- This topic has 11 replies, 2 voices, and was last updated 5 år, 11 månader sedan by Amdir.
-
Patcher av glest växande gräs gömt bland stenar och grus prasslade fortfarande stelt från morgonens frost under Engills stövlar då han med en rask takt jobbade sig till toppen av kullen. Krönet erbjöd ingen imponerande höjd men bland det annars relativt platta kringliggande landskapet gav det honom en utmärkt utsikt medans han spanade söderut mot de imponerande bergstopparna som fortfarande separerade honom ifrån Iserion och början av civilisation. Det hade varit en lång och utmattande resa från Barastar. Först hade han jobbat sig väst längs kusten. Ett enkelt och tydligt riktmärke att följa men den bitande havsvinden kunde han ha klarat sig utan. Men åh andra sidan kylan hade varit bättre än den ständiga oron som hade plågat honom när han hade jobbat sig söderut längs floden vars namn Engill antog var lika förlorat till historien som Tharmad. Men turen hade varit på hans sida och bara några få möten med de vandrande odöda hade varit nödvändigt. Engill manad av minnet vände sig och blickade tillbaka över sing axel nordöst samtidigt som han omedvetet höjde en hand till den nästan över rostade medaljongen som hängde runt hans hals på ett grovt läder band.
“Det värsta är över” sa Engill för sig själv innan han åter vände sig söderut och började försiktigt ta sig ner från kullen. Tyst bland sina tankar hoppades han att orden var sanna. Engill hade aldrig satt en fot utanför Barastar och vildmarkerna som omgav det, men han hade hört och läst mycket om de olika nationerna på andra sidan bergen. Valdís hade alltid varnat honom för den civiliserade världen men nu när han långsamt närmade sig öppningen mellan bergen som skulle föra honom in till Iserion så var hans enda tanke att det skulle vara trevligt att se levande personer igen oavsett hur underliga och främmande de kunde kanske vara.
-
Dolda en bit därifrån betraktade ett par gröna ögon honom, dolda i det något kargare landskapet så här nära bergpasset som ledde söderut till Iserion. Hon hade redan ett tag varit medveten om främlingens närvaro, men inte uppvisat sig själv. Annat hade det kanske varit förr… före fångenskapen i Iserion. Då hon tidigare varit social var hon nu vaksam och misstänksam. Men det var enkelt att se att denna främling inte kom från Iserion. Så varifrån? Ingen hade någonsin tidigare kommit vandrade norrifrån så länge hon varit här. Denna plats, norr om bergspasset, hade visat sig vara ett perfekt gömställe för rebellerna i Iserion, då Iserions trupper inte vågade ta sig genom passet. Mycket sägen, myt, mystik och farliga berättelser om de odöda omgav allt norr om bergspasset.
Till sist fick hon i alla fall ge sig, hon kunde inte låta en främling passera utan att utmana denne. Med sin långbåge i handen steg hon fram, kanske något nonchalant och ledigt, men de gröna intensiva ögonen studerade honom konstant. Alvens långa röda hår fladdrade lite i en vindpust, och det var tydligt att hon var en alv, speciellt då vinden kastade om hennes hår och avslöjade de spetsiga öronen. Det om något var en ovanlig syn ute i människornas värld, där få alver rörde sig nuförtiden – nästan lika ovanlig som att se någon från Barastar.
‘Vem går där?’ frågade hon, hennes sjungande alviska accent tydlig. Hennes röst var inte hotfull, men inte vänlig heller. Hon bar kläder som smalt väl in i omgivningen, i bruna och mörkgröna färger. Det var svårt att säga om hon var ung eller gammal, så som det ofta var med alvernas tidlösa ansikten, men de ljusa ärren hon bar här och där vittnade om att hon varit med om ett och annat.
