Åh som folk trängde sig runt dem och hur vakterna såg till att ingen, om det nu var så att de ville, kunde skada deras prinsessa. Frågorna var i mun på varandra och hon kunde inte hjälpa att tycka det enbart lät som ett sorl i fjärran, folk var ledsna och rädda men hon behövde tid ifred just nu. Tid att sörja. Likt en gåva från ovan dök Alethir upp och presenterade sig med sin hand utsträckt mot henne, de andra rådsmedlemarna verkade känna väl till honom och hon själv svor att hon sett honom i möten med sin mor under hennes liv. Detta fick henne att höja sin hand och greppa om den utsträckta handen i hopp om att bli räddad från folkets frågor men öppnade munnen i sin gång för att säga; “Jag ber om ursäkt, jag måste vila.” där Alethir ledde henne genom folket tillsammans med vakterna som höll folk på ett bekvämt avstånd. Hon förstod mycket väl hur rädda och förvirrade de måste vara och de var inte ensamma om det om sanningen skulle fram. Hon hade förlorat sin mor på det hemskaste sättet man kunde tänka sig och det hade inte funnits något hon kunnat göra åt saken. Det tärde ofantligt på henne, fick tröttheten att lysa igenom där hon under hela hemresan hållt modet uppe, hållt tårarna borta för att bibehålla någon form av stabilitet. “Jag kommer förklara det hela senare, det lovar jag er.” Fick hon ur sig till hysterin där hon leddes in i slottet och dörrarna snart stängdes bakom henne, Alethir och rådsmedlemmarna med ett ekande. Ett ekande som även det talade om hur ensam hon nu var i sitt familjeträd.

En brännande känsla under ögonlocken försökte göra sig påmind men hon höll det på avstånd så gott som hon bara kunde. Hon måste visa en styrka som hon kanske inte ens hade framför rådet, även om de flesta skulle förstå hennes sorg så fanns det de som fann tårar svaga för att tillhöra rikets nya drottning. Hon slöt trött ögonen för ett par sekunder medan hon leddes igenom slottet innan hon öppnade dem igen då hon tyckte att hon besegrat tårarna åter igen för ögonblicket. Det fanns ju de i rådet som till och med varit äldre än hennes mor och de hade ju sina strikta åsikter, åsikter som kanske borde dö ut men som hittills ändå överlevt i tusentals år. Skulle hennes röst klara att tala igen eller skulle allt spricka för henne då? Men inte kunde hon gå tyst oavsett så med den tanken svalde hon ner sin sorg igen och öppnade munnen för tal. “Jag och Herr Alethir beger oss upp mot min kammare, vi talar om det här senare.” Hon hade turen att hennes röst lät mer trött för ögonblicket vilket kanske lättare skulle accepteras tack vare den långa resan hon hade gått igenom och med det försvann hon och Alethir upp för den vackra trappan. Lämnade rådsmedlemmarna med att ta emot med drottningens kropp vid sidoentrén.

“Jag tackar er Alethir, Jag är osäker på hur länge styrkan stannar hos mig..” Sa hon med trötta ord där de gick upp för trappan. Hon kände vid var steg hur hennes kropp började svika henne, kanske var det för idén om att hon snart befann sig i sin kammare som hon sagt skulle vara målet med att bete sig ‘värdigt’, men var steg skapade en stigande smärta inom henne. Vid samma sekund som de andra rådsmedlemmarna inte längre kunde se dem så vek sig Selyanas ben under henne trots ansträngningen hon la i att hålla sig uppe vilket fick henne att greppa tag om Alethirs axel i ett försök att hålla sig uppe, även om det säkerligen skulle vara till spillo. Hon hade kämpat så länge att hålla sig på benen, hålla modet uppe att kroppen helt klart inte orkade mera för ögonblicket där hon föll ner på knä mot det kalla golvet. Handen vilandes mot Alethirs arm som glidit ner från axeln i hennes plötsliga fall nedåt. Hennes ögon brann igen och försöken att blinka bort tårarna misslyckades nu helt vilket fick ett par tårar att falla från hennes ögon. Kanske var det lite tack vare att hon knappt fått någon sömn alls men med största sannorlikhet så hade hon hållt tillbaka sorgen allt för länge som det var med. Hennes lediga hand höjdes för att dölja hennes gråt även om det var helt onödigt med anke på hur hennes axlar skakade från snyftandet som undslapp henne. Hon hade hållt sig ifrån att bryta ihop inför hela rådet i alla fall men Alethir kom inte undan det tyvärr då orken hade gått ut. Vad sa man egentligen?

