Post has published by Valentine
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 21 total)
  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Selyana hade inte sagt många ord på vägen hem till Nela’thaënas vilket inte direkt var förvånande. Inte heller hade hon vänt blicken mot kroppen av hennes mördade moder som befann sig bakom hennes egna häst, fint lagd på en bår som hölls uppe med hjälp av fyra vakter mellan sina hästar. Hon kunde inte se på sin moders kropp just nu då det helt klart skulle få henne att bryta ihop och det hade hon inte råd att göra just i detta läget. Hon längtade till ensamheten av sitt rum där hon äntligen skulle kunna släppa ut sig sina känslor från allt som skett från resan som hade förväntats att vara en bra sådan men som inte riktikt bibehålligt den statusen. De hade alltid haft en stabil relation till Me’erisia men det var även något som inte längre stämde, snarare motsatsen efter allt som hade hänt vilket gjorde det hela enkelt att säga; Allt hade gått åt helvete. Det var inte alls vad hon behövde efter upproren på hemmaplan och att lösa allt det politiska på bästa möjliga sätt. Lugnets dagar hade försvunnit inom loppet på ett år och hon hade ingen aning om hur allt skulle kunna lösas eller om det ens skulle kunna lösas. Hur det hela skulle sluta var oklart och hon visste knappt ens i vilket ände hon skulle börja reparera ting. Något som stod klart dock var att hennes mor skulle begravas först och främst. När den tanken nådde hennes hjärna så högg det till i bröstet på henne, fick det kämpigare att försöka bibehålla lugnet och skapade en hård klump i halsen på henne. Skulle man någonsin vara beredd på att ens förälder försvann?

    Det var en mulen dag, som om den vackra skogen kunde känna av drottningens bortgång och Selyana svor på att hon kunde dofta regnet som lurade uppe bland molnen. De släpptes in i den vackra alvstaden som av någon anledning kändes som en främmande plats för tillfället, så tom utan hennes mors närvaro, så tom. Där de passerade folket utanför husen som var skapade mellan rötterna på de stora träden så kunde det höras chockerande utrop, gråt och förtvivlan över vad de bevittnade vilket inte direkt gjorde saken lättare för Selyana, prinsessan som alltid ville sitt folk väl. Nyheten skulle sprida sig som en löpeld igenom landet nu när spekulationen visade sig vara sanning; Drottningen var död. Vakterna som bar på kroppen svängde av vid slottet för att föra drottningens kropp in igenom en sidoentré medans de resterande vakterna red med Selyana fram till huvudentrén där rådsfolket och ytterligare vakter mötte upp dem. Man kunde känna av auran från de nyanlända trots att Selyana kämpade med att hålla sig så neutral som hon kunde, men luften var tjock nog att skära i med kniv oavsett.

    Hon orkade inte med något mer just nu men visste att hon inte bara kunde springa till sitt rum och låsa in sig. Hon hade sina plikter trots allt och skulle få korka känslorna tills hon gick och la sig i natt. Hon hälsade på alvtungan mot de väntande alverna innan hon accepterade en vakts hand som hjälp ner från sin vita häst. “Var hälsade.” Nu började nästa steg som hon inte var redo för men som hon försökt bygga fram styrka för under resan hem. Man såg på henne att det fanns sorg i hennes ögon där hon slätade ut det fina klänningstyget innan hon riktade sin gröna blick på bemötandet. Kunde se en hel del olika ansiktsuttryck riktade mot sig vilket fick hennes inre att svälja till. Allt som de fått var en duva med ett brev som sade att drottningen var död och att hon var på väg tillbaka till landet så det måste nog finnas en hel del frågor som de andra alverna hade. Vem skulle tala först dock?

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Alethir hade suttit på sin favoritgren och tänkt på livet och allt vad det innebar medan den mest outhärdliga väntan i hela hans liv passerade honom förbi. För första gången sedan han tog sin post hade han blivit otillgänglig, han hade dragit sig undan och lät sig slukas av tvivel om framtiden. I fyra dagar hade han inte lämnat grenen, han hade varken ätit eller druckit och det var nog det längsta på sexhundra år som han försvunnit utan att göra sig tillgänglig eller låta någon veta vart han tagit vägen, men han behövde den tiden utan att bli jagad av det politiska spelet som hans ämbete bjöd in. Drottningen var död och det krossade hans hjärta, ett hjärta som det tog dagar att samla ihop bitarna till, men när hans isolering var förbi skulle han kliva ut ur mörkret starkare än någonsin, redo att driva för den förändringen som krävdes av honom, som krävdes av deras folk. Prinsessan Selyana skulle behöva honom, den kungliga ätten skulle behöva honom mer än någonsin innan, så om hans många år i tjänst inte hade förberett honom för den här stunden, vad hade han då egentligen gjort med sitt liv som var av något värde alls?

