I händelsernas centrum hade en vithårig ung kvinna stått – det kanske inte så märkvärdigt i sig. Vad som ofta drog till sig folks uppmärksamhet var hennes hudfärg, vilket igen inte var en allt för stor ovanlighet bland magikerna. Skillnaden här var kanske att hon bar paladinernas symbol, Athals tecken, och uppenbart kom från Iselem. Ithia var hennes namn och hon hade blivit något av ett ökänt namn bland de flesta rekryterna för paladinordern. Det var inte en bra kombination att delvis vara en kvinna, och delvis vara av fel tro.

Hon hade fått uthärda liknande påhopp hela sin uppväxt i Caras Idhrenin och Hannadon, och känslosam som hon var reagerade hon oftast med ilskna ord eller utfall – något som bara gjorde saker värre och resulterade i bestraffningar. Trots att hon spenderade otaliga timmar med att träna med svärd och sköld fick hon alltid arbeta dubbelt så hårt som de andra, och deras lärare tycktes alltid vara hårdare mot henne än de andra.

Än en gång hade dessa pompösa arslen passat på att ta ett tillfälle att tortera och förminska henne, men snarare än att leda till en konflikt där hon var underbemannad och skulle förlora hade plötsligt en storm kommit och överraskat dem då de inte räknat med det. Ithias ljusa ögon såg med förvirrad häpnad på vad som skedde framför hennes ögon. Vem var denna dam som plötsligt kom och försvarade henne?

‘Brinn i helvete era jävlar!’ ropade Ithia, hårda ord från en kvinna som verkade ha ett så mjukt ansikte. Kort var hon också, med en glöd i sin blick då hon fortsatte svära efter männen. Hon var sedan snabbt vid Anahitas sida och hjälpte henne upp.
‘Jag… vet inte vem du är, men tack…’ sa hon lite andlöst, hon var inte van att tacka någon för något. Hon hade en mjuk röst, en viss darrning kanske på grund av hur upprörd och arg hon var, men också lite rörd över denna unga kvinna som försvarat henne. Rösten hade en tydlig exotisk klang i sig från Iselem, men hon talade karmanska flytande.
‘Du gav dem ett riktigt kok stryk, som en storm!’ utbrast hon imponerat, med ett litet skratt. Ithia var klädd i en enkel vit skrud med ett bälte runt midjan som fick fram hennes höfter och byst som inte riktigt gick att dölja. Det långa vita håret som annars hade varit uppe i en knut hade hamnat i lös oreda efter kaoset med männen.

‘Här, låt mig.’ sa hon och tog kvinnans händer i sina, Ithias händer varma och säkra. Med en kraftansträngning kallade hon på kraften inom sig, och lät helandets ljus fylla Anahita. Det lämnade henne något utmattad, trots allt var hon inte speciellt stark i magi, knappt stark nog för att komma in i paladinordern.
‘Känns det bättre?’ undrade hon och mötte Anahitas ögon, kanske lite blygt till och med, men med ett leende på läpparna som darrade lite.
‘Jag är Ithia.’ avslöjade hon.

Ithia höjde ett ögonbryn åt hennes kommentar med en viss road glimt i de ljusblå ögonen som var så ljusa så de nästan var vita – en ovanlig kombination i Iselem, hennes vita hår, de ljusa ögoen, men det förekom.
‘Åh? Så alla de som inte kom inrusandes här och ensam klådde upp fyra idioter för att försvara en otrogen ökenråtta är oanständiga?’ frågade hon, och använde skällsordet riktat mot iselemer vardagligt. Hon visste vad folk sa om henne.
‘Det är en stor sak, Anahita. Tack.’ sa hon och mötte kvinnans blick menande, och kramade hennes händer i förtydligande av det. Hon rodnade lite över frågan, som om hon behövde beskydd. Kanske inte, men lite sällskap kunde ju vara trevligt för omväxlingens skull.
‘Är du säker?’ frågade hon. ‘Jag ska ända bort till andra ändan av ön…’ förklarade hon.
‘Paladinordern åter mig inte sova i deras baracker, så jag har ett rum på ett värdshus där.’ förklarade hon, lite generat.

