Saskia Belsante

Det hörde till ovanligheten att hon var själv och troligen skulle den här stunden också bli kortvarig. Så fort som någon i vakten skulle få nys om att Olona kommit tillbaka själv och lämnat kvar Furstinnan skulle de skicka ut någon för att kolla till henne. Övervaka. Hon pep skrämt till när koltrasten flög iväg som en svart liten blixt.  Alven hittar henne ett steg ifrån upplösningstillstånd och den plötsliga rörelsen från fågeln, dess flyktläte fick henne att snabbt räta på sig. I samma rörelse stöttade hon upp sig, la handen mot trädstammen. Ganska omedelbart fylldes hennes huvud av en entonig hymn. Hennes blick blir dimmigt fjärrskådande en stund. Instinktivt visste hon att det borde vara en tvåstämmig hymn, men det var en enslig stämma som sjöng. Ensam. Som om hon blivit bränd slet hon bort sin hand och stapplade förvirrat några steg bort från trädet. Hon växlade förvirrade blickar mellan alven och trädet, medan hennes tankar hann ifatt verkligheten.

Framför henne stod vad människorna kallade för Silverlind, ett heligt alviskt träd. Stammen var ljus, nästan vit. Stammen var kraftig, det skulle säkert krävas tre-fyra personer för att kunna omfamna det. Men trädet var inte högre än de ekar och bokar som omringade det. Trots allt var det ett ungt träd i jämförelse med de som fanns i Nela’thaënas. Kanske det var 7 meter som högst? De asymmetriskt hjärtformade bladen var mörkgröna på ovansidan och på undersidan silvergrå – det hade hon läst sig till. Nu på vintern hade trädet fällt sina löv och trädkronan var kal. Hon hade inte reflekterat över att det här trädet ens fanns i slottsträdgården, även om hon vistats mycket ute bland träden. Saskias blick lämnade den nakna trädkronan och hennes blåa blick vandrade tillbaka till alven.

Saskia kände igen honom och höjde smått överraskat på ögonbrynen. Hon trodde Vendrik dödat alla alver som tjänat på slottet, under hans stora “rening” av Iserion, som hämnd för alvrebellernas slakt av deras vänner och familj under Iserions blodbad. Visst jobbade det ett par alver här nu, men de flesta var nyanställda. Den här alven kände hon igen, hon hade sett honom som barn också. Hon brukade vara stolt över sin förmåga att minnas personers namn och ansikten, det var något som hjälpt henne överleva. Men om hon skulle vara ärlig mot sig själv, trodde hon knappast att hon blivit presenterad för honom. “D…” Hon kom av sig när hon såg allt han höll i sina händer. Hennes smycken, tiaran… Hon vred upp sin blick mot hans ansikte igen. Vad tänkte han göra med skatten han hittat? Hon vände ryggen till trädet och stod helt vänd mot honom. Fortfarande med ekot av trädets hymn ringande i sitt huvud blev hon självmedveten, medveten om hur utsatt hon var.

“Jag minns dig…” Hon hade lovat sig själv att försöka inte ge efter för rädsla längre. Visst hade hon velat springa härifrån när hon sett honom, en alv. Trots allt var alver grunden till hennes sorg; de hade dödat alla hon stått nära och älskat. Hennes hjärta slog så snabbt och hårt att hon trodde att han skulle höra hennes hjärtslag. Hon väntade på dagen de skulle göra slut på henne också, men kanske var hennes straff; att leva sitt korta liv i rädsla och med en överlevares skuld? “Jag trodde att min bror slog ihjäl alla alver som jobbade här…” Alla led och alla kunde mörda, om de drevs till det. Människa som alv. Det var ett evigt snurrande hjul av lidande. Visste alven att Vendrik slagit ihjäl Lia? Den alviska barnflickan som lekt med de furstliga barnen hela deras liv, tog hand om dem… ? En gång hade hennes far litat så mycket på alverna här att han låtit dem ta hand om hans egna barn. På dagen vid Blodsbadet hade den tilliten inte varit värd något… Saskia ville inte tänka på det, utan blinkade till när tårar hotade att skymma hennes sikt och hon tittade tillbaka mot trädet, sången hade ännu inte bleknat i hennes tankar. “…men du överlevde och du kom tillbaka. Varför då?”  

