- This topic has 16 replies, 3 voices, and was last updated 2 år, 2 månader sedan by Vintersaga.
-
(Någon gång i Iselems fjärran förflutna)
Nuru vaknade från ljudet av smärtade skrik och blodig strid i fjärran och ropen i lägret, gäspade sömnigt och lyfte undan den sovande mannens arm från över hennes bröst. Hon knuffade försiktigt undan den sovande nakna kvinnan som låg kramandes henne och satte sig upp i sängen. Trött förde hon händerna genom sitt hår för att jämna ut oredan som alltid kom till efter en svettig natt, så gott det gick, men hon skulle helt klart behöva ta ett dopp senare. Hon drog sig själv till sängkanten och såg tillbaka mot den sköna sängens och dess välkomnande famn, övervägde för ett ögonblick att lägga sig igen, innan hon tillslut reste sig upp.
“Du kan komma in, Pili.” Hon visste att tjänarinnan hängde utanför tältet, hon var mycket förutsägbar. Nuru klev till sidan om sängen och samlade ihop sin uniform när den skygga prästinnan slank in. Hon pep till överraskat när det låg två nakna främlingar i sängen och hennes mästarinna stod näck mitt i rummet, men trots rodnad klev hon upp till Nuru och böjde sitt huvud väntande. Hon hade sätt sin mästarinna naken många gånger såklart, men det var alltid obekvämt när nakenheten kunde direkt kopplas till någonting sexuellt.
“Stå inte bara där, de anfaller. Hämta talken.” Nuru gjorde några handrörelser, hennes ögon glödde och det värsta av svetten från natten torkade bort. Direkt efter kom Pili fram till henne bärande skålen med talk och började kasta det över Nurus kropp. När talken täckte större delen av kroppen hjälpte hon Nuru in i den röda och guldiga uniformen som varit det sista hundratals, om inte tusentals fiender hade sätt, en uniform som fyllde hennes egna folk med vördnad och satte skräck i alla fiender medvetna om dess innebörd. Man kunde tro att de skulle sluta strida med tanke på hur meningslös allt motstånd hade varit, men det krävde såklart att någon av de stridande fienderna överlevde för att berätta om henne.
Med uniformen väl på henne hämtade hon sin gyllene hjälm med den evigt brinnande cirkulära ädelstenen ovanpå. Såklart bara för syns skull, men det hjälpte att bygga vördnad riktad mot henne att den glödde starkare när hon använde sin trollkonst.
“Hur illa är det, vad vet du?” Hon satte sig ner vid tältets bord medans Pili kom närmare och började sminka Nuru, måla de gyllene konturerna, rödfärga läpparna och applicerade bronsskinande nyansen på all synlig hud. Det var en långsam process, men ack så viktig: Presentation var halva striden.
“Generalen rapporterade att de anfaller norrifrån och västerifrån. De kom under natten, det har pågått i några timmar nu och hans senaste rapport meddelar ett hundratal döda i västra försvaret. Norra ska ha lyckats hålla yttre försvarslinjen. Han önskade att du lånar ditt stöd till väst när du vaknat, då han är rädd att de kan nå det stora matförrådet. Han var ganska orolig, han välte mig i ett försök att ta sig in i tältet och väcka dig, men prästvakterna drev undan honom.” Pili talade försiktigt och försökte tydligt dölja sin egna oro, då hon visste att hon var på svag is, men Nuru bara nickade och blundade så att Pili kunde mörka ögonlocken.
“Vi nöjer oss med att borsta håret då, vi behöver inte pryda till det idag. Vi vill inte gå miste om all vår mat trots allt, hur kan vi annars fira vår seger över deras anfall.” Hon log självgott och vände sig på stolen när Pili var färdig med ansiktet och satt stirrande på paret i sängen medans hennes hår borstades med viss iver. Hon mötte blicken på kvinnan som precis hade vaknat, log varmt åt henne och fick ett leende tillbaka. Snart nog somnade kvinnan igen, utmattad från natten, och Nuru avundades henne i den stunden.
