- This topic has 57 replies, 6 voices, and was last updated 2 år, 4 månader sedan by
.
-
Alethir behövde komma bort från vimlet, bort från sångerna, gråten, förtvivlan, bort från folket och politiken. Drottningen var död och han hade ännu en gång misslyckats med sitt valda uppdrag, att försvara Thalendir och hans släkt. Förlusten smakade bittert i hans mun, kanske bittrare än för de flesta av deras folk, för med Drottning Nearenas bortgång väcktes de känslor han begravde för länge sedan och minnena från Thalendirs död hemsökte honom återigen. Känslorna växte så starka när han tidigare såg drottningens kropp att han kunde känna lukten av slagfältet där Kung Thalendir stupade, han kunde smaka järnet i luften och hans händer kändes smutsiga med blodet trots de otaliga antalet tvättar han genomgått sedan dess.Han var utan rustning eller synligt vapen, utan häst eller eskort, utan ens skor, barfota vandrande själv genom skogarna. Han visste inte ens hur länge han hade varit ute och gått nu, han hade tappat grepp om tiden igen och befann sig djupt i skogen när han började kvickna till och ta till sig av sin omgivning. Han slutade inte gå, men han blev plötsligt mer medveten om miljön.
Stötte man på honom här ute i det vilda skulle det krävas ett tränat öga för att veta vem han var, för även om han var anmärkningsvärt vacker så var han klädd som vilken elegant alv som helst. Han hade en vit skjorta, uppknäppt blottande ett matt tonat gyllene bröst, hans hud vackert bronsfärgad. Utöver sin skjorta var han iklädd formgivande läderbyxor som gjorde allt i deras makt för att försöka framhäva mannens muskulösa ben, ben som indikerade att han trots sin fina klädsel var vältränad, något som även mannens synliga bröst avslöjade. Mest utmärkande var däremot hans svarta mantel med guldkant som viftade och vred sig känsligt i vinden bakom honom. Alethirs hår var långt och fritt hängande, guldfärgat och mjukt nog att man kunde likna det med vågor i vattnet om han svängde med huvudet eller vinden vände.
“Var är jag ens?” Han trodde sig kunna sin skog utantill, men nu stannade han upp och betraktade en korp som stod på en sten bara några meter bort från honom. Han måste ha vandrat vilse i sitt egna minne och var tvungen att stanna upp för att minnas skogen så som den är och inte hur den var för tusen år sedan. Han stirrade på korpen, använde dess närvaro som ett fäste och drog sig tillbaka till nutid från sitt sinne.
“Råkar du veta i vilken riktning Dal’elath är, lilla vän?” Korpen slog till med sina vingar, gav ut ett tjut och flög sedan iväg. I blind tillit började Alethir gå i riktningen fågeln hade flugit i.
-
Skogen tycktes nästan onaturligt lugn och tyst runt Alethir, som om det fanns bevakande ögon runtomkring honom som följde med varje steg han tog. Ett par gröna ögon var intensivt fokuserade på Alethir, som uppenbart trodde han var på säker mark – en liten chansning av ödet som fick Alethir att vandra närmare och närmare rakt i rovdjurets gap. Aenya Eldhår hade alltid varit beslutsam men eftertänksam, en ledare som gjorde det hon måste göra men inte tog någon njutning av det. Nu var hon som utbytt, och istället stod där en alv med glöd i sina ögon och med en grimas som liknade ett rovdjurs som fick det annars vackra ansiktet att se allt annat än behagligt ut. Trots att människorna som fångat och misshandlat henne hade klippt bort hennes en gång midjelånga röda flammande hår som gett hennes smeknamn – Nairfindë, eldhår – hade det börjat växa ut igen och flammade omkring henne igen.