‘För att lyssna?’ undrade Ithia lite nyfiket, hon spenderade inte så mycket tid med magikerna eller akademikerna, Sera ibland men det var länge sedan de haft tid att prata nu. För det mesta var hon trots allt i Hannadon, men några veckor åtminstone nu skulle hon vara här. Kvinnan verkade kunna strida, och hade kommit till hennes räddning trots risken för egna skador. Varför? Det hela gjrode henne nyfiken. Lite blygt kanske drog hon en hand genom sitt vita hår och lade det bakom örat på sidan som var närmare Anahita, så hon bättre skulle se på sin oväntade kompanjon.
‘Relativt fint.’ hon hade en del besparingar, trots allt.
‘Jag är nyfiken på dig, var lärde du dig slåss så bra?’ undrade hon då de kom ut på gränderna bland folket igen.

‘Ah, sådant som mina mästare klagar på att jag har för lite tålamod för, eller att jag är för enfaldig för.’ sa hon med ett litet sarkastiskt leende och vågade ta sig själv med en gnutta ironi.
‘Det värsta är väl att de har rätt. Så du kan både slåss och använda magi, är du lika bra på allt du gör?’ undrade hon, något pratsam, kanske mer pratsam och mindre korrekt än många där då det kom till att tilltala en som hade hög status som Anahita.
‘Iserion.’ hummade hon. ‘Där har jag aldrig varit. Värt ett besök?’ frågade hon på sitt snabba vis, för att låta sina klara ljusa ögon vända sig till Anahita igen. Så mystisk och rakryggad.

‘Åh, sluta nu, du var otrolig.’ sa hon med en hand på Anahitas arm lite vågat, men till synes självsäkert även om hon kanske inte kände sig så inombords och skrattade till lite mjukt över hennes berättelse.
‘Så för att summera, magiskt kunnig, bra på att slåss, från en viktig familj med en mystisk och hotfull bakgrund.’ frågan som var så rakt på gjorde henne lite obekväm.
‘Det beror på vad du anser med mobbning, de är hårda mot oss alla.’ sa hon lite avvikande.

‘Det låter som en plan!’ sa hon, som om de redan kände varandra. Ithia fick en liten rodnad på sina kinder då Anahita betraktade henne, tur nog syntes sådant inte så bra på hennes hud. Märkligt att känna som om Anahitas blickar inte var med avsmak på grund av hennes härkomst eller utbildning. Istället gav hon bara ett leende och vände blicken framåt, för att skratta bort hennes fråga lite.

‘Åh en sådan tråkig lång berättelse.’ sa hon lite avvisande men lättsamt.
‘En ung flicka som gör något dumt med magi utan att veta om det, och skickas iväg från sin familj för att studera magi. Det visade sig att jag inte hade styrka nog för magistudier, och bara dög för paladinerna, och att klara de fysiska testen var på håret. Men hellre det än att bli neutraliserad.’ sa hon och ryste till av blotta tanken. Bäst att inte gå in på detalj på sådant och skrämma bort sin nya vän.
‘Och du då, brände du upp någon viktig klenod hemma kanske?’

Ithia höjde ett ögonbryn lätt åt hennes beklagande, det var ju vänligt och omtänksamt men knappast hennes fel.
‘Är det du som orkestrerat mitt liv, som en dockteater Du behöver inte beklaga mitt liv. Athal har säkert ett syfte bakom allt.’ sa hon, trots allt var hon en blivande paladin och behövde minnas att det fanns gudomlighet bakom även det som var mörkt.
‘Säkerligen är det mitt tålamod och min viljestyrka som testas extra hårt.’

Vid hennes bror höjde hon ett ögonbryn lite nyfiket.
‘Låter som något syskon gör, med eller utan magi.’ påpekade hon lite skämtsamt och skrattade muntert åt beskrivningen.
‘För min del var det liknande, ett fall från hästen som resulterade i ett ordentligt sår som läkte sig av sig själv. Sharahs utvalde ansåg de, och så vidare. Visade sig att jag inte hade så mycket kraft som de hade hoppats, och inte var allt för utvald.’