Efter borstandet var färdigt reste sig Nuru och vandrade ut från tältet. Som om han hade legat på vänt kom generalen rusande, men så snart Nuru såg honom höll hon ut sina händer, klev framåt och nästan som om hon började kliva på osynliga trappor steg hon uppåt i luften och snart nog svävade hon iväg innan generalen var nära nog att hinna yttra ett ord. Hon orkade inte med honom nu, inte när hon var nyvaken. Vad han än hade att säga fick vänta.
När hon steg till skyn, nu svävande med hennes ben avslappnade hellre än vandrande på luften, hennes nu glödande händer utsträckta för att använda magin, så började man höra jubel runtom i lägret. Hon hade tidigt lärt sig att det inte spelade någon roll i vilket skede hon involverade sig i en strid, de var alltid glada att se henne. Kanske vågade de inte uttrycka sitt missnöje att hon inte anlände tidigare, de visade det åtminstone aldrig. Hon hade hört från männen i lägret att det var många befälhavares strategi att dra ut på stridigheterna hellre än försöka med en snabb vinst, för de visste att om de bara väntade länge nog så skulle hon komma och de skulle vinna. En sund strategi kan man tro, att bara optimistiskt försvara istället för att försöka driva tillbaka med risk för egna liv, men det var någonting med strategin som Nuru aldrig riktigt uppskattat. Förväntan på henne att rädda dem.
Högt uppe i skyn såg hon sig om för att avgöra vart hon behövdes mest. Som Pili hade rapporterat så höll västra försvaret på att brista, de hade behövt ge upp mycket mark och vågen av fiender verkade inte avta. De var bland tälten nu, ett väldigt mingel av fiender och allierade. Norra sidan däremot såg inte ut att ha buktat nästan alls. Nuru var osäker om det var militär överlägsenhet, tur eller dåligt investerat av fienden, men hon såg möjligheten att rena norra sidan enklast och flög dit.
Norra befälhavaren, den kompetenta Masika såg Nuru och blåste i det ikoniska hornet som alla befälhavare hade av en enda anledning: Att meddela Nurus ankomst. Nuru svävade nu högt ovanför norra slagfältet och så fort hon såg att deras egna folk började retirera, fattade hennes händer eld och hon lyfte dem mot skyn. Hennes ögon blev brinnande gula också medans hon såg neråt på fienden, och när hon förde sina händer samman brast en väldig låga ut ur marken mitt bland fienden. Hon sträckte ut sina händer och den starka lågan började sträcka sig både västerut och norrut, tills den nådde hela slagfältet i bredd, och hon föste sedan framåt sina händer, och eldväggen började tryckas norrut som en flodvåg, rytande lågor sköljande över fienden.
Vanligen hade hon låtit den fortsätta tills varje motståndare var ett svart lik, men hon tillät sig ett ögonblick av betänketid och när de sista började fly, bland dem väldigt tydligt en av ledarna, så lät hon dem göra det. Hon hade aldrig gjort det förr, men den här gången tog hon det beslutet och hon var inte helt säker på varför. Hon var inte empatisk, de var knappt djur i hennes ögon, inte värdiga liv, men det var någonting tilltalande med att de skulle återvända hem och berätta om henne och det som hade hänt.
Hon vände sedan blicken mot väst, och efter en kort fundering började hon sväva dit istället, hennes händer slocknade och med dem elden nedan hon hade skapat. Hon kunde inte använda samma strategi i västra lägret på grund av hur mycket mer kaotiskt det var, så hon började sänka sig ner från skyn och gjorde sig redo för ett slag på marknivå. Hon avskydde närkamper, för det innebar både att hon behövde utsätta sig själv för risk, och hon riskerade även att skada sina egna. Hennes krafter var inte gjorda för den sortens strider. Hon var såklart skyddad, behövde aldrig oroa sig för krigsbrott, då henne liv enligt högre makter var värt mer än resten av lägret, men det betydde inte att hon önskade död till någon som inte förtjänade det, särskilt inte från hennes eldar.
