Post has published by EdenX
Viewing 13 posts - 1 through 13 (of 13 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Solen hade redan hunnit gå ner och stjärnorna och månen var det som lyste upp natthimlen nu. Snön knarrade under hennes fötter och vita moln bildades när hon följde den upptrampade snö stigen från bastun. Hon kunde inte gå så fort och kroppen värkte verkligen efter eftermiddagens kamp med både drottning och vakt. För att inte säga huvudvärken som också blivit av allt öl och brännvin. Hon kände fortfarande av berusningen. Torbjörn skulle döda henne. Inte nog med att hon varit borta halva dagen utan att säga vart hon tog vägen, hon skulle komma hem halvt ihjälslagen, luktandes av fylla och förr eller senare skulle det komma fram att hon slagits mot drottningen och kanske skulle det också komma fram i vilket dåligt skick hon varit i nu.

    Hon var så upptagen med sina ilskna tankar att hon inte hörde Asgeir ropa efter henne och hon märkte honom inte förrän han var ikapp henne.
    Hon stannade upp, snodde runt för att se vem som följt efter henne och kände igen hans siluett innan han kommit de sista stegen fram.  Hon såg frågande på honom och vägde tyngden från ena foten till den andra, osäker på om hon skulle fortsätta gå eller inte.
    Hon visste inte vad hon skulle säga och försökte se runt honom om han hade med sig vakterna eller om han kommit själv. Hon kunde inte riktigt förstå varför han följde efter henne och vad han ville. En del av henne oroade sig över att han skulle vara arg, en annan del av henne uppskattade att han kommit efter henne.

    Hon stod stilla i blåsten och snön, det var tyst här bortanför stadens festligheter. Det var sista natten av midvinterblotet och om bara någon dag skulle de resa. Det var kallt, stjärnklart och stjärnorna och månen lyste upp nog så hon kunde se honom i ett dunkelt ljus. Det var dårskap att resa mitt i vintern och hennes bröder förstod inte riktigt beslutet heller vilket var en del i att de var så upprörda. Men hon förstod… de kunde inte vänta längre.. och ingen skulle tro att någon skulle vara så dåraktig att resa mitt i vintern. Hon såg på honom där han stod i den upptrampande snön. Ingen av dem sa något utan andetagen bildade bara vita moln när de andades.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir mådde ungeför på samma sätt som Ylva. Det hade varit intensiva dagar av fest och till och med slagsmål med sin bror. Han kände sig mör på fler än ett sätt, men snart väntade äventyr. Inombords kände han sig exalterad, ivrig på att ge sig av och lämna allt detta bakom sig en stund. Allt detta kaos med hans mor och Ylva bekymrade honom något, trots allt skulle de resa tillsammans snart och om det skulle bli en dålig start på grund av allt som skett var det lite betungande. Bäst att försöka rätta till saker medan man kunde, då han skyndade sig efter Ylva som stannade upp. Då han väl stod där visste han inte helt vad han skulle säga, men hans mun hade tydligen någon idé.
    ‘Det där var… ehm… spännande, i bastun alltså.’ konstaterade han lite lamt, trots allt hade Ylva precis skällt ut hela hans familj.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon såg på Asgeir som plötsligt inte heller verkade veta riktigt vad han gjorde här ute med henne. Men det var han som ropat på henne och velat komma i kapp så hon väntade ut honom. Men hans ord kändes…prövande och något osäkra. Hon visste inte om det var så att han höll tillbaka en utskällning till henne eller om han faktiskt inte visste vad han skulle säga riktigt.