Tiden som fånge i Iserion hade förändrat henne, och tiden som ledare för upproret av de som kände sig övergivna och felbehandlade av Nela’thaënas regim bestående av högalver och drottning Nearena hade gjort henne mer oberäknelig. Hennes passion för sitt mål att befria Nela’thaënas från tyranni lockade till sig fler unga skogsalver varje dag och nu var drottning Nearena död utan att de behövde utföra dådet själva. Det hade inte kunnat gå bättre – de skulle bli folkets befriare. Akh’Nairfindë – Aenyas armé – blev starkare för var dag som gick.
Först hade Aenya och några av hennes närmaste bara följt mannen som den högalv han var, kanske var han en rådgivare till prinsessan, kanske var han en rådsmedlem. Men Aenya hade en skarp känsla av att hon visste vem han var även om hon ännu inte kunde placera honom. Då han började tala med korpen såg hon sin chans och steg ljudlöst fram ur skuggorna bland träden, klädd i gröna och bruna färger som kamouflerade henne förutom det röda håret.
‘Dal’elath är långt borta.’ sa hon stillsamt. ‘Långt långt borta för borttappade högalver.’ hon lutade sig mot sin båge som om den vore en stav, och betraktade honom med en viss nyfikenhet kring hur han skulle reagera. -
Han ryckte till överraskad när han hörde henne svara på hans fråga. För ett ögonblick trodde han att det var korpen som hade svarat på hans fråga och även om han var gammal nog att han hade sett det mesta, så överraskade det honom. Han skrattade till åt sig själv när han insåg att rösten inte kom från fågeln, och vände sig i riktningen den nya rösten kom från.
“Jag menar inget ont,” Svarar han försiktigt och möter hennes blick. Han höjde sina händer och sänkte sin hållning för att visa sig underkastad situationen. “Jag fastnade i mina minnen medan jag vandrade och har hamnat lite vilse.” Alethir talade med en mjuk, öm röst, som innehöll en vördnad inför hon han hade sprungit in i. Han böjde huvudet en aning och såg sig försiktigt om för att ta till sig av omgivningen, för att försöka se om de var fler.
“Du … är frihetskämpen Aenya Eldhår!” Han tillät en gnutta uppspelthet i rösten, som samtidigt hade en rädslas svaghet. Det lät som att rösten skulle brytas när som helst av situationen, av stressen. Han log lite lätt och höjde blicken för att få en bättre titt på henne.
“Jag är inget hot till din kamp, jag menade inte att vandra så långt, jag sörjde min drottning och förlorade grepp om tiden bland mina tankar. Skona mig och jag går raka vägen hem.” Han stannade inför henne och böjde sin kropp djupt, hans händer berörande marken så lågt som han stod och nu såg han henne inte i ögonen något mer, utan rakt ner i gräset.
-
Den rödhåriga alvens ögon hade nästan ett rovdjurs glimt i sig då hon betraktade honom, trots allt såg hon bara högalven i hans hår, hans ögon, klädsel och sätt att vara. En alv som aldrig behövt lida så som skogsalverna gjorde, aldrig behövt bli utnyttjade som de blev. Bara faktumet och de tankarna gjorde henne arg, men sedan stannade hon upp något. Det fanns något… bekant med honom. Som befälhavare över gränsbevakarna i öst hade hon deltagit i en hel del militära möten, trots allt. En livstid sedan, kändes det som, ett annat liv då hon sett upp till sina ledare och sin drottning. Innan de övergett henne och de hon hade befäl över. Tills de låtit dem bli dräpta, skogen brinna, hon och flera andra tillfångatagna utan att lyfta ett finger.
Hans ömhet mötte döva öron, men hans ansikte och hans tonläge väckte något inom henne. En långsam utandning lämnade hennes näsa, som en drake som fnös ut rök, och hon lutade sig lite nonchalant mot bågen igen.
‘Alethir.’ konstaterade hon och skakade på huvudet, ett litet roat skratt. Så klart han bara associerade henne med frihetskämpandet, men det var ju alltid något, det blev återigen så uppenbart hur lite hon hade betytt för högalverna som ledare innan.‘Sörjde drottningen, säger du?’ frågade hon och sneglade på sina naglar, lite teatraliskt nästan, innan hon rättade på sig, tog bågen i hand och gick närmare honom.
