- This topic has 8 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
Saskia Belsante
“Du vet, jag såg det aldrig komma..”
– Hmm? Va?
“Att min egna bror skulle hugga mig i ryggen.”
– Du.. Ni menar väl inte allvar?!
“Ja. Efter allt han gjort… tvingat mig att utstå. All skam, all skuld, all blodsspillan. Förråda sitt egna kött och blod.. Jag trodde jag kände honom, min egna bror…”
– Är Ni verkligen säker?
“Men självklart! Jag har inte hört ett ord från honom sedan han reste till Iselem…”Saskia skrattar till, uppgivet och det är inte helt säkert på om hon kommer brista ut i gråt eller inte. Saskia fnyser till. Hon hade redan sörjt sin bror tillräckligt, hon var mest besviken. Och arg.
“Allt för att han ska tjäna på … vilken sak han nu gjort till sin där nere. Säkert har hans storhetsvansinne hittat en frände i Akila, de är lika galna båda två.”
Även om de två kvinnorna samtalade lågt, kunde man stå på den andra sidan av den gröna väggen och lyssna till varje ord. Deras steg fick det att knastra i gruset. De rörde sig genom slottsträdgårdens labyrint. En stor spännande labyrint som var gjord av granar, en, törnebuskar och slingerväxter. Den var i stort sett grön hela året om, men om somrarna blommade den. Det som fascinerade henne mest var att trots att labyrinten var gjord av rotade växter och träd, så tycktes gångarna förändras varje år. Den som ledde till mitten ena året skulle inte göra det året därpå. Labyrinten var bedrägligt stor och väggarna var trimmade att vara något högre än en fullvuxen man. Ingen kunde ställa sig på tå och tjuvkika helt enkelt.
Det är sent, kvällsrodnaden spiller sin färg över himlen, som om en färgburk sparkats omkull över himlavalvet. Den kammarfru som furstinnan haft sällskap av började bli ängslig. Labyrinten började bli mörk, furstinnan var på märkbart dåligt humör och statyerna i labyrintens nischer kastade hotfulla skuggor över dem där de passerade. Saskia märkte den andra kvinnans oroliga humör och med en suck började hon leda henne mot labyrintens utgång.
“Jag är rädd för att Vendrik grävt sin egna grav…”
– Det har han gjort enda sen den dagen han föddes!Saskia höjde på ögonbrynet åt kammarfruns plötsliga nyvunna självsäkerhet, log lite åt det och skakar på huvudet. De stod vid labyrintens utgång och lite längre bort stod slottet, ut från fönstren rann ett inbjudande gyllene varmt sken. Den andra kvinnan fattade furstinnans händer, som blivit kalla i vårvinterns kvällsluft.
– Vendrik är som en drunknande man, han kommer dra med sig dig ner i djupet, om det skulle innebära att han räddade sig själv. Jag menar detta i all välmening, men släpp taget om honom, min furstinna. Kom nu, följ med in. Ni är kall, jag ordnar med lite glödgat vin…
Saskia ler vagt och nickar. “Ge mig en stund, jag måste….” Hon var inte helt säker på vad hon måste. Vara själv? Tänka? Hämta något? Hon såg Olona gå tillbaka till värmen, något motvillig till att lämna furstinnan. Men hon blev ändå övertalad av något i furstinnans blick. Saskia vände på klacken och muttrade uppgivet för sig själv. Började andas häftigt nästan omedelbart som hon kunde slappna av. Hyperventilera av bara tanken att gå in igen. “… måste… få… andas.. en .. förbannad… minut.” Hon hade försökt återställa hovet som det varit innan och försökt leva som hon gjort förut. Men det gick inte, något var förändrat. Allting var förändrat. Hon var förändrad. Sånt som tidigare gett henne glädje, livslust och nöje – hade tappat sin charm. Vackra klänningar, dyra smycken, konst, konstnärer och mecenater. Allt tycktes kvävande. Hon knäppte upp och drog av sig raderna av pärlor som hände runt hennes hals, hon släppte halsbanden på marken. Hon drog fingrarna genom håret, slet loss hårspännen, hårnålar och flätor. “Låtmigandas” rösten blir nästan panikslagen och hon drar av sig tiaran. Hängde den på en av statyernas utsträcka armar. Hennes steg följer någon slags livshetta, ett okänt spår bland skärvorna av hennes minnen och forna liv. Djupt inombords gnager frågorna med sina vassa tänder.