Hon landade bredvid befälhavare Hanan och erbjöd ett leende innan hon höll ut en hand för att hindra Hanan från att fortsätta strida. Hennes händer fattade sedan eld, och en stridsdans av eld och lågor påbörjades medans Nuru svepte genom slagfältet. Tjutet av hornet kom aldrig, för det här var inte en strid där de egnas reträtt skulle gynna slaget. De hade inte råd att lämna henne ensam bland fienderna, så istället började krigarna skapa formationer i hennes närhet, gjorde sig synliga för henne så att hon inte skulle råka döda dem av olyckshändelse. Såklart medans hon svepte genom fienderna kunde man även höra smärtade skrik från allierade i lågor, men hon slöt alltid ett öra till det. Hon kunde inte riskera att tveka, inte bara för att skydda sig själv, utan även för att de aldrig skulle tro att hon var helt beräknelig. Hon behövde visa eldens kaotiska natur så att hon inte blev tillkallad till varje liten strid. Att kalla på henne skulle var värt risken att förlora egna liv.
För inte så länge sedan försökte hon göra allt, rädda alla, men hon insåg snart nog att det var omöjligt och valde att bränna bort den delen av hennes roll. För många nätter hade spenderats i tårar eller ilska för de egna folkets liv hon tagit, många gånger i onödan. De dagarna var förbi, hon hade omfamnat en mer matematisk, logisk syn på sin roll, och det tillät henne att spendera egen tid på saker som gjorde henne lycklig. De högre makterna, hennes närmsta trogna och den gemene soldaten hade alla vid det här skedet accepterat detta.
Trots allt, vad för gott för en olycklig halvgud med sig?
-
Ett litet frätande kom ifrån elden när en stor våg vatten kom på elden och bildade en dimma som gjorde det svårt att se. Ifrån röken, på en våg av vatten stod en till synes ung man. Ögonen var blåa, nästan mörka, som djupt vatten. Håret böljade ner över axlarna, skimrande vitt som isen och i kontrast mot den mörka hyn som syntes under hans mörka uniform med guld detaljer. Hans hand höll ett is spjut och ett snett leende kunde finnas där på läpparna.
Han hade hört om henne. Faktum var att bara tanken på en värdig motståndare gjorde honom ivrig. Någon som inte böjde sig som sädesslagen efter vinden. Och synen av henne och hennes eld gjorde honom inte besviken.
Utan någon förvarning lät han ett klot av vatten slungas mot kvinnan, ett roat skratt ifrån hans läppar. Faktum var att han inte kunde rå för det. Längtandes efter hennes uppmärksamhet. För vad kunde det leda till? En strid? Hennes död? Oändliga möjligheter.
-
En av fienderna hade kommit nära nog att hon var tvungen att stöta undan honom med handen och hon tog det så pass personligt att han var knappt mer än en hög aska när hon var färdig med honom. Hon gjorde en svepande låga sedan ut mot fienderna för att öka avståndet, men elden hennes möttes av … vatten, och släktes till hennes stora förvåning. Hon tog ett steg tillbaka för att försöka lista ut vad som precis hade hänt, och nästan omgående såg hon fiendernas vattenslungare kliva ut från dimman. Hon tänkte inte ens på att anfalla, hon hade aldrig sett någonting likt honom och hon var distraherad så pass länge att hon knappt lyckades reagera på vattenklotet på väg mot henne. I sista stund duckade hon åt sidan och hon var tillbaka i stridsläge igen som om av instinkt.