Jo visst drev han på känslorna inom Selyana som försökte att inte bryta ihop totalt ännu vilket inte gjorde saken lättare alls. Hon hade känt hur benen lämnade marken där hon nu befann sig i Alethirs famn vilket gjorde att den lilla styrka som fanns kvar inom henne försvann. Det var som om att släppet från jorden fick det att brista för henne totalt där hon mötte Alethirs blick med glittrande, tårfyllda ögon. Tårarna vällde över och hon lutade pannan mot hans axel för att helt falla in i sin sorg. Hon grät mot hans axel och höll inte alls koll på vart de befann sig i slottet där han starkt bar henne antagligen mot hennes kammare. Hon släppte ut alla känslor som hon hade nu; förlorandet av varenda familjemedlem som hon alltid försökte att hålla kontrollen över men det var ju nu när hon var ensam i världen som allt bara slog henne. Hon var helt ensam med ett rike av folk som förväntade sig att hon skulle ta hand om dem, förväntade sig att hon skulle vara stark och ha koll på saker som var så gott som omöjligt att hålla koll på. Det var så mycket på hennes tallrik och hon visste inte vart hon skulle börja med allt ännu. Var det så här som det kändes att vara helt ensam? Under hela tiden mot hennes rum så grät hon, hon visste inte hur lång tid det tog men för henne verkade det som en halv sekund trots avståndet till platsen. Ljuset från de stora fönstrerna skimrade i hennes bruna hår och fick tårarna att glittra likt diamanter mot stackars Alethirs tröja. Hon kände sig inte bekväm med att visa sig så här öppen mot någon men kanske var det sant som Alethir sa; Att det var en annan typ av styrka att kunna visa sig känslig med.

Hon märkte knappt av någonting i sin sorg mer än att hon placerades på sin säng vilket fick henne att rulla över på sidan för att fortsätt släppa lös sina känslor. Hon kunde vagt höra Alethirs ord mellan snyftningarna och kände sig otroligt tacksam över att få höra de orden och även att han lämnade henne till sin sorg. Det kändes som en lättnad efter allt att äntligen kunde sörja ifred, utan att behöva vara ledaren och visa styrkan att hämnas sin moder just nu.

Det tog nästan ett dygn för henne att lugna ner sig eller ja; ett halvt dygn plus ett halvt dygn med välförtjänt sömn. Långsamt slog hon upp ögonen nästa dag, kände sig klibbig efter allt gråtande och allmänt matt men var glad att få ur sig sina känslor äntligen. Hon låg kvar ett tag i sängen innan hon långsamt satte sig upp med ruffsigt hår och iklädd samma kläder som hon haft på sig under resan hem. Hon kände sig inte riktigt i bästa skick vilket fick henne att ta sig in i tvättrummet som fanns där fäst i hennes sovrum. Slottsfolket hade fyllt ett bad med vatten till hennes hemkomst som nu var kallt men det spelade ingen roll, hon behövde bara göra sig ren och kallvatten gjorde det ju med. Efter chocken från kallvattnet, tvättning och omklädning så borstade hon ut sitt långa hår framför spegeln med de gröna ögonen fäst på sitt egna ansikte. Hon såg trött ut vilket inte var konstigt med tanke på utgråtandet som skett men åtminstone var hon ren igen, ren och strax till fixad.

Hon kunde inte ens sätta ord på hur tacksam hon var till Alethir och lovade sig själv att låta honom få se det med. Hon var en stolt kvinna som blivit lärd att alltid hålla sig stark, elegant och fin vilket inte var något som skulle försvinna på ett dygn. Det var tusen års träning åtminstone vilket var rätt mycket att överkomma bara sådär men kanske var det dags att börja försöka? Vara en drottning till sitt folk som folket förtjänade? Hon var klädd i en ljust blå, alvisk klänning som likt mycket annat i alvernas rike var otroligt vacker och kantad med guldtråd skapelser. Runt hennes hals fanns ett alvsmycke i guld och på hennes huvud en matchande tiara som talade om hennes roll i riket, mer än så brukade hon sällan ha på sig samtidigt. När håret väl var borstat så la hon ner borsten och reste på sig, gick bort mot sin dörr med minnet i huvudet att enbart Alethir kunde höra hennes ord för tillfället. Hon stannade i mitten av det stora rummet och sa med trött men ljuv stämma; “Herr Alethir? Du kan komma in om du vill.”

