Noah

Darath, en frukt redo att plockas. Det var så han sett på staden när han först kommit hit och det hade inte gjort honom besviken. Han rättar till kläderna ett par vinröda vida byxor, en längre lös skjorta i vitt linne och en färggrann knälång tunn väst i orange och rött. Han rättade också till turbanen som skyddade hans huvud och ansikte från den starka solen.  Han  kliver ut på gatan igen i sällskap av två av sina kamrater från en diskret dörr där de spenderat dagens varmaste timmar. De skrattar, skämtar. Han vinkar lite åt en av kvinnorna som hållit dem sällskap när han ser att hon kliver ut på den myllrande gatan för att se efter dem.
Den värsta värmen under dagen hade dragit förbi och återigen levde staden upp. Kvällstid och nattetid var hans favorit, även om mornar också kunde ha sina fördelar. Han rättade till kläderna igen något och hans kamrat skrattade och dunkade honom så hårt i ryggen att han nästan tappade balansen. De drev alltid med honom att han var omättlig och kanske låg det något i det. Eller så var de bara klena, tänkte han själv roat.

Han såg sig om längs gatan, de hade ingen direkt brådska och han köpte dem en varsin saftig frukt att äta på medan de rörde sig längs gatans många stånd och kryssade mellan människorna. Han väckte ingen större uppmärksamhet, även om han var ljusare än de som kom från stället men här fanns det många resenärer och besökare. Och ville han vara mer diskret kunde han alltid skyla ansiktet med turbanens lösa del.  Han stod i skuggan och iakttog människorna som skyndade vidare. Hans kamrater spenderade tiden bättre genom att driva in de skulder de olika handelsmännen var skyldiga när hans blick föll på en gestalt. En kvinna längre bort. Hon rörde sig rak i ryggen, nästan svävande fram. Hållningen skvallrade om börd men kläderna var allt för enkla. De stramade också en del över axlarna och hans ansikte sprack upp i ett leende. Kunde han ha sådan tur? En nobel dam som kände för att “slumma” lite? Han lämnade frukten och rörde sig längs gatan och ignorerade hans kamrats rop. Han rörde sig efter henne ett par steg. Följde henne och hennes förehavanden. Då kvinnan stannade för att tala med en annan blev hans leende om möjligen ännu bredare för han såg nog vad hon sysslade med. Då hon gick vidare följde han efter, han kände sig lite som ett rovdjur på jakt där han förföljde henne. När hon kom till ett mer lämpligt ställe passade han på. Han slank upp intill henne och tog korgen ur hennes hand samtidigt som han stal en kyss. ” Tackar lilla fågel…” sa han mot hennes läppar och blinkade retsamt med ena ögat innan han med lätta steg kryssade mellan gatans alla människor. Han visste att hon skulle följa efter. Ingen tjuv med så långa vackra fingrar skulle låta sitt byta slinka ur dem så lätt.

Noah

Han kunde känna att hon följde efter. Hur han visste det, eller kände det kunde han inte förklara. Han bara visste. Han visste på något vis alltid när han var förföljd, eller när det var dags att ligga lågt. En talang, eller sjätte sinne kanske. Oavsett så log han nöjt nu för sig själv när han kryssade mellan människorna till en lugnare gränd. Där lät han henne komma ikapp och log snett då hon tog tag i honom. Greppet var fast, bestämt. Ja hon hade ju inte kunna skrika efter vakten, vad hade hon kunnat säga? Ööhhhh mannen här stal min korg med värdesakerna jag stal… Nej det hade aldrig aldrig varit ett alternativt för henne.
Han lät den lilla fågeln fånga henne och vände sig om mot henne. Han flinade något och ställde sig närmare, in på hennes personliga sfär.

