Trots sin frånvaro från hovet och dess spel hade Nemea tränats i att föra sig och neg med rak rygg inför dem alla som satt där, dolde väl sin förvåning bakom en mask av lugn och mjukhet. Det var betydligt mycket fler än hon väntat sig och att även självaste kungen hade tagit sig tiden för att se hennes dans var inget hon ens vågat hoppats på men detta gav henne ännu mer inspiration till att ge sitt yttersta för att imponera. Med alla ögon på sig rätade hon sig och nickade mot två män som satt längre bak, en med två stora trummor och en på fiol som nu började skapa en lugn melodi med en stark rytm. Fiolen var den som tog över först och lät nu kvinnan börja röra sig i sin klänning med ovanlig graciöshet. Trots det långa tyget så följde det hennes rörelser utan större ansträngning och gav hennes armar en förlängd synvilla. Hon rörde sig smidigt på tårna och lät sina fötter likt balett röra sig över golvet tills trummorna började ta över, då rörde sig hennes kropp med en mer skarphet och styrka före skönhet där hon gjorde några volter framåt utan att använda händerna. Trummorna började öka tempot och ta över mera, så även hennes rörelser innan något i hennes rörelser skiftade helt till en mer strids dans där tillslut en kniv flög osynligt ur hennes hand och prickade en måltavla på hennes vänstra sida. Alla kanske inte hade märkt det än men det fanns måltavlor utplacerade på olika platser i hela rummet, vissa svårare än andra, dem som var väldigt uppmärksamma kunde se längst bak i salen en butler som hade ett äpple på huvudet. Då rörelserna blev mer intensiva började även fler kniva flyga ur hennes händer men hon avslöjade aldrig vart de riktigt kom ifrån då tyget från hennes armar dolde dem flesta. Tränade ögon kunde säkert uppfatta vissa men hon arbetade så snabbt hon kunde i ett försök att även lura dem. Varje kniv träffade sin måltavla mitt i prick medan dansen fortsatte tills den var så pass kraftig att den kändes ända in i hjärtat. På ett slag flög den sista kniven och träffade äpplet i mitten innan fiolen tog över och hon återgick till graciösa rörelser innan hon tillslut avslutade sin dans, försökte i all sin makt att dölja flåset som ville sippra ut från hennes lungor. Huvudet hölls böjt i en halv nigning medan hon väntade på deras reaktion. Hade ingen aning om detta verkligen skulle uppskattas men förhoppningsvis var det inget de såg varje dag från en dam.

Det var alltid en chansning att försöka sticka ut, det kunde tas emot på många olika sätt, speciellt då en kvinna visade upp kunskap som ofta männen skulle vara skicklig i. Deras applåder fick dock hennes muskler att slappna av något och hon rörde sig framåt mot drottningen som verkade nöjd med uppvisningen och pratade på om saker som Nemea kanske inte lyssnade speciellt mycket på även om hennes ansiktsuttryck visade något annat.  Då hon nämnde kung Sandor vände hennes kropp lite snett mot honom och neg åter igen för att ge honom ett milt leende. ” Ni är för vänlig ers majestät. En man som har stöpts ute på fältet har mer att lära mig än något annat.” Hon vände sig sedan mot drottningen och lät sitt stora leende nu sprida sig på hela ansiktet men ögonen lät ligga lite kvar mot kungen. ” Men denna dans är bara en otroligt liten gest jag kan göra för att underhålla och hedra drottningen vars skönhet är slående i denna sal.” Hon lät sina armar röra sig snabbt för att sedan hålla i en liten ros gjord av guld där bladen är smaragder. ” Inget stort men ett liten token på min tacksamhet att få vara här.” Att sträcka över något till drottningen var inget hon vågade göra utan stod kvar med rosen vinklad mot henne så hon kunde se den. Stjälken var lite större än hennes hand och rosbladen tillsammans som hennes handflata. För många var detta års intjänat arbete men för en drottning var detta inte mer än en gest då Nemea inte hade pengarna för att imponera på en drottnings nivå. Om hon burit sitt hus namn hade det varit annat men hon kom för stunden från en lägre adelshus för att inte väcka någons intresse. Hon skulle inte vara mer än underhållning och därav behövde inte hennes börd vara av största vikt. Självklart i hovet där spel uppstod var det viktigt att komma från rätt börd, om hon nu varit intresserad av att klättra i rang och få makt, men hon var inte intresserad av det. Hon behövde bara vinna deras förtroende och komma kungen tillräckligt nära.