Hon kastade två klot med eld mot honom och började cirkulera honom, ett öga på sin omgivning hela tiden för att säkerställa att hon inte blev påhoppad av någon fiende, samtidigt som hon försökte läsa av honom. Han var inte som de andra, men han var inte heller som henne. Hon var inte säker på hur hon visste det, men hon kände det djupt in i märgen att han var någonting annat.
-
Lite besviket gav han ifrån sig ett litet läte att hon duckade undan hans vattenklot – trots allt hade de fräsande ljudet fyllt henne med glädje. På instinkt rörde han sig iväg ifrån kloten för att följa henne med blicken och kastade sitt is spjut som klöv luften framför honom. Det fanns ett irriterande leende där på hans läppar hela tiden när han fortsatte följa hennes rörelser. Blicken enbart på henne, han litade på sina soldater att hålla hennes sida långt ifrån honom.
“Inget vettigt att säga? Mållös kanske?” ropade han med ett skratt.
-
Nuru snurrade runt när han slungade sitt spjut och en virvel av eld omgav henne och elden fångade upp spjutet som om det blev taget av vinden, som tog ett helt varv runt henne och skickades tillbaka mot honom, följt av eldvirveln som blev en projektil snarlikt en spiralskruv i form och flög mot honom.
“Om jag pratade med var och en av er som varit på väg att dö hade jag tappat rösten för länge sedan.” Hennes röst var stark, hård, så som krävdes av den för att överrösta lågorna som dånade mot honom.
-
Det irriterande skrattet ifrån honom fortsatte och försvann i en dimma av ånga. Snart skulle hon känna små regndroppar som smattrade på hennes skinn. Väsande när de nådde hennes värme och snart skulle hon höra skrattet igen men denna gång bakom henne och när hon skulle vända sig om så stod han där med sitt spjut. Som om det aldrig hade lämnat hans sida.
“Verkligen?” frågade han med ett roat leende och riktade spjutet mot henne.
-
Hon rynkade frustrerat på näsan när han helt plötsligt var bakom henne. Hon kunde inte låta den här striden fortsätta som den gjorde, men blev hon vårdslös skulle hon förlora. Vad kunde hon göra dock, han kunde kalla på vatten. Hon vände på sig och såg honom rätt in i ögonen, hennes händer sänkta vid hennes sidor, men glödande, redo att väcka elden.
“Jag bekänner att du är bättre än de andra, än någon annan jag har stridit mot, men varför står du med dem? Är de verkligen värda att dö för?” Hon lät hennes ögon analytiskt vandra över honom, både för att vara beredd på försök till angrepp från honom, men också för att försöka förstå honom bättre.
-
“Åh, jag kan fråga dig samma sak. Kanske du suttit för länge på din höga häst?” frågade han med ett höjt ögonbryn och granskade henne. Det var något bekant med henne, men samtidigt obekant. Inte en demon… men kanske något av det motsatta. Han skakade nätt på huvudet lätt och höll fortfarande spjutet hårt i sin ena hand.
Något hummande strök han sedan sin andra hand igenom sitt långa hår medan han funderade på vad han skulle göra. Något inom honom sa att det kunde bli ett riktigt motstånd… å andra sidan vatten hade för det mesta ett övertag och det vore för tråkigt om det tog slut på ett kort ögonblick.
“På samma sätt, som du, trivs jag i glansen.”
-
Runtomkring dem hade stridigheterna saktat in, många nu stirrande på de två. Nurus soldater hade aldrig sett henne varken skona eller ens prata med fienden, så de var väldigt nyfikna på vad det innebar. Nuru hade förstås sett detta och det besvärade henne djupt. Helst av allt hade hon velat ta striden någon annanstans, hon skulle aldrig kunna slåss mot honom med full styrka här bland alla hennes män.
