Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på Asgeir som plötsligt inte heller verkade veta riktigt vad han gjorde här ute med henne. Men det var han som ropat på henne och velat komma i kapp så hon väntade ut honom. Men hans ord kändes…prövande och något osäkra. Hon visste inte om det var så att han höll tillbaka en utskällning till henne eller om han faktiskt inte visste vad han skulle säga riktigt.

” Ja.. ” svarade hon bara något misstänksamt kanske. Eller prövande själv. Hon skämdes inte över hennes utbrott i bastun. Hon hade varit arg men också rädd. Rädd för hans mor och rädd för sitt eget skinn. Tänk om hon skadat Ragnhildr så illa att inget hade gått att göra?! Hon kände hur en kall kår letade sig upp längs ryggraden och drog manteln närmare om sig. Hon sträckte på sig något och stålsatte sig för en uppläxning eller utskällning. Kanske skulle han ta tillbaka inbjudan att hon skulle få följa med.
Hon tänkte på Villi.. hon visste att han kunde magi men det där hade varit något alldeles extra. Hon visste det, i själen, att det hon just bevittnat var något utöver det vanliga.
” Min bror kommer nog avsluta det din mor och hennes vakt började med… Han kommer döda mig..” sa hon tillslut efter en lång tystnad och drog lite på munnen i ett snett leende för att visa att hon inte menade det bokstavligt. ” Så… väntar du dig en ursäkt kommer du få stå där tills du vuxit fast…” hon nickade lite.

Ylva Sigvaldadottir

Hon svalde lite och väntade på att han skulle komma till saken. Förbjuda henne att följa med och skälla ut henne för att hon skällde ut de alla. Hon skällde ut en kung, en drottning, en..magiker, vakter och en prins! Hon… en smed…en..ingen. Hon kände kinderna hetta till då hon insåg det absurda i det hon just gjort.
Hon sög in underläppen lite som hon gjorde när hon var lite orolig men utskällningen hon väntade på kom aldrig. Istället verkade han… be om ursäkt till henne? Hon blev så ställd av det hela att hon bara stirrade på honom med munnen något öppen ett par andetag. Hon svalde något och blinkade lite.

” Nej… du behöver inte be om ursäkt. Jag borde…” hon visste inte vad hon kunde svara på det. Hade hon kunnat agera annorlunda? Hon var ju inte direkt i någon position att neka drottningen något och vakten hade inte heller hållit tillbaka. Nej, hon hade nog inte gjort något annorlunda ändå. ” Jag borde inte skällt ut alla där inne. Det är jag som ska be om ursäkt. “svarade hon sedan efter ett litet slag. Hon borde ha hanterat det bättre. Det var inte magin som gjort henne rädd, utan vetskapen om att hon kunnat ta livet av hans mor. Deras drottning. Hon log lite snett mot honom sedan som för att visa att hon menade det.
Hon kände att hennes defensiva hållning mildrades och en liten värme kom krypande in i magen då hon insåg att de stod här ute ensamma.
” Du har inte träffat och umgåtts med min familj. Din är en samling lamm i jämförelse… lite annorlunda kanske. Men långt ifrån skrämmande eller så. ” hon log mjukare nu som om hon ville trösta honom. Underligt. Hon hade aldrig känt ett sådant behov förut. Men så kunde han knappast stå till svars för något som hänt henne idag.

Hon såg på honom då han verkade slappna av något mer även han och hon skrattade till då han skämtade med henne att ett litet skrik bara skulle göra hans familj nytta. Hon nickade lite då och bestämde sig för att saken skulle vara utagerad. I alla fall med Asgeir. Och hon kände lättnad över att han inte tagit tillbaka sitter bjudande för henne att följa med dem.
Hon drog på munnen och drog manteln närmare om sig. ” Ähhh… det är inte sååå kallt. ” retades hon med honom och blinkade lite med ena ögat. ” Det beror väl på vad man gör ute i snön…” fortsatte hon sedan utan att tänka sig för och skrattade sedan lite och vek undan med blicken. Hade hon precis sagt det där högt?! Ragnhildr måste skallat henne hårdare än hon först trott.

