Post has published by Hanlinn
Viewing 15 posts - 41 through 55 (of 55 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Hade hon någonsin varit så lättad som nu? Faktum var att hon inte var helt säker på det. Hon hade nästan varit helt säker på att han inte skulle dyka upp. Greppet kring tyglarna var löst och hon verkade avslappnad där hon red vid hans sida med blicken ner mot marken för att försöka att inte lägga allt för mycket uppmärksamhet på dem.

    “Åh, jag var inte säker på om du skulle komma.” påpekade hon och åt kommentaren åt klänningen höjde hon bara huvudet för att sträcka ut sin tunga lite retsamt mot honom med en glad och road glimt i ögonen. Sedan drog hon lite lätt efter andan.

    “Och försök att inte ha det där leendet i ditt fula nylle. Du kommer inte ha mig ensam så länge till.” påpekade hon för att skratta lite lätt och nickade framåt – som om de kunde se målet framför sig. Vilket inte alls var fallet och hur snart nu flera timmar var… det gick väl att diskutera. Trots hennes retsamhet verkade det dock finnas en liten rodnad. Kanske till och med spelad? Om det var något som Sera fann i sitt tycke var det komplimanger och lite retsamhet.

    “Leoric möter oss i Karm, precis vid gränsen.”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Vid gränsen som i många århundraden varit något av en gråzon, där Iselem, Iserion och Karm möttes sydväst om Loradons ruiner väntade furst Leoric något otåligt. Den lilla staden Sköndal hade säkert en gång varit vacker, men de senaste årtiondet då Iserion många gånger bytt makthavare hade tagit hårt på den stackars befolkningen och landsbygden. Flera arméer hade korsat här och levt på folkets boskap och ägodelar. Man kunde se tecken av alla tre nationaliteter i folket som bodde här och i arkitekturen, men det mesta hade fallit i förfall. Märehns flaggor hade till sist i alla fall fått plockas ned, och Iserion hade återgått till furstefamiljen Belsante, men så hade Loradon fallit och halva Karms armé utplånats. Det var bara några mil bort, överlevare och desertörer hade tyngt Sköndal, liksom monstren som drogs till sådana slagfält och nu sökte efter nya byten i närheten.

    Leoric, en stilig och stadig ung man, från hus Valmont, so annars stod rakryggad vågade alltså inte helt basunera ut sin härkomst här. Det kändes som om folk var trött på det mesta, misstänksamma mot allt, och speciellt adlingar som han. Varför i Athals namn hade Sera bett honom träffa henne här? Och var i Athals namn var den sporadiska kvinnan? Ingenstans kunde han se henne. Nå, det fanns bara en sak att göra, att fördriva tiden med öl på det lokala värdshuset Stora frun. Säkert en trevlig plats en gång, men här hade det inte funnits resurser eller ork för restaurering på ett gott tag – trots allt skulle säkert någon förbipasserande armé snart komma förbi och länsa lagret och slita platsen i bitar. Igen.

    Så han satt där, Leoric Valmont, en gång ämnas att bli prins och arvtagare av den karmanska tronen, på ett sunkigt värdshus vid den sorgliga gränsen och sneglade ut genom ett smutsigt fönster medan han drack avslagen öl – i hopp om att se Sera, med ett brev i bröstfickan hon skickat. Det var inte likt honom. Vad i Athals namn gjorde han där, riktigt?

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Noah

    Han kunde inte låta bli att flina större då hon erkände för honom att hon inte varit helt säker på att han skulle komma. Bra, då förstod hon säkert hur otroligt, obotligt idiotiskt det här äventyret var. Han var fortfarande inte helt säker på vad han gjorde, varför han valt att bryta upp från det han ordnat för sig i staden för att ge sig ut på det här självmordsuppdraget.
    Eller jo.. han hade sina starka misstankar varför han gjort ett sådant idiotiskt val. Det var alltid samma anledning. Kvinnfolk. De skulle klart bli hans undergång och den här var inget undantag.
    Då hon talade igen så lyfte han på ett ögonbryn frågande mot henne. Han tyckte inte om överraskningar och nyheten att någon till skulle ansluta gjorde honom klart missnöjd. Han bet ihop käkarna. Hårt. Han tyckte inte om att hon gjort planer utan hans vetskap.