‘Skona dig, säger du? Så du tror att jag tänker skada dig, Alethir?’ frågade hon, och lät sig inte luras av hans underkastelse även om det gav henne en viss gnutta av behag.
‘Är det vad ni tänker om mig och de som kämpar för sin frihet?’ -
Alethir höjde blicken för att se henne i ögonen när hon sa hans namn. Teater var en utmanande konst när man befann sig bland ett och samma folk så länge som han gjort, men det var alltid värt ett försök. När hans identitet var ute i det öppna besvärade han sig inte längre att låtsas och rätade på sig så att han stod rak i ryggen.
“Jag vet inte, Nairfindë, vad du är kapabel till. Jag har inte uppmärksammat er så noga som ni förtjänat, jag vet inte om ni är desperata nog att försöka er på detta. Jag vet att du är duktig, jag bekräftade beslutet om din post som befälhavare, men jag har inte sedan dess gjort något för att förtjäna din nåd.” Han såg sig om och började ömt ta av sig sin skjorta, ett plagg han höll kärt. Med långsamma rörelser bit för bit avlägsnade han plagget, vek ihop det och lade det på marken framför sig medan han pratade. Han reste sig sedan barbröstad, och tog sedan av sig sin mantel också.
“Är det så märkligt att jag sörjer? Det finns väldigt få jag har känt längre än henne.” Han förde sina händer genom sitt hår och drog det bakåt för att sedan släppa ner det över ryggen sin, bort från sitt ansikte. Han lät blicken sin fästa på henne igen, ett svagt leende på hans läppar. Stundvis rörde sig ögonen sökande åt sidorna för att observera situationen, men hans utstrålning var helt annan från hans första interaktion med henne. Respekten fanns kvar i hans röst, den där gnuttan av respekt, men där fanns nu också ett självförtroende som tog nästan all plats, tillsammans med en rofull takt.
“Det finns de bland vårt folk, Akh’Nairfindë, som vill lägga skulden på er. Ni dödade henne inte, men om inte på grund av er hade hon inte dött.” Det fanns en stilla vrede i de orden, en känsla han försökte kväva med all sin makt, men känslan spräckte ändå fasaden med sin envishet.
“Det sägs att innan vi kan ta vår hämnd mot de andra arterna, behöver vi kväva oroligheterna här hemma. De vill prioritera kampen mot er över kampen mot människan, mot de andra arterna.” Han lät sitt tonläge stanna där det var tidigare för att inte låta sina egna politiska åsikter synas.
-
Hans sätt att prata verkade inte riktigt ha någon effekt att lugnan ed henne, snarare frustrerade det henne och väckte ilskan inom henne än en gång.
‘Ser jag ut som om jag behöver din uppmärksamhet, eller ditt smicker?’ frågade hon giftigt med sammanbitna tänder. Då han började klä av sig höjde hon ett ögonbryn och tog ett steg bakåt, vad höll högalven på med riktigt? Hans drag gjorde henne spänd, men hon avfärdade hans ord om skuld med en fnysning, och verkade inte lägga speciellt mycket sorg över drottningens död.‘Verkan och effekt, drottning Nearena lärde sig för sent att världen kanske inte är som man tror då man låser in sig själv och hela sitt folk i en bur. Hade hon agerat innan och lyssnat kanske utfallet hade kunnat vara en diplomatisk lösning. Tiden för diplomatiska lösningar är förbi, Alethir. Om det jag gjorde är orsaken till Nearenas död, är hennes agerande likväl orsaken till att så många oskyldiga alver behövt sätta livet till – bara en bekräftelse på att det vi gör är rätt.’
Hennes gröna ögon betraktade honom vaksamt, fortfarande med fientlighet, spänd då han klätt av sig som om han ville bevara sina favoritkläder inför en strid.
‘Oavsett den bakomliggande orsaken är utfallet detsamma. Drottning Nearena är död. Så, vad planerar högalverna och rådet nu och alla ormar som tänker nyttja situationen för egen vinning. Tänker ni lägga hennes dotter på tronen nu? En marionett för er att styra?’ frågade hon.