-
Under hela sitt liv hade Engill blivit lärd både av individer och vildmarken värdet av att vara uppmärksam och på sin vakt. Men idag verkade det som att han hade glömt denna simpla men åh så värdefulla läxan. Definitivt distraherad hade han inte märkt av kvinnas närvaro förens hennes ord fick Engill att med mild panik snubbla över sina egna fötter för ett ögonblick. Tillslut lyckades han finna sin balans och vände sig mot röstens källa nu beredd med en öppen hand lyft framför sig och den andra med ett fast grepp om ett av axelbanden från ryggsäcken. Spänd studerade han främlingen under en kort stunds tystnad innan han plötsligt såg ut att slappna av en aning och nu till synes inte speciellt hotad av främlingens närvaro istället började skanna landskapet omkring dom. Engills blå ögon intensivt studerade varje potentiella sten grop och höjd där fler oinbjudna gäster kunde försöka dölja sig.
“Jag är Engill son av Nafni” svarade han tillslut med handen fortfarande rest mot kvinnan men blicken distraherad av en sista granskning över axeln innan hans fulla fokus återvände till personen han tilltalade. I sin överraskning hade Engills uppmärksamhet när han först såg henne varit upptagen av bågen och det möjliga hotet hon var. Men nu när han tog en sekund att studera henne mer i detalj drogs han naturligt till de uppenbart inte mänskliga öronen och uttrycket av förvirrad förvåning i hans ansikte växte med insikten av vad hon var.
“En alv…” Hans ton lämnade det oklart om orden varit en fråga eller konstaterande. Det var första gången han hade träffat någon från denna mytomspunna ras han hade läst och hört så mycket om. Naturligtvis var det en egentligen inte speciellt förvånande. Valdís hade många gånger berättat om alver som levde och rörde sig bland de mänskliga rikena. Och även om de inte var hans mål så låg de alviska skogarna i väst inte så långt borta. Det var mer att Engill under sin långa resa alltid hade förväntat och föreställt sig att hans första möte med någon från utanför Barastar skulle ske med andra människor. Minnen om en mängd myter och legender kopplade till alverna började fylla Engills tankar och hans resta hand började långsamt sjunka medans han ordlöst stirrade på den kvinnliga alven.
-
Aenyas gröna ögon smalnade något över hans stora blick, och hennes ansikte såg kanske lite strängare ut än vad det gjort tidigare. Det var tydligt att han inte verkade vara ett hot, men skenet kunde bedra – det hade hon sett flera gånger förr. Fortfarande vaksamt höll hon i sin båge, men den hängde löst vid hennes sida istället nu.
‘Nå, Engill son av Nafni, mitt namn är Aenya Nairfinë.’ sa hon, och uttalade sitt namn snabbt med den sjungande alviska accenten.
‘Vad är ditt ärende här? Om du tänker resa vidare har jag inte som avsikt att stoppa dig, men du håller på att vandra in i ett fientligt område.’ sa hon och gav ett litet svagt leende åt det. Något ironiskt, trots allt var de här på vad som gränsade till ett av världens mest fientliga områden – och ändå kände hon sig mer säker här än söder om bergspasset. Hon tänkte inte nämna något om rebellerna, ju mindre han visste desto bättre. -
När hon sänkte sin båge insåg Engill att han dåraktigt hade sänkt sin gard och hans hand ryckte till reactions mässigt för en sekund innan han stoppade sig själv från att resa den igen. Bäst att inte framstå som hotfull när hon väl sänkt sitt vapen resonerade han. Men hennes ord fick honom nästan att omedelbart ändra sig.
“Mitt ärende?” Irritationen var klar i hans röst om hans rynkade panna och smalnande ögon inte hade varit uppenbara nog.
“Jag har hört en del om Iserion men inget om att de skulle vara fientliga mot främlingar. Jag har också läst att en hel del människor rör sig igenom deras land. Någonting om en järnport om jag minns korrekt. Säger du att jag skulle bemötas annorlunda? Eller har jag blivit felaktigt informerad?”
Den vassa irriterade tonen var troligen inte den bästa iden. Så mycket för att inte framstå som hotfull. Men Engill gillade inte hur denna Aenya hade överraskat honom vapen i hand för att sedan ifrågasätta hans närvaro. Och här av alla platser så nära till Tharmad. Enligt Engill hade han större rätt att vara här än alla alver och söderläningar i hela Talanrien.