    ” Leoric? ” frågade han med en uppenbart irriterat tonfall och höll in hästen. Han stirrade argt på henne och höjde sitt finger något. ” Hör här.. jag gick med på att följa dig och se till att du tar dig fram dit du ska. Men jag gillar inte överraskningar och jag gillar inte att du gör planer utan att meddela mig. Jag tänker inte vara din köttsköld och jag förväntar mig att du diskuterar dina galna idéer med mig innan”

    Han tänkte inte röra sig ett steg till närmare gränsen och staden han visste låg bakom nästa krök innan han fått in den simplaste sanning i kvinnans huvud. Leoric.. varför lät namnet så plågsamt bekant?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    “Utan att meddela dig?” frågade hon med ett höjt ögonbryn. Det var något roande att se hans irritation, även om den kanske inte var så bra planerad. De var ännu inte långt utanför staden och vem visste vad som kunde hända här i Iselem?

    Trots allvaret i situationen kunde hon inte rå för att skratta till, hon försökte att dölja hur roligt hon tyckte det hela var genom att lägga en hand över sin mun. Fast lite fnitter lämnade hennes läppar efter det. Hon var tvungen att lugna sig själv och drog lätt efter andan. Några djupa andetag med ett litet allvarligt anlete som inte varade allt för länge.

    “Furste Valmont? Det var ju trots allt mitt löfte till dig. Han har säkert med sig något värdefullt han kan ge till dig i utbyte mot mig.” sa hon och för stunden hade hon glömt att de träffats innan i Caras Idhrenin. Eller kanske hon snarare valde att utelämna det. Vad vore livet utan några överraskningar.

    Hon daskade till honom i ryggen för att sedan snärta till sina tyglar och började röra sig framåt igen. Lite nervös över några andra människor länge ifrån som pekade mot dem eller horisonten.

    “Så, kommer du?” frågade hon, en liten ton av panik där i.

    När väl de dök upp i staden drog Sera sin mantel lite närmare sig. Allt såg eländigt ut och hon försökte att inte låta blicken vandra mot de som satt på gatan. Men det var svårt. Snart såg hon den stora damen som hängde på sniskan. Värdshuset hade hon inte varit på innan, men en gång hade det varit populärt tillhåll. Den stora frun. En gång hade hon varit exalterad att röra sig dit, men nu hade hon en klump i magen. Tänk om Leoric inte var där?

    Hon hoppade av hästen, precis utanför fönstret som Leoric satt och såg på Noah med ett svagt leende medan hon höll i tyglarna.

    “Var det så farligt?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Leoric satt där fortfarande spänt och stampade lite nervöst med foten under bordet i rask takt, tyckte inte om att sitta där själv. Visst han var en man som kunde försvara sig själv, men han hade lämnat sin rustning och allt annat då han kom hit för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Nå, svärdet hade han så klart och det gav honom lite trygghet. Tänkte hon komma någon gång? undrade han irriterat där han sneglade ut genom fönstret, och tillbaka till sitt stop som han tog en klunk av, även om det smakade äckligt. Men inte kunde man ju slänga alkohol heller, tänkte han och suckade lätt. Han hade nästan tänkt resa sig och ge upp då han kikade ut igen och fick syn på de två figurerna som kom, mantlar och hästar och saker.

    Ja de såg ut som resenärer, visst kom ju många resenärer hit – men kanske det kunde vara dem? Han försökte få en kik på den kvinnliga figurens ansikte, men inte riktigt till någon lycka genom det grumliga fönstret och hennes döljande kläder. Vem var mannen? Hennes livvakt? Han såg inte ut som någon sådan. Så vad gjorde hon med någon sådan figur? Relativt stilig verkade han, till och med. Det var något halvbekant, kanske något ansikte han stött på och sedan glömt bort samma sekund. Vad i Celdunos namn hade hon dragit in honom i denna gång? Sist de hade setts var på demonen Ayperos bröllop, en riktigt sunkig affär. Detta verkade inte jätte mycket bättre. Nå, det var väl bara att vänta på att figurerna skulle komma in och annonsera sig själva, om det nu faktiskt var Sera och inte bara ett par som reste omkring.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Noah

    Han såg på henne då hon stannade sin häst och såg på honom med det sneda, retsamma leendet. Han stod emot impulsen att himla med ögonen. Furste Valmont… Leoric… ” Vänta… vänta..” han red ikapp henne. Leoric Valmont namnet var bekant. Plågsamt bekant men det var ett minne, precis utanför räckhåll. Han fortsatte intill henne under tystnad. Hon hade haft en liten ton av panik i rösten men han kunde inte se att de var mer i fara just nu än de andra dagarna. Men det betydde ju självklart inte att de var utom fara.