‘Detta rike behöver förändring, och det är dags nu.’ -
Korpen som Alethir pratat med, flög iväg med ett lätt kraxande för att sedan slå sig ner på Camthalions axel. I ärlighetens namn hade han för ett kort tag glömt av hans mål men när Sunniva berättade om situationen en bit fram var det som om någon hade hällt vatten över honom. Plötsligt vaknade han upp till verkligheten igen och började röra sig mot dem. Några irriterade svordomar föll ur hans mun när benet strålade smärta och han inte kunde ta sig så snabbt fram som han önskat. Zifri skulle nog hinna ikapp honom senare, om hon så önskade.
Smidig och tyst, som alver brukade vara var inte direkt vad man skulle kalla Camthalion nu. Det hördes på rätt långt avstånd att han var på väg. Hur det prasslade i löven, kvistar som bröts. Sunniva som ibland kraxade till för att berätta om något hinder eller fara för honom. Till slut fick han syn på de två figurerna och inombords svor han något. Hon kommer att döda sig själv. In i elden igen. Vid getters ballar.
“Aenya..!” ropade han, utan att riktigt tänka sig för och fortsätta fram till de två. Blicken vandrade emellan de båda och han kände sig nästan lite dum att utbrustit hennes namn så högt. Han harklade sig lätt och nickade åt Alethir lätt. Trots allt visste han väl vem det var och det hade varit några gånger som de talats. Slöseri med talang. Camthalion hade aldrig varit för militären, även om han var duktig och steg hastigt till kapten. Vart hade det ens tagit honom? Till helvetet.
Åtminstone var han ren nu. Det kritvita håret föll ner över hans klarblåa öga och han lutade sig mot sin käpp för att försöka undvika att lägga allt för mycket tyngd på sitt ben.
-
“Du ser ut att behöva mycket, Aenya, det här är inte rätt tillfälle att bli överambitiös. Det är nu du behöver låta diplomati ta plats.” Han såg henne i ögonen och hans egna uttryck blev inte strängare efter att ha bevakat hennes blick en stund. Hon var förändrad och han kunde inte räkna med att hon inte skulle göra någonting förhastat här, då förändringen talade för någonting mycket mörkare än en upphöjd känsla för rättvisa. Ilska såg ut att driva henne i den här stunden och inte kärlek till hennes folk. Men efter att ha kämpat så länge som hon hade gjort, för att vara så ung, så var inte konstigt om de två smälte samman.
“Riket står inför en förändring. Vad den förändringen närmast är blir är upp till dig och ditt följe. Tänker du låta mig gå härifrån eller tänker ni tillfångata en medlem i rådet?” Han vände sedan blicken i riktningen som man kunde höra någon springande från och kunde snart se Camthalion anlända till situationen. Camthalion såg orolig ut, vilket ledde Alethir till att misstänka att hon hade för avsikt att göra någonting förhastat. Han hade helt korrekt tagit av sig skojortan för att inte skada den i strid och han slappnade av sin kropp för att förbereda den inför behov att anpassa sig till vad som potentiellt skulle hända.
“Det är glädjande att du mår bra, Camthalion. Vi oroade oss när vi hörde att endast Aenya kom hem.” Hans röst var mjuk igen och erbjöd mannen ett leende innan han lät blicken vandra mellan dem.
“Blir det fler än vi tre?”
-
Aenya hade inte lagt så mycket fokus till en början, säkert någon av de idiotiska unga alverna i hennes följe som inte visste när det bara var bäst att hålla tyst och inte lägga sig i. Hon hade gärna lust att ge den högfärdige Alethir en rejäl snytning där han stod och flexade sin bara överkropp och verkade så felfri och perfekt. En falsk orm, det hade hans lilla skådespel innan bevisat klart och tydligt.
