Under hela sitt liv hade Engill blivit lärd både av individer och vildmarken värdet av att vara uppmärksam och på sin vakt. Men idag verkade det som att han hade glömt denna simpla men åh så värdefulla läxan. Definitivt distraherad hade han inte märkt av kvinnas närvaro förens hennes ord fick Engill att med mild panik snubbla över sina egna fötter för ett ögonblick. Tillslut lyckades han finna sin balans och vände sig mot röstens källa nu beredd med en öppen hand lyft framför sig och den andra med ett fast grepp om ett av axelbanden från ryggsäcken. Spänd studerade han främlingen under en kort stunds tystnad innan han plötsligt såg ut att slappna av en aning och nu till synes inte speciellt hotad av främlingens närvaro istället började skanna landskapet omkring dom. Engills blå ögon intensivt studerade varje potentiella sten grop och höjd där fler oinbjudna gäster kunde försöka dölja sig.

“Jag är Engill son av Nafni” svarade han tillslut med handen fortfarande rest mot kvinnan men blicken distraherad av en sista granskning över axeln innan hans fulla fokus återvände till personen han tilltalade. I sin överraskning hade Engills uppmärksamhet när han först såg henne varit upptagen av bågen och det möjliga hotet hon var. Men nu när han tog en sekund att studera henne mer i detalj drogs han naturligt till de uppenbart inte mänskliga öronen och uttrycket av förvirrad förvåning i hans ansikte växte med insikten av vad hon var.

“En alv…” Hans ton lämnade det oklart om orden varit en fråga eller konstaterande. Det var första gången han hade träffat någon från denna mytomspunna ras han hade läst och hört så mycket om. Naturligtvis var det en egentligen inte speciellt förvånande. Valdís hade många gånger berättat om alver som levde och rörde sig bland de mänskliga rikena. Och även om de inte var hans mål så låg de alviska skogarna i väst inte så långt borta. Det var mer att Engill under sin långa resa alltid hade förväntat och föreställt sig att hans första möte med någon från utanför Barastar skulle ske med andra människor. Minnen om en mängd myter och legender kopplade till alverna började fylla Engills tankar och hans resta hand började långsamt sjunka medans han ordlöst stirrade på den kvinnliga alven.

När hon sänkte sin båge insåg Engill att han dåraktigt hade sänkt sin gard och hans hand ryckte till reactions mässigt för en sekund innan han stoppade sig själv från att resa den igen. Bäst att inte framstå som hotfull när hon väl sänkt sitt vapen resonerade han. Men hennes ord fick honom nästan att omedelbart ändra sig.

“Mitt ärende?” Irritationen var klar i hans röst om hans rynkade panna och smalnande ögon inte hade varit uppenbara nog.

“Jag har hört en del om Iserion men inget om att de skulle vara fientliga mot främlingar. Jag har också läst att en hel del människor rör sig igenom deras land. Någonting om en järnport om jag minns korrekt. Säger du att jag skulle bemötas annorlunda? Eller har jag blivit felaktigt informerad?”

Den vassa irriterade tonen var troligen inte den bästa iden. Så mycket för att inte framstå som hotfull.  Men Engill gillade inte hur denna Aenya hade överraskat honom vapen i hand för att sedan ifrågasätta hans närvaro. Och här av alla platser så nära till Tharmad. Enligt Engill hade han större rätt att vara här än alla alver och söderläningar i hela Talanrien.

Engill lyssnade på vad hon hade att säga och hennes lugna attityd såväl som orden i sig fick hans irritation att långsamt ersättas av ett lätt roat men sorgset leende och han började skaka på huvudet. Det var oroväckande hur snabbt Valdís varningar hade visat sig allt för sanna.

“Ah krig och maktkamper. Jag har hört att sådant ska vara vanligt bland andra riken. Tråkigt att höra att den delen förblir korrekt. I mitt hemland har vi våra konflikter men vilket vanvett kan driva ett folk att gå i krig mot sina egna bröder och systrar?”

Engills blick drog sig till Aenyas spända tag om bågen. Det var tydligt en reaktion på samtalsämnet men det stämde inte med hennes annars lugna och kontrollerade hållning. Det var förvirrande. Men väckte också återigen Engills nyfikenhet rörande kvinnan själv.

“Du har rätt. Jag är ifrån bergen i öst. Och nyheter från omvärlden når oss långsamt om dom når oss alls.”

Han tystnade medans han studerade alvens kläder som så tydligt var valda för den lokala terrängen. Deras möte här var inte helt slumpartat. Hon hade kommit till området med en agenda.

“Det intresserar mig varför har jag blivit stoppad av en alv pilbåge i hand så nära till Tharmad som sedan varnar mig för tillståndet i Iserion.”

Engill höjde sin hand och pekade mot alven för att understryka sin punkt.

“Vad gör du här ute?”

Aenyas förklaring verkade trovärdig nog i Engill ögon men han kände att det troligen vore klokare att bege sig längre norrut eller kanske resa väst mot alvernas skogar. Hon var ju en alv så hon måste väl vara välkommen i sitt folks hemland? Han ville säga något men bestämde sig för att inte riskera förolämpa henne. Inte efter att hon hade erbjudit sig att visa honom vägen till passet.

“Oh ja det skulle vara mer än uppskattat.”

Allt han hade hört hade dock fått Engill att ifrågasätta sitt beslut att ens komma till Iserion. Men efter en sådan lång resa kunde han inte direkt ångra sig när han nästan var framme. Han skulle vara tvungen att marschera in i denna oroväckande röran och hoppas han kunde passera utan att bli indragen i alla dessa våldsamma dårskaper.

“När du säger att det har blivit värre. Vad exakt menar du?”

Engill föll in bredvid sin nya guide medans han lyssnade, fortfarande försiktig med att hålla ett avstånd stort nog så att han skulle ha tid att reagera om alven plötsligt blev aggressiv. Det var inget han längre förväntade sig men det lönar sig alltid att vara försiktig innan det oväntade skedde istället för efter. Medans hon svarade på Engills fråga och talade mer om platsen han färdades åt kunde han inte göra något mer än att upprepade gånger skaka på huvudet och grimasera över vad han hörde. Det hela var så främmande för honom. Det var en helt annan värld som levde och fungerade efter andra regler än hans egna. Med få undantag hade större grupper av individer för Engill alltid betytt säkerhet och kamratskap. Han var så bekymrad av det hela att det dröjde några sekunder efter att hon slutat tala innan han plötsligt insåg att hon nu hade ställt honom en fråga.

“Vad som fört mig hit? Jag… jag har hört mycket om rikerna på andra sidan bergen. Jag har hört att det finns styrka där. Rikedomar, goods, mat, män och kunskap i ett överflöd mitt hemland saknar. Jag hade hoppats att se lära mig om och ta del av alla dessa saker i Iserion. Jag har rest just hit så jag inte behövde vara längre från mitt hemland. Men om allt du berättat är sant vet jag inte riktigt vad jag kommer göra. Jag är mer van att hantera vildmarken och vandrande odöda.”

Engill åter igen kastade en snabb blick över axeln mot Tharmad och höjde sin hand till medaljongen som hängde runt hans hals. Naturligtvis fanns det inte mycket att se förutom mer av landskapet som omgav dem på alla sidor men Engills blick dröjde sig kvar mot nordöst medans minnet av hans resa fyllde honom.

“Så du lever på denna sidan av bergen nu? Ser du någonsin odöda från Tharmad? Hur många och hur ofta?”