Förtjänade och vilja var helt andra saker. Förstås var det väl få saker som Sera inte skulle ha tillgång till i sitt liv – men sanningen hade varit en av de få sakerna som hade varit bristfälligt. För vem vågade egentligen neka prinsessan något? Även om drottningen varit rättvis innan, var hon långt ifrån… rättvis när det kom till henne. Hon tyckte inte riktigt om blicken och sättet som Dastan hade, allt skvallrade om att det inte var okej. Och för att vara ärlig, hade hon nästan hellre velat springa därifrån än att lyssna.

Men vad för val hade hon? Sanningen skulle komma ikapp henne förr eller senare. Hon svalde något nervöst, för att nicka och storögt lyssna på vad han sa. Det var svårt att få ut något ur hennes mun, även om hon öppnade den för att svara verkade hon inte ha något först. I hennes ögon kunde man se hur det fanns tårar som skavde.

“Jag… Jag är så ledsen Dastan. Jag visste inte… Jag kunde…. Jag borde gjort något….” försökte hon att formulera, men ingenting tycktes passa.

Även om hon lyssnade på Dastans ord, var det inte direkt som om hon tog in hans ord. Oavsett vilka visdom ord de var för henne. Hennes blick var disträ, borta i fjärran. I gamla minnen, men också i de olika framtiden som skulle kunna bli.  Det var inte förrän han rufsade till henens kortklippta hår som hon skakade nätt på huvudet och blinkade till, nästan lite nyvaket.

“Utsvulten… ja… kanske.” påpekade hon, faktum var att hon nog var så hungrig så att hon inte ens längre kände det. Hon harklade sig för att sedan försöka le lite snett mot honom.

“Inga gräddtårtor, antar jag?” frågade hon med ett litet skratt för att blinka med ena ögat och klappa till honom på axeln för att sedan slänga ner sig i en av de sandsäckarna som fanns där som en fåtölj nästan med en nöjd suck.