“Kom igen, du är duktig såklart … men du leker med vatten!” Hon ryckte lite avfärdande på axlarna och gestikulerade försiktigt mot honom. “Spjutet är imponerande såklart, och hur du än tog dig bortifrån till där du är nu, men jag bär på den renande elden. Fiende eller vän, jag befriar själar från deras dödliga fjättringar, bränner synd och mörker ur era liv,” Hon stannade upp för ett ögonblick och gestikulerade över honom, tydligt lite irriterad på honom. Han hade rätt såklart, hon hade suttit länge på sin höga häst.
“Du gör skor obekväma och sabbar mitt kosmetika.” Hon ryckte på axlarna och smålog.
-
Att stridigheterna hade saktat in bekymrade inte mannen riktigt. Nå förutom att de hånfulla och spydiga orden som så enkelt rann ur kvinnans mun. Han skulle vilja besvara med samma mynt, påpeka att hon borde tvätta sin mun och få bort det fula trynet. Men istället försökte han att inte vara på samma nivå, eller för den delen låta hennes ord påverka henne.
“Vatten är farligare än eld. Många tror att vatten är säkert, enbart en välsignelse. Men nej…” hummade han, nästan spinnandes. Som om han faktiskt njöt av vattnets oväntade och förrädiska element.
“Och nu är du fast bland dina kära små människor, som du inte vill skada. Hur ska du komma åt mig då?”
-
I den stunden flammade hennes ögon till, som om hon var redo att tända eld på hela området, men hon stillade sig, stängde ögonen för en stund och när hon öppnade dem igen flagnade glöden. Istället log hon åt honom. “Från vad jag har sett, behöver jag inte komma åt dig? Än så länge fokuserar du på mig, inte dem.” Hon släckte sina händer och korsade dem under sitt bröst, för att visa att hon kunde vara diplomatisk, genom att visa sig sårbar.
“Ni kommer inte vinna det här slaget. Det kanske kostar oss män, men ni förlorade precis hela ert norra anfall. Kalla tillbaka dina krigare. Du och jag kan mötas någonstans fjärran från alla andra, så behöver ingenderas sida förlora någon fler.” Hon brydde sig inte om hans män, men hon ville inte gärna förlora sina egna. Med lite tur brydde han sig om sina.
-
Det var inte svårt att se hur hans ord eldade på hennes humör och hur nära det var att hennes tålamod brast. För att vara ärlig roade det honom och skulle det vara så dumt att peta i askan en liten stund till? Vad spelade egentligen dessa människors liv för roll, de kunde alla slockna för hans del. Alla var där och antog att det fanns någon ära att dö där, så varför skulle de plågas att vara vid liv om de kunde komma till den ärofyllda döden. Om de bara visste. Eller om någon visste… Visste ens han?
“Ack, så tragiskt.” påpekade han, lite sarkastiskt och kastade en kort blick mot hennes krigare under henne. En flodvåg skulle nog skölja bort lite av hennes mod, få henne på fall.
“Du vill ha mig för dig själv menar du?”
-
I fjärran hördes mjuka dundranden som närmade sig, inget horn hade annonserat deras ankomst. Demondyrkarna och Soldyrkarna som ständigt slogs verkade ofta glömma att det fanns en tredje sida i denna konflikt – och för dem kvittade det vilka eller vem fienden dyrkade, för människor var alltid människor. Ifrån de otämjda Harmas kom de, långt i norr, bland varma savanner, djungel, vattendrag och små sjöar som en gång i relativt fjärran framtiden skulle bli Harmasöknen. En svår terräng som människorna ännu inte lyckats bemästra, fylld med farliga och giftiga varelser och inte minst meoifolket, kattfolket som levt här långt innan människorna anlände. Kattfolket som besegrat gnollerna för att ta detta land, som de rättmätigt såg som deras, ett land där människorna var kolonisatörer.