Hon doftade rent, ljuvligt faktiskt av kryddor. Men ingen parfym, vilket han uppskattade. Färgen klädde henne även om kläderna uppenbart inte var hennes. Kanske skulle hon inte misstycka att få dem av sig? Nej.. nu gick han händelserna i förväg igen. Han log självsäkert, retsamt ja sitt mest charmiga och pojkaktiga leende. Att hon förolämpat honom gick honom totalt förbi. Det hörde till spelet, jakten. Hur många kvinnor hade inte nekat honom för att sedan böna och be honom om mer uppmärksamhet i stundens hetta.Han var inte sen att anta en utmaning. Men när de blå ögonen borrades in i hans och kvinnan sa hans namn backade han undan ett litet steg. Han ville skryta med att han hade ett bra minne för ansikten. Han var säker på att han inte sett henne förut. Men hur kunde hon då veta hans namn? Hans riktiga namn…

” Lilla fågel…”

Svarade han henne innan han återigen var henne nära och sköt upp henne mot den skrovliga väggen bakom henne. Han höll en av alla hans dolda dolkar mot hennes bröstkorg. Han studerade henne närmare, korgen stod vid hans fötter. Han synade henne med en hårdare uppsyn nu. Hon verkade inte vara en kvinna som skrämdes lätt, men han ville inte heller gå för starkt ut i början. Hans käkar malde något.

” Nu sjunger du fint för mig…. varför kallade du mig Noah? ..”

Han höll en normal samtalston men det fanns en skärpa, ett allvar i hans röst.

Noah

Han hade underskattat kvinna kanske och han svor förvånat till när hon vred kniven ur hans hand. Men han lät ändå inte detta avskräcka honom utan skrattade lågt åt hennes ilska. Den klädde henne på något vis. Ilska var något han kände till väl och kunde hantera. Värre var det med kvinnor som grät, eller ännu värre surade. De hade han ingen aning om hur man hanterade så han gjorde det han kunde bäst i såna lägen och drog vidare.
Han skrattade lätt igen och nickade.

“Jo lilla fågel…” skrockade han då hon sköt honom ifrån sig och han gnuggade sig spelande över bröstkorgen som om hennes lilla putt skulle lämnat någon skada. Han blinkade retsamt mot henne igen och skakade huvudet åt hennes ord. Han skrockade bara roat. Lättsamt faktiskt.

“Lilla fågel…jag tror jag hade kommit ihåg dig. Dina ögon kan få öknen att frysa till is. Det lockar mig att se om de kan smälta isen från bergen också…”

Han log retsamt, menande och tog ett litet kliv närmare henne innan han planterade händerna på var sin sida om hennes huvud. Han lutade sig närmare, studerade hennes ansikte nära och fick en rynka i pannan. Han kände ingen oro eller rädsla över att hon skulle skada honom. Underligt. Det var som att hon kändes… bekant. Men han var säker på att han aldrig träffat henne förut.

” Se nu till att ha ett bättre grepp om den där i fortsättningen… burfåglar sjunger aldrig lika fint..”

Svarade han henne med ett roat leende och gjorde en nick ner mot korgen hon höll i sina händer. Så drog han sig ifrån henne långsamt och la armarna i kors över bröstet istället och la huvudet på sned.

“Du kommer inte härifrån, du för dig inte som en tjänare även om kläderna passar… vem är du Lilla fågel?”

Noah

Att hon inte tyckte om hans smeknamn för henne verkade inte spela honom någon roll. Faktum var att inget hon sa eller gjorde verkade bekomma honom särskilt. Men vart hade han varit nu om folks åsikt hade påverkat honom? Död och begraven sen länge.
Han log bara större när hon sträckte på sig och satte näsan i vädret. Hela hennes hållning och utstrålning skvallrade om adel. Även utan parfym stank hon rikedomar. Frågan var väl bara vad i sju helveten hon gjorde här?!
Han väntade tålmodigt på hennes svar. Men det var långt ifrån vad han hade förväntat sig att hon skulle säga. Han lät käkarna mala igen och skrockade till.

“Saga? hmmmm….”

Han strök sig över hakan något. Verkade fundera en stund. ” Jag minns en Sarah, en Shaya, Siri, Sigrid…” Han rynkade pannan som om han genuint försökte minnas. Han kunde se att han irriterade henne, att han kommit under det där taggiga skinnet. Hade han varit ett kattdjur hade han spunnit nöjd. Han tog några steg fram till henne igen och tog tag i hennes haka. Han höjde den för att möta hennes intensiva blå ögon. Han stod tyst en lång stund. Caras Idhrenin. Allt kunde hända där och det fanns en möjlighet att hon talade sanning.