Saskia Belsante

Det var inte mycket kvar av henne annat än rädsla, hon var mer överlevare än Saskia vid det här laget. Ett tag hade hon försökt dränka sin sorg i vin, men då hade hon blivit apatisk. Slutat känna helt och hållet. Tomheten, att känna ingenting var värre än rädsla. Det var att möta avgrunden, abyssen i sig själv. Dit ville hon inte igen, resonerade att hon hellre kände något än inget. Till och med hon hade insett att hon inte kunde vara rädd jämt och envisades med att inte ge efter om dagarna. Inte visa fruktan, oro och den gnagande ångesten. Inte låta rädsla resonera över förståndet eller få inflytande i för många beslut. Men nätterna var värre och de stunder när hon lämnades ensam. Men även om hon lurade hovet så hade den här alven verkade ha sett henne för vad hon var: ett skrämt litet djur. Hon rättade till sina kläder lite grann, men vad spelade det egentligen för roll när han redan sett henne tappa fattningen nyss?  Det var skönt att känna den kalla kvällsluften mot halsen. Den alviska trädgårdsmästaren verkade däremot nollställd. Isigt nonchalant – men de flesta alver var sådana. De verkade avskurna från sina känslor och likgiltiga inför andras, som vackra levande statyer. Det var otäckt, att inte kunna läsa honom. Ibland lyckades hon säga något som fick honom att röra på ansiktets muskler, det såg hon som en liten seger och ett litet genombrott i att nå fram till honom.

“Jag kan tänka på andra många platser.” Saskia slog ut lite med sina armar för att demonstrera att han var mitt i lejonens håla. Hon var inte blind, framförallt var hon inte dum när det gällde alverna i Iserion. Men hon befann sig i ett sådant läge hon var förbannad vare sig hon gjorde något eller inte gjorde något. “Men det är inte lätt att lämna sitt hem.” Resonerade hon högt och lät sina händer falla ner. Det visste hon av egna erfarenheter. Hon sneglade mot trädet igen, över sin axel. Hon hade hört sagorna om att funnits två Silverlindar i Iserion en gång i tiden…  “Vart står dess tvilling, vet du det?” Hon ryckte till lite när han påminde henne om sakerna och hon gick fram för att ta emot dem. Stod emot lusten att be honom lägga grejerna på marken och backa bort från dem innan hon skulle våga ta tillbaka dem. Men hon klev närmare honom än vad hon var bekväm med. Där han höll sakerna ifrån sig på en armlängd, ställde hon sig innanför hans räckvidd för att utmana sin egna rädsla. Han kunde strypa henne om han ville. Hon studerade hans ansikte, innan hon bedömde att han inte utgjorde något hot. En efter en började hon plocka sakerna från honom…

Precis när hon skulle trä pärlhalsbanden av från hans handled fick hon en lätt stöt på sin ena axel och något grått ramlade, rullade ner framför hennes kropp. Överraskat släppte hon det hon höll i sina händer och snabbt slog hon upp sina händer för att fånga det som ramlat ner. Hon tittade häpet på fröet som landat i hennes hand. Det var stort som en valnöt, men mer mandelformad och slätt. Där det låg i hennes hand tyckte hon det nästan ut som trädet fällt en tår av silver i hennes hand. Saskia såg upp mot den nakna trädkronan, för att se om det fanns fler såna här frökapslar där uppe bland grenarna. Men grenarna var kala och tomma, med undantag av något nyfiket irrbloss. “Se..!” Hon förstod nog inte riktigt helt vad hon fångat, men höjde sina händer mot alvens ansikte för att visa honom frökapseln.

Saskia Belsante

“Så Sol’avains är det alviska namnet för det här trädet?” Hon ville bara få det bekräftat, hon hade inte några större problem med att uttala namnet precis som honom. Saskia var en smart ung kvinna, som redan talade flera språk. Ett nytt gjorde ingen skillnad. Saskia log lite smått åt hans strama svar och nickade smått, för att visa att hon lyssnade. Undrar om det fanns några spår kvar av det andra trädet?

Under tiden som han pratade förundrat med henne om fröet, lyfte hon upp det mellan pekfinger och tumme, höll upp det mot den sjunkande solens sista strålar. Frökapseln skimrade. Hon tittade nära på det, väldigt vackert litet frö. Han berättade, på ett sätt som nästan lät andaktsfullt. Hans hårda ton skar till och hon sänkte sin hand, knöt handen skyddande runt fröet. Hon skakar på huvudet åt hans beordrande ton.