    Tjuten från folket gjorde det tydligt vad som nu hände, vilket var att prinsessan nu äntligen hade anlänt hem med drottningens kropp. Han klev upp på grenen som om han vaknade ur sömn och klev framåt så att han föll mot marken, armarna utsträckta som om han hade vingar, även om hans armar inte bar honom det minsta trots det stora vindmotståndet. Men han tyckte om känslan, och när han sedan nådde marken efter att ha fallit från en av de väldiga trädtopparna, så slog endast en dimma ner i marken istället för hans kropp. Dimman snurrade sedan runt på platsen där han hade slagit ner, för att sedan ta formen av Alethir genom magi.

    Mannen var vacker, en beskrivning många gladeligen gav honom oavsett läggning. Han hade långt, fritt liggande, blont sandfärgat hår, ganska nära samma färg som hans hud som endast skiljde sig med en mörkare nyans från hur härdat av solen huden var. Hans ögon hade en guldfärgad linje längst ögonlinjen som utmärkte hans gröna ögon lite ytterligare. Han hade en vit skjorta som av respekt för tillfället var helt igenknäppt, något den sällan annars var. Svarta läderbyxor gav hans ben gott om beröm, lädret tätt nog mot hud att man tydligt kunde avgöra att han hade ordentliga muskler, en man som ofta var på språng, olikt vissa andra i rådet. Vad som kännetecknade honom bland andra som bar vad som ändå var ganska vardaglig klädsel, var den svarta manteln med guldkant, som ibland verkade fladdra även när det inte fanns någon vind i närheten.

    Alethir sökte sig genom folkmängden som hade samlats runt där prinsessan klivit av sin häst och desto närmare han kom, desto tätare stod de. Han föste undan de han behövde för att ta sig fram, tills dess att han stod längst fram inför prinsessan. Andra hade tänkt tala, innan han tog plats framför dem. Då de insåg vem han var klev de undan och tystnade, medan han räckte fram handen till henne.

    “Prinsessan Selyana, välkommen hem. Mitt namn är Alethir, jag är en av de nio i din mors råd. Jag beklagar din förlust, låt mig leda dig till din kammare.” Hans röst var mjuk, öm, vänlig och han mötte hennes ögon med ytterst respekt. Han vände blicken kort efteråt till vakterna omkring dem, och omedelbart började de fösa undan folket som omringade henne. Idag var en sorgens dag, inte en dag av politik och stora tal.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Åh som folk trängde sig runt dem och hur vakterna såg till att ingen, om det nu var så att de ville, kunde skada deras prinsessa. Frågorna var i mun på varandra och hon kunde inte hjälpa att tycka det enbart lät som ett sorl i fjärran, folk var ledsna och rädda men hon behövde tid ifred just nu. Tid att sörja. Likt en gåva från ovan dök Alethir upp och presenterade sig med sin hand utsträckt mot henne, de andra rådsmedlemarna verkade känna väl till honom och hon själv svor att hon sett honom i möten med sin mor under hennes liv. Detta fick henne att höja sin hand och greppa om den utsträckta handen i hopp om att bli räddad från folkets frågor men öppnade munnen i sin gång för att säga; “Jag ber om ursäkt, jag måste vila.” där Alethir ledde henne genom folket tillsammans med vakterna som höll folk på ett bekvämt avstånd. Hon förstod mycket väl hur rädda och förvirrade de måste vara och de var inte ensamma om det om sanningen skulle fram. Hon hade förlorat sin mor på det hemskaste sättet man kunde tänka sig och det hade inte funnits något hon kunnat göra åt saken. Det tärde ofantligt på henne, fick tröttheten att lysa igenom där hon under hela hemresan hållt modet uppe, hållt tårarna borta för att bibehålla någon form av stabilitet. “Jag kommer förklara det hela senare, det lovar jag er.” Fick hon ur sig till hysterin där hon leddes in i slottet och dörrarna snart stängdes bakom henne, Alethir och rådsmedlemmarna med ett ekande. Ett ekande som även det talade om hur ensam hon nu var i sitt familjeträd.

    En brännande känsla under ögonlocken försökte göra sig påmind men hon höll det på avstånd så gott som hon bara kunde. Hon måste visa en styrka som hon kanske inte ens hade framför rådet, även om de flesta skulle förstå hennes sorg så fanns det de som fann tårar svaga för att tillhöra rikets nya drottning. Hon slöt trött ögonen för ett par sekunder medan hon leddes igenom slottet innan hon öppnade dem igen då hon tyckte att hon besegrat tårarna åter igen för ögonblicket. Det fanns ju de i rådet som till och med varit äldre än hennes mor och de hade ju sina strikta åsikter, åsikter som kanske borde dö ut men som hittills ändå överlevt i tusentals år. Skulle hennes röst klara att tala igen eller skulle allt spricka för henne då? Men inte kunde hon gå tyst oavsett så med den tanken svalde hon ner sin sorg igen och öppnade munnen för tal. “Jag och Herr Alethir beger oss upp mot min kammare, vi talar om det här senare.” Hon hade turen att hennes röst lät mer trött för ögonblicket vilket kanske lättare skulle accepteras tack vare den långa resan hon hade gått igenom och med det försvann hon och Alethir upp för den vackra trappan. Lämnade rådsmedlemmarna med att ta emot med drottningens kropp vid sidoentrén.