    ” Ja.. ” svarade hon bara något misstänksamt kanske. Eller prövande själv. Hon skämdes inte över hennes utbrott i bastun. Hon hade varit arg men också rädd. Rädd för hans mor och rädd för sitt eget skinn. Tänk om hon skadat Ragnhildr så illa att inget hade gått att göra?! Hon kände hur en kall kår letade sig upp längs ryggraden och drog manteln närmare om sig. Hon sträckte på sig något och stålsatte sig för en uppläxning eller utskällning. Kanske skulle han ta tillbaka inbjudan att hon skulle få följa med.
    Hon tänkte på Villi.. hon visste att han kunde magi men det där hade varit något alldeles extra. Hon visste det, i själen, att det hon just bevittnat var något utöver det vanliga.
    ” Min bror kommer nog avsluta det din mor och hennes vakt började med… Han kommer döda mig..” sa hon tillslut efter en lång tystnad och drog lite på munnen i ett snett leende för att visa att hon inte menade det bokstavligt. ” Så… väntar du dig en ursäkt kommer du få stå där tills du vuxit fast…” hon nickade lite.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir kände sig ovanligt nervös i den stunden. Som om det låg en tyngd mellan dem efter händelsen innan, även om det varit mellan henne och hans mor. Nå, han skulle bara få klampa vidare genom träsket han grävt sig in i för att försöka lösa detta.
    ‘Oroa dig inte, mor klarar sig alltid. Och… verkar som om han rödhåriga fick ordning på hennes skador med sin… ehm… sejd, eller vad han nu kallade det.’ konstaterade han och ryste lite över tanken på magi. Han hade aldrig gillat det, då han tänkte på hur han sett Gerda hjäpa skadade Maeve i deras ungdom med hjälp av magi. Han lade armarna i kors.
    ‘Jag får väl övertyga din bror om att felet är mitt då.’ sa han, ett litet leende på hans läppar. Vid hennes kommentar skakade han på huvudet.
    ‘Jag antar jag försöker be om ursäkt å min familjs vägnar. De är… en konstig samling.’ sa han och skrockade lite.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Hon svalde lite och väntade på att han skulle komma till saken. Förbjuda henne att följa med och skälla ut henne för att hon skällde ut de alla. Hon skällde ut en kung, en drottning, en..magiker, vakter och en prins! Hon… en smed…en..ingen. Hon kände kinderna hetta till då hon insåg det absurda i det hon just gjort.
    Hon sög in underläppen lite som hon gjorde när hon var lite orolig men utskällningen hon väntade på kom aldrig. Istället verkade han… be om ursäkt till henne? Hon blev så ställd av det hela att hon bara stirrade på honom med munnen något öppen ett par andetag. Hon svalde något och blinkade lite.

    ” Nej… du behöver inte be om ursäkt. Jag borde…” hon visste inte vad hon kunde svara på det. Hade hon kunnat agera annorlunda? Hon var ju inte direkt i någon position att neka drottningen något och vakten hade inte heller hållit tillbaka. Nej, hon hade nog inte gjort något annorlunda ändå. ” Jag borde inte skällt ut alla där inne. Det är jag som ska be om ursäkt. “svarade hon sedan efter ett litet slag. Hon borde ha hanterat det bättre. Det var inte magin som gjort henne rädd, utan vetskapen om att hon kunnat ta livet av hans mor. Deras drottning. Hon log lite snett mot honom sedan som för att visa att hon menade det.
    Hon kände att hennes defensiva hållning mildrades och en liten värme kom krypande in i magen då hon insåg att de stod här ute ensamma.
    ” Du har inte träffat och umgåtts med min familj. Din är en samling lamm i jämförelse… lite annorlunda kanske. Men långt ifrån skrämmande eller så. ” hon log mjukare nu som om hon ville trösta honom. Underligt. Hon hade aldrig känt ett sådant behov förut. Men så kunde han knappast stå till svars för något som hänt henne idag.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir skrattade lite åt konflikten hon verkade känna, och visst han kunde förstå att det var stressande. Men för henne var de ju bara vanliga personer, hans föräldrar, så han hade nog inte riktigt samma perspektiv som henne. Att han var en prins betydde inte så mycket för honom, speciellt då han inte vuxit upp som en.
    ‘Sluta nu, mina föräldrar är inte som någon Karmansk kung som tar huvudet på folk för att deras stolthet blir sårad.’ sa han.
    ‘De behöver sig nog ett litet skrik eller två ibland.’ sa han lite roat, han nickade inåt staden.
    ‘Ska vi gå? Det är förjävla kallt här ute.’ undrade han, och började röra sig tillbaka upp mot Frostheim, bort från den vindpinade stranden.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Hon såg på honom då han verkade slappna av något mer även han och hon skrattade till då han skämtade med henne att ett litet skrik bara skulle göra hans familj nytta. Hon nickade lite då och bestämde sig för att saken skulle vara utagerad. I alla fall med Asgeir. Och hon kände lättnad över att han inte tagit tillbaka sitter bjudande för henne att följa med dem.
    Hon drog på munnen och drog manteln närmare om sig. ” Ähhh… det är inte sååå kallt. ” retades hon med honom och blinkade lite med ena ögat. ” Det beror väl på vad man gör ute i snön…” fortsatte hon sedan utan att tänka sig för och skrattade sedan lite och vek undan med blicken. Hade hon precis sagt det där högt?! Ragnhildr måste skallat henne hårdare än hon först trott.

