Bim står i köket och ser ut genom den lilla gluggen till köksfönster med utsikt av grannhusfasaden och en smal gränd. Det är förstås inte såhär hon har föreställt sig att det skulle vara. Att bo i området de gjorde. Hon kom från en välordnad familj med gott om pengar men vad hjälpte det när de inte längre ville veta av henne. Relationen till Trevin kom med ett pris, för antingen får hon ingen kontakt med familj och släkt eller så låter hon familjen välja vem hon ska vara med. Valet för Bim är förstås redan självklart hon har valt Trevin. De har bott här i området ett par år och hon är lycklig även om hon inte har allt hon kan peka på. Och vad skulle det göra ändå? Kärleken är mer värd än några värdsliga ting. Men visst har det blivit mer besvärligt med tiden. Området de flyttat in till hade med tiden blivit allt mer otrevligt, mer bråk och stök. Grannarna var inte så vänliga som de varit förr. Det är som alla illasinnade rykten om alver och allt där till satt sig i väggarna och börjat mögla. Hon kände sig inte lika säker längre, att bara gå iväg med soporna har blivit ett projekt. För det är inte första gången som någon antytt diverse saker, eller anmält henne för allmän nedskräpning och för vad? Hon förstår det inte.

Men idag har hon hållit sig inomhus, städat, diskat, tvättat. För stunden förbereder hon maten och att Trevin var sen, ja.. det var hon väl lite van med. Van nog att inte oroa sig för mycket över det. Även om tanken då och då föreslog att det kunde hänt någonting. Han borde komma hem snart, välbehållen och utsvulten. Hon ler rent av tanken att han snart kommer hem igen. Men hon hinner förbereda allt för den gryta hon tänkt göra.. men han kommer inte. Hon tar till och med och kikar ut genom dörren en gång. Ser honom inte. Lägger sig och vilar en stund men kan inte i tanken att han inte är hemma ännu. Oroligt ligger hon och vänder på sig, går och kollar i fönstren. Ser om de har skrivit upp något han skulle göra efter arbetet. Men inget. Hon lägger sig igen men när dörren avslöjande nog gnäller flyger hon upp. Trevin. Det måste vara.

Hon går mot dörren i hastiga steg och måste stanna upp helt, rent av nästan backa, i fasa för vad hon ser.
“Trevin?! Vad har hänt… ?! Vem….?!” Hon skyndar sig fram för att försiktigt omfamna honom och drar honom till köksgruppen så han kan få sätta sig på en stol medan hon gör iordning med vatten trasor att torka honom från smuts och blod. “Vem har gjort det här mot dig…”