    “Jag tackar er Alethir, Jag är osäker på hur länge styrkan stannar hos mig..” Sa hon med trötta ord där de gick upp för trappan. Hon kände vid var steg hur hennes kropp började svika henne, kanske var det för idén om att hon snart befann sig i sin kammare som hon sagt skulle vara målet med att bete sig ‘värdigt’, men var steg skapade en stigande smärta inom henne. Vid samma sekund som de andra rådsmedlemmarna inte längre kunde se dem så vek sig Selyanas ben under henne trots ansträngningen hon la i att hålla sig uppe vilket fick henne att greppa tag om Alethirs axel i ett försök att hålla sig uppe, även om det säkerligen skulle vara till spillo. Hon hade kämpat så länge att hålla sig på benen, hålla modet uppe att kroppen helt klart inte orkade mera för ögonblicket där hon föll ner på knä mot det kalla golvet. Handen vilandes mot Alethirs arm som glidit ner från axeln i hennes plötsliga fall nedåt. Hennes ögon brann igen och försöken att blinka bort tårarna misslyckades nu helt vilket fick ett par tårar att falla från hennes ögon. Kanske var det lite tack vare att hon knappt fått någon sömn alls men med största sannorlikhet så hade hon hållt tillbaka sorgen allt för länge som det var med. Hennes lediga hand höjdes för att dölja hennes gråt även om det var helt onödigt med anke på hur hennes axlar skakade från snyftandet som undslapp henne. Hon hade hållt sig ifrån att bryta ihop inför hela rådet i alla fall men Alethir kom inte undan det tyvärr då orken hade gått ut. Vad sa man egentligen?

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Alethir litade på att de andra rådsmedlemmarna kunde hantera någonting så enkelt som lite oroligt folk. Han ville inte undervärdera vilken världsomtumlande händelse detta var för alla inblandade, men prinsessan hade redan uthärdat mer än hon borde ha behövt göra. Det kunde inte krävas av henne att stå inför sitt folk direkt vid hemkomst, istället för att söka sig till ro och få sörja i fred.

    Alethir kunde se på rådsmedlemmarnas blickar att de hade blandade känslor om att Alethir skulle vara den första som fick prata med henne, den förste som skulle få reda på vad som hade hänt och den första som skulle få ge tröstande ord. För en politisk maktspelare var det ett guldläge, vilket var varför Alethir tog emot sådana blickar från vissa av dem, för Alethir var ingen politiker. Han var gammal, men saknade intresset att leka politik och skulle sannolikt inte säga det hon borde höra i stunden (enligt dem).

    “Ibland är styrka att våga visa sig svag bland de som ser upp till dig, prinsessa.” Han höll om henne när hon tog tag om axeln hans. När hon väldigt tydligt grät mot honom så tog han tag i henne och lyfte upp henne i sina armar för att bära henne till rummet, samtidigt som han såg henne i ögonen och log ömt till henne.

    “Och ibland blandar man inte in styrka i det alls. Din mor har gått bort, en beundransvärd kvinna och en bra förälder, sorg är din rätt i den här stunden och alla stunder du väljer hädanefter. Man får bara en och din är nu borta.” Han drev på känslorna avsiktligen, då även om hon nu grät mot honom, så höll hon fortfarande igen. För att verkligen kunna gå framåt behövde hon gråta ut ordentligt, inte stänga in det och sörja lite åt gången.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Jo visst drev han på känslorna inom Selyana som försökte att inte bryta ihop totalt ännu vilket inte gjorde saken lättare alls. Hon hade känt hur benen lämnade marken där hon nu befann sig i Alethirs famn vilket gjorde att den lilla styrka som fanns kvar inom henne försvann. Det var som om att släppet från jorden fick det att brista för henne totalt där hon mötte Alethirs blick med glittrande, tårfyllda ögon. Tårarna vällde över och hon lutade pannan mot hans axel för att helt falla in i sin sorg. Hon grät mot hans axel och höll inte alls koll på vart de befann sig i slottet där han starkt bar henne antagligen mot hennes kammare. Hon släppte ut alla känslor som hon hade nu; förlorandet av varenda familjemedlem som hon alltid försökte att hålla kontrollen över men det var ju nu när hon var ensam i världen som allt bara slog henne. Hon var helt ensam med ett rike av folk som förväntade sig att hon skulle ta hand om dem, förväntade sig att hon skulle vara stark och ha koll på saker som var så gott som omöjligt att hålla koll på. Det var så mycket på hennes tallrik och hon visste inte vart hon skulle börja med allt ännu. Var det så här som det kändes att vara helt ensam? Under hela tiden mot hennes rum så grät hon, hon visste inte hur lång tid det tog men för henne verkade det som en halv sekund trots avståndet till platsen. Ljuset från de stora fönstrerna skimrade i hennes bruna hår och fick tårarna att glittra likt diamanter mot stackars Alethirs tröja. Hon kände sig inte bekväm med att visa sig så här öppen mot någon men kanske var det sant som Alethir sa; Att det var en annan typ av styrka att kunna visa sig känslig med.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Han bar henne ömt genom slottet fram till hennes rum och öppnade dörren utan att besvära henne i sorgen. Han korsade sedan rummet och när han kom fram till hennes säng så sänkte han henne försiktigt ner så att hon kunde ligga på den istället för mot honom. Han böjde sedan sitt huvud i respekt och klev bakåt, hans ansiktsuttryck ett av besvär för situationen prinsessan befann sig i. Hur svår skulle inte den kommande tiden bli för henne?