Länge hade meoierna varit ett verkligt hot mot människorna, och deras hem svåråtkomligt, förutom med de med eldens kraft, såsom med Nurus eld, och elden från hennes likar. Därför hatade meoifolket människorna mer än någonsin förr, och slogs med en inre glöd som brann kraftigare än någon människas. Med glimmande ögon hade de studerat människorna som på detta slag var fullt upptagna med att dräpa varandra, de skulle vara svaga för en till kraft som vilat och väntat, om meoifolket vågade riskera att möta deras magiker.
Från de båda krigande härarnas sida anlände de, en hord av meoi som sprang på alla fyra med vassa klor och tänder, med vapen på ryggarna redo att användas då de tagit sig nära fienden minst lika snabbt som ett kavalleri. Men snarare än hästarnas dundrande hovar var dessa mer smidiga, mer eleganta, då de rörde sig som vatten över landskapet i sina flödande rörelser och päls i olika färger som skimrade i solens sken. De närmade sig mer och mer de båda arméerna, ledda av en av deras ökända ledare, Skair, ett namn många människor fruktade. Innan knappt någon hunnit reagera, för de var inte fåfänga nog att blåsa i horn. Deras signal var tyst, och deras attack snabb, och knappt innan formationerna hade hunnit vända sig mot dem var de första redan tätt på fienderna med blodiga klor och tänder som slet och rev upp strupar till höger och vänster. Så klart blev de stuckna och genomborrade av spjut och svärd, men de stred bara hårdare för det tills sista andetaget och tog alltid fler med sig till livet bortom detta.
Medan den främsta linjen höll arméerna upptagna hade meoifolkets magiker själva anlänt. Snabba och kvicka, lätt klädda, för att fokusera på vatten- och eldmagikern. Sykris var en av dem, en av deras dansare som levde i andevärlden och den dödliga världen, med glödande symboler målade i den mörkskimrande pälsen, långt mörkt hår som fladdrade i vinden då hon rusade, en grimas som visade tänderna hotfullt tills hon stannade och antog en mer koncentrerad position. Hon yttrade inte besvärjelser, utan istället sjöng hon och rörde sig, hennes attack riktad och koncentrerad mot de två magikernas sinnen för att gradvis försöka bryta ned deras försvar, för att försöka lägga deras medvetande i världen mellan liv och död och göra deras fysiska kroppar svaga mot attack – om hon lyckades. Hennes närvaro pressades mot dem båda simultant, hennes icke-mänskliga sinne annorlunda i hur det kändes jämfört med en mänsklig magikers attack. Sykris ord gick inte att förstå, men innebörden i länken kunde de tyda genom bilder och sinnesstämningar.
‘Varför slåss och förstör ni? Ser ni inte förstörelsen ni skapar? Våra länder gråter, allt liv försvinner. Ge er av, om ni vill leva!’ hennes ilska och sorg var nästan överväldigande, känslor som inte gick att beskriva i ord utan bara kännas i den mentala attack som pressade sig mot dem, koncentrerad genom hennes rörelser och sång – hon omgiven av krigare som skyddade henne då hon själv var halvt i denna värld och halvt i den andra.
-
“Det är precis vad jag vill.” Svarade hon enkelt med ett hånleende, innan hon började ta kliv åt sidan för att placera sig mellan honom och militärlägrets inre. Hennes blick ansträngdes medans hon fortsatte, och hon höjde sina händer i beredskap att ta striden, då hon hade en känsla av att han inte tänkte acceptera hennes erbjudande.
“Jag vet att det endast är min medmänsklighet, min omtanke för mitt folk som hindrar mig från att besegra dig nu. Och jag tror du vet detsamma.” Hon stannade däremot upp när hon hörde nya skrik, och från flera håll började horn ljuda varningar om anfall. Förstärkning? Hon lyckades inte ägna många tankar till frågan innan den besvarades, då hon såg i fjärran hur en sammandrabbning skedde med en tredje sida.
Meoierna.