Nemea hade knappt märkt själv hur hon hållit sin egen anda i väntan på drottningens beslut och när den väl kom kunde hon känna sina lungor åter igen fyllas av luft och lättnad. Första steget var nu klart och fler tuffare prövningar väntade henne framåt. Att lönnmörda en kung var ju inte precis enkelt och skulle kräva en väldigt lång tid av planering samt förberedelser. När han väl reste på sig gjorde hon som alla andra och neg innan hans siluett lämnade rummet och alla verkade börja prata lite med varandra. En kvinna kom fram och som många andra här var hennes skönhet slående. De blåa ögonen stod verkligen i kontrast till henne mörka hår och gav blicken en skärpa som fick troligen många män att stanna upp. ” Jag tackar för era varma ord och det glädjer mig att jag kunde underhålla er.” Log hon enkelt med blicken smått studerande om rummet på de andra som än fanns kvar. Hon försökte lägga vissa på minnet men även vissa kände hon redan igen. Hon hade trots allt fått plugga flitigt men det var alltid annorlunda att få se personerna i verkligheten. När kvinnan ställde sin fråga svarade hon lika inlärt som alltid: ” Jag var alltid intresserad av dans om liten och övade flitigt. Av en ren slump såg jag på gatan några underhållare där en man kastade kniv mot en fast tavla. Jag blev fångad utav hans rörelser och frågade om han kunde visa mig. Därefter tränade jag flitigt själv för att få mina dagar att flyta.” Hon tog fram en kniv för att visa damen framför sig, den var väldigt enkel i designen men smal och smidig för att enkelt kunna klyva luften. ” Dem är specialdesignade för att flyga rakt och fast men inte göra någon speciell skada.” Vissa kunde se knivar som farligt och hotfullt och därför var det bra att från början sänka denna oro innan hon fick för många ögon på sig. Hon drog sin tumme efter knivens egg för att visa att den inte var speciellt vass. ” Har ni någon hobby som ni tycker mycket om?” Nemea stoppade undan sin kniv igen och rätade ut tyget på hennes klänning och blivit lite skrynkligt efter dansen. ” Hur länge har du varit i hovet?” Även om Nemea hade mycket information om dem flesta här skulle hon behöva ställa tråkiga frågor för att inte verka onormal eller kall. Egentligen ville hon bara hitta trädgården för att röra sig ute i luften men skapa sociala kontakter var tyvärr viktigare i detta fallet.

” Jag var en av de lyckligt utlottade med för mycket fritid.” Skämtade Nemea tillbaka och visst en viss sanning fanns det i hennes ord för hon fick inte växa upp som en adelsdam med fokus att bli bortgift en dag, nej hon blev tvingad att lägga tiden på annat som skulle hålla henne borta från äktenskap. ” Ni får gärna spela för mig någon dag framöver. Jag tror ni är för ödmjuk.” Hon höll samma steg som damen bredvid sig men lät sin blick diskret studera alla detaljer runtomkring sig. Det var alltid folk i rörelse bland dessa korridorer vilket gjorde att hon aldrig kunde riktigt ta in allt. ” Jag blev ganska varm i kläderna, vad tror du om en kort omväg till trädgården?” Luft var verkligen önskvärt och detta gav henne mer tid att lära känna gångarna även om hon skulle få mer tid framöver. Desto mer effektiv hon var, desto mindre behövde hon stanna i detta palats. Visst hade det funnits en gång i tiden då hon inget hellre önskade att få bo innanför dessa väggar och bli borttrollad av en prins och en viss dröm låg väll kvar, bara att den förvrängts till något mörkare.

” Det måste ha varit utmanande att bo här så ung och ändå så pass ensam men du ser ut att ha klarat dig bra.” Hon var som en varm vårdag med sitt humör och glada lynne, inte som många andra här vars kyla kunde urläsas från mils avstånd. Det var en hård tillvaro att bo här och många som gärna knuffade dig under springande hästar för att komma högre upp i rang. Striderna kanske inte skedde med kniv vilket var så mycket lättare utan med välklädda ord.

Kanske var det inte alltid grönska att vara en adelsdam med pengar och lyx runtomkring sig, kanske fanns det andra liv som var bättre än att gå runt som en docka, en prydnad för ögat? Även om hon förbannade sitt egna liv och såg på det med hat hade hon fått vara med om saker som få kvinnor fick, lära sig att stå på sina egna ben helt. Hon hade ett uppdrag och sedan var hon fri att göra det som önskades, ja om hon nu tog sig härifrån vid liv vill säga. Det fanns ingen man hon skulle bli ägodel till och ingen som skulle bestämma vad hon skulle tänka eller tycka.