    “Ta den tid du behöver, jag står vakt utanför så att ingen besvärar dig under tiden, de kommer inte ens höra dig gråta, det ser jag till. Kalla in mig om du behöver någonting.” Han gav henne en bugning och klev sedan bort från henne och sängen och rörde sig från sängen. Om hon inte stoppade honom från att lämna rummet så skulle han kliva ut och ställa sig på andra sidan dörren som om han vore en portvakt, inväntande henne att få utlopp för känslorna även om det så skulle ta timmar.

    Han ansåg inte att det var ovärdigt att gråta inför andra, men han kunde respektera känslan och med magi hindrade han ljud från att spridas längst med hallen, annat än till han själv så att han kunde höra om hon kallade honom. Om det var någonting hans långa liv hade lärt honom, så var det tålamod. Om det så krävdes skulle han kunna stå vid dörren i dagar eller veckor. Tid hade ingen makt över hans tålamod.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Hon märkte knappt av någonting i sin sorg mer än att hon placerades på sin säng vilket fick henne att rulla över på sidan för att fortsätt släppa lös sina känslor. Hon kunde vagt höra Alethirs ord mellan snyftningarna och kände sig otroligt tacksam över att få höra de orden och även att han lämnade henne till sin sorg. Det kändes som en lättnad efter allt att äntligen kunde sörja ifred, utan att behöva vara ledaren och visa styrkan att hämnas sin moder just nu.

    Det tog nästan ett dygn för henne att lugna ner sig eller ja; ett halvt dygn plus ett halvt dygn med välförtjänt sömn. Långsamt slog hon upp ögonen nästa dag, kände sig klibbig efter allt gråtande och allmänt matt men var glad att få ur sig sina känslor äntligen. Hon låg kvar ett tag i sängen innan hon långsamt satte sig upp med ruffsigt hår och iklädd samma kläder som hon haft på sig under resan hem. Hon kände sig inte riktigt i bästa skick vilket fick henne att ta sig in i tvättrummet som fanns där fäst i hennes sovrum. Slottsfolket hade fyllt ett bad med vatten till hennes hemkomst som nu var kallt men det spelade ingen roll, hon behövde bara göra sig ren och kallvatten gjorde det ju med. Efter chocken från kallvattnet, tvättning och omklädning så borstade hon ut sitt långa hår framför spegeln med de gröna ögonen fäst på sitt egna ansikte. Hon såg trött ut vilket inte var konstigt med tanke på utgråtandet som skett men åtminstone var hon ren igen, ren och strax till fixad.

    Hon kunde inte ens sätta ord på hur tacksam hon var till Alethir och lovade sig själv att låta honom få se det med. Hon var en stolt kvinna som blivit lärd att alltid hålla sig stark, elegant och fin vilket inte var något som skulle försvinna på ett dygn. Det var tusen års träning åtminstone vilket var rätt mycket att överkomma bara sådär men kanske var det dags att börja försöka? Vara en drottning till sitt folk som folket förtjänade? Hon var klädd i en ljust blå, alvisk klänning som likt mycket annat i alvernas rike var otroligt vacker och kantad med guldtråd skapelser. Runt hennes hals fanns ett alvsmycke i guld och på hennes huvud en matchande tiara som talade om hennes roll i riket, mer än så brukade hon sällan ha på sig samtidigt. När håret väl var borstat så la hon ner borsten och reste på sig, gick bort mot sin dörr med minnet i huvudet att enbart Alethir kunde höra hennes ord för tillfället. Hon stannade i mitten av det stora rummet och sa med trött men ljuv stämma; “Herr Alethir? Du kan komma in om du vill.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Under dagen och nattens gång hade han suttit i korridoren utanför rummet och så fort någon närmade sig så räckte det med en blick för att de skulle backa undan. Under tiden hade han lyssnat på staden utanför och den högljudda stämningen av smärta hade börjat dämpas och blivit en tystnad i sorg. Snart nog kallade hon in honom och han reste sig upp för att sedan kliva in i rummet hennes, huvudet böjt och stängde dörren efter sig.

    “God morgon, prinsessan. Jag ser att du har hunnit ta dig ett bad, vad bra. Vatten har alltid hjälpt mig läka mina sår.” Han log försiktigt åt henne och lät sin blick vandra över henne. Det var beundransvärt att hon hade styrkan att klä sig fin trots sin situation, men då var hon också kunglighet, hon hade en infödd pliktkänsla och det skulle nog inte gå att hindra henne från att göra sig presentabel inför en ny dag.