Furstinnan tänkte inte riktigt på vart hon gick, hur hon gick. Bara att hon behövde lätta på tyngden i sitt bröst, hon snubblade ut från labyrinten och framför henne tonade ett enormt träd upp sig. Slottsträdgården var enorm, det fanns till och med en skog där hennes fäder och bröder jagat. Kronhjort, räv, hare, vildsvin… Men trädet framför henne var ingen vanlig ek, bok eller annat träd… För flera mannaåldrar hade de första alviska flyktingarna från Nela’thaënas planterat det. Dess tvilling som planterats i staden var dött sedan länge och alverna i slummen hade byggt ett altare på dess murknande stam. Men det här trädet frodades och växte starkt, skyddad som den skatt som den var. Saskia reflekterade inte över trädet för stunden, inte heller de skimrande irrblossen som av hennes vacklande steg skrämdes upp i trädets enorma krona. Saskia lossade på doubléns klädda knappar och stoppade in handen innanför jackan, rev med fingrarna över sin rygg, letade korsettens baksida för att hitta något snöre att lossa på. När hon lyckats med det så slöt hon ögonen av lättnad och drog flera andetag. In-ut-in-ut-in-ut… Lutade sig mot trädet med ena axeln och andades, nästan dubbelvikt. Iiiiin-uuuuut-iiiiin…
-
Vår. Det betydde längre arbetsdagar. Det fanns mer att göra, men det var också ljust längre och ingen alv i slottet skulle tro att den skulle undslippa arbete så länge de kunde se vad de gjorde. Ilodar misstyckte dock inte. Han vågade knappt säga det högt, men särskilt så här på våren, efter en lång grå vinter, hade han energi för tio man – att slåss i ringen ett par gånger under vinterhalvåret hjälpte föga. Men Ilodar var bland de lyckligt lottade, han behövde inte arbeta i gruvorna. Många var snara att påpeka det, särskilt hans mänskliga förman. Men denna kväll kunde ingen dra ner honom. För det första arbetade han ensam, men det var också en perfekt vårkväll. Luften var frisk och hög, fukten seglade ur marken upp mot den mjukt skära och violetta himlen. Dagens hårda arbete hade skänkt honom ro och naturen och kvällen ingav frid.
Ilodar reste sig från rabatten längs labyrintens ytterkant och sträckte på ryggen. Kvällsluften svalkade välkommet hans bröst under den uppknutna tunikan. Den ovanliga våririsen Itarillë verkade vara på god väg. Det gladde honom. Hovfolket skulle som vanligt oja sig över dess skimrande bleka blomkalk när den slog ut, men det var inte det som gladde honom. Var det något han hade lärt sig om människor så var det att det yttre var det enda som betydde något för dem. Men för Ilodar hade blomman fler innebörder och egenskaper än någon människa kunde förstå.
Han hade hört röster där inifrån labyrinten en tid, men det var inget ovanligt och han hade inte tagit någon notis om samtalets innehåll. Men kanske borde han ändå…? Nu verkade det dock som att det blivit tyst, eller nej, han hörde nu bara en röst och det verkade inte som att det fanns någon mottagare. Nåväl, ville hovets människor tala med sig själva så var det deras ensak – konstigare saker hade hänt. Tillslut verkade det som att rösten avlägsnade sig och han föreställde sig att han var ensam i trädgården. Gott, då behövde han inte förarga någon höghet med sin blotta närvaro om han tog en sväng förbi Sol’avain.
Ilodar plockade ihop sina verktyg, lade dem i tygväskan och hängde den över bröstet. Han kunde en genväg genom labyrinten och hittade snabbt den dolda öppningen. På sin väg klev han plötsligt på något som inte kändes som grus. Pärlor. Han böjde sig ned och plockade upp dem, vägde banden med små sfärer i handen – de skimrade som Itarillë i blom. Säkert var pärlorna värdefulla. Om han tog dem var risken lika stor att bli anklagad för att vara tjuv som chansen att bli tackad för deras återbördande. Vårdslösa människor… Han suckade och stegade vidare i den grönt doftande korridoren, pärlorna i hand. Han märkte nu fler förlorade saker, små pinaler han inte ens kunde gissa vad de användes till. Utan att riktigt veta varför plockade han upp vart och ett av de små metallföremålen med något enstaka blondt hårstrå i. Det var som att han följde ett spår av tappade föremål och tillslut nådde han en staty som verkade ha fått ett tillskott. Varsamt plockade han ned tiaran. Förutom de dyrbara växterna i trädgården hade han nog aldrig vidrört något så värdefullt. Han lade huvudet förundrat på sned. Säkert resterna efter någon bisarr fåfäng lek man brukade roa sig med i labyrinten. Han insåg att han nog trots allt måste återbörda sakerna om han inte ville hamna i knipa. Med ännu en suck fortsatte han sin väg ut ur labyrinten.