    Hon vände sig dock och började gå mot staden som han själv föreslagit. Glad att han inte såg rodnaden på hennes kinder.
    Stegen skyndade hon knappast på, rädd att han skulle överge hennes sällskap så fort en annan människa syntes. Varför tog det emot så mycket? ” Din kamp mot din bror var spännande. Lite fusk att han använde sin magi..” sa hon för att starta ett samtal. Hon visste inte om folk visste om Eiriks magi, hon trodde inte det. Hon hade aldrig hört något om det. Men hon hade känt magins närvaro, precis som hon kunde känna av Villis. Hon såg på honom över axeln. ” Jag kände av den, precis som inne i bastun. Jag ska inget säga om det till någon. ” försäkrade hon honom med ett litet leende.

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Eirik hade inte förväntat sig att någon skulle varit ute i mörkret och kylan så pass sent. Han var själv endast där för att spaningsrundan tagit mer tid än beräknat, i slutändan hade dock inget av vikt visat sig. Först övervägde Eirik att bara rätt ut undvika dem, de kunde trots allt vara ett par som letade efter lite tid för sig själva, men när Eirik kände igen deras röster kändes det osannolikt, de verkade dessutom ta av i samma riktning som han. Han kände sig inte manad att stanna ute i mörkret och vänta på att de strosade iväg, och inte heller att ta en omväg för att undvika dem.

    Trots det kände han ett motstånd inför att ropa ut till dem. Han och Asgeir hade knappt hunnit prata efter kampen, bara snabbt gå över planer inför resan, och nu med Ylvas… utbrott? Han hade inte själv varit där, och han hade inte heller riktigt lyckats få en bild av vad som hänt. Det hade dock börjat gå ett rykte, Eirik bara hoppades att den inte skulle växa. Han suckade inombords. Det kändes som att det fanns för mycket uppe i luften som kunde komma och bita dem senare, men just denna fråga kunde nog vänta till senare.

    “Säga om vad till någon?” Han hade hört allt sen Ylva jämfört mor och far med lamm, en underlig anknytning tyckte Eirik, men han kände att det var bäst att låta Ylva få en chans att ändra samtalsämne. Att hon tyckte att han fuskat stack mer än han förväntat sig, men det skulle inte hjälpa att bli defensiv. Asgeir hade vetat vad han sagt ja till, och vad vad Eirik kunde valt att göra istället.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva Sigvaldadottir

    Stilla hade de gått vägen som ledde tillbaka in mot staden. Snön knarrade under deras stövlar och det var så kallt att det ibland smärtade att dra riktigt djupa andetag. Eller så kanske det var ett revben som tagit sig en törn i kampen mot Ragnhildr? Drottningen hade trots allt gett henne ett par rejäla sparkar när hon legat ner efter att hon låtit vakten ta över. Hon borde kanske vara mer arg fortfarande. Men rädslan att hon kanske gått för långt med drottningen hade spolat iväg all ilska. Kvar fanns bara smärtorna efter den hårda kampen. Den brutna näsan, hon kände att ena ögat började svullna också, den spräckta pannan, den spruckna läppen och tröttheten i ben och armar. För att inte säga hur halsen smärtade och hennes röst lät raspig, som om hon druckit alldeles för mycket brännvin i alldeles för många dagar.
    Hon kunde inte vara arg på deras mor, hon hade bara velat försäkra sig om att det inte var någon duvunge som följde med hennes söner. Men hon tyckte inte om att det smärtade så förbannat.

    En figur lösgör sig plötsligt ur mörkret på vägen närmare staden, han verkar komma dem sakta till mötes och hon stannade upp med Asgeir. Han verkade känna igen figuren snabbt och tog en avslappnad ställning vilket fick henne att också slappna av mer. Det tog ett par steg mot dem innan hon såg att  det var Eirik som kom dem till mötes. Hon tog de få stegen till mötes tillsammans med Asgeir.
    Eirik ställde sin fråga och såg på henne med en forskande blick och hon förvånades så över frågan att det tog ett par hjärtslag att svara. Hon vände blicken kort till Asgeir innan hon vände den till hans bror. Hon såg ingen anledning att hålla något av det de talat om hemligt. Det var trots allt honom det handlade om.
    Hon hade inte talat så mycket med Eirik, inte som med Asgeir. Han höll sig utanför smedjan och besökte den inte med samma frekvens som Asgeir och alltid i sällskap av sin bror. Hon hade aldrig sett honom besöka den själv, inte henne i alla fall.
    ” Jag försäkrade Asgeir om att jag inte skulle berätta om din magi för någon” svarade hon ärligt och rak på sak.
    Eirik var svårare att läsa än Asgeir tyckte hon och hon visste inte ens om han var nöjd eller missnöjd med svaret. ” Jag har inte hört någor om den förut, och jag vet inte om det är något som folk vet om. Men.. jag kommer inget säga. ” Förtydligade hon och svalde något. Hon harklade sig lite då det fortfarande var ansträngande för halsen att tala.