Jo det fanns en envis styrka hos Selyana som kunde imponera på många men även vara rätt oroande ibland för de i hennes nära krets. Hon tenderade ju att hålla tillbaka det tills det brast för henne vilket kanske inte direkt var det hälsosammaste kanske. Men för den delen kunde hon hålla sig lugn och graciös i en evighet utan att fallera men dödsfall likt detta var ju annorlunda. Det var ju ett rent mirakel att hon klarat hela resan hem utan att visa mer än en ynka tår.

Snart kom Alethir in i rummet med huvudet böjt för henne och hon sänkte sitt eget huvud uppskattande tillbaka till honom på ett sätt som talade om hennes rang. Allt Selyana gjorde verkade alltid så graciöst och värdigt men det kom nog från alla de många åren i detta livet trots allt. Till och med i sorgen hon kände så stod hon där rakryggad och elegant, möjligtvis lite trött till det yttre men oavsett vacker likt alver brukade vara.

Där hon hörde att dagen för henne var fri så kunde man märka en liten lättnad på hennes ansikte och hon gav ifrån sig en mjuk suck. Hur skulle hon sätta orden på sin sanna plats just nu? Det fanns så mycket att säga men då hon hade dygnet fritt så skulle hon hinna med det. “Jag är nog så redo man kan vara under omständigheterna.” Erkände hon med ett försök till ett leende som lyckades hyffsat bra. “Du har min tacksamhet för hjälpen du gav mig igår. Jag hoppas det inte besvärade dig för mycket?” Hon avslutade det hela med den försiktiga frågan medan hon tog ett steg fram emot honom. Det var viktigt för henne att inte besvära andra med sina egna känslor, även om det lät löjligt så ville hon inte stressa upp andra. Folk hade ju tillräckligt med problem själva eller hur? Spelade nog ingen roll hur gammal man var ibland; alla hade sina egna åsikter i livet.

Alethir var verkligen en lojal man för att inte tala om varm i personligheten, visst kände hon inte till allt om honom men av det lilla hon sett så stod det klart för henne att hans hjärta fanns hos riket. Likadant som hennes hjärta var vilket inte var något alls att se ner på. Att ha en dag för sig själv innan paniken vr ju inte heller fel, kanske kunde hon försöka ladda upp batterierna och styrkan att orka med begravning och kröning. För visst skulle det bli en hel del att gå igenom bara det.

Hon log lite försiktigt mot honom innan hans fråga ställdes som självfallet fick leendet att försvinna från henne. Liksom blekna bort till ett mer allvarligt utseende på prinsessan. Hon visste att detta skulle komma men ändå var hon inte helt beredd ändå, kanske var det för nära efter gråten men oavsett så förtjänade han att veta om det. Det skulle ju hjälpa både henne och hans jobb om man fick ut de hemska detaljerna på vad som hänt. Det hade ju hänt plötsligt och rätt snabbt men det hade ju hänt. Med de tankarna så höjde hon handen mot en av sofforna då det helt klart var bäst för dem att sitta ner under denna historian.

Hon tog sig fram till soffan och satte sig fint ner i den med solljudet från fönstret som skimmrade i hennes nyborstade hår. Hon väntade på att han skulle sätta sig ner han med innan hon drog ett andetag för att göra sig redo att berätta historian. “.. Som du vet så färdades jag till Me’erisia för att bevittna bröllopet mellan drottningen Isra och hennes trolovade som ännu inte blivit avslöjad under min mors plötsliga försvinnande..” Hon vände sina gröna ögon som varit fästa ut igenom fönstret för se in i Alethirs blick istället, liksom visa uppmärksamhet till honom som man skulle göra vid tal även om de kom in på det jobbiga igen. “.. Under cermonin fick vi reda på att drottningen valt att gifta sig med en demon vid namn Ayperos och det var redan här som det började att gå snett.” Hon gav honom en menande blick där hon delade med sig att drottningen Isras nu kung var en bokstavlig demon.

Selyana förstod hans reaktion till hundra procent då demoner var onda varelser som inte ville göra mer än att skapa misär och kaos vart de än befann sig. Något som han snart skulle få höra med. Hon kände hur en klump skapats i halsen på henne nu när hon återupplevde händelserna men det var viktigt att hon fick ur sig informationen, inte bara för sin skull utan även rikets. Just därför fortsatte hon, tvingade undan klumpen för att få ett mer fokuserat läte i rösten. “Nå.. Trots hela situationen så var det inte mycket mer än det vanliga som gick fel under själva bröllopet. Självfallet var många upprörda över Ayperos, som man bör vara när det kommer till att en demon vistas bland oss men utöver hände inget allvarligare förens efterfirandet. Det var där det hände.. Vi önskade motvilligt paret lycka där det inte fann mycket mer vår grupp kunde göra och kort där efter så talades det om en överaskningspresent till dem. En övertäckt bur rullades upp och när de drog av skynket så såg jag min mor inne i buren, fångad som ett djur..”

