(Någon gång i Iselems fjärran förflutna)

Nuru vaknade från ljudet av smärtade skrik och blodig strid i fjärran och ropen i lägret, gäspade sömnigt och lyfte undan den sovande mannens arm från över hennes bröst. Hon knuffade försiktigt undan den sovande nakna kvinnan som låg kramandes henne och satte sig upp i sängen. Trött förde hon händerna genom sitt hår för att jämna ut oredan som alltid kom till efter en svettig natt, så gott det gick, men hon skulle helt klart behöva ta ett dopp senare. Hon drog sig själv till sängkanten och såg tillbaka mot den sköna sängens och dess välkomnande famn, övervägde för ett ögonblick att lägga sig igen, innan hon tillslut reste sig upp.

“Du kan komma in, Pili.” Hon visste att tjänarinnan hängde utanför tältet, hon var mycket förutsägbar. Nuru klev till sidan om sängen och samlade ihop sin uniform när den skygga prästinnan slank in. Hon pep till överraskat när det låg två nakna främlingar i sängen och hennes mästarinna stod näck mitt i rummet, men trots rodnad klev hon upp till Nuru och böjde sitt huvud väntande. Hon hade sätt sin mästarinna naken många gånger såklart, men det var alltid obekvämt när nakenheten kunde direkt kopplas till någonting sexuellt.

“Stå inte bara där, de anfaller. Hämta talken.” Nuru gjorde några handrörelser, hennes ögon glödde och det värsta av svetten från natten torkade bort. Direkt efter kom Pili fram till henne bärande skålen med talk och började kasta det över Nurus kropp. När talken täckte större delen av kroppen hjälpte hon Nuru in i den röda och guldiga uniformen som varit det sista hundratals, om inte tusentals fiender hade sätt, en uniform som fyllde hennes egna folk med vördnad och satte skräck i alla fiender medvetna om dess innebörd. Man kunde tro att de skulle sluta strida med tanke på hur meningslös allt motstånd hade varit, men det krävde såklart att någon av de stridande fienderna överlevde för att berätta om henne.

Med uniformen väl på henne hämtade hon sin gyllene hjälm med den evigt brinnande cirkulära ädelstenen ovanpå. Såklart bara för syns skull, men det hjälpte att bygga vördnad riktad mot henne att den glödde starkare när hon använde sin trollkonst.

“Hur illa är det, vad vet du?” Hon satte sig ner vid tältets bord medans Pili kom närmare och började sminka Nuru, måla de gyllene konturerna, rödfärga läpparna och applicerade bronsskinande nyansen på all synlig hud. Det var en långsam process, men ack så viktig: Presentation var halva striden.

“Generalen rapporterade att de anfaller norrifrån och västerifrån. De kom under natten, det har pågått i några timmar nu och hans senaste rapport meddelar ett hundratal döda i västra försvaret. Norra ska ha lyckats hålla yttre försvarslinjen. Han önskade att du lånar ditt stöd till väst när du vaknat, då han är rädd att de kan nå det stora matförrådet. Han var ganska orolig, han välte mig i ett försök att ta sig in i tältet och väcka dig, men prästvakterna drev undan honom.” Pili talade försiktigt och försökte tydligt dölja sin egna oro, då hon visste att hon var på svag is, men Nuru bara nickade och blundade så att Pili kunde mörka ögonlocken.

“Vi nöjer oss med att borsta håret då, vi behöver inte pryda till det idag. Vi vill inte gå miste om all vår mat trots allt, hur kan vi annars fira vår seger över deras anfall.” Hon log självgott och vände sig på stolen när Pili var färdig med ansiktet och satt stirrande på paret i sängen medans hennes hår borstades med viss iver. Hon mötte blicken på kvinnan som precis hade vaknat, log varmt åt henne och fick ett leende tillbaka. Snart nog somnade kvinnan igen, utmattad från natten, och Nuru avundades henne i den stunden.

Efter borstandet var färdigt reste sig Nuru och vandrade ut från tältet. Som om han hade legat på vänt kom generalen rusande, men så snart Nuru såg honom höll hon ut sina händer, klev framåt och nästan som om hon började kliva på osynliga trappor steg hon uppåt i luften och snart nog svävade hon iväg innan generalen var nära nog att hinna yttra ett ord. Hon orkade inte med honom nu, inte när hon var nyvaken. Vad han än hade att säga fick vänta.