    “Känner du dig redo för dagen? Rådet har tagit hand om allt det tekniska, du kommer endast behöva tänka på dig själv och dina behov idag.”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Jo det fanns en envis styrka hos Selyana som kunde imponera på många men även vara rätt oroande ibland för de i hennes nära krets. Hon tenderade ju att hålla tillbaka det tills det brast för henne vilket kanske inte direkt var det hälsosammaste kanske. Men för den delen kunde hon hålla sig lugn och graciös i en evighet utan att fallera men dödsfall likt detta var ju annorlunda. Det var ju ett rent mirakel att hon klarat hela resan hem utan att visa mer än en ynka tår.

    Snart kom Alethir in i rummet med huvudet böjt för henne och hon sänkte sitt eget huvud uppskattande tillbaka till honom på ett sätt som talade om hennes rang. Allt Selyana gjorde verkade alltid så graciöst och värdigt men det kom nog från alla de många åren i detta livet trots allt. Till och med i sorgen hon kände så stod hon där rakryggad och elegant, möjligtvis lite trött till det yttre men oavsett vacker likt alver brukade vara.

    Där hon hörde att dagen för henne var fri så kunde man märka en liten lättnad på hennes ansikte och hon gav ifrån sig en mjuk suck. Hur skulle hon sätta orden på sin sanna plats just nu? Det fanns så mycket att säga men då hon hade dygnet fritt så skulle hon hinna med det. “Jag är nog så redo man kan vara under omständigheterna.” Erkände hon med ett försök till ett leende som lyckades hyffsat bra. “Du har min tacksamhet för hjälpen du gav mig igår. Jag hoppas det inte besvärade dig för mycket?” Hon avslutade det hela med den försiktiga frågan medan hon tog ett steg fram emot honom. Det var viktigt för henne att inte besvära andra med sina egna känslor, även om det lät löjligt så ville hon inte stressa upp andra. Folk hade ju tillräckligt med problem själva eller hur? Spelade nog ingen roll hur gammal man var ibland; alla hade sina egna åsikter i livet.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Vi har en självgående militär och rådet ligger halvt på is tills ett behov att komma samman träder fram, inväntande din kröning. Jag hade ingenting bättre för mig och jag har många fler år på mig at prioritera mina behov. Nu ska vi se till dina.” Han log åt henne. Det hade verkligen inte varit till besvär för honom, det var länge sedan han brydde sig om att göra någonting med sin fritid, oftast numera kunde han sitta i timmar väntande nästa aktivitet, så att stå vakt i ett dygn besvärade honom inte alls.

    “Vill du prata om det innan vi lämnar rummet? Jag lyssnar gärna. Många undrar vad som faktiskt hände, rykten har börjat spridas.” Han såg mot henne med ett försiktigt leende, han ville inte pressa henne, men förstod samtidigt att desto snabbare han fick veta om vad som hade hänt, desto bättre skulle han kunna hjälpa henne att navigera de oundvikliga frågorna som skulle komma den här dagen och alla som följde den.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Alethir var verkligen en lojal man för att inte tala om varm i personligheten, visst kände hon inte till allt om honom men av det lilla hon sett så stod det klart för henne att hans hjärta fanns hos riket. Likadant som hennes hjärta var vilket inte var något alls att se ner på. Att ha en dag för sig själv innan paniken vr ju inte heller fel, kanske kunde hon försöka ladda upp batterierna och styrkan att orka med begravning och kröning. För visst skulle det bli en hel del att gå igenom bara det.

    Hon log lite försiktigt mot honom innan hans fråga ställdes som självfallet fick leendet att försvinna från henne. Liksom blekna bort till ett mer allvarligt utseende på prinsessan. Hon visste att detta skulle komma men ändå var hon inte helt beredd ändå, kanske var det för nära efter gråten men oavsett så förtjänade han att veta om det. Det skulle ju hjälpa både henne och hans jobb om man fick ut de hemska detaljerna på vad som hänt. Det hade ju hänt plötsligt och rätt snabbt men det hade ju hänt. Med de tankarna så höjde hon handen mot en av sofforna då det helt klart var bäst för dem att sitta ner under denna historian.

    Hon tog sig fram till soffan och satte sig fint ner i den med solljudet från fönstret som skimmrade i hennes nyborstade hår. Hon väntade på att han skulle sätta sig ner han med innan hon drog ett andetag för att göra sig redo att berätta historian. “.. Som du vet så färdades jag till Me’erisia för att bevittna bröllopet mellan drottningen Isra och hennes trolovade som ännu inte blivit avslöjad under min mors plötsliga försvinnande..” Hon vände sina gröna ögon som varit fästa ut igenom fönstret för se in i Alethirs blick istället, liksom visa uppmärksamhet till honom som man skulle göra vid tal även om de kom in på det jobbiga igen. “.. Under cermonin fick vi reda på att drottningen valt att gifta sig med en demon vid namn Ayperos och det var redan här som det började att gå snett.” Hon gav honom en menande blick där hon delade med sig att drottningen Isras nu kung var en bokstavlig demon.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Han satt intill henne med ett allvarsamt uttryck, nickande till allt hon berättade. När hon kom in på ämnet om demonen kände han en rysning stiga längst ryggen hans, även om han inte visade det. Han hade hört rykten redan såklart, men det här var första gången han hörde det bekräftas från någon som var där. Han nickade sorgset och placerade en hand på hennes axel.