‘Rådet kan dra åt helvete, vem har gett er rätten att styra?’ frågade hon ilsket, och gjorde en ansats att gå till attack men stannade upp då Camthalion plötsligt haltade in i deras synfält. Hon stannade halvt upp i en rörelse, för att något chockartat stanna till med ett överväldigande överflöd av olika känslor. Högalvens lugna röst fick henne återigen lust att slå honom på käften, men hon var för upptagen för att processa Camthalions närvaro för att göra något åt saken.
‘Camthalion…?’ frågade hon, hennes röst något svag och osäker, som om hon inte riktigt kunde tro att det var han. Något i hennes bakhuvud skrek i henne dock och hon gjorde en grimas för att vänta sin uppmärksamhet mot Alethir.
‘Mår bra?!’ väste hon, följt av en explosion av ord.
‘Ser han ut att må bra, din idiot? Ser du inte vad människorna gjort med honom?!’ hon var inte medveten om att hon skrek så halsen brann. -
Ilskan som legat och bubblat inom Camthalion, verkade ha blivit mer när han hörde Alethirs röst. Mår bra? Det var ett sätt att se på det. Och även om han inte var död, var det inte till deras förtjänst. Inte ens ett finger hade de lyft, trots att det var på drottningens order som de hade rört sig ut. Han svalde något och drog fram sin båge för att lägga en pil och spänna den.
Han lät den förvånansvärt nog vandra mellan både Alethir och Aenya. Lugna andetag, som för att försöka hindra sig själv att vara lika blind av hat som sin vän.
“Vid liv är mer passande ord, Alethir. Man skulle kunna tro att dina år på nacken skulle göra dig mer vis än att peta på en sovande björn?” sa han, med en sammanbiten röst för att till slut låta pilen vara riktad mot den äldre alven.
“Aenya, snälla. Jag kan tala för mig själv. Skada inte Alethir. Tänk istället…!” uppmanade han, förmodligen förjävels.
“Låt oss inte vara lika idioitiska som de kortlivade insekterna som vi kallar människor.”
-
Alethir nickade försiktigt och höll ihop sina händer bakom ryggen sin. Han lät blicken vandra mellan dem, innan den fokuserade åter igen på Aenya.
“Ni har all rätt att vara upprörda, vi har inte behandlar er väl, än minst jag och mina bekanta i rådet. Efter en viss ålder har det helt enkelt blivit väldigt lätt för mig att utgå från att jag alltid har rätt, och jag har haft förmågan att rätta de som säger annorlunda.” Han ryckte på axlarna och vände blicken till Camthalion.
“Jag kanske behöver peta på björnen. Vi kanske inte har rätt att styra, vi i rådet, men det skulle krävas mer några upprörda ungdomar för att få ordning på allting. Ni kan inte bara plocka upp era pilbågar och svärd och anfalla människan, ni förlorar det kriget.” Han riktade blicken tillbaka till Aenya, rösten hans fortfarande lugn.
“Vad är målet, Nairfindë? Säg att ni mot förmodan fångar eller dödar mig här idag, vad händer? De sätter en mindre försiktig alv i kontroll över Nela’thaënas militär. Är det vad du hoppas på? Kaos? Att min ersättare är ännu mindre lämpad?”
-
Aenyas gröna ögon betraktade Camthalion med blandade känslor, delar av henne ville gå fram och krama honom, andra ville bara skada Alethir för det onda som hänt Camthalion och henne. Det var svårt att se alla tecken av misshandel som han fått uthärda, men han var vid liv liksom henne, även om hennes ärr var mer psykiska än fysiska i dagens läge. Varför riktade han bågen mot henne?
Hon ville inte lyssna på hans ord, men bet samman sina käkar och var tvungen att lugna ned sig något.
‘Så full av dig själv, Alethir, tror du jag bryr mig om dig?’ undrade hon och skakade på huvudet. Typiskt högalver.