Hon vände sig dock och började gå mot staden som han själv föreslagit. Glad att han inte såg rodnaden på hennes kinder.
Stegen skyndade hon knappast på, rädd att han skulle överge hennes sällskap så fort en annan människa syntes. Varför tog det emot så mycket? ” Din kamp mot din bror var spännande. Lite fusk att han använde sin magi..” sa hon för att starta ett samtal. Hon visste inte om folk visste om Eiriks magi, hon trodde inte det. Hon hade aldrig hört något om det. Men hon hade känt magins närvaro, precis som hon kunde känna av Villis. Hon såg på honom över axeln. ” Jag kände av den, precis som inne i bastun. Jag ska inget säga om det till någon. ” försäkrade hon honom med ett litet leende.

Ylva Sigvaldadottir

Stilla hade de gått vägen som ledde tillbaka in mot staden. Snön knarrade under deras stövlar och det var så kallt att det ibland smärtade att dra riktigt djupa andetag. Eller så kanske det var ett revben som tagit sig en törn i kampen mot Ragnhildr? Drottningen hade trots allt gett henne ett par rejäla sparkar när hon legat ner efter att hon låtit vakten ta över. Hon borde kanske vara mer arg fortfarande. Men rädslan att hon kanske gått för långt med drottningen hade spolat iväg all ilska. Kvar fanns bara smärtorna efter den hårda kampen. Den brutna näsan, hon kände att ena ögat började svullna också, den spräckta pannan, den spruckna läppen och tröttheten i ben och armar. För att inte säga hur halsen smärtade och hennes röst lät raspig, som om hon druckit alldeles för mycket brännvin i alldeles för många dagar.
Hon kunde inte vara arg på deras mor, hon hade bara velat försäkra sig om att det inte var någon duvunge som följde med hennes söner. Men hon tyckte inte om att det smärtade så förbannat.

En figur lösgör sig plötsligt ur mörkret på vägen närmare staden, han verkar komma dem sakta till mötes och hon stannade upp med Asgeir. Han verkade känna igen figuren snabbt och tog en avslappnad ställning vilket fick henne att också slappna av mer. Det tog ett par steg mot dem innan hon såg att  det var Eirik som kom dem till mötes. Hon tog de få stegen till mötes tillsammans med Asgeir.
Eirik ställde sin fråga och såg på henne med en forskande blick och hon förvånades så över frågan att det tog ett par hjärtslag att svara. Hon vände blicken kort till Asgeir innan hon vände den till hans bror. Hon såg ingen anledning att hålla något av det de talat om hemligt. Det var trots allt honom det handlade om.
Hon hade inte talat så mycket med Eirik, inte som med Asgeir. Han höll sig utanför smedjan och besökte den inte med samma frekvens som Asgeir och alltid i sällskap av sin bror. Hon hade aldrig sett honom besöka den själv, inte henne i alla fall.
” Jag försäkrade Asgeir om att jag inte skulle berätta om din magi för någon” svarade hon ärligt och rak på sak.
Eirik var svårare att läsa än Asgeir tyckte hon och hon visste inte ens om han var nöjd eller missnöjd med svaret. ” Jag har inte hört någor om den förut, och jag vet inte om det är något som folk vet om. Men.. jag kommer inget säga. ” Förtydligade hon och svalde något. Hon harklade sig lite då det fortfarande var ansträngande för halsen att tala.

En kort tystnad la sig och hon var osäker på om han trodde henne. Eller skulle han neka? Hon slickade sig lite om läpparna försiktigt och såg mellan bröderna. De var olika, men så var hennes egna bröder också väldigt olika varandra. ” Jag kunde känna av den under kampen… jag visste inte att det var något jag kunde. Jag menar.. jag har aldrig känt av magi förut. Vad jag vet. Inte förrän jag spenderade den där natten med Villi, då han visade sin magi..” hon fortsatte att tala. Nervöst kanske? Varför visste hon inte heller och skyllde nu allt på deras mors skallning och allt öl och brännvin hon nu fått i sig. Hon kunde känna deras blickar till sig och hon skrattade till lite och ryckte på axlarna. ” Ja ..Nej.. alltså spenderade natten.. inte så..” Hon skrattade mer road nu över hur det hade låtit. Hon skakade på huvudet. ” Inte för att jag måste förklara mig för er…” hon viftade bort det lite och kände kinderna bli lite varmare ändå. ” Jag borde bara vara tyst…vila rösten och halsen. ” Hon drog manteln närmare om sig igen då en extra kall och hård vindpust drog tag i kläderna och snön så det yrde.