Nemea lyssnade till kvinnans ord och nickade till ibland för att visa att hon fortfarande lyssnade men lät sina lungor fyllas av den friska luften från de träd som nu krökte sig över dem. Det var en mysig lite plats som gav många skuggor inne i palatset men luften var betydligt mycket friskare än inne i palatset. De gröna bladen passade bra in med resterande dekorationer som fanns men urskilde sig ändå från de vita stenarna. Några få vindpustar lyckades tränga sig emellan de tjocka trädstammarna och lät hennes kropp kylas ned något. ” Om ändå fler hade ert sätt att se på saken. Jag är en av dem, då hade mitt liv troligen sett annorlunda ut.” Leendet var varmt även om dem inte nådde henne ända upp till ögonen. Ett par kunde synas på en stig längre fram men de var för långt borta för att kunna höra vad dem pratade om. ” Jag misstänker att jag inte kommer vara så långvarig här men kommer ta vara på tiden så gott som jag kan.” En kvinna med hennes bakgrund och talang brukade sällan vara i hovet för länge. Det var bara underhållning innan kvinnorna byttes ut till något bättre eller när dem ledsnat på att se liknande saker om och om igen.

” Ni som varit här ett tag, det finns ingen man som fått era ögon att fastna lite längre?” Det var alltid bra att få reda på vart känslorna låg bland hovdamerna, fanns mycket information att kunna få ut. Svaghet, motivation eller utpressning, listan kunde göras lång om så önskades.

Det kändes verkligen som om dessa två kvinnor skulle komma bra överens här i hovet även om dem kanske inte litade helt på varandra än. Ord var en sak och även om Tinadea verkade genuin kunde alltid en lömskhet gömma sig där under vilket gjorde att Nemea alltid skulle hålla henne på en arms avstånd även om sällskapet inte gjorde henne något. Hon var rolig att konversera med och skulle bli en bra distraktion i vardagen. ” Åh jag tror allt ni kan ha mycket att erbjuda. Ett leende från dig och en lockande blick så kommer männen jaga dig.” Hon log lite retsamt åt kvinnan som verkade vara lite mer blyg kring samtalet även om personen hon nämnde inte förvånade någon. Vem eftersökte inte egentligen en prins i sina drömmar? Hon hade inte sett Rheon med egna ögon men det gick absolut rykten om hans yttre. ” En prins får alla kvinnor drömma om. Även jag skulle önska att få bli uppvaktad av honom men jag har tyvärr haft ögonen på en man ifrån mina hemtrakter.” Om hon låtsades att ha en förälskelse i en man utanför hovet skulle detta skapa mindre misstanke på henne när hon gjorde närmanden på kungen. ” Han var otroligt ståtlig med stora muskler då han tränade till att bli en soldat. De bruna ögonen glödde alltid av liv och kämpar glädje vilket fick mig på fall på direkten.” Rösten lät nästan lite drömmandes när hon låtsades låta sina tankar vandra tillbaka mot en man hon hittade på i sin fantasi. Hon ville inte ge henne för mycket detaljer då det skulle vara svårt att komma ihåg. ” Men för att inte låta mitt hjärta bli krossat får jag gömma honom långt där inne. Det finns ingen chans för oss just nu i alla fall.” Suckade hon tungt och lade en hand på Tinadeas axel medan blicken tittade mot henne. Hon sänkte sitt huvud något men lät sedan ett leende sprida sig på läpparna för att lätta upp stämningen igen.” Så jag får göra mitt bästa här och kanske om jag återvänder står han och väntar på mig med öppna armar. En kvinna kan ju allt drömma.” De hade vandrat en bit in i trädgården och nu börjades allt fler människor synas runtomkring. Lite synd då de inte kunde prata lika öppet längre men kanske lika bra för de behövde nog ändra röra sig tillbaka. ” Jag har verkligen uppskattat vår pratstund men vad säger du om att hitta mitt rum? ” De kunde inte vara borta alltför länge utifall någon önskade deras sällskap.