Snart kände hon en väldig huvudvärk, eller yrsel, eller någonting annorlunda. Nytt var det, och hennes träning jobbade hårt för att bekämpa det. Hon ville kräkas, men hon höll det såklart inne, hon var en helig symbol trots allt, hur skulle det ha sett ut?
“Om du inte lämnar mitt huvud, trollpacka, kommer jag göra mer än att bara lämna ditt gråtande land i tårar och aska, jag kommer se till att världshistorien inte kommer hitta ett spår av er!” Hon fräste till och elden I hennes händer tändes, och hon började sväva, gradvis högre och högre upp i luften för att försöka hitta trollpackan. För stunden var vattenkillen bortglömd.
“Min eld är mitt liv, så kom och ta den!'” Hon vred sig om i luften, sökandes, ganska vingligt svävande med angreppet i sinnet att motverka, men snart fastnade blicken hennes på en märklig, dansande Meoier.
-
Meoierna. Egentligen kanske det inte skulle vara en sådan överraskning att de dök upp vid ett tillfälle som detta. De tycktes alltid välja de sämre tidpunkterna för att inte kunna ge dem ett riktigt välkomnande. Mest ilsken var han för att han missade allt roligt han skulle haft med att reta eldmagikern. Men samtidigt. Två kanske var bättre än en. Det var åtminstone en tanke för att försöka få bort känslan av yrsel och svaghet som gjorde sig påmind.
Vad fan var det här för någon magi? Inte någon elementär magi… något psykiskt. Något som han inte direkt hade varit beredd på. Åt det svor han åt sig själv. Fast, för att vara ärlig, så var det just den där kämpaglöden som alltid hade förvånat och framförallt fascinerat honom. Yzu, skrockade till lite grann.
“Länder som gråter, det var då nytt.” påpekade han med ett litet skratt för att snart få syn på meoin och han skrattade till lite grann för att nicka mot henne.
“En gemensam fiende?”
-
Hennes främmande sinne verkade dock inte ge vika för hoten. Snarare verkade hennes ansträngningar pressa hårdare mot deras sinnen, för att hålla dem distraherade från meoierna som med sin våldsamma framfart skapade kaos bland människornas led.
‘Om ni inte ger er av drar jag in er i världen mellan!’ svarade hon ilsket i deras sinnen. En bild av oändligt mörker blixtrade genom deras sinnen, en farlig dimension mellan dimensionerna, och att det inte var ett tomt hot heller för den delen.Något verkade suga i dem och dra i dem, medan hennes magi blev mer intensiv ju längre den pågick. Hon verkade beredd att offra sig själv för att befria världen från deras destruktiva magi, men två på en gång var en kraftansträngning utan dess like. Några soldater hade bildat en ring runt henne, redo att försvara henne. Bågar avfyrades mot den svävande eldmagikern, i ett försök att fälla henne.
-
Hon vände inte blicken mot Yzu när han talade, men hon skakade på huvudet. “En gemensam motvind,” Började hon och tog ett djupt andetag för att visa katterna vilken makt de hade att göra med, när hon sedan blev träffad av en pil och medans hon skrek till föll hon till marken. Pilen hade träffat henne under armen rätt in mellan revbenen och hon visste omedelbart att hon var allvarligt skadad. Hon visste lika snabbt också att dussintals av hennes egna hade sett henne inte bara bli träffad, utan skrika, falla ner till marken och att hon nu stod på knän och återhämtade sig. Hennes blod färgade sanden under henne, hon hade tappat blod inför sina män, ett av de stora direktiven att undvika. Samtidigt kändes det som att inte bara hennes huvud, utan både kropp och själ höll på att slitas i stycken.