När han nådde öppningen i den levande muren stannade han dock upp. Först kände han inte igen den framåtböjda figuren vid trädet. Men så gick det upp för honom: det långa svallande honungsblonda håret, de dyrbara sakerna han hittat, tiaran… Han stelnade till. Detta var hennes höghet i egen hög person! Ensam? Och i ett inte alltför imponerande tillstånd. Hans första instinkt var att tyst backa tillbaka in i labyrinten för att inte störa, men innan han hann bestämma sig för vad han skulle göra jagade en koltrast ut ur häcken med ett skri. Han var redan avslöjad.
-
Saskia Belsante
Det hörde till ovanligheten att hon var själv och troligen skulle den här stunden också bli kortvarig. Så fort som någon i vakten skulle få nys om att Olona kommit tillbaka själv och lämnat kvar Furstinnan skulle de skicka ut någon för att kolla till henne. Övervaka. Hon pep skrämt till när koltrasten flög iväg som en svart liten blixt. Alven hittar henne ett steg ifrån upplösningstillstånd och den plötsliga rörelsen från fågeln, dess flyktläte fick henne att snabbt räta på sig. I samma rörelse stöttade hon upp sig, la handen mot trädstammen. Ganska omedelbart fylldes hennes huvud av en entonig hymn. Hennes blick blir dimmigt fjärrskådande en stund. Instinktivt visste hon att det borde vara en tvåstämmig hymn, men det var en enslig stämma som sjöng. Ensam. Som om hon blivit bränd slet hon bort sin hand och stapplade förvirrat några steg bort från trädet. Hon växlade förvirrade blickar mellan alven och trädet, medan hennes tankar hann ifatt verkligheten.
Framför henne stod vad människorna kallade för Silverlind, ett heligt alviskt träd. Stammen var ljus, nästan vit. Stammen var kraftig, det skulle säkert krävas tre-fyra personer för att kunna omfamna det. Men trädet var inte högre än de ekar och bokar som omringade det. Trots allt var det ett ungt träd i jämförelse med de som fanns i Nela’thaënas. Kanske det var 7 meter som högst? De asymmetriskt hjärtformade bladen var mörkgröna på ovansidan och på undersidan silvergrå – det hade hon läst sig till. Nu på vintern hade trädet fällt sina löv och trädkronan var kal. Hon hade inte reflekterat över att det här trädet ens fanns i slottsträdgården, även om hon vistats mycket ute bland träden. Saskias blick lämnade den nakna trädkronan och hennes blåa blick vandrade tillbaka till alven.
Saskia kände igen honom och höjde smått överraskat på ögonbrynen. Hon trodde Vendrik dödat alla alver som tjänat på slottet, under hans stora “rening” av Iserion, som hämnd för alvrebellernas slakt av deras vänner och familj under Iserions blodbad. Visst jobbade det ett par alver här nu, men de flesta var nyanställda. Den här alven kände hon igen, hon hade sett honom som barn också. Hon brukade vara stolt över sin förmåga att minnas personers namn och ansikten, det var något som hjälpt henne överleva. Men om hon skulle vara ärlig mot sig själv, trodde hon knappast att hon blivit presenterad för honom. “D…” Hon kom av sig när hon såg allt han höll i sina händer. Hennes smycken, tiaran… Hon vred upp sin blick mot hans ansikte igen. Vad tänkte han göra med skatten han hittat? Hon vände ryggen till trädet och stod helt vänd mot honom. Fortfarande med ekot av trädets hymn ringande i sitt huvud blev hon självmedveten, medveten om hur utsatt hon var.