” Saga hade vackra ögon… men de var inte sorgsna som dina. Vem har skadat dig Lilla fågel? ”

Han lät eftertänksam innan han släppte hennes haka igen och la åter armarna i kors över bröstet. Han sneglade ut mot den mer besökta gatan. Gränden var ännu lugnare.

“Låt oss säga att jag tror dig… Saga… vad gör du här? I de där kläderna?”

Han höjde menande ett ögonbryn och ett spelfullt flin flög över hans läppar.

Noah

Han stod med armarna i kors och betraktade henne. Tålmodigt väntande trots allt. Hans kamrater skulle bli överraskade. Han var inte direkt den mest tålmodiga mannen i världen. Men han var en bra människokännare och hans instinkt sa honom att hon skulle komma till honom. Tillslut.
Det tog en stund men han fick rätt till slut och det var som om luften gick ur henne när hon lutade sig mot väggen istället.
Han rynkade pannan då hon äntligen talade. En lång stund stod han tyst och bara…tittade. Så brast han ut i skratt tillslut.

“Det där… oj oj oj. Galet. Varför ska jag alltid dras till de galna fruntimmren?! ”

Han slog ut med armarna och vände blicken mot himlen som om han talade med någon gudom ett tag. Så skrattade han och skakade på huvudet. Han strök handen över hakan igen.

” Kom här lilla fågel… Jag gillar dig. Himlarna vette varför….? Du ljuger och stjäl. Inte är du särskilt varm eller rolig. Men.. jag känner igen en vilsen själ när jag ser den. Och..du gör mig nyfiken. Jag kan inte bara låta dig ränna runt här och säga att du känner mig heller… ”

Han tog några steg mot grändens öppning ut mot den myllrande gatan. Då hon inte verkade följa efter himlade han med ögonen och fnös teatrlistiskt

“Och vem är det nu som är trög? Kom… jag bits inte. OM du inte vill att jag ska bitas så klart?! ”

Han flinade skämtsamt och blinkade med ena ögat igen och skrattade då han såg hennes bistrare uppsyn.

” Du kan följa med mig, få dig lite mat och kanske nån bättre plats att sova än i den här gränden. Eller så kan du välja att stanna här. Men… jag skulle nog kunna satsa en  redig förmögenhet på att mitt sällskap är bättre än råttornas som kommer fram här när natten faller…”

Noah

Han flinade lite roat åt henne då hennes humör verkade ändras som vinden blåste. Men så var det väl inget ovanligt kvinnor heller. De var sannerligen gåtfulla, enerverande och underbara varelser på samma gång. Han drog en suck, hans stora last i livet var dem också. För att inte säga nöje. Hans tankar vandrade för en stund och han vaknade inte ur dem förrän hon snubblade in i hans famn. Han skrattade och flinade bredare.

” Om det är allt det tar för en kvinna att kasta sig i min famn hade jag lyft min storhet gentemot de gnagande pestspridarna för längesedan..”

Han skrattade högt, roat och hjälpte henne att komma till balans. Han kunde ju inte låta bli att känna lite extra på henne när han nu hade chansen men blinkade bara retsamt innan han gick ut på gatan och lät henne följa med. När hon slank in i en gränd väntade han utanför och sneglade in nyfiket. Hon kom med ett bylte i famnen och han höjde intresserat på ett ögonbryn men han visste bättre än att börja roffa åt sig hennes tillhörigheter såhär på öppen gata.

“kom..den här vägen..”

Han rörde sig vant och smidigt genom folkmassan med ett bestämt mål i sikte. Han höll ett bra tempo, men inte för fort så hon inte kunde hänga med. Han kryssade genom gatorna och de snirklande gränderna. Området började bli lite ruffigare kanske jämfört med den stora marknadsgatan, folket inte lika tätt här. Diverse små hål och hak avlöste varandra och tillslut slank han in genom en dörr. De kom in till ett ruffigt typ av värdshus. Kvinnorna skänke honom stora leende men de stannade upp när de såg att han hade sällskap. Några himlade öppet med ögonen åt henne.