    En kort tystnad la sig och hon var osäker på om han trodde henne. Eller skulle han neka? Hon slickade sig lite om läpparna försiktigt och såg mellan bröderna. De var olika, men så var hennes egna bröder också väldigt olika varandra. ” Jag kunde känna av den under kampen… jag visste inte att det var något jag kunde. Jag menar.. jag har aldrig känt av magi förut. Vad jag vet. Inte förrän jag spenderade den där natten med Villi, då han visade sin magi..” hon fortsatte att tala. Nervöst kanske? Varför visste hon inte heller och skyllde nu allt på deras mors skallning och allt öl och brännvin hon nu fått i sig. Hon kunde känna deras blickar till sig och hon skrattade till lite och ryckte på axlarna. ” Ja ..Nej.. alltså spenderade natten.. inte så..” Hon skrattade mer road nu över hur det hade låtit. Hon skakade på huvudet. ” Inte för att jag måste förklara mig för er…” hon viftade bort det lite och kände kinderna bli lite varmare ändå. ” Jag borde bara vara tyst…vila rösten och halsen. ” Hon drog manteln närmare om sig igen då en extra kall och hård vindpust drog tag i kläderna och snön så det yrde.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir skrattade lite åt Ylva, kanske glad han med över att det inte verkade finnas så mycket spänning mellan dem. Åtminstone inte negativ sådan. Så han nickade.
    ‘Visst, visst, för en som lever i en smedja dagarna i ända har du väl bränt bort all din känsel.’ retades han, för att haja till lite över hennes andra kommentar. Vad brukade hon göra i snön tro? Tankarna började rusa i hans huvud lite utan att han kunde stoppa dem, men han skakade på huvudet sedan. Kanske var det ett uttryck, eller något. Så han gick istället vid hennes sida utan att försöka tänka så mycket på vad hon sagt.
    ‘Kampen mot Eirik, ja…’ skrockade han då hon tog upp ämnet.
    ‘Han är starkare än de flesta tror, min bror, men akta dig – han har både skarpa ögon och skarpa öron. Inget går honom förbi. Om någon vet allt om vad som sker här, är det Eirik.’ för att nicka lite tacksamt, hon verkade vara en figur man kunde lita på. På tal om trollen verkade mannen själv vara ute i kvällen.

    ‘Bror!’ utbrast han. ‘Ute och spanar igen, ser jag!’ skrockade han, för att låta de två växla sina ord.
    ‘Bäst att vi luftar allt, vi kommer spendera flera veckor tillsammans på vår resa.’ de hade ju inte umgåtts så mycket trots middagen och hedersplatsen Ylva haft. Han såg lite fundersam ut över hennes prat om Villi, kanske spände han sig lite då hon talade om att spendera natten med Villi, lite oförväntad över sin reaktion.
    ‘Tror du det blir ett problem, med den rödhårige?’ undrade han, lite direkt på saken.

     

  • Rollspelare
    Member since: 11/12/2021

    Eirik hade nog förväntat sig bli irriterad på ett så ramblande svar som Ylva gav, med tanke på hur trött han kände sig, men det var något lite lustigt över det hela så han lät henne spinna på. Det kanske var lite elakt, hon hade trots allt varit i slagsmål med mor, men samtidigt var det… lugnande? Kanske det var det att hennes ansikte var så mörbultat. Han hade varit lite orolig för vad som skulle hända om det gick rykten om att man kunde säga vad man ville om far och mor utan konsekvenser, men om hennes blåmärken och röda ansikte gick att se i det här mörkret skulle de nog även på dagen få folk att tänka en gång extra ifall de ville försöka underminera Sätet. Inte för att Eirik ville se Ylva lida, snarare kändes det som en lättnad att slippa allt skådespeleri. Att försöka få både mor och Ylva att köra något offentligt uppspel skulle varit svårt, men tanken av att se Ylva offentligt och lite ceremoniellt be om ursäkt fick honom honom att flinade till inombords.

    Eiriks tankekedja bröts när Ylva skrattade till nervöst. Hade han råkat skratta till? Hans blick skiftade till Asgeir, för att få någon typ av konfirmation eller dömande, men broderns uppmärksamhet verkade också på annat håll. Han verkade något stelare än tidigare, hade det hunnit bli så pass mycket kallare?