Nu började det bli svårare att få fram orden men hon knöt sina händer och tvingade sig själv till att fortsätta berättelsen om vad som skett en där dagen. “.. Självfallet drog alla sina bågar trots att vi var underbemannade i hopp om att kunna få ut henne från buren men Ayperos är som sagt demon.. På något sätt så tog han sig in i en av vakternas huvud, riktade pilbgen mot min mor och fick honom att släppa pilen..” Hennes röst hade börjat skaka och händerna greppade ett hårdare tag om klänningstyget i hennes knä medan det började brännas under ögonlocken igen. Jo hennes mor, drottningen, hade blivit skjuten av en alvisk pil som om det hela inte hade varit nog som det var. Hon svalde klumpen som självfallet inte försvann någonstans medan man kunde se ilskan överta hennes vackra ansikte där hon vände blicken ut igenom fönstret igen. “..Det var det svåraste för mig att göra men vi drog fram, fick ur henne ur buren och lämnade platsen omgående.. Hade vi varit fler så skulle det bli ett slagfält där och då.. De ville behålla hennes kropp.. såg henne som en bröllopspresent.. Detta är ingenting jag kommer glömma bort i första taget.” Det var besynnerligt att se Selyana, som vanligtvis var så lugn och elegant, sitta här med ilska i ögonen och tårar som ville tränga sig fram i hennes gröna blick. Hon torkade ilsket sin blick med handryggen innan blicken mötte Alethir igen, fylld av den där känslan som lett så många kungligheter till krig igenom tiderna. Hon förstod dem nu dock vilket hon inte gjort tidigare i sitt liv..

Selyana kände handen mot sin axel och såg in i Alethirs blick och kände för första gången på ett bra tag att någon faktiskt brydde sig om hennes mående. Hennes vanliga dagar så vart hon lastad med uppgifter utan större hänsyn till hennes mående och gick och lade sig för att få dagen upprepad fast med nya uppgifter. Det fanns sällan ett tomt ögonblick i hennes liv så att helt plötsligt ha de kommande dagarna öppna var förvånande men även något hon såg fram emot. Vanligtvis, när hon väl fick en ledig tid, så var det ett par timmar på sin höjd så nu kändes det skönt att få vila ut lite efter allt det hemska som skett.

Hans hand smekte hennes hår vilket även det gav en tryggande effekt på henne. Andra var i vissa fall livrädda för att röra henne av olika anledningar. Allt ifrån hennes vakter, till hennes titel eller liknande ting så detta skedde inte direkt någonsin, senaste gången var ju från hennes mor men det hade varit ett tag sedan det med. Hon kände nästan lite skam i att uppskatta tillgivenheten men det hade som sagt varit ett tag sedan. Hon lyssnade till hans ord och nickade instämmande till. “Jo hade jag tagit beslut nu så hade det nog menat krig med Me’erisia.. Men jag måste tänka på folkets välmående med så det ända jag vet just nu är att alla hjälpande medel med Me’erisia nu är över. Jag vill avbryta kontakten helt med dem tills en början men resterande behöver tänkas igenom, så som du säger.” Jo hon ville inte direkt hjälpa landet som tagit livet av hennes mor på något sätt och det skulle krävas mycket för att ändra det tänket hos henne helt klart.

Hon suckade till lite medan hon la sin hand över Alethirs som låg mot hennes axel på ett uppskattande vis. Det fanns trots ledighet mycket att göra inför hennes moders begravning för att inte tala om inför hennes egna kröning med men Alethir hade rätt; En sak i taget som började med hennes moder.