” Jag hyr ett rum här ett tag. Bästa stället i stan! ”

Sa han med ett brett leende och slog sig ned vid ett av de tomma borden. Han vinkade till sig en senig kvinna som la sin hand på hans axel och log ett trött leende. Han beställde lite mat och dryck åt dem. Kvinnan sneglade mot hans sällskap och nickade innan hon försvann.

“Så.. nu… kan jag titta på det där byltet du har. ”

Han höll ut handen för att ta emot det hon hade hämtat i gränden tidigare.

Noah

Han drog bara roat på munnen och skrattade lågt åt hennes hot. Hennes ljusblå ögon nästan lös ivrigt och hennes kinder fick en lätt rodnad. Han slickade sig om läpparna och lät blicken vandra lite mer diskret.

” Du är rätt söt när du är sådär hotfull. ”

Svarade han sedan bara lugnt och tog emot byltet. Han öppnade det försiktigt och synade vapnen närmare. Noggrant. Han dolde dem innan kvinnan kom tillbaka med deras mat och dryck. Han trollade fram ett mynt som till synes ur tomma intet och la det på bordet. Hon snappade åt sig det lika hastigt och gick vidare. Stället var diskret och folk här var tränade att hålla blickar, händer och annat för sig själva.
Han la byltet på bordet intill deras tallrikar och började lugnt äta. Hon själv kastade sig över maten som om hon inte ätit på dagar. Kanske hade hon inte det. Vilket vore konstigt för hon hade ändå visat talang för sin fingerfärdighet tidigare med kvinnan och hennes korg.
Han lät maten tysta mun och åt långsamt. Linsgryta, bröd och en söt dryck med smak av honung och ingefära, mjölkigt vit. Han slickade sig om läpparna och använde brödet för att få upp varje droppe. Han mindes hur det var att gå hungrig. Att ha så ont i magen att varje andetag var plågsamt. Han var alltid noggrann med att äta upp varenda liten smula. När han fått upp all gryta blötte han fingret och tryckte fast smulorna som trillat på bordet. Han slickade sig nöjt om läpparna. Hon hade slukat sin mat för längesedan märkte han och flinade lite roat åt det.

” Du äter som vålnader vore ute efter dig… att du inte får magknip..”

Svarade han skämtsamt och lutade sig tillbaka i stolen. Han synade henne närmare, stirrade på henne faktiskt och han kunde märka att hans blick gav effekt. För hon vart sådär rosig om kinderna igen. Vad han inte kunde ge för att se om den där rodnaden kunde sprida sig över halsen ner in mellan hennes kullar….. Nej.. nu vandrade tankarna igen. Han skruvade lite på sig diskret och lät blicken vandra från henne till rummet istället.

“Det jag tror är att dina långa slanka fingrar kom över dem. Och du fick det hetare om öronen än du trodde…
Det jag egentligen vill veta.. är hur du vet mitt namn. Ingen här känner till mig med det namnet och jag minns Saga… hon såg inte ut som du..”

Noah

Han höjde tvivlande på ett ögonbryn. ” Vad är det med kvinnor och gå utan mat? Jag hör aldrig män säga att de inte har tid att äta..” Han skakade på huvudet och fnös något. Att inte äta… han mindes hur det var att vara utan mat. Hade han möjligheten så tog han den nu, när den än dök upp. När hon fortsatte att tala så stirrade han bara på henne.
Hon måste blivit tokig, yrade av hunger. Det hon berättade, det var en saga passande vilket hov som helst. Eller nej, kanske inte inte hov men värdshus, horhus, bårhus… om hon talade allt för mycket om det. Eller högt.

Han kliade sig lite på kinden och skäggstubben. Han skulle behöva besöka en barberare snart. Visst skulle han kunna göra det själv, men han kände nån som kände nån som säkert var skyldig honom en tjänst.
Under en lång stund satt han bara tyst. Hon såg inte ut som någon kunglighet. Men skenet kunde bedra det skulle himlarna veta.

” Du visste mitt namn. Du säger att du heter Saga… din historia… den är fängslande. Men knappast mycket att gå på i fråga om trovärdighet. Bevisa det..”

Sa han sedan avslutande och höjde hakan mot henne. Bestämt. Ögonen fästes vid hennes och det fanns en orubblig beslutsamhet i dem. Ett allvar som fanns där under hans yta och lättsamma sätt.