“Jag minns dig…” Hon hade lovat sig själv att försöka inte ge efter för rädsla längre. Visst hade hon velat springa härifrån när hon sett honom, en alv. Trots allt var alver grunden till hennes sorg; de hade dödat alla hon stått nära och älskat. Hennes hjärta slog så snabbt och hårt att hon trodde att han skulle höra hennes hjärtslag. Hon väntade på dagen de skulle göra slut på henne också, men kanske var hennes straff; att leva sitt korta liv i rädsla och med en överlevares skuld? “Jag trodde att min bror slog ihjäl alla alver som jobbade här…” Alla led och alla kunde mörda, om de drevs till det. Människa som alv. Det var ett evigt snurrande hjul av lidande. Visste alven att Vendrik slagit ihjäl Lia? Den alviska barnflickan som lekt med de furstliga barnen hela deras liv, tog hand om dem… ? En gång hade hennes far litat så mycket på alverna här att han låtit dem ta hand om hans egna barn. På dagen vid Blodsbadet hade den tilliten inte varit värd något… Saskia ville inte tänka på det, utan blinkade till när tårar hotade att skymma hennes sikt och hon tittade tillbaka mot trädet, sången hade ännu inte bleknat i hennes tankar. “…men du överlevde och du kom tillbaka. Varför då?”
-
Ilodar rynkade oavsiktligt på ögonbrynen när Furstinnan pep till. Så såg han hur hon lade handen mot trädet och hur hennes blick blev vag. Många, men långt ifrån alla människor skulle uppleva det hon upplevde nu, om de vidrörde Sol’avain. Furstinnan verkade aldrig ha upplevt det tidigare. Det var ingen alvisk hemlighet, endast dem förunnat – vem som helst fick väl ta på ett träd, ändå kändes det som nära på en skymf. Med tanke på människornas och inte minst släktens egen historia var det inte utan att det högg i honom när han märkte att hon kände minnesträdets vemodiga sång. Den var inte ämnad för henne.
Ilodar vägde på fötterna, bytte osäkert tyngdpunkt från den ena foten till den andra. Hans slitna ansikte visade inte mycket, men han var tydligt sammanbiten. Den skarpa käken spändes flera gånger medan han lät henne bestämma sig för om hon skulle kalla på vakter eller ej. Det förvånade honom att hon var ensam. Hennes upprivna tillstånd förbryllade honom också, men det var knappast hans ensak. Vad som inte förvånade honom dock var rädslan som hela hon utstrålade. Den förvånade honom inte, men han förstod den inte heller – han hade väl ändå någon självbevarelsedrift, vad trodde hon att han skulle kunna göra henne? Det var alltid detsamma med människor – de såg fiender överallt, högg mot hjärnspöken och träffade rena själar medan de gjorde sig själva till offer. Under hela tiden hon talade stod han med armarna avslappnat hängande utmed sidorna. Hon var som ett skrämt djur, ett skrämt djur som hade vänner med vapen. Bäst att inte göra några hastiga rörelser.
Men så kom hennes till synes förflugna reflektioner och Ilodar gjorde en förbryllad min. Varför var hon så intresserad av detta, av honom? Förmodligen för att bedöma om hon skulle be någon ta hans huvud eller ej. Nå, han kände inte direkt för att dela med sig av sitt livs historia, tyckte inte att han hade någon skyldighet att göra det heller. Han gjorde en liten axelryckning. “Var skulle jag annars vara?” Svarade han kort, rösten raspig av ovana eller den svala fuktiga kvällsluften.
Den mörkbruna luggen föll ned framför de bärnstensgula ögonen och han föste bak slingorna med en jordig handrygg. Han kom då på vad han höll i – ägaren till krimskramset stod förstås framför honom. Han harklade sig och höll försiktigt fram sakerna med raka armar för att inte skrämma människodjuret vid trädet. “Jag antar att det här är ert…” Han sänkte huvudet. Kanske kunde han slippa repressalier trots allt.
-
Saskia Belsante
Det var inte mycket kvar av henne annat än rädsla, hon var mer överlevare än Saskia vid det här laget. Ett tag hade hon försökt dränka sin sorg i vin, men då hade hon blivit apatisk. Slutat känna helt och hållet. Tomheten, att känna ingenting var värre än rädsla. Det var att möta avgrunden, abyssen i sig själv. Dit ville hon inte igen, resonerade att hon hellre kände något än inget. Till och med hon hade insett att hon inte kunde vara rädd jämt och envisades med att inte ge efter om dagarna. Inte visa fruktan, oro och den gnagande ångesten. Inte låta rädsla resonera över förståndet eller få inflytande i för många beslut. Men nätterna var värre och de stunder när hon lämnades ensam. Men även om hon lurade hovet så hade den här alven verkade ha sett henne för vad hon var: ett skrämt litet djur. Hon rättade till sina kläder lite grann, men vad spelade det egentligen för roll när han redan sett henne tappa fattningen nyss? Det var skönt att känna den kalla kvällsluften mot halsen. Den alviska trädgårdsmästaren verkade däremot nollställd. Isigt nonchalant – men de flesta alver var sådana. De verkade avskurna från sina känslor och likgiltiga inför andras, som vackra levande statyer. Det var otäckt, att inte kunna läsa honom. Ibland lyckades hon säga något som fick honom att röra på ansiktets muskler, det såg hon som en liten seger och ett litet genombrott i att nå fram till honom.
