I sina egna tankar och bekymmer hade Sera tryckt ner handtaget till kammaren där Rheon och sällskapet satt. Lite krampaktig höll hon kvar sin hand vid handtaget när hon insåg att det inte alls var vart hon skulle vara. Typiskt, det var klart hon skulle gått fel. Det var inte kammaren som hon hade tilldelats. Det var klart att hon hade gått vilse, rakt in till där han satt med andra karmanska ädlingar. Ett nästan fånigt leende dök upp på hennes läppar när hon lade en kort blick vid Rheon. Som om det gjorde det bättre. Skärp dig!

Hennes kinder var fortfarande röda från kylan och hon rättade till den mörka vargpälsmanteln hon hade vilandes på hennes ena arm. I det svaga skenet kunde man se att den svarta klänningen hon bar var genomskinlig, allt enligt iselemskt mode fastän de påsydda vita ylle kring kanterna gick emot det. Kring midjan slingrade ett metall skärp i form av en orm som tog fram hennes höft ännu mer. Hon harklade sig, släppte stilla handtaget och sträckte på sig. Vilken ursäkt skulle hon ha? Skulle hon vända sig om, med lite tur kanske ingen såg eller kände igen henne… Dåre, det är klart de vet vem du är. Allt för mycket hade hänt den här kvällen för hennes smak. Hon lät sig le, ett mindre fånigt, och mer artigt leende som visade hennes vita glimrande tänder i kontrast mot hennes mörka hy.

”Ni får ursäkta, mina herrar, det verkar som om jag avbröt ert samtal” sa Sera med en mild stämma och det fanns en tydlig retsamhet där. Fast det var rätt tydligt att hon hade mycket att tänka på, lite allvarligare.

Om det hade dröjt en sekund längre hade hon stängt igen dörren, lika hastigt som hon hade kommit dit men hon hann inte greppa tag om sin kappa innan mannen tog den ifrån henne. Lite försiktigt lät hon sin kalla hand greppa tag om hans arm. Lät honom leda henne, men bara för denna gång.  Hennes hår var fortfarande lite blött från snön som yrde ute och det var skönt att få lite mer värme. Fort greppade hon tag i en bägare med något starkt som en tjänare bar på en bricka förbi dem. Hon tog en rejäl klunk och höll glaset lite krampaktigt i handen.

Ett tag glömde hon att hon inte var ensam längre, hon fick ett ursäktande leende på läpparna. Vad var det Rheon hade sagt? Förmodligen någonting om denna tillställning. Sera sneglade omkring sig, det såg ut som karmanska ädlingar och talade säkert om något politiskt. Det var förstås inte det mest… intressanta samtalsämnet. Speciellt i Karm. Ett litet skratt föll ur hennes läppar och hon gav honom en spelad förvånad min.

”Inte? Ack… Jag som ville tala om just det!” sa hon, i samma tysta ton som prinsen själv. Hon hoppades åtminstone att det var ett passande svar. Annars fick hon väl hitta på något så att det blev passande. Hon förde glaset mot sin mun igen och svepte innehållet för att sätta ner glaset på fönstretbrädan. Det hade varit en för lång dag och hon ville inte erkänna det. Men det var uppfriskande att vara där. Något Sera aldrig hade trott sig säga. Med en sådan irriterande prins? Skandal!

Plötsligt blev hon väldigt medveten om de få svarta slingorna som föll över hennes ansikte och hon plockade bort dem. Såg hennes hår rörigt ut? Varför brydde hon sig om det nu? Hon kunde inte rå för att skratta, fast i en hastig utandning och hon kastade en blick ner på sin klänning. Den var lite mer smutsig och tilltufsad än vad hon hade velat i hans sällskap. Hans? I någons sällskap. Vad var fel med henne?

”Och vad är så intressant med den?” frågade hon, lite roat och höjde ett ögonbryn. Ett tag försvann hon in i han gråblåa glimrande ögon, nästan som ädelstenar… Hon skakade bort tanken och strök lite nonchalant bort lite hår från sin skuldra.

”Krossar karmiska hjärtan? Och vilka hjärtan är det? Jag trodde ni var ett hjärtlöst folk” fortsatte Sera sedan lite lekfullt och retsamt.

Skrattet och vad Rheon svarade henne fick Sera att andas ut hastigt i ett skratt. För att dölja sitt breda leende och hindra sig själv från att skratta mer, lade hon en hand över sin mun och näsa. Var det en ömhet som fanns i hans blick? Hennes kinder hettades till lite och fick en röd färg. Förbannade kyla. För det var i vart fall inte kronprinsens retsamma sätt och närhet  som fick de att bli röda.

”Jag förstår… Men kung Sandor måste vara nöjd med att åtminstone inte ha en blind son” sa hon, lite retsamt tillbaka samtidigt som hon tog ner sin hand från sin mun för att luta sig mot fönsterblecket. Hennes fötter korsades framför henne och öppningen på sidan av klänningen blev lite bredare och avslöjade lite av hennes hy på benen. Huvudet var på snedden och betraktade det blonda håret, som tycktes vara lite mer tyglat än när de möttes första gången.