Noah

Han satt kvar orörlig vid hennes utbrott. Han mindes inte Saga som den som fick utbrott. Men om det nu var så som kvinnan sa, att hon förlorat sin magi, så kunde han tänka sig att det var frustrerande. Magiker, han fnös inombords och han fick anstränga sig för att inte rulla med ögonen öppet. Han hade inte mycket övers för dem. De var arroganta och lata. De trodde att magi skulle lösa alla deras problem. Han skulle aldrig erkänna det, men en del av honom var avundsjuk. Magiker hade inga problem att få varken anställning, rikedomar eller makt. Han väntade tålmodigt på henne och det ryckte lite i hans mungipa då han roades över hennes grubblerier. Magiker som förlorat sin magi… hur då? Men så verkade hon ha kommit på en lösning och sköt över det lilla smycket. Han kände igen det. Han glömde sällan byten, speciellt sådana som slunkit mellan hans fingrar.
Han la handen över det och drog det över bordet diskret. Att visa sådana rikedomar öppet på ett ställe som detta var som att be om problem. Han fingrade på smycket och leendet blev lite större.

“Hmmm….” fick han bara hummande ur sig och tänkte tillbaka. Mindes den kvällen. Mindes kvinnan. ” Hon var en kvinna det… Men säg mig. Hon hade ett speciellt intresse…. säg mig vad det var och jag tror dig..” Han stoppade smycket på sig, plötsligt var den försvunnen från hans fingrar. Han såg på kvinnan framför sig…Saga med ett nyfunnet intresset. Den här kvällen hade verkligen tagit en annorlunda vändning.
Saga…Sera… kunglighet på rymmen. Han borde lämna henne här. Söka sig till en ny stad direkt. Men han var intresserad av historien här. Äventyret. Kvinnan kanske? Hon var en utmaning och han älskade i sannerligen utmaningar.

Han log upp mot kvinnan som kom och frågade om de önskade något annat eller om allt var till belåtenhet. Han log brett, charmigt på det där sättet som han visste vann fördelar. Han berömde henne lagom, nog för att visa uppskattning men inte tillräckligt för att visa ett överdrivet intresse för henne. Hon sneglade mot hans sällskap kort innan hon nickade och försvann igen.
Han följde henne med blicken kort innan han vände den till sitt sällskap.

“Kommer du på det? Eller har jag avslöjat dig? …” Behöver jag straffa dig… han slog bort tanken direkt när den kom och skruvade lite på sig i stolen och kliade sig på den stubbiga kinden igen.

Noah

Han väntade på sitt sällskaps svar. Tankarna vandrade hit och dit och hon blicken lika så. Vid henne, vid omgivningarna, vid henne igen, över henne. Han flinade något roat då hon tillslut verkade få fram ett svar och hans leende växte sig allt större.

” Det var en bra plan! En utmärkt sådan faktiskt…. OM det nu hade varit så att jag haft det där lilla smycket…”

Han skrattade. Som om han inte alls var arg på henne. Vissa byten, för att inte säga kvinnor, slank helt enkelt mellan fingrarna och såhär några år senare kunde han ju skratta åt minnet. Men han mindes också problemen som just det lilla smycket skapat honom.

” Så… så som jag ser det. Så är du skyldig mig det du stal. Och vi vet båda två att det inte bara var den lilla stenen som var mitt byte och vinst den kvällen…”

Han höjde ett ögonbryn menande mot henne och lät sina mörka ögon vandra menande över henne. Han lutade sig något fram och la armarna i kors på bordsskivan samtidigt som han lutade sig fram. Han kunde se att hans ord hade effekt. Hennes kinder fick en allt mörkare ton. Rodnad. Sedan om det var av ilska eller andra orsaker spelade honom ingen roll. Ingen kvinna var så vackert tilltalande som en rodnande sådan. Då hon spillde på sig själv skrattade han lite mer roat.

” Du gör det för enkelt för mig….” Han skakade på huvudet och lutade sig tillbaka igen i sin stol. ” Jag har torra kläder en trappa upp… ” Han höjde ögonbrynen några gånger retsamt mot henne.