    Hon verkade målmedvetet styra sin häst mot ett värdshus och han klev av intill henne. Han ville hålla sig nära henne av någon anledning. Inte bara för att han inte fått betalt för att föra hit henne än, men som av någon annan anledning. En känsla han inte kunde släppa riktigt. Han såg sig om, han kunde inte se något direkt hot men det betydde inte att det inte fanns. Han såg mot den sneda skylten och höll upp dörren åt henne. Han följde efter henne in i värdshuset. Det luktade öl, damm och mat. Typiskt värdshus om han var tvungen att sätta en lukt på det. Resdam, alkohol och mat.

    Hon behövde inte peka ut mannen för honom. Vid fönstret satt en man som han kände igen, Furste Leoric Valmont. Han stelnade till något vid anblicken av mannen. Han bet ihop käkarna något. De hade inte haft mycket att göra med varandra men det han sett och hört från honom var inte direkt något som imponerade på honom. Han följde Sera mot bordet borta vid fönstret. Han hade gjort sitt, tagit henne hit säkert. Och nu då?

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Lite nervöst tuggade Sera på sin underläpp. Kanske det hela var idiotier? Tänk om Leoric inte dök upp… Tänk om han dök upp med ett garde som tog henne. Eller tänk om de båda herrarna skulle börja bråka över henne. Det hade inte varit första gången något sådant hände. Men samtidigt var hon väl inte den hon en gång var. Eller? 

    Inte samma rikedomar åtminstone, eller makt. Innan hon rörde sig mot Leoric hade hon beställt en flaska vin och tre glas för dem tre att dela på och placerade ett silvermynt med ett svagt leende till värdshusvärden för att sedan röra sig mot Leoric med ett brett leende.

    “Leoric!” utbrast Sera glatt och kunde inte rå för att böja sig fram över bordet för att ge honom en tajt och varm kram innan hon släppte honom och dunkade honom lite på ryggen. Som om hon inte riktigt kunde förstå att han faktiskt var där.

    “Detta är Noah, ni kanske minns varandra ifrån Caras Idhrenin?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Leoric satt kvar, kanske lite mer spänd och rastlös än förr, medan han väntade på att de han antog var Sera och en kompanjon skulle komma. Samtidigt försökte han vara avslappnad, de skulle ju inte dra till sig onödig uppmärksamhet heller. Adelsmannen sneglade sig omkring i värdshuset, som för att se om någon där inne hade reagerat på honom, eller de nyanlända. Men ingen verkade nämnvärt reagera mer än att blicka nyfiket på de som steg in.

    Han blev positivt överraskad över att det faktiskt var Sera som kom, och att hela brevet och allt inte bara varit en fälla eller lurendrejeri. Han reste sig upp halvt i sitt säte för att omfamna Sera, lite tafatt och överväldigad på en gång.
    ‘Sera!’ utbrast han, inte riktigt sin vanliga självsäkra och charmiga röst, utan nästan lite hes. Han harklade sig något. Leoric mindes så klart inte Noah, han hade nog haft för fullt upp med att se ned på karln som betydelselös och av för lågt status för att ens ge honom en blick eller tanke.

    ‘Noah. Så klart. Angenämt.’ sa han lite formellt, lite stelt. Vad gjorde Sera med sådant pack, en sådan smutsig lågblodig jävel? Hans låga status kunde man se och känna på långt avstånd, säkert ännu en föräldralös horunge som trodde sig vara nåt. Caras Idhrenin? Karln såg inte ut att ha en droppe magiskt blod i sig. Så det var något annat, någon som utnyttjade Caras Idhrenin och utförde mörka dåd i skuggorna där. Återigen, vad gjorde Sera med sådant pack?

    ‘Så… Sera, Jonah.’ sa han och höjde sitt stop i en liten skål, redan hade han glömt karls tråkiga namn.
    ‘Drycken här smakar blask, men det är något.’ han såg på Sera lite frågande, som för att se om man kunde tala öppet inför denna figur.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Noah

    Noah var allt annat än imponerad av mannen. Så fort han öppnade munnen kom mer tydliga bilder tillbaka till honom och han la lugnt armarna i kors över bröstet. Han nickade något stelt som hälsning utan att säga något. Hade man inget gott att säga var det lika bra att hålla käft. Och han hade inget gott att säga om den här typen.
    Vad gjorde Sera med honom? Han förstod ju att hon som högättad person klart umgicks och spenderade tid i andra blåblodigas närvaro men seriöst..Leoric? Han hindrade sig själv från att himla med ögonen. Leoric hade kastat en blick på honom och dömt ut honom som ungefär lika värdigt som smutsen under hans skosula. Men han ville inte säga något om saken, inte än. Han hade trots allt inte fått betalt.