‘Hälsa rådet detta.’ sa hon och vände sig mot Alethir.‘Om vi inte börjar se ändringar i detta samhälle snart, ändringar som faktiskt hjälper oss skogsalver, som ger de som dött under Nearenas passiva styre rättvisa, så kommer ni ha andra problem att fundera på snart än hur mycket makt ni kan vinna i regimskiftet.’ hon tog ett steg närmare honom.
‘Selyana är inte rätt alv för tronen. Det är dags att någon som faktiskt är redo att fatta svåra beslut styr, snarare än någon som passivt ser på då världen brinner.’ hennes blick gick från hans ansikte till hans bröst, och tillbaka upp.
‘Och vid Erethil, ta på dig dina kläder.’ -
Ögonen var fäst på Alethir, handen redo på pilen så att han kunde avfyra den med minsta rörelse från honom. Samtidigt som han lyssnade efter Sunnivas kraxande – om någon skulle vara på väg skulle hon vara den första som lade märke till det. Hur många gånger hade inte hon räddat livet på honom?
Han gav ifrån sig en trött suck över orden som de båda yttrade. Var alla tvugna till att slåss konstant? All denna hat i världen var det som infekterade Talanrien. Fast frågan var väl om det någonsin skulle vara annat? Ännu en gång fnös han, lite som att visa sitt missnöje. Kanske inte helt medveten om det själv. Men han var trött. Så trött.
“Vid Erethil… Om inte den andra gör fel, gör den andra det.” muttrade han för att sedan svära över smärtan som fanns i hans ben. Däremot höll han med Aenyas ord. Någon som kunde reagera och kanske framförallt konversera. Något som tycktes saknas i tidens era.
“Någon som kan konversera, första att vi är ett folk, snarare än två!”
-
Arethil insåg snart att om en strid var på väg, så var den långt borta. Han var lite besviken, det hade varit befriande att i den här stunden fått strida lite, för han hade känslor inom sig som han inte visste riktigt vad han skulle göra av dom, känslor han inte känt på väldigt länge. Han såg sig omkring innan han gick till sidan och satte sig ner på en sten med ryggen rak, hans händer vilande på låren, medan blicken vände sig till Aenya.
“Innan jag går härifrån och känner mig säker på att jag inte får en pil i ryggen som förstör min skjorta så får du stå ut med min kropp, min sköna Aenya. Min skjorta förtjänar inte att förstöras bara för att vi inte kan bete oss.” Han log mjukt åt henne, hans uttryck återigen helt avslappnat. Han började finna sig i situationen, vart än den skulle leda dem.
“Att inte göra någonting är inget lätt beslut. Vi har inte alltid fattat rätt beslut, men det har inte varit lätt att förespråka passivitet när många av våra dör, av både ert släkte och vårt. De flesta som dött och även många av de som nu följer dig är alver jag har tränat vid ett eller annat skede, jag minns många av dem vid namn och många ansikten visar sig för mig när jag sover. Jag har lärt många av er att bära svärd, tro inte att jag inte sörjer er.” Han vände sedan blicken till Camthalion. Han log åt honom och nickade efter att ha kontemplerat orden.
“Drottningen är död, vi står inför en ny ålder för alverna. Jag kan inte föra er talan i den här politiken, jag har fram tills nyligen ärligt talat inte brytt mig vidare mycket om er politik alls, men jag är redo att lyssna nu, om ni är villiga att prata. Om vi pratar ut nu och jag känner att ni är redo att lämna buskarna och sätta er vid bordet, kommer jag arrangera att ni får träffa rådet och prinsessan, och vi avslutar det hatiska mönstret vi har fastnat i.” Alethir kände sig som att han hade vaknat upp ur någon slags sömn. Med drottningen död insåg han hur passiv han hade varit under deras styre, han hade fallit kraftigt för hennes retorik och förlitat sig på deras odödlighet att bära dem igenom det som bekvämt upplevts som en tillfällighet; Människornas styre.
