“Det innebär en chans. En av våra egna har börjat jaga oss, och här inne kommer du vara död inom en månad, men jag kan hjälpa oss genom stormen. Vi hittar de andra, och tillsammans är vi starka nog att stå emot jägaren.” T’chi förutsatte att Trond mindes det hon pratade om med honom senast, även om det inte då kändes som att han varken helt trodde på henne, eller tog henne alls på allvar. Deras … art, eller arv, eller vad man kunde kalla det, var hotat. Någon jagade dem med avsikt att koncentrera kraften till en enskild individ. Tanken hade frestat T’chi  det förflutna, men inte ens hon kunde lita på att hon skulle kunna behärska sig med den sortens makt. Världsförändrande makt.

Hennes bruna ögon stirrade in i hans honungsfärgade ögon och hon bar på en allvarsam blick. Det var viktigt att förmedla att han var i fara, att de alla var i fara. Kanske motiverade hotet mot gruppen honom på ett sätt som ett löfte om träning och brödraskap inte gjorde tidigare. Hon valde aktivt att inte ännu berätta för honom att jägaren, och de själva, blev starkare för var och en av dem som dog. Innan hon kunde mäta hans karaktär, kändes det viktigt att inte avslöja att hennes egna död skulle göra honom mäktigare. Hur skulle hon då våga sova om nätterna?

“Följ med mig, så hjälper jag dig bemästra dina krafter. När vi hanterat våran korrupte själsfrände kan vi gå skilda vägar, om du inte vid det skedet ångrat dig om mitt ursprungliga erbjudande.”

T’chi höjde armarna instinktivt när han slungade sig mot henne, men insåg snabbt att det inte var henne han var ute efter. Och armarna i vägen hade inte skyddat henne i det skedet heller, insåg hon när han krossade vakten intill henne. Hon valde att för evigt glömma att hon precis hade försökt försvara sig med sina armar istället för sin magi, och log istället mot honom när han återtog normal skepnad. Hon tog i åtanke hans iver att faktiskt dräpa vakten, och beslutade sig för att det hade blivit väldigt blodigt om de skulle slå sig ut. Hon hade ingenting emot våld, men han verkade bära på mycket ilska och hon vill inte mata den mer än nödvändigt.

“In var för svårt, men ut klarar jag av.” Hon slog sin stav i marken och en slags magisk virvel slukade dem båda och trollade bort dem från fängelset. I nästa stund befann de sig i ett skogsområde utan landmärken av någon betydelse, annat än att det verkade vara i ett varmt klimat, inte bland bergen något mer.

“Jag förstår att du har många frågor, men får jag fråga om du är hungrig eller har något annat önskemål innan vi kör igång?” Hon hade en lugn ton, medan hon satte sig på en närliggande sten med sin stav tvärs över sin famn, blicken fäst på honom. Hon log, glad att äntligen ha kunnat påbörja insamlingen av deras grupp.

T’chi log åt honom och betraktade hans reaktion när han hamnade i den nya miljön. Han var otränad, det var en tur att hon kunde komma åt honom så enkelt. Nu handlade det bara om att övertyga honom om att inte ge sig av igen, hon hade inte råd att förlora någon fler om de skulle ha en chans.

“Du tillhör ett uråldrigt förbund som gått i arv genom tidsåldrarna,” Hon förde fram sin stav och där den passerade marken formades under den en buffé av frukt, bär och bröd. Kött var på tok för komplext att skapa, det var hon tvungen att anstränga sig för och då var det enklare att istället gå och jaga, men förhoppningsvis var det länge sedan nog som han åt färsk frukt och bröd att det skulle fresta hans hunger.