När hon steg till skyn, nu svävande med hennes ben avslappnade hellre än vandrande på luften, hennes nu glödande händer utsträckta för att använda magin, så började man höra jubel runtom i lägret. Hon hade tidigt lärt sig att det inte spelade någon roll i vilket skede hon involverade sig i en strid, de var alltid glada att se henne. Kanske vågade de inte uttrycka sitt missnöje att hon inte anlände tidigare, de visade det åtminstone aldrig. Hon hade hört från männen i lägret att det var många befälhavares strategi att dra ut på stridigheterna hellre än försöka med en snabb vinst, för de visste att om de bara väntade länge nog så skulle hon komma och de skulle vinna. En sund strategi kan man tro, att bara optimistiskt försvara istället för att försöka driva tillbaka med risk för egna liv, men det var någonting med strategin som Nuru aldrig riktigt uppskattat. Förväntan på henne att rädda dem.

Högt uppe i skyn såg hon sig om för att avgöra vart hon behövdes mest. Som Pili hade rapporterat så höll västra försvaret på att brista, de hade behövt ge upp mycket mark och vågen av fiender verkade inte avta. De var bland tälten nu, ett väldigt mingel av fiender och allierade. Norra sidan däremot såg inte ut att ha buktat nästan alls. Nuru var osäker om det var militär överlägsenhet, tur eller dåligt investerat av fienden, men hon såg möjligheten att rena norra sidan enklast och flög dit.

Norra befälhavaren, den kompetenta Masika såg Nuru och blåste i det ikoniska hornet som alla befälhavare hade av en enda anledning: Att meddela Nurus ankomst. Nuru svävade nu högt ovanför norra slagfältet och så fort hon såg att deras egna folk började retirera, fattade hennes händer eld och hon lyfte dem mot skyn. Hennes ögon blev brinnande gula också medans hon såg neråt på fienden, och när hon förde sina händer samman brast en väldig låga ut ur marken mitt bland fienden. Hon sträckte ut sina händer och den starka lågan började sträcka sig både västerut och norrut, tills den nådde hela slagfältet i bredd, och hon föste sedan framåt sina händer, och eldväggen började tryckas norrut som en flodvåg, rytande lågor sköljande över fienden.

Vanligen hade hon låtit den fortsätta tills varje motståndare var ett svart lik, men hon tillät sig ett ögonblick av betänketid och när de sista började fly, bland dem väldigt tydligt en av ledarna, så lät hon dem göra det. Hon hade aldrig gjort det förr, men den här gången tog hon det beslutet och hon var inte helt säker på varför. Hon var inte empatisk, de var knappt djur i hennes ögon, inte värdiga liv, men det var någonting tilltalande med att de skulle återvända hem och berätta om henne och det som hade hänt.

Hon vände sedan blicken mot väst, och efter en kort fundering började hon sväva dit istället, hennes händer slocknade och med dem elden nedan hon hade skapat. Hon kunde inte använda samma strategi i västra lägret på grund av hur mycket mer kaotiskt det var, så hon började sänka sig ner från skyn och gjorde sig redo för ett slag på marknivå. Hon avskydde närkamper, för det innebar både att hon behövde utsätta sig själv för risk, och hon riskerade även att skada sina egna. Hennes krafter var inte gjorda för den sortens strider. Hon var såklart skyddad, behövde aldrig oroa sig för krigsbrott, då henne liv enligt högre makter var värt mer än resten av lägret, men det betydde inte att hon önskade död till någon som inte förtjänade det, särskilt inte från hennes eldar.

Hon landade bredvid befälhavare Hanan och erbjöd ett leende innan hon höll ut en hand för att hindra Hanan från att fortsätta strida. Hennes händer fattade sedan eld, och en stridsdans av eld och lågor påbörjades medans Nuru svepte genom slagfältet. Tjutet av hornet kom aldrig, för det här var inte en strid där de egnas reträtt skulle gynna slaget. De hade inte råd att lämna henne ensam bland fienderna, så istället började krigarna skapa formationer i hennes närhet, gjorde sig synliga för henne så att hon inte skulle råka döda dem av olyckshändelse. Såklart medans hon svepte genom fienderna kunde man även höra smärtade skrik från allierade i lågor, men hon slöt alltid ett öra till det. Hon kunde inte riskera att tveka, inte bara för att skydda sig själv, utan även för att de aldrig skulle tro att hon var helt beräknelig. Hon behövde visa eldens kaotiska natur så att hon inte blev tillkallad till varje liten strid. Att kalla på henne skulle var värt risken att förlora egna liv.

För inte så länge sedan försökte hon göra allt, rädda alla, men hon insåg snart nog att det var omöjligt och valde att bränna bort den delen av hennes roll. För många nätter hade spenderats i tårar eller ilska för de egna folkets liv hon tagit, många gånger i onödan. De dagarna var förbi, hon hade omfamnat en mer matematisk, logisk syn på sin roll, och det tillät henne att spendera egen tid på saker som gjorde henne lycklig. De högre makterna, hennes närmsta trogna och den gemene soldaten hade alla vid det här skedet accepterat detta.

Trots allt, vad för gott för en olycklig halvgud med sig?