Ithia fnittrade till lite åt hennes ord om konstverk, inte ett speciellt paladin-aktigt ljud, men det var kanske okej att inte vara en stor och stark krigare hela tiden? Men hon kunde känna en värme över sättet Anahita talade om henne.
‘Du talar som en paladin själv, har du Athal nära hjärtat?’ undrade hon lite nyfiket, och stannade till vid ett värdshus som såg relativt fint ut på utsidan, inte det dyraste men absolut inte det billigaste heller.
‘Så, vad sägs om ett glas, kanske? De har en fin bakgård med utsikt mot havet.’ föreslog hon.
‘Ett tack måste jag ju ge dig, trots allt.’

‘Verkligen?’ frågade hon, att någon var så likgiltigt inställd till gudomligheterna var rätt främmande för henne, speciellt då hon kom från Iselem där det praktiskt taget var tabu att inte vara religiös. Kanske här med i Caras Idhrenin, men inte alls i samma mån. Det var inget man talade om så ofta, och på ett vis var det rätt uppfriskande att höra någon på det andra spektrumet av den debatten.

Så de satte sig ned på den lite mer privata bakgården där man kunde få lite avstånd från övriga studeranden, mästare, hantverkare och annat folk som bodde på ön eller besökte den.
‘Druckit någon under bordet, säger du?’ undrade hon lite retsamt då hon beställde en flaska vin åt dem.
‘Vi får väl se, jag kanske är tåligare än du tror.’ då väl flaskan kom och drycken hälldes i två glas höjde hon sitt åt henne i en skål och sökte hennes blick.
‘Skål då, för att klå upp snobbiga män.’ sa hon med ett leende på de mjuka läpparna, och tog en klunk. En stund var hon tyst, blicken på vattnet.
‘Det är intressant det du sa, om tro alltså. Jag som vuxit upp i Iselem har Sharah väldigt nära hjärtat, även om det är något jag inte borde säga högt med denna symbol på bröstet.’ sa hon och gestikulerade till paladinernas insydda emblem.
‘För mig är Sharah och Athal densamme, men så ser inte de på saken.’

Det var märkligt att höra henne så frispråkigt tala om religion på detta nästan kalla vis. Hon höll kanske inte riktigt med hennes åsikter och världssyn, men hon kunde respektera någon som stod för sin åsikt och som kunde stå för sig själv.
‘Du verkar väldigt beläst.’ påpekade hon simpelt, inte en konstig sak kanske här i lärandets centrum, men många gånger kändes det som om adeln bara hängde där och festade om kvällarna, snarare än att faktiskt lägga energi på studier.
‘I mina yngre dagar hade jag säkert blivit upprörd över dina ord, men jag har väl blivit botad av min misstro mot andra världssyner.’ inte för att hon inte var ung, hon hade bara fått lite kött på benen och sett andra saker än Iselems värld.
‘Och det du säger är säkert sant, en av orsakerna till varför de ser på mig så misstänksamt och med misstro – speciellt män som de du klådde upp.’ Ithia gav henne ett mjukt leende och drack en klunk av sitt vin utan att bryta ögonkontakt.
‘Kanske du fäktas också?’ undrade hon. ‘Och i så fall, kanske du vill pröva på att utmana mig en dag? Det vore fint att slåss mot en kvinna med din förmåga, snarare än de män jag måste spendera dagarna med.’

Ithia betraktade henne med ett litet roat och mjukt leende på läpparna konstant, medan hon snurrade glaset nätt i sin hand och tog en liten klunk då och då.
‘Det låter som en dejt, Anahita.’ sa hon med ett mjukt leende. ‘Imorgon, i gryningen, så poetiskt, eller vad säger du?’ hon la ned sitt glas och lutade sig tillbaka med en liten suck i sin stol, kanske hade den en rätt nöjd klang, och en stund kändes det som om hon var tillfreds. Hon sträckte upp handen för att låta sitt ljusa hår falla fritt, ett tecken på att hon såg detta som fritid och inte som del av studier eller arbete.
‘Men det var väldigt modigt av dig, har du aldrig stått inför en situation där du lamslagits och inte kunnat agera?’ undrade hon.