Selyana visste att det fanns en hel lista med saker hon behövde i nuläget men det fanns bara en sak som hon behövde mest vilket fick henne att svara lite tjockt i rösten då känslorna över detta var starka och faktiskt skulle visa hur skakigt ställd hon egentligen var. “Om jag ska vara ärlig så behöver jag bara sällskap.. Det är en stor hjälp med att inte tänka ner sig..” Hon var ärlig som alltid då hon visste att saker bara skulle bli värre om hon tröck undan allt som hon brukade göra. Det hade kanske gått då hon varit prinsessan men snart skulle hon ju inte vara det längre, snart skulle hon istället vara drottningen vilket bara det var skrämmande. Visst var hon väl så redo hon kunde vara med tanke på att hon levt så länge som hon gjort men alver hade inte heller samm stress som människorna hade förvisso. Tog sin tid på att lära sig om allt för att få det att fastna ordentligt må hända.

Hon harklade sig lätt för att hamna på den rätta banan igen och lyssnade till de eventuella frågorna som skulle komma farandes, många sådanna som alltid dessutom, skulle hon orka med det? Jo det måste hon ju göra nu, hon kunde inte längre hålla sig i skymundan trots allt då hennes moder inte längre fanns här. Hon satt tyst en sekund, kanske två innan hon med en liten suck nickade förstående. De flesta av sakerna var ju saker som länge disskuterats men som inte var det lättaste att svara på med tanke på att rådet inte alls var enat och hon inte kände sig bekväm med att helt bestämma själv, allt hon kunde var att förmedla sina egna åsikter vilket hon nu gjorde. “Jag har inga direkta svar men om det var upp till mig så skulle jag fortsätta min moders jakt på Akh’nairfindë och ställa dem inför rätta med fängelse. Jag vet att vissa i rådet vill att vi ska visa rebellerna att det straffas med döden men jag är inte helt bekväm med att få alver att mista livet. Hade det helt varit upp till mig hade vi skickat trupper till Iserion för att hjälpa vårt folk men där finns även problemet att de alver som flyttade till Iserion gjorde det av en anledning så många skulle nog inte aceptera den hjälpen jag vill ge dem.. Människorna hålls det som du vet ögon på men jag skulle även vilja att vi tränar upp ytterligare soldater än vad vi redan gjort, mest för försvaret om det skulle behövas.” Jo det var klart att hon var van vid sådanna här disskutioner men sedan om hennes vilja var rätt visste man ju aldrig. Problemet fanns ju att ingen tyckte exakt lika dant som andra vilket ofta skapade opponerande åsikter självfallet. “.. Jag vet att vissa var behöver förmedlas men som du vet så är det svårt då man inte riktigt vet själv.”

Selyana lyssnade till hans ord och nickade åt det hon hörde för visst hade han en solid poäng med sina ord. När hennes mor var vid livet så hade hon fokuserat på att få igeom sin moders vilja i allt att hon nästan glömt bort hur det var att ha en vilja själv. Det var ju inte en liten stund hon följt i sin moders fotspår eller hur? Inte ens för en alv var etttusentvåhundra år lite självfallet men nu skulle hennes vilja komma upp till ytan men.. vad ville hon egentligen? Hon ville sitt folk väl men det var inte en hållbar önskan jämnt då allt inte kunde leva bland rosorna. Vissa grejer skulle aldrig bli perfekta men man kunde i alla fall försöka få det så bra som man bara kunde. Sedan var ju olika saker bra för olika personer men allt man kunde göra var att göra sitt bästa. Hon fortsatte att lyssna på honom och nickade lite eftertänksamt då det fanns mycket som skulle behöva förklaras för folket i allmänhet men att säga till dem att de behövde bygga upp ett större försvar efter det som skett var nog det minst komplicerade? Efter mordet av deras drottning, hotet med rebeller och hotet nu från anfall så var det kanske något folket skulle tycka liknande till eller? Ett försvar för folket var ju sällan en sak som sågs ner på. Men jo det var nog smartast att inte lägga allt på rebellerna utan mer i hotet i allmänhet.

Då han nämnde mat så kände hon minsann av hur hungrig hon faktiskt var, hon kom inte ens ihåg hur länge sedan senaste målet mat faktiskt inträffat. Det var nog lite för länge sedan under omständigheterna vilket fick henne att känna en viss skuld. Hon åt ju annars som man skulle göra men efter allt som skett så hade aptiten försvunnit med. Hon gav honom ett trött men uppskattande litet leende och började röra sig efter honom, väntade tills dörren öppnades innan de begav sig mot matsalen. “Jag känner mig lite skyldig över hur lång tid det var sedan jag åt senast men som du vet så har det varit lite för mycket som skett. Inte funnit ro eller tillfälle för att äta helt enkelt.” Klänningstyget svallade efter henne där hon gick så fint tränat under tusen år men visst såg hon tröttare ut en vanligt men det var ju inte direkt konstigt.