“Vi är själva fängelsevakter av ett slag, en forna omätbar kraft buren av oss som en slags säkerhetsmekanism, utspädd bland de valda släktena för att en enskild individ aldrig igen ska kunna bli så mäktig. Så länge vi lämnar ett blodsarv bakom oss eller väljer en ny bärare så förblir kraften utspädd, men om en av oss dräper en annan så ökar kraften bland de kvarstående. Under din livstid ska detta ha skett vid två tillfällen, för fyra och tio år sedan. Första gången avfärdade jag som ett fruktansvärt misstag utifrån okunnighet, men den andra gången skapade ett mönster. Du kanske minns dessa tillfällen? Du lär ha känt ett enormt rus av kraft helt plötsligt och dina unika förmågor utvecklades ytterligare.”

Hon satt ihopsjunken och log åt honom medan han försiktigt åt från maten. Det var glädjande att se honom äta, det fanns stort värde i känslan man fick när man hjälpte en person som befann sig i behov av hjälpen, oavsett om det var att bryta dem ut ur ett fängelse eller ge en hungrig mage mat.

“Vi är inte lätta att spåra, men det kommer bli lättare för var och en av oss som dör. Mitt dolda bibliotek innehåller den enda kartläggningen som finns av väktarnas blodslinjer, så den av oss som jagar oss andra vet bara att vi finns, inte vart eller ens vilken art. Så denne behöver vandra världen över sökandes på måfå för att komma nära nog att kunna känna av oss från mängden.” Hon misstänkte dock att vem det än var, att denne nu kunde spåra dem på något sätt. En begränsad metod helt klart, annars hade fler varit döda vid det här laget, men vad begränsningen var visste hon inte.

“Om jag kan samla och träna oss, så kan vi stoppa hotet innan fler av oss dör.” Hon log åt honom och reste sig upp för att sedan sträcka ut en hand.

“Mitt namn är T’chi, min anfader var T’nisch, väktarnas grundare.” Hon var inte säker på att han lagt noga märke till hennes namn tidigare, så det kändes naturligt att hon gjorde ett nytt försök att presentera sig nu.

Hon betraktade honom med fascination när han åt, det var intressant att se honom så opåverkad av hennes närvaro, att han åt som om han vore helt själv där de var. Hon hade ingenting emot det, lite mat och slafs besvärade henne inte det minsta, hon hade levt på gatorna, men inte ens där var man så ivrig att äta så slarvigt.

“Jag har mina egna ambitioner, javisst, jag är inte utan synd, men det behöver jag lägga åt sidan i skuggan av det här hotet. Vi bär på en väldig makt, vi har därför också ett ansvar. Vem än bland oss som jagar, så är målet inte välmenande. Vi prata om världsförändrande makter i spel och förstår man på dessa makter bra nog kan man försätta världen i en helt ny tidsålder.”

Efter en kort stunds tvekande tog hon honom i handen. Visst var hon fascinerad av hur ivrigt och stolt han åt, men det tog henne lite emot att ta i handen när den var så kladdig. Hon gjorde det dock, och skakade den.

“Trevligt att träffas, Trond. Tack för att du lyssnar!”

“Jag har mina begränsningar. Jag är tränad i min magi sedan jag kunde krypa, men magi är också korrumperande. Jag kan behöva träna var och en av er, men jag behöver också att ni klarar av att stoppa mig om vi står vid ödets kant och jag önskar makten för mig själv.” Hon kunde inte låta bli att skratta lite lätt åt tanken, innan hon skakade på huvudet.

“Du är mer än bara muskler. Jag har kunskap, men jag är inte hjärnan, så arrogant är jag inte. Jag vet mycket om våran kraft och världens historia, men du känner till världen mycket bättre än mig, dess människor, gator, politik och funktioner. Ensam är jag svag, trots allt jag kan.” Hon hade länge trott att hon inte behövde någon annan, men desto mer som hade hänt desto tydligare blev det att hon inte hade vad som krävdes på egen hand. I slutändan kunde hon inte ens lita på att hennes arrogans inte skulle ta kontroll och hon riskerade bli precis det de nu bekämpade. Vem ville inte ha världsförändrande makt, trots allt? Men hon visste hur det en gång gick till och hoppades att hon var stark nog. Och att detsamma var sant hos alla de andra.