“Jag kan tänka på andra många platser.” Saskia slog ut lite med sina armar för att demonstrera att han var mitt i lejonens håla. Hon var inte blind, framförallt var hon inte dum när det gällde alverna i Iserion. Men hon befann sig i ett sådant läge hon var förbannad vare sig hon gjorde något eller inte gjorde något. “Men det är inte lätt att lämna sitt hem.” Resonerade hon högt och lät sina händer falla ner. Det visste hon av egna erfarenheter. Hon sneglade mot trädet igen, över sin axel. Hon hade hört sagorna om att funnits två Silverlindar i Iserion en gång i tiden… “Vart står dess tvilling, vet du det?” Hon ryckte till lite när han påminde henne om sakerna och hon gick fram för att ta emot dem. Stod emot lusten att be honom lägga grejerna på marken och backa bort från dem innan hon skulle våga ta tillbaka dem. Men hon klev närmare honom än vad hon var bekväm med. Där han höll sakerna ifrån sig på en armlängd, ställde hon sig innanför hans räckvidd för att utmana sin egna rädsla. Han kunde strypa henne om han ville. Hon studerade hans ansikte, innan hon bedömde att han inte utgjorde något hot. En efter en började hon plocka sakerna från honom…
Precis när hon skulle trä pärlhalsbanden av från hans handled fick hon en lätt stöt på sin ena axel och något grått ramlade, rullade ner framför hennes kropp. Överraskat släppte hon det hon höll i sina händer och snabbt slog hon upp sina händer för att fånga det som ramlat ner. Hon tittade häpet på fröet som landat i hennes hand. Det var stort som en valnöt, men mer mandelformad och slätt. Där det låg i hennes hand tyckte hon det nästan ut som trädet fällt en tår av silver i hennes hand. Saskia såg upp mot den nakna trädkronan, för att se om det fanns fler såna här frökapslar där uppe bland grenarna. Men grenarna var kala och tomma, med undantag av något nyfiket irrbloss. “Se..!” Hon förstod nog inte riktigt helt vad hon fångat, men höjde sina händer mot alvens ansikte för att visa honom frökapseln.
-
Ilodar stod stilla, men höjde blicken mot hennes när hon började ta emot sakerna. Egentligen kanske han inte borde se på henne alls, egentligen kanske han borde fortsätta visa sig underdånig, men han var van att se på den han talade med. “Sol’avains döda tvilling står djupt inne i Lietarwa… Ers nåd…” Svarade han stramt. Tvilling kändes som en onyanserad översättning av trädens relation, men han kom inte på något bättre. Han gjorde fortfarande ingen ansats att bemöta hennes reflektioner om hans livssituation, hon skulle aldrig förstå – även om hon kanske var något på spåren.
Så föll plötsligt något och det var nästan så att Ilodar ryckte till av furstinnans oväntade rörelser. Nästan synkront med henne såg han upp i trädet, sedan på det hon sträckte fram i sina händer. Ilodar såg förbryllat på den skimrande kapseln, sänkte de mörka ögonbrynen. Han förstod genast vad det var, men inte hur det kunde ha uppstått här och nu. Insåg furstinnan hur extraordinärt märkvärdigt detta var? Förmodligen inte. Förundran vann över hans defensiva likgiltighet. “Det är… ett frö… Trädet sätter frö mycket sällan.” Sade han hänfört. “Det är i princip omöjligt…” Fortsatte han nästan viskande, men tystnade när han åter mötte hennes blick. En frustrerande känsla av att det var fel person vars händer dyrgripen vilade i spred sig inom honom. Han själv var inte heller rätt person att förvalta den. Detta var större än de båda. Vidden av det lilla miraklet började gå upp för honom medan han fortsatte att betrakta den trollbindande kapseln. Så mycket potential bodde där i, så mycket liv – i händerna på en människa som var kopplad till utrotningen av större delen av trädets syskon i Nela’thaënas. “Ge mig den.” Han försökte hålla tillbaka bitterheten i rösten, men kunde inte ens bringa sig att be snällt och betitla henne som sig bör.