-
Aenya sneglade mot Camthalion, hon kunde känna att hans annars relativt goda tålamod verkade farit något. Men vem av dem hade inte tappat den sidan av sig själv efter allt som hänt? Speciellt Camthalion, med sina misshandlade öron och sitt haltande knä. Hon visste inte helt om hon höll med Camthalions ord till punkt och pricka. Kunde de verkligen bli ett folk, så som högalverna styrt i alla årtusenden? Kanske, men hela strukturen skulle behöva rivas ned.
Det relativt slumpmässiga mötet med Arethil, i kombination med drottningens död, öppnade så klart upp för en rad intressanta möjligheter. Hon gjorde bara en grimas åt hans fjantiga ord om skönhet och sitt uppenbara fåfänga fokus på sin klädsel och sin kropp, följt med allt för många ord. Allt inom henne ville bara ropa “nog pratat!” följt av en slungad kniv i bröstet på Alethirs blottade bröstkorg. Men hon var tvungen att vara lite diplomatisk, även om hon inte trodde på hans försök att visa sin sympatiska sida.
‘Vi är redo att prata, men inte i Dal’elath.’ sa hon. ‘Det är en plats som symboliserar högalvernas tyranni över vårt folk. Om vi ska gå framåt måste vi träffas på neutral mark, på helig mark, vid Ela Silaniye.’ Druidtemplet, eller Ela Silaniye, var den spirituella samlingsplatsen för alla druider i världen, men hade också fungerat som en plats för råd och mot i äldre dagar.
‘Är du redo att arrangera det, högalv? Om du är, så kommer vi. Jag och Camthalion, utan vapen.’ sa hon och nickade åt honom. -
Allt prat gjorde Camthalion något rastlös. Han knöt sin hand lite hårdare om sin pilbåge i ett försök att stilla sin ilska. En suck och några andetag senare hade han sänkt sin båge och satt tillbaka pilen i sitt koger. Allt prat om högalver och skogsalver gjorde honom alltid illa till mods. Trots allt var han själv en högalv, även om han blivit bättre.
Inte samma nonchalans som när han var ung. Ännu en suck lämnade hans läppar och han korsade sina armar. Han hade aldrig riktigt funnit det väl när någon talade för honom. Men vad skulle han ta sig till nu? Orden var redan yttrade.
“Det behövs en neutralpart med… för att medla något. Ni båda använder de olika alvsorterna som själsord. Lika barnsligt, båda två.” påpekade han, trött.
-
“Jag är inte redo att arrangera någonting innan jag kan konstatera att diplomati är ert intresse och inte ett försök att ta kontroll. Jag vill att vi rör oss framåt, men jag är fortfarande mån om de ni öppet ser som fiender bland oss.” Hans leende var borta och han slöt sina händer tillsammans över sin famn medan han betraktade Aenya.
“Vi kan prata här och nu, vi tre eller alla ni vill ha med er från er sida och när jag känner att jag förstår er och när jag känner att ilskan som skriker inom dig inte är det som styr ditt beslutsfattande i en situation där du kan förändra allt med en våldshandling, då arrangerar jag gärna ett möte.” Han gav henne ett kort leende och gestikulerade till stenen intill den han satt på. “Om du inte föredrar att vi tar samtalet på en plats du väljer? Du kan binda mig om du vill.” Han sedan vände blicken till Camthalion.
“Om du vill se en förändring, käraste Camthalion, så behöver du först se oss som två folk innan vi kan göras till ett. Vi är alla alver, men retorik, tid och konflikter har gjort oss till två av ett slag. Jag förstår vad du menar, men bara för att du är redo betyder inte det att riket är det. Även om vi möts, det bästa möjliga händer och rådet går med på allting ni önskar, så kommer övergången inte vara trevlig. Våld, hat och smärta kommer visa sig även i den fredligaste av övergångar.” Han nickade sedan åt honom.
“Men jag håller med om att en neutral part blir viktig i en process som denna. Har du någon i åtanke?”
-
Camthalion var en av de få högalver hon tolererade, men han hade också aldrig riktigt betett sig som en förutom vissa stunder då hans bakgrund flöt upp till ytan. Hon fnös bara åt Camthalion, men ryckte på axlarna. Visst, en neutral part. Men vem? Men barnsligt – nej, trots allt fanns det för mycket historia av separation för att se det som barnsligt.