“Nej.” Kanske hade hon fått fröet för att hon inte krävde något av trädet? Hon hade bara lyssnat på dess sång. Lyssnat förutsättningslöst och kravlöst. Bara lyssnat till en ensamhet hon kunde förstå och relatera. Det kändes viktigt att skydda och vårda fröet. Saskia tog ett steg bort från honom och närmare trädet. Om det en gång stått ett träd i Sänkan, så ville hon driva upp det här fröet till ett träd som kunde planteras där. Alla visste att det saknades grönska där… men hon var inte säkert på om trädet skulle överleva där. Sänkan, Lietarwa var smutsigt. Solens strålar nådde inte ner dit många timmar om dagen och den forna park som funnits där var nu istället en kåkstad runt lite döda träd. Det kändes som om det var syftet med det här lilla fröet. Sprida hopp i en mörk och rutten plats. Om hennes bror hittat det här trädet hade han börjat hugga ner det med sitt svärd, inte övervägt plantera dess avkomma.

Hon studerar trädgårdsmästarens ansikte noga i väntan på en reaktion. “Jag vill plantera det, driva upp det och kanske en dag plantera ett nytt träd i Lietarwa. Om du har problem med det…” Hon tog ännu ett steg bort från honom, stapplade över ett av trädens rötter. “… får du väl försöka ta det ifrån mig.” Saskia trodde inte att han skulle våga försöka ta fröet från henne med våld.

Saskia Belsante

Hon letade i minnet efter namnet på alven som jobbade i trädgården, någonstans bland glömskans dammiga trådar fann hon det. Bland tjänare som passerat hennes liv i hennes barndom, stallpojkar, soliga dagar med broderiet i lusthuset och namn på vårblommor. “Mäster Ilodar, visst är det?” Saskia log frågande mot honom. “Även om du inte stått här och nu, jag hade frågat dig likväl. Det begriper du väl?! Du är slottets trädgårdsmästare och du är dessutom en alv…” Men ändå ville han få sin vilja fram, göra den hörd och strunta i hennes önskan. Det var tydligen likadant mellan män, med eller utan spetsiga öron. Hon studerade honom när han otåligt slog ut med sina händer. Saskia suckade uppgivet, även om hon velat välja kruka, fyllt den med jord och stoppat ner fröet, vattnat det. Kände hon inte för att be om att få vara med nu – det kanske hade varit en barnslig och självisk önsketanke? Hon hade kunnat använda sin titel för att få sin vilja genom, men det kändes fel i det här läget. Om det fröet var så viktigt och sällsynt som han sagt, ville hon inte tvinga fram någonting från honom. Han var en alv och han visste bäst hur det här fröet skulle förvaltas, hon fick förlika sig med den tanken. Trots att hans okänsliga sätt fick henne att känna sig nonchalerad. “Givetvis är du rätt man för det här, det hyser jag ingen tvekan om.” 

När han frågar vad hon trodde om hans motiv med fröet, så svarar hon svävande. Kanske kunde en alv använda fröet för att stärka sin egna ställning i Lietarwa? Lika många alver som hatade människor, hatade även andra alver där. Den där platsen var som ett infekterat sår, Vendrik hade försökt bränna bort det onda, men det hade bara spridit sig djupare. Kanske en mildare handpåläggning kunde hela det något? Saskia levde inte under illusionen att mannaåldrar av traditioner, hat och förakt skulle lägga sig under en kväll. Varken hos människor eller alver, men man kunde kanske så ett litet frö av frid? Som skulle kanske växa sig starkare genom åren? Hon rycker lätt på sina axlar och känner hur hon spänt sig. “Antagligen detsamma som du trodde att jag ville göra med fröet.” Han skulle bli förvånad när han fick se vilka som egentligen sålde alviska reliker, men hon skulle gjort likadant om hon vore i den situationen. Om hennes överlevnad stod på spel skulle hon också ha sålt familjens kronjuveler, skatter och troféer. Men när hon höll det lilla fröet i sin hand, kändes det inte som om det skulle kunna gro om det såddes med misstro. Hon öppnade sin hand lite och tittade ner på det. Lilla livets frö…

Om det skulle växa bra och gro starkt kunde hon inte vattna det med tvivel och rädsla. Hon slöt handen lite och fyllde sitt huvud med bilder på hur bra det skulle bli, istället för rädslorna över allt som skulle gå fel. Kanske var det sista gången hon såg både fröet och Ilodar? Saskia sköt undan de tankarna och bestämde sig för att lita på deras tysta gemensamma önskning om att det skulle gro till ett mäktigt träd. Hon lugnade sin puls något med ett par djupa andetag och tog de sista stegen för att möta honom och höll sin hand över hans, vinklade lite på sin handflata så att fröet rullade över till hans hand. Det kändes bättre att lämna över det med hopp och tillit. Kanske skulle hon nästa gång få se det gro i en kruka inne i växthuset?  Saskia log mjukt och ärligt mot honom. “Låt mig veta hur det går.”