-
Saskia Belsante
“Så Sol’avains är det alviska namnet för det här trädet?” Hon ville bara få det bekräftat, hon hade inte några större problem med att uttala namnet precis som honom. Saskia var en smart ung kvinna, som redan talade flera språk. Ett nytt gjorde ingen skillnad. Saskia log lite smått åt hans strama svar och nickade smått, för att visa att hon lyssnade. Undrar om det fanns några spår kvar av det andra trädet?
Under tiden som han pratade förundrat med henne om fröet, lyfte hon upp det mellan pekfinger och tumme, höll upp det mot den sjunkande solens sista strålar. Frökapseln skimrade. Hon tittade nära på det, väldigt vackert litet frö. Han berättade, på ett sätt som nästan lät andaktsfullt. Hans hårda ton skar till och hon sänkte sin hand, knöt handen skyddande runt fröet. Hon skakar på huvudet åt hans beordrande ton.
“Nej.” Kanske hade hon fått fröet för att hon inte krävde något av trädet? Hon hade bara lyssnat på dess sång. Lyssnat förutsättningslöst och kravlöst. Bara lyssnat till en ensamhet hon kunde förstå och relatera. Det kändes viktigt att skydda och vårda fröet. Saskia tog ett steg bort från honom och närmare trädet. Om det en gång stått ett träd i Sänkan, så ville hon driva upp det här fröet till ett träd som kunde planteras där. Alla visste att det saknades grönska där… men hon var inte säkert på om trädet skulle överleva där. Sänkan, Lietarwa var smutsigt. Solens strålar nådde inte ner dit många timmar om dagen och den forna park som funnits där var nu istället en kåkstad runt lite döda träd. Det kändes som om det var syftet med det här lilla fröet. Sprida hopp i en mörk och rutten plats. Om hennes bror hittat det här trädet hade han börjat hugga ner det med sitt svärd, inte övervägt plantera dess avkomma.
Hon studerar trädgårdsmästarens ansikte noga i väntan på en reaktion. “Jag vill plantera det, driva upp det och kanske en dag plantera ett nytt träd i Lietarwa. Om du har problem med det…” Hon tog ännu ett steg bort från honom, stapplade över ett av trädens rötter. “… får du väl försöka ta det ifrån mig.” Saskia trodde inte att han skulle våga försöka ta fröet från henne med våld.
-
Ilodar hade nickat stelt och i svar åt hennes fråga. Hennes korrekta uttal imponerade inte särskilt på honom – snarare blev det ännu en retning som gjorde det svårare att hålla låg profil gentemot furstinnan.
Han följde fröet med blicken medan hon höll upp det mot solen – tills det försvann in i hennes knutna hand. Det skimrande ljuset som reflekterades i hans gyllene ögon dog genast. Han visste inte vad han hade förväntat sig, kanske borde han inte bli förvånad över hennes svar. Klart hon ville ha fröet för sig själv; det var vackert och betydelsefullt för alverna. Naturligtvis ville hon ha fröet för sig själv, som någon sorts gisslan… Under de få sekunderna efter hennes skarpa svar kämpade Ilodar synligt med att hålla sitt intryck lugnt och sansat, harmlöst. Han övervägde valen. Han hade inte detta jobb av en slump – eller från början var det väl det. Men interaktion med andra var inte hans starka sida och i trädgården behövde han inte träffa någon på dagar, ibland veckor. Men han kunde inte låta en människa lägga beslag på detta mirakel från Nela’thaënas, från Erethil själv. Skulle han nu behöva förhandla med Furstinnan Belsante? Att bara ta fröet skulle helt och hållet ge motsatt effekt – han skulle garanterat avrättas och fröet skulle förtvina i någon dammig samling med alviska kuriositeter.