    Det var en pinsam situation att rakt av helt ha missat vad och vem de pratade om, vilket så klart inte hjälptes av att Asgeir tydligen såg det som ett möjligt problem. I ett mer vaket tillstånd, kanske inte precis efter att han varit och spanat hela eftermiddagen och behövt skifta till sig kattögon för att hitta hem igen, skulle Eirik nog kunnat luckra ut en bättre bild av det hela, men ikväll orkade han bara inte. De båda verkade ha koll, så varför inte låta dem ta hand om det. “Vi kommer behöva dig inför resan, så om det är något så säg bara till.”

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Ylva

    Hon såg mellan bröderna då båda verkade få tankarna att vandra iväg på sina egna håll och hon kunde inte låta bli att flina lite roat åt det hela. De var så olika bröder kunde bli till utseendet trots allt men det fanns något i deras uttryck just i den här stunden i mörkret som var så lika bröders kunde bli. Hon studerade Eiriks ansikte närmare, oblygt och kanske något påträngande men så hade hon inte hunnit spendera så mycket tid med honom och hon undrade hurdan han var som person?
    Hon väcktes lite ur sina funderingar då Asgeir talade igen och hon vände blicken mot honom. I deras närhet kändes plötsligt inte vintern och kylan så påträngande kall.

    ” Med Villi? ” Hon ryckte lite på axlarna. ” Ärligt talat. Vem vet? Han är olik alla andra jag någonsin mött. Men jag har ingen känsla av att han skulle vara en ond själ. Tvärt om. Lite egen, absolut, men inte ondsint.”

    Svarade hon sedan ärligt och drog av ena tjocka vanten för att klia lite under pälsmössan intill såret deras mor just sytt ihop. Det stramade och kliade lite. Hon kände också hur, trots kylan, ansiktet började svullna lite. Hon måste vara en syn för Gudarna. Nåja, om hon inte fick chansen att rumla runt i sänghalmen det här blotet så var väl en kamp med deras drottning en rätt bra tröst ändå.
    Men oron gnagde ändå i henne. Ragnhildr hade inte verkat arg på henne, inte alls. Snarare testat henne inför den här resan. Men hon hade inte heller gett henne tillstånd eller tillgång till gården. Det hade känts bättre att lämna Frostheim för äventyret om hon hade något att se fram emot att komma hem till.
    Hon såg på Eirik då han sedan bröt tystnaden igen och hon log ett snett, varmt leende mot honom innan hon kramade om hans arm något i en vänlig gest. Det kändes ändå bra att ha rensat lite luften, dem emellan ändå. Hon skulle nog under morgondagen söka upp deras föräldrar och be om ursäkt för hennes utbrott i bastun trots allt.

    ” Tack. Jag har inget jag borde be om. Inte annat än att be era föräldrar om ursäkt för mitt utbrott i bastun. Men… jag låter det vänta till en ljusare timma trots allt. Och tills att alla känslor svalnat lite. Er mor…. är speciell..”

    Svarade hon dem sedan med ett roat litet skratt och drog åt sig handen från Eiriks arm igen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Asgeir stod och betraktade Eirik och Ylva förväxla ord, mest exalterad över att snart få fara iväg och lämna Frostheim bakom dem.
    ‘Ah, bror, jag ser att kugghjulen snurrar i ditt huvud – vad tänker du på nu?!’ frågade han och daskade till Eirik på axeln, som om han försökte väcka brodern ur sitt konstanta funderande och taktiserande. Han lutade sig mot Ylva.

    ‘Eirik är en fundersam en, förstår du. Ta inte hans tystnad för dumhet under vår kommande resa, han sitter bara och försöker tänka ut alla möjliga utfall vi kan råka ut för! Men det är bra att ha någon som har ett vasst sinne i sällskapet, det kan jag intyga, och det var inte en dålig strid du gav idag inte!’ han skrattade, för att sedan se på Ylva då Villi kom på tal igen. Han ryste lite över magin han sett ske. Det var en märklig figur det där alltså.

    ‘Den där Villi verkar vara stark med sejdens makt… Jag antar det är bra med.’ hummade han, lite tankfullt och lutade sig lite mot Ylva då hon kramade om hans arm.  Inte direkt så han tänkte på att han gjorde det, men i stunden kändes det naturligt. Vid talet om Ranghildr fnös han roat.
    ‘Visst, mor är allt speciell hon.’ sa han och suckade lite.
    ‘Så vad säger ni, ett sista stop innan avresan?’ undrade han och nickade upp mot innerstaden.

     

Viewing 13 posts - 1 through 13 (of 13 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.