    “Fortsätt så långt du orkar. Har jag frågor kan jag ta dem senare, när du fått ur dig det här ur sinnet ditt.” Han kände sig nästan otålig, han ville att det skulle vara över för henne, att hon inte skulle behöva återberätta detta längre än absolut nödvändigt. Samtidigt kände han att han otåligt väntade på att höra mer om vad som faktiskt hände med drottningen, han hade förlorat någon han hade känt sedan barndom och känslan plågade honom, han ville ha svar. Balansen mellan att ge prinsessan all tid hon förtjänade, och att samtidigt vilja vara självisk och höra vad som hade hänt hans vän, det var som tortyr.

    Trots detta log han ömt till henne, tröstande. Hur han än kände, var det prinsessan det var synd om i stunden. Hennes mående kom före allting annat.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Selyana förstod hans reaktion till hundra procent då demoner var onda varelser som inte ville göra mer än att skapa misär och kaos vart de än befann sig. Något som han snart skulle få höra med. Hon kände hur en klump skapats i halsen på henne nu när hon återupplevde händelserna men det var viktigt att hon fick ur sig informationen, inte bara för sin skull utan även rikets. Just därför fortsatte hon, tvingade undan klumpen för att få ett mer fokuserat läte i rösten. “Nå.. Trots hela situationen så var det inte mycket mer än det vanliga som gick fel under själva bröllopet. Självfallet var många upprörda över Ayperos, som man bör vara när det kommer till att en demon vistas bland oss men utöver hände inget allvarligare förens efterfirandet. Det var där det hände.. Vi önskade motvilligt paret lycka där det inte fann mycket mer vår grupp kunde göra och kort där efter så talades det om en överaskningspresent till dem. En övertäckt bur rullades upp och när de drog av skynket så såg jag min mor inne i buren, fångad som ett djur..”

    Nu började det bli svårare att få fram orden men hon knöt sina händer och tvingade sig själv till att fortsätta berättelsen om vad som skett en där dagen. “.. Självfallet drog alla sina bågar trots att vi var underbemannade i hopp om att kunna få ut henne från buren men Ayperos är som sagt demon.. På något sätt så tog han sig in i en av vakternas huvud, riktade pilbgen mot min mor och fick honom att släppa pilen..” Hennes röst hade börjat skaka och händerna greppade ett hårdare tag om klänningstyget i hennes knä medan det började brännas under ögonlocken igen. Jo hennes mor, drottningen, hade blivit skjuten av en alvisk pil som om det hela inte hade varit nog som det var. Hon svalde klumpen som självfallet inte försvann någonstans medan man kunde se ilskan överta hennes vackra ansikte där hon vände blicken ut igenom fönstret igen. “..Det var det svåraste för mig att göra men vi drog fram, fick ur henne ur buren och lämnade platsen omgående.. Hade vi varit fler så skulle det bli ett slagfält där och då.. De ville behålla hennes kropp.. såg henne som en bröllopspresent.. Detta är ingenting jag kommer glömma bort i första taget.” Det var besynnerligt att se Selyana, som vanligtvis var så lugn och elegant, sitta här med ilska i ögonen och tårar som ville tränga sig fram i hennes gröna blick. Hon torkade ilsket sin blick med handryggen innan blicken mötte Alethir igen, fylld av den där känslan som lett så många kungligheter till krig igenom tiderna. Hon förstod dem nu dock vilket hon inte gjort tidigare i sitt liv..

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    Han rörde sig lite närmare henne och placerade en arm över hennes axel medan han såg henne i ögonen, hans blick sorgsen  beklagande.

    “Tack för att du berättar. Jag beklagar att du har varit tvungen att uthärda allt det där utan avlastning. Jag önskar att jag hade varit där, men jag undrar vad ens jag hade kunnat göra mot en demon.” Han förde en tröstande hand genom hennes hår, försiktigt som om han hanterade någonting ömtåligt.

    “Vi kommer aldrig glömma det här, prinsessan. Om Nela’thaënas var motvilliga att blanda sig i tidigare, tror jag det kommer förändras nu. Jag vill att du känner efter ordentligt innan du fattar ett beslut dock, och jag vill att du träffar rådet när du känner dig redo. Jag föreslår att vi fokuserar på att respektera din mor de kommande dagarna. Vi kan blicka framåt i tiden när vi stabiliserat oss från förlusten.” Hans röst var mjuk och försiktig. Han hade inte träffat prinsessan ofta, så innan han kände henne bättre var han sitt vanliga neutrala jag.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Selyana kände handen mot sin axel och såg in i Alethirs blick och kände för första gången på ett bra tag att någon faktiskt brydde sig om hennes mående. Hennes vanliga dagar så vart hon lastad med uppgifter utan större hänsyn till hennes mående och gick och lade sig för att få dagen upprepad fast med nya uppgifter. Det fanns sällan ett tomt ögonblick i hennes liv så att helt plötsligt ha de kommande dagarna öppna var förvånande men även något hon såg fram emot. Vanligtvis, när hon väl fick en ledig tid, så var det ett par timmar på sin höjd så nu kändes det skönt att få vila ut lite efter allt det hemska som skett.