Skulle få det hon önskade? Tinadea skulle bara veta hur farliga sådana ord kunde vara, hennes önskan var inget annat än förstörelse av det som generationer byggt upp, precis samma öde som hänt henne själv. De gick relativt tyst tillbaka till Nemeas kammare som låg ganska långt bort i slottet, relativt skyddat vilket var en fördel. Här kunde hon smyga en del utan att alltför många ögon såg henne. ” Det duger verkligen mer än väl.” Rummet hade allt hon behövde och var ändå relativt bekvämt även om det var simpelt. Det hade en enklare elegans men inte överflådigt som troligen många andra hovdamer hade det. ” Jag är otroligt tacksam över att jag fick äran att träffa er idag. Har haft en rolig tid att få prata med er. Min tanke var nu att göra mig iordning och ta det lugnt innan middagen.” Hennes fötter rörde sig över det slitna golvet medan blicken svepte sig över rummet, ett litet leende prydde hennes läppar. Hon väntade tills Tinadea lämnat rummet innan av vana började söka igenom väggar och möbler efter hemliga utrymmen. Hon hittade ett bakom sin säng, en sten som satt lösare nere vid sänggaveln. Där kunde hon gömma brev och liknande om det behövdes.
Därefter bytta hon om till en enklare klänning som hon kunde träna i. Den var svart och hade inte lika mycket löst tyg hängandes samt att ärmarna var korta. Denna gav henne mer frihet att röra sig i samt hade den hemliga fickor där hon kunde gömma sina knivar. med tysta steg lämnade hon sitt rum och rörde sig nedför korridoren som några få betjänter vistades i, skulle säkert städa något rum eller förbereda inför kvällen som snart skulle komma. Hon gick raka vägen ut till trädgården där färre personer kunde se henne, där hon kunde få träna ostört. De gröna bladen gav ett bra skydd och vindens ljumna bris gav ett viss svalkande. Väl inne i trädgården, lite avsides började hon utföra sina rörelser, likt en dans klev hon över rötter och sten, varje rörelse avslutade med en kontrollerad utsträckt hand, hade en kniv funnits där skulle den inte längre ha varit kvar i handen.

Hon blev alltid så uppslukad av sin träning och märkte in att ett par ögon studerade henne på avstånd. Hon borde absolut ha varit mer uppmärksam på fiendens spelplan men idag var inte den dagen tydligen. Solen, fåglarnas kvittrande, vinden, löven, grönskan, ja allt fick henne att slappna av och skapa ett fokus på sig själv än andra. Det var inte förrän fotsteg kunde höras som närmade sig som kvinnan reagerade och stannade upp. Blicken såg intensivt på mannen som trädde fram bland trädstammarna, likt en katt som blivit tagen på bar gärning. Hon neg direkt när hon insåg just vem som stört henne och väntade tills han skulle tala först. “Vila är en lyx som vi inte har råd med, eller vad säger du ers majestät?” Hon pekade lite mot hans svärd men log varmt, rätade på sig något medan blicken studerade hans kläder. Kanske hade hon trätt in på hans tränings marker utan att veta av det? Försiktigt tog hon något steg närmare, han var en konung, en mäktig sådan men han var fortfarande en man i grund och botten, en man som stöpts bland krig och blod. Att visa respekt var sin sak men han var nog i grund och botten ganska ensam högst uppe på tronen. Drottningen förstod troligen inte allt han behövt gå igenom för att hennes klänningar ska vara så prydliga och vackra. ” Stör jag i er träning?” Knivar var hennes specialitet, de var enklare att röra sig i, inte lika klumpigt och tungt som ett svärd. Hon kunde hantera ett svärd men var inte speciellt duktig i det. ” Det var ett tag sedan jag hanterade ett svärd. Jag tyckte knivarna var mer exakta och lättare att hantera. Det krävs mer tålamod och uthållighet med ett svärd. ” Orden var kanske inte riktad till någon speciell, mer ett påstående för sig själv när hon tänkte tillbaka på sin träning. Hade fått rätt mycket skäll för sin inkompetens med svärdet.

Vid hans ord kunde hon inte hålla tillbaka ett litet skratt och skakade lätt på huvudet. “Att bära ett land på ens axlar kanske kräver mer än vad man kan tro och när det gäller denna träningsplatsen verkade den inte tillräckligt bra då jag ändå fick ögon på mig.” Rösten var retsam men vänlig och hon drog bort en hårslinga som envist letat dig ut från sin uppsättning. Hon slappnade av något i sin hållning då han verkade rätt avslappnad själv, hon hade ingen lust att stå som en stel pinne om han ändå inte krävde det. Vid hans senare ord höjde hon ögonbrynet något och studerade han noga, funderade ett bra tag innan hon bugade sig djupt. “Åh jag tycker detta är otroligt orättvist så låt mig få jämna ut oddsen något.” Med dem orden reste hon på sig kvickt och hade nu två dolkar i varsin hand som for mot honom. De var aldrig mening att träffa utan var mer som en distraktion. Samtidigt som dolkar kom mot honom var hon snabb på fötterna och lät distansen mellan dem suddas bort. Två nya dolkar infann sig i hennes händer. Hon kastade iväg ännu en dolk men behöll en som skydd från hans svärd nu när hon försökte med kattlika rörelser ta sig inpå hans kropp.