‘Så klart inte.’ svarade hon åt högalvens krav gällande diplomati.‘Men eftersom ni aldrig kommer lita på oss, lär det ju bli svårt att bevisa det – eller hade du något i tankarna?’ frågade hon och la armarna i kors över bröstkorgen, speglande hans rörelse. Då han väl kom med sitt förslag suckade hon. Prat?
‘Tiden för prat är förbi. Men jag kan visa dig. Kom.’ sa hon med en nickning, och gick mot Camthalion för att klappa honom lätt på armen innan hon fortsatte in bland träden.‘Ja, vem är din neutrala part, Camthalion?’ undrade hon över axeln.
-
Camthalion fnös lät åt orden som lämnade den äldre alven. Alltid våld. Bara tanken på det fick honom att vilja vända om och aldrig komma tillbaka. Men det här var viktigt. En framtid som såg lovande ut.Istället nickade han bara lite för att möta Aenyas milda gest med ett varmt leende. Han skulle precis ta sig till orda innan en annan alv klev fram framför dem.
Hyn var lika mörk som trädens bark, i vacker kontrast med det solvita håret som föll långt ner över axlarna. Det klarblåa ögonen hade ett lyster av glädje, men även en viss distans där. Mest av åldern, förstås. Men hon verkade mer närvarande än de flesta i hennes ålder. Närmare Alethir ålder, med enbart tio år emellan. Aditi var hennes namn. Ett passande sådant, frihet. Det var få som hade vandrat lika många steg som henne. Om ens någon.
Det fanns ett litet leende på läpparna och hon såg på de tre där. En liten skakning på huvudet åt det hela. Egentligen hade det varit en slump att hon hade satt sin fot här, just när Camthalion hade tagit sig in i skogen igen.
“Jag, Aditi.” påpekade hon, med sin milda nästan sjungande röst för att vissla sedan så att den stora svarta hunden stannade framför Alethir. En kompanjon som varit hennes ständiga, enda sedan barndomen. Hur den fortfarande levde var märkligt – speciellt när den nästan verkade ungdomlig fortfarande. Lara var namnet på den svarta bjässen. Passande när den svarta korta pälsen glimrade i solen som skymtades mellan trädtopparna. Hunden rörde sig till Aditis sida och satte sig ner med en nästan klumpig rörelse.
“Lara, vi kan uppföra oss, kan vi inte?” påpekade hon med ett litet klingande skratt för att klia hunden på hakan så att den lyfte på huvudet något med slutna ögon.
“Även om vi träffar gamla bekanta, eller nya.”
-
Alethir var påväg att resa sig och följa Aenya när Aditi klev fram och presenterade sig själv. Han släppte ut en lång suck åt henne och stirrade sedan mot hunden som hade ställt sig framför honom. När Lara drog sig tillbaka till Aditi så såg Alethir mot Camthalion och Aenya, och gick sedan för att samla in sin skjorta och mantel och började försiktigt klä sig igen.
“Välkommen tillbaka, Aditi.” Sa han kort, en tydlig avsaknad med glädje. Han hade visat mer energi när han börjat prata med Aenya än nu med Aditi. Han knäppte färdigt skjortan, drog sedan manteln över sig och började gå i riktningen Aenya hade påbörjat. Aditi var inte bland hans favoritalver, men i hans åsikt kanske en perfekt neutral part, då hon spenderade mer tid borta än hemma. Men det kändes därför inte heller som att hon skulle vara helt investerad i beslutet.
“Jag gissar att du är tillbaka för att sörja drottningen och sedan ger du dig iväg igen?” Hans tonläge var torrt och platt medan han klev förbi henne och upp till Aenya, till vem han faktiskt erbjöd ett leende.
“Vi kanske hoppar över det neutrala medlandet och tar oss ett snack bara du och jag, Nairfindë.”
You must be logged in to reply to this topic.