    Hans hand smekte hennes hår vilket även det gav en tryggande effekt på henne. Andra var i vissa fall livrädda för att röra henne av olika anledningar. Allt ifrån hennes vakter, till hennes titel eller liknande ting så detta skedde inte direkt någonsin, senaste gången var ju från hennes mor men det hade varit ett tag sedan det med. Hon kände nästan lite skam i att uppskatta tillgivenheten men det hade som sagt varit ett tag sedan. Hon lyssnade till hans ord och nickade instämmande till. “Jo hade jag tagit beslut nu så hade det nog menat krig med Me’erisia.. Men jag måste tänka på folkets välmående med så det ända jag vet just nu är att alla hjälpande medel med Me’erisia nu är över. Jag vill avbryta kontakten helt med dem tills en början men resterande behöver tänkas igenom, så som du säger.” Jo hon ville inte direkt hjälpa landet som tagit livet av hennes mor på något sätt och det skulle krävas mycket för att ändra det tänket hos henne helt klart.

    Hon suckade till lite medan hon la sin hand över Alethirs som låg mot hennes axel på ett uppskattande vis. Det fanns trots ledighet mycket att göra inför hennes moders begravning för att inte tala om inför hennes egna kröning med men Alethir hade rätt; En sak i taget som började med hennes moder.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Finns det någonting du behöver från mig? Jag och hela Dal’elath finns här för dig om du så önskar.” Han såg mot henne och kunde inte låta bli att beundra hur stark hon var för att ha förlorat sin mor på det sättet hon hade gjort. Alethir har träffat på demoner själv och avundades inte en så ung som henne att göra det. Han kunde fortfarande se dem tydligt om han tänkte tillbaka, och detta var hundratals år sedan.

    “Jag behöver varna dig att du kan komma plågas av dina undersåtar under din dag, då det finns många frågor i luften. Jag ska försöka hålla dem borta så gott det går, men folket är oroligt. Vad kommer vi göra åt Akh’nairfindë. Vad kommer vi göra åt människornas expansion i söder. Vart kommer du ställa dig i konflikten med Iserion. Idag sörjer folket, men dina politiker kommer inte sluta vara politiker, tyvärr.” Han tyckte inte om politiken själv. Han uthärdade den eftersom drottningen hade tilldelat honom hans post och han hade en stor respekt för rollen, men han var ingen politiker i hjärtat.

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Selyana visste att det fanns en hel lista med saker hon behövde i nuläget men det fanns bara en sak som hon behövde mest vilket fick henne att svara lite tjockt i rösten då känslorna över detta var starka och faktiskt skulle visa hur skakigt ställd hon egentligen var. “Om jag ska vara ärlig så behöver jag bara sällskap.. Det är en stor hjälp med att inte tänka ner sig..” Hon var ärlig som alltid då hon visste att saker bara skulle bli värre om hon tröck undan allt som hon brukade göra. Det hade kanske gått då hon varit prinsessan men snart skulle hon ju inte vara det längre, snart skulle hon istället vara drottningen vilket bara det var skrämmande. Visst var hon väl så redo hon kunde vara med tanke på att hon levt så länge som hon gjort men alver hade inte heller samm stress som människorna hade förvisso. Tog sin tid på att lära sig om allt för att få det att fastna ordentligt må hända.

    Hon harklade sig lätt för att hamna på den rätta banan igen och lyssnade till de eventuella frågorna som skulle komma farandes, många sådanna som alltid dessutom, skulle hon orka med det? Jo det måste hon ju göra nu, hon kunde inte längre hålla sig i skymundan trots allt då hennes moder inte längre fanns här. Hon satt tyst en sekund, kanske två innan hon med en liten suck nickade förstående. De flesta av sakerna var ju saker som länge disskuterats men som inte var det lättaste att svara på med tanke på att rådet inte alls var enat och hon inte kände sig bekväm med att helt bestämma själv, allt hon kunde var att förmedla sina egna åsikter vilket hon nu gjorde. “Jag har inga direkta svar men om det var upp till mig så skulle jag fortsätta min moders jakt på Akh’nairfindë och ställa dem inför rätta med fängelse. Jag vet att vissa i rådet vill att vi ska visa rebellerna att det straffas med döden men jag är inte helt bekväm med att få alver att mista livet. Hade det helt varit upp till mig hade vi skickat trupper till Iserion för att hjälpa vårt folk men där finns även problemet att de alver som flyttade till Iserion gjorde det av en anledning så många skulle nog inte aceptera den hjälpen jag vill ge dem.. Människorna hålls det som du vet ögon på men jag skulle även vilja att vi tränar upp ytterligare soldater än vad vi redan gjort, mest för försvaret om det skulle behövas.” Jo det var klart att hon var van vid sådanna här disskutioner men sedan om hennes vilja var rätt visste man ju aldrig. Problemet fanns ju att ingen tyckte exakt lika dant som andra vilket ofta skapade opponerande åsikter självfallet. “.. Jag vet att vissa var behöver förmedlas men som du vet så är det svårt då man inte riktigt vet själv.”