Det var omöjligt att dölja sin förvåning när hon så började prata om att plantera fröet. Först stirrade han bara på henne i misstro – var hon uppriktig? Sedan blev han åter förbittrad och skakade bort sin förundrade min. “Problem…?” Han försökte förstå hur hon kunde tro att han skulle ha några som helst problem med hennes avsikt – om den nu var uppriktig. “Naturligtvis!” Bet han frustrerat ut. “Naturligtvis ska fröet drivas upp! Vad föreställer du dig jag vill med fröet?” Han slog ut med armarna i en gest av självklarhet, glömde helt vem han talade med. “Så ge mig det nu! Jag har kunskapen och resurserna…” Han talade lugnt och sansat, om än fortfarande frustrerat. Han skulle aldrig förstå människor, de var som barn – narrades hon med honom eller föreställde hon sig verkligen att han skulle försöka ta fröet från henne? Han tog två steg närmare, sträckte ut en hand mot henne. “Ers höghet… Om jag får be? Det är mitt jobb…” Hans röst och hela framtoning var tydligt mildare nu. Det var kanske lönlöst, men han måste i alla fall försöka vädja till hennes förnuft – om där fanns något kvar.
-
Saskia Belsante
Hon letade i minnet efter namnet på alven som jobbade i trädgården, någonstans bland glömskans dammiga trådar fann hon det. Bland tjänare som passerat hennes liv i hennes barndom, stallpojkar, soliga dagar med broderiet i lusthuset och namn på vårblommor. “Mäster Ilodar, visst är det?” Saskia log frågande mot honom. “Även om du inte stått här och nu, jag hade frågat dig likväl. Det begriper du väl?! Du är slottets trädgårdsmästare och du är dessutom en alv…” Men ändå ville han få sin vilja fram, göra den hörd och strunta i hennes önskan. Det var tydligen likadant mellan män, med eller utan spetsiga öron. Hon studerade honom när han otåligt slog ut med sina händer. Saskia suckade uppgivet, även om hon velat välja kruka, fyllt den med jord och stoppat ner fröet, vattnat det. Kände hon inte för att be om att få vara med nu – det kanske hade varit en barnslig och självisk önsketanke? Hon hade kunnat använda sin titel för att få sin vilja genom, men det kändes fel i det här läget. Om det fröet var så viktigt och sällsynt som han sagt, ville hon inte tvinga fram någonting från honom. Han var en alv och han visste bäst hur det här fröet skulle förvaltas, hon fick förlika sig med den tanken. Trots att hans okänsliga sätt fick henne att känna sig nonchalerad. “Givetvis är du rätt man för det här, det hyser jag ingen tvekan om.”
När han frågar vad hon trodde om hans motiv med fröet, så svarar hon svävande. Kanske kunde en alv använda fröet för att stärka sin egna ställning i Lietarwa? Lika många alver som hatade människor, hatade även andra alver där. Den där platsen var som ett infekterat sår, Vendrik hade försökt bränna bort det onda, men det hade bara spridit sig djupare. Kanske en mildare handpåläggning kunde hela det något? Saskia levde inte under illusionen att mannaåldrar av traditioner, hat och förakt skulle lägga sig under en kväll. Varken hos människor eller alver, men man kunde kanske så ett litet frö av frid? Som skulle kanske växa sig starkare genom åren? Hon rycker lätt på sina axlar och känner hur hon spänt sig. “Antagligen detsamma som du trodde att jag ville göra med fröet.” Han skulle bli förvånad när han fick se vilka som egentligen sålde alviska reliker, men hon skulle gjort likadant om hon vore i den situationen. Om hennes överlevnad stod på spel skulle hon också ha sålt familjens kronjuveler, skatter och troféer. Men när hon höll det lilla fröet i sin hand, kändes det inte som om det skulle kunna gro om det såddes med misstro. Hon öppnade sin hand lite och tittade ner på det. Lilla livets frö…
Om det skulle växa bra och gro starkt kunde hon inte vattna det med tvivel och rädsla. Hon slöt handen lite och fyllde sitt huvud med bilder på hur bra det skulle bli, istället för rädslorna över allt som skulle gå fel. Kanske var det sista gången hon såg både fröet och Ilodar? Saskia sköt undan de tankarna och bestämde sig för att lita på deras tysta gemensamma önskning om att det skulle gro till ett mäktigt träd. Hon lugnade sin puls något med ett par djupa andetag och tog de sista stegen för att möta honom och höll sin hand över hans, vinklade lite på sin handflata så att fröet rullade över till hans hand. Det kändes bättre att lämna över det med hopp och tillit. Kanske skulle hon nästa gång få se det gro i en kruka inne i växthuset? Saskia log mjukt och ärligt mot honom. “Låt mig veta hur det går.”
You must be logged in to reply to this topic.