-
Aenya nickade lätt, nästan mer för sig själv. Detta måste vara en Kaldrländare, eller en av bergsfolket Barastar som hon hört det ryktas om. Däremot hade hon aldrig träffat någon av deras folk förr, och fann detta möte lite intressant.
‘Jag gissar att du kommer från bergen, och att nyheter färdas långsamt?’ frågade hon. Han fick svara på det om han så önskade.
‘Oavsett så har Iserions ledarskap bytt från en tyrann till en annan, och landet och dess folk har fått uthärda krig och många svårigheter. Hur de reagerar på en främling har jag svårt att svara på, men jag har varnat dig.’ sa hon lugnt, men hennes näve knöts hårt om bågen. Hur Iserions folk under släkten Belsantes ledarskap behandlat henne och hennes kompanjon Camthalion fyllde henne med vrede och sorg, men den nya ledaren – även om han släppt Aenya och Camthalion fria – var inte bättre i hennes ögon. Rebellerna som räddat henne från att bli brutalt mördad av en arg folkmassa hade övertygad henne om ansluta sig till dem, samtidigt som hon själv främst var ute efter hämnd. -
Engill lyssnade på vad hon hade att säga och hennes lugna attityd såväl som orden i sig fick hans irritation att långsamt ersättas av ett lätt roat men sorgset leende och han började skaka på huvudet. Det var oroväckande hur snabbt Valdís varningar hade visat sig allt för sanna.
“Ah krig och maktkamper. Jag har hört att sådant ska vara vanligt bland andra riken. Tråkigt att höra att den delen förblir korrekt. I mitt hemland har vi våra konflikter men vilket vanvett kan driva ett folk att gå i krig mot sina egna bröder och systrar?”
Engills blick drog sig till Aenyas spända tag om bågen. Det var tydligt en reaktion på samtalsämnet men det stämde inte med hennes annars lugna och kontrollerade hållning. Det var förvirrande. Men väckte också återigen Engills nyfikenhet rörande kvinnan själv.
“Du har rätt. Jag är ifrån bergen i öst. Och nyheter från omvärlden når oss långsamt om dom når oss alls.”
Han tystnade medans han studerade alvens kläder som så tydligt var valda för den lokala terrängen. Deras möte här var inte helt slumpartat. Hon hade kommit till området med en agenda.
“Det intresserar mig varför har jag blivit stoppad av en alv pilbåge i hand så nära till Tharmad som sedan varnar mig för tillståndet i Iserion.”
Engill höjde sin hand och pekade mot alven för att understryka sin punkt.
“Vad gör du här ute?”
-
Aenya la bågen över ryggen i sitt koger och lade armarna i kors. Vad kunde hon säga utan att avslöja för mycket, eller kunde hon ens säga något alls? Det bästa vore att inte röra ämnet, så att denna oskyldiga man inte skulle kunna avslöja något om dem varken med eller mot sin vilja.
‘Ironiskt nog så är det säkrare på denna sida av passet för fria alver.’ förklarade hon. Det var sant, och la inte för mycket fokus på varför hon var där.
‘En stor majoritet av Iselems folk hatar alverna, efter många år av hatfylld propaganda från ledarskapets håll. Tumultet de senaste månaderna har gjort situationen… värre. Men jag känner passet väl, och kan tänka mig att visa dig vägen.’ sa hon till sist. -
Aenyas förklaring verkade trovärdig nog i Engill ögon men han kände att det troligen vore klokare att bege sig längre norrut eller kanske resa väst mot alvernas skogar. Hon var ju en alv så hon måste väl vara välkommen i sitt folks hemland? Han ville säga något men bestämde sig för att inte riskera förolämpa henne. Inte efter att hon hade erbjudit sig att visa honom vägen till passet.
“Oh ja det skulle vara mer än uppskattat.”
Allt han hade hört hade dock fått Engill att ifrågasätta sitt beslut att ens komma till Iserion. Men efter en sådan lång resa kunde han inte direkt ångra sig när han nästan var framme. Han skulle vara tvungen att marschera in i denna oroväckande röran och hoppas han kunde passera utan att bli indragen i alla dessa våldsamma dårskaper.