    Blicken vandrade istället över till Sera. Han hade inte förstått vem hon varit första gången de stött på varandra i Caras. Inte ens de följande säkert 30 gångerna. Hon förde sig inte som de andra, lite för grov i både mun och kanter och han hade svårt att se hur hon passade in där i alla fina salar. Samtidigt så passade hon inte heller riktigt in där han strök omkring. En ovanligt kvinna det där…

    Han väcktes ur sina tankar igen då Leoric skålade och han gjorde inte en min för att rätta mannen eller ens påpeka hans uppenbara förolämpning. Istället stod han bara kvar där han stod, fötterna stadigt planterade på golvet med armarna i kors över bröstet och såg ned på mannen där han satt och svingade sitt stop i sin förolämpning. Charmig…. tänkte han för sig själv och hade väl också dömt ut mannen direkt som värd lika mycket som smutsen under hans skosula.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var långt ifrån svårt att se att ingen av dem trivdes i varandras sällskap och det gjorde Sera något illa till mods. Lite nervöst skiftade hon vikt på sina fötter, för att sedan sätta sig ner och dra ner Noah vid sin sida med ett försökt till ett leende.

    “Leoric, var inte oförskämd. Noah.” rättade hon honom,  för att göra en nonchalant gest framför sig sedan för att försöka föra konversationen framåt. När väl vinet kom till deras bord hällde hon upp den. Kanske lite extra till sig själv för att ta en klunk innan hon började.

    “Jag… jag skulle behöva hjälp från er båda.” började hon först med, trots allt ville hon inte lämnas av någon av dem. Faktum var att hon höll hårt i något som ens var bekant nu och hon såg nervöst ner på sina händer som hon börjat dra bort lite skinn från naglarna medan hon försökte hitta ett bra sätt att formulera sin vilja.

     

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Leoric verkade inte så bekymrad av Noah och vad han eventuellt tyckte om Leoric själv. Nå, han brydde ju sig inte heller. Trots allt hade han bara ögon för Sera i detta sällskap. Att han ens kommit dit till denna övergivna plats sade redan mycket om hans relation till Sera. Tyst var Noah, det sade väl något om den mannens kunskaper med. Över Seras tillrättavisande såg han förvirrad ut.
    ‘Det var väl vad jag sa?’ frågade han, och gav Noah ett oförstående uttryck, innan han såg tillbaka på Sera, för att böja sig lite fram över bordet.
    ‘Så, tänker du berätta vad allt detta handlar om?’ undrade han, och gjorde en liten gest med handen, som för att uppmana henne att berätta vad exakt vad hon behövde hjälp med. Och varför han eventuellt skulle behöva samarbeta med herr mörk, mystisk, och tyst.
    ‘Jag har rest över land och rike och lämnat alla mina plikter för att vänta i denna…’ han gjorde en liten rynkning med näsan.
    ‘… plats… länge nog nu.’

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Noah

    Han såg på Sera som uppenbarligen var besvärad över den tryckta stämningen. Själv hade han inga problem med den. Att folk inte tyckte om honom spelade honom ingen större roll, eller snarare folk som Leoric. Om Sera skulle visa samma förakt och nonchalans skulle han väl kanske ha en annan känsla.
    Han slog sig motvilligt ner men flyttade sin stol närmare Seras och tog stopet han gav henne. Han gav henne ett litet leende, det var trots allt inte henne han hade ett problem med. Så lät han blicken vandra lätt över henne innan han drack en klunk av sitt vin.
    Själv hade han kanske föredragit en svalkande öl, men han skulle inte klaga på dryck som var gratis. Åt Leorics falska förvåning kastade han inte ens så mycket som en blick. Om den mannen tänkte behandla honom som något som krupit upp från kloaken så tänkte han behandla honom som luft istället. Han fokuserade helt på henne.