Under bara ett ögonblick slog tanken henne att hon skulle förlora slaget, att hon skulle dö på det här fältet. Ett intryck av en kedjereaktion slog henne, där ryktet om hennes död spred sig till människorna och fiender likväl som vänner skulle börja ifrågasätta Solprästernas gudomlighet. Pilen gjorde fruktansvärt ont, hur länge sedan var det sedan hon blivit skadad egentligen? Hon såg världen rösten pratade om, en värld utan ljus. Utan eld? Hon mindes känslan som hon haft några gånger tidigare, känslan där hon gett med sig till elden istället för att stänga in den så som oftast gjorde, istället för att hålla tillbaka den, låtit den fylla hennes fiender, låta den fylla marken och luften, den vackra känslan av att bara befria elden och bli fri själv, se dess renhet tömma fälten på liv.
Hon kände en hand ta tag i armen hennes och en av hennes soldater hjälpte henne upp till sina fötter. Hennes blick var dimmig, och smärtan från trollpackans magi plågade henne ännu mer än smärtan från pilen. Grät Nuru? Soldatens blick vandrade ner till såret under armen hennes och han stirrade för ett ögonblick innan han satte armen runt henne. “Vi behöver backa prästinna, Meoierna kommer överväldiga oss snart!” Han höll om hennes sår för att lite blockera blödningen medans han började rycka i henne att följa med honom. Följa med honom tillbaka till alla andra soldater som hade sett henne skjutas ur skyn som vilken fågel som helst. Som vem som helst.
Hennes ögon ändrade färg och ett starkt gyllene sken kom ur dem. Hennes kropp började utge en väldig värme och soldaten intill henne började omedelbart svettas, samtidigt som han ryckte bort sig själv från henne som om han hade bränt sig. “Prästinna?” Frågade han vädjande, orolig att hon skulle ta strid i sitt nuvarande skick. “Förlåt mig,” Började Nuru och reste sig rakryggad. “Jag blöder inte.” I stunden efter släpptes en enorm hetta ut från henne och soldaten bredvid henne föll skrikandes till marken, omgående uppslukad av lågor från värmen omkring henne. Hans skrik var kort innan han var avliden, och hon började stiga till skyn igen.
För de omkring henne hade allting hänt på sekunder, men hon hade genomlevt en livskris i ytterst detalj. Hon kunde inte dö här, inte utan att hon gjorde detta till ett slag de skulle skriva om i årtusenden. Hon började veva med händerna i luften och hennes egna soldater började springa ifrån henne, men vinden började snurra omkring henne, en virvelvind som såg ut som att luften kokade. Hennes egna soldater försökte fly, men kraften från vinden var så pass stor att de drogs in i den och brann upp, deras aska snurrande runt henne samtidigt som hon kom högre och högre upp i skyn. Pilarna som började flyga mot henne fångades av vinden och brann även de upp, men hellre än att fokusera på Meoierna eller Yzu vändes hennes blick mot hennes egna soldater som hade sett henne skadad, följt av spjut av eld som började skjuta i varje riktning och spetsade alla i hennes närhet, vänner såväl som fiender. Ingen skulle få veta att hon blivit skadad, om hon så skulle brinna upp idag och alla med henne. Sanden i hennes vind och under henne började glöda, likaså närliggande stenar och utrustning från lägret. En eldstorm började byggas i sällskap av människors skrik.
“Låt mig istället ge er en värld av eld!” Skrek hon ilsket, och lät sitt sinne slukas av elden. Den otyglade, vackra varelsen som styrde hennes liv, som gav henne sin passion, som gav henne sitt driv, som gav henne betydelse. Hon hade spenderat sitt liv att tämja den konstanta vreden som hennes eld bar, att hålla igen, och om hon var tvungen att ha att göra med den så skulle hon se till att trollpackan kände varje liten gnista Nuru genomlidit i sitt sinne sedan dagen elden vaknade inom henne. Ville hon ta hennes liv, skulle hon få det i all dess prakt, elden inom henne såväl som utanför, så hon gav vika för elden, släppte taget om tyglarna och hela hon började glöda nu, samtidigt som eld började regna från den växande virveln.
You must be logged in to reply to this topic.