. Alla tungor han bränt med glödhet metall då någon uttryckt sig illa om Akila och hennes styre, alla liv han tagit och däribland säkerligen oskyldiga sådana. Slutligen berättade han också om hans sista handling som general under Akila Tenír, då han sändes ut för att gripa en politisk motståndare tillsammans med hans fru och två barn, för att sedan spetsa dem på torget som ett exempel på vad som händer dem som motsätter sig deras drottning och hur han där och då fattade beslutet att skona familjen, och överge sin post som ormdrottningens högra järnhand.

Dastan blick vandrade tillslut åter igen ner mot bordet “…Jag hatade det, Sera. Men jag blundade för det och utförde min plikt i tron om att det var Sharas vilja. Och tillslut krossade det mig. Jag stod inte ut mer. Jag hade inte gjort någonting för att skydda vårat folk. Det enda jag gjorde var att mata Akilas maktgalna ego..” Förklarade han medan hans röst blev mer och mer eldig med tiden. “Den falska drottningen och hennes styre är en sjukdom som har spridit sig över vårat rike.” Dastan såg upp på Sera på nytt, men denna gången med en målvetveten och allvarlig blick. “Det här ändlösa lidandet måste få ett slut och det är min plikt att se till att det sker. Till varje pris. Om det så kommer att kosta mig livet. Det är min skyldighet till de människor vars liv jag tagit eller förstört.” Dastan knöt handen så att knogarna bleknade och ställde sig upp. “Den falska drottningen som berövade din mor livet och stal hennes kropp måste dö, tillsammans med hennes rådgivare. Det är det enda botemedlet, Sera.”