    Han log mjukare mot Sera då hon verkade ha svårt att börja samtalet. Men han visste nog för att förstå varför hon drog sig för att börja prata. Demonen Loth var trots allt inget namn man bara slängde sig med hur som helst. Han la handen mjukt på hennes axel. ” Ta det från början. I din takt. Jag har hela dagen på mig..” La han till med ett större leende och kunde inte låta bli att kasta ett nästan retsamt ögonkast åt Leoric. Om den mannen stressade och hade bråttom härifrån så skulle han själv ta sin tid med Sera. Att bli av med honom snabbt skulle väl bara vara …bra? Ja efter att han fått betalt förstås. Men något sa honom att dem där pengarna skulle han inte få se röken av.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Vad som sades mellan de andra männen, eller kanske snarare vad som inte sades. Det var snarare Noahs hand på hennes axel som fick henne att vakna ur tankarna för att le svagt mot Noah. För att visa att hon behövde honom där, hans stöd och drog lätt efter andan. Försökte att samla de många spretiga tankarna.

    “Du vet vad… som hänt med min mor, Leoric?” frågade hon för att fukta sina läppar med sin tunga medan hon sedan försiktigt luta sig fram för att vara lite tystare i sin röst.

    “Lloth… har mörkat hennes sinnen och hon har tagit min magi, Leoric…!” utbrast hon för att se på Noah med en liten rodnad, för hon var inte säker på om han fortfarande inte trodde på henne.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Leoric såg nog genom Noahs lilla plan där och hans lilla show, men icke skulle han få guldpoäng här inte. Där satt han och försökte gulla med Sera och visa hur omtänksam han var. En bluff, helt klart. Mannen var bara intresserad av Seras pengar, det var han övertygad om. Han svalde några väl utvalda bitska ord, drog ett djupt andetag och satte sig ned till rätta.
    ‘Jag ber om ursäkt, Sera. Denna plats gör mig bara något spänd, det är inte en säker plats att träffas på.’ Speciellt inte för sådana som dem, men han sa det inte högt, han hoppades dock att Sera förstod. Adelsfolk var inte allt för populära här.

    ‘Gällande din mor, bara rykten. Far har svårt att släppa din mors svek från tronkriget, så han talar gärna illa om henne varje chans han får. Bäst att ta med en nypa salt.’ han gjorde en liten handgest, som om det inte spelade så stor roll, men stelnade något då hon började tala otäcka namn på demoner. I vanliga fall kanske han skulle avfärda det, men efter att ha bevittnat demoner och sattyg i Me’erisia på drottning Isras bröllop var sådana saker svåra att ignorera.

    ‘Vad?’ frågade han, något mer allvarsamt än förr, och följde hennes blick till Noah. Och vad fan hade den där mannen med hela saken att göra, ville han fråga, men höll sig.
    ‘Att säga att det inte låter bra är en rejäl underdrift. Efter din berättelse på bröllopet förstod jag att något var galet, men det där…? Är du helt säker?’ han rynkade på ögonbrynen något.
    ‘Vi måste tala med tredje ögat, i så fall!’ en organisation få gärna ville röra i med en pinne, men vad andra val hade de?

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Noah

    Han märkte nog att Leoric gav honom onda ögat när han lagt armen om Seras axlar. Det fick honom att le brett inombords. Som en katt som njöt av solvärmen. Det kunde han gott ha den arroganta grodan. Han lyssnade till Sera och försökte att inte se så mycket åt Leoric. Istället drack han av vinet i lugn och ro, små klunkar som fick det att räcka längre. Men också för att hålla huvudet klarare.
    Han var inte helt säker på hur hon hade tänkt att han skulle passa in i hennes plan. Men det fanns inga lås eller dörrar som kunde hålla honom ute så han antog att det var något sådant hon hade planerat.

    Han lät ögonen vandra diskret ut genom fönstret, hela tiden tog han in sina omgivningar även om han verkade nonchalant och tillfreds med sin tillvaro. Han märkte, utan att se på Sera att hon började bli stressad, hennes kropp stelnade till något och hon kunde höra hur hon berättade för Leoric om att hon förlorat sin magi. Nu kom det där pratet igen. Han var inte helt säker på att han trodde på det, men samtidigt så hade det varit en allt för underlig historia för att inte ha ett korn av sanning i sig. Men han hade aldrig hört talas om folk som förlorade sin magi. Han strök sin hand över hennes rygg som för att lugna henne något. Vad annat kunde han göra för stunden?

    Men så öppnade den där lismande smutsfläcken sin mun och han vände blicken till honom helt för första gången sedan de ställts inför varandras sällskap. “Tredje ögat? ” frågade han honom skeptiskt. Han ville ogärna erkänna det men det var typer inte ens han ville komma i närheten av.

Viewing 15 posts - 41 through 55 (of 55 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.