“När du säger att det har blivit värre. Vad exakt menar du?”
-
Aenya nickade då han tackade ja till hennes erbjudande, en lätt nickning om kompanjonskap och tillit.
‘Kom då.’ sa hon, och vände sig om med en rörelse med sin axel som sa åt honom att följa henne. Utan att ha någon brådska gick genom terrängen som en som gått där tusen gånger förr och kände till minsta vända och krokighet.‘Jag menar att då Iselems folk förr var verbalt aggressiva, så väl som fysiskt passivt aggressiva, mot alverna så tvekar de inte på att ta chansen att ta lagen i egna händer för att misshandla och avrätta de som de anser bär skulden för allt som felas dem.’ hon skakade på huvudet, irriterat åt det hela.
‘Medan den nya regimen kanske har en viss önskan om att reparera brända broar, är folket fast övertygade om att alverna bär skulden för en rad olyckor – som då de attackerade mitt folk oprovocerat för våra rikedomars skull många år sedan. Få återvände hem till Iselem, och det är en berättelse lätt att sprida hat på.’
Hon gjorde en liten handviftning, för att vara ärlig fann hon inte samtalsämnet så intressant.
‘Så, Engill, får en nyfiken alv fråga vad som fört dig hit?’ -
Engill föll in bredvid sin nya guide medans han lyssnade, fortfarande försiktig med att hålla ett avstånd stort nog så att han skulle ha tid att reagera om alven plötsligt blev aggressiv. Det var inget han längre förväntade sig men det lönar sig alltid att vara försiktig innan det oväntade skedde istället för efter. Medans hon svarade på Engills fråga och talade mer om platsen han färdades åt kunde han inte göra något mer än att upprepade gånger skaka på huvudet och grimasera över vad han hörde. Det hela var så främmande för honom. Det var en helt annan värld som levde och fungerade efter andra regler än hans egna. Med få undantag hade större grupper av individer för Engill alltid betytt säkerhet och kamratskap. Han var så bekymrad av det hela att det dröjde några sekunder efter att hon slutat tala innan han plötsligt insåg att hon nu hade ställt honom en fråga.
“Vad som fört mig hit? Jag… jag har hört mycket om rikerna på andra sidan bergen. Jag har hört att det finns styrka där. Rikedomar, goods, mat, män och kunskap i ett överflöd mitt hemland saknar. Jag hade hoppats att se lära mig om och ta del av alla dessa saker i Iserion. Jag har rest just hit så jag inte behövde vara längre från mitt hemland. Men om allt du berättat är sant vet jag inte riktigt vad jag kommer göra. Jag är mer van att hantera vildmarken och vandrande odöda.”
Engill åter igen kastade en snabb blick över axeln mot Tharmad och höjde sin hand till medaljongen som hängde runt hans hals. Naturligtvis fanns det inte mycket att se förutom mer av landskapet som omgav dem på alla sidor men Engills blick dröjde sig kvar mot nordöst medans minnet av hans resa fyllde honom.
“Så du lever på denna sidan av bergen nu? Ser du någonsin odöda från Tharmad? Hur många och hur ofta?”
-
Aenya lyssnadep å hans ord och fann det lite roande. Man sökte efter alltid det som var annorlunda, eller det som man trodde var bättre – för att kanske finna att det ändå var bäst där hemma.
‘Jag uppskattar ditt sökande efter kunskap och nya erfarenheter.’ sa hon, men innan hon hann säga mer stannade han upp och började se ut tillbaka mot Tharmad. Även hon stannade, och blickade mot honom och fann åsynen av honom med Tharmad bakom sig lite melankolisk. Det var en sorglig historia hans folk hade bakom sig, men ändå hade de klarat sig – vilket visade på exceptionell styrka.‘Jag lämnar denna plats så fort jag kan, men först har jag några… lösa trådar att ta tag i.’ hon skakade på huvudet åt det hela.
‘Gällande de odöda kommer några få vandrandes tidvis, men inga mängder som inte gått att hantera. De verkar vilja hålla sig till ruinerna.’
You must be logged in to reply to this topic.