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Du är inte din mor och du är inte rådet. Du är vår blivande drottning och du behöver forma din egna politik. Försöker du vara någonting annat än dig själv kommer ditt styre att bli svagt. Respektera din egna identitet och forma din politik utefter det, inte baserat på vad resten omkring dig anser. Du har rådet som hjälp att ta hänsyn till folkets vilja, men du som individ har lika mycket rätt till dina egna tankar och känslor som resten av folket.” Han slöt sina händer bakom ryggen sin och böjde sitt huvud.

    “Om du önskar att jag utökar vår träning av soldater med syfta att förstärka vårt försvar, så kommer jag göra det, men det behövs en tydlig signal till folket om varför. Får vi det att verka som att det är Akh’nairfindë som motiverat förstärkningen och inte människorna, så kan det skicka fel signaler. Redan finns det de som överger vårt styre och söker sig till rebellerna.” Han klev sedan lite mot dörren och vid dess sida vände han sig mot henne igen.

    “Men låt oss börja dagen med en enkel måltid. Några av din mors tjänare har ordnat med ett mål mat åt dig som ett välkommet hem, om du känner att du vill ta dig till matsalen.”

  • Rollspelare
    Member since: 17/03/2020

    Selyana lyssnade till hans ord och nickade åt det hon hörde för visst hade han en solid poäng med sina ord. När hennes mor var vid livet så hade hon fokuserat på att få igeom sin moders vilja i allt att hon nästan glömt bort hur det var att ha en vilja själv. Det var ju inte en liten stund hon följt i sin moders fotspår eller hur? Inte ens för en alv var etttusentvåhundra år lite självfallet men nu skulle hennes vilja komma upp till ytan men.. vad ville hon egentligen? Hon ville sitt folk väl men det var inte en hållbar önskan jämnt då allt inte kunde leva bland rosorna. Vissa grejer skulle aldrig bli perfekta men man kunde i alla fall försöka få det så bra som man bara kunde. Sedan var ju olika saker bra för olika personer men allt man kunde göra var att göra sitt bästa. Hon fortsatte att lyssna på honom och nickade lite eftertänksamt då det fanns mycket som skulle behöva förklaras för folket i allmänhet men att säga till dem att de behövde bygga upp ett större försvar efter det som skett var nog det minst komplicerade? Efter mordet av deras drottning, hotet med rebeller och hotet nu från anfall så var det kanske något folket skulle tycka liknande till eller? Ett försvar för folket var ju sällan en sak som sågs ner på. Men jo det var nog smartast att inte lägga allt på rebellerna utan mer i hotet i allmänhet.

    Då han nämnde mat så kände hon minsann av hur hungrig hon faktiskt var, hon kom inte ens ihåg hur länge sedan senaste målet mat faktiskt inträffat. Det var nog lite för länge sedan under omständigheterna vilket fick henne att känna en viss skuld. Hon åt ju annars som man skulle göra men efter allt som skett så hade aptiten försvunnit med. Hon gav honom ett trött men uppskattande litet leende och började röra sig efter honom, väntade tills dörren öppnades innan de begav sig mot matsalen. “Jag känner mig lite skyldig över hur lång tid det var sedan jag åt senast men som du vet så har det varit lite för mycket som skett. Inte funnit ro eller tillfälle för att äta helt enkelt.” Klänningstyget svallade efter henne där hon gick så fint tränat under tusen år men visst såg hon tröttare ut en vanligt men det var ju inte direkt konstigt.

  • Rollspelare
    Member since: 26/04/2020

    “Du är hemma nu, prinsessa, och har ditt folk omkring dig, som delar dina känslor och sörjer med dig. Det var din mor, ingenting kan mäta sig med det, men vi alla sörjer och har full förståelse för ditt nuvarande tillstånd. Just därför ville tjänarna och vi i rådet se till att du får en måltid värdig kunglighet. Jag har några möten med rådet och några generaler jag behöver infinna mig i efter måltiden, men kommer finnas till för dig större delen av dagen. En dag du gör precis vad du vill under.” Han log ömt åt henne och erbjöd artigt hjälp när de gick ned för trapporna.

    Väl i matsalen stod en rad med tjänare vid sidan om ingången när hon anlände, med sina huvuden böjda i respekt. Matbordet var fullt med mat, så mycket att det omöjligt skulle gå att ätas upp av en enskild person, men det var inte heller förväntningen. Det kungafamiljen inte åt upp, gick till tjänare och andra, så ingen mat gick till spillo. Matbordet var rikt i kvalitet och varierat i utbud, alla möjliga sorters mat, ostar och drycker, frukter och bröd, fint serverat med ljus österländska ljus och dukat med diplomatservis.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 21 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.