- This topic has 9 replies, 2 voices, and was last updated 1 månad, 1 vecka sedan by
.
-
Det var så otroligt länge sedan hon befunnit sig Hannadon, ännu mindre i palatset som alltid fick sina gäster att se sig omkring i avund då de vita stenarna alltid glittrade så vackert i solnedgången. Dess röda ljus spred sitt sken i hallen där några få människor rörde sig i medan hon själv stod vid ett fönster och blickade ut över staden och dess mur. Hon minns inte att hon varit här men hennes morbror hade berättat för länge sedan hur hon besökt denna plats för att hälsa på, bara något år gammal med livet framför sig. Tillskillnad från nu när hon stod här med bara livet bakom sig och en mörk framtid i änden av det hela. Allt hade vänt så fort och hon minns nästan inget, bara de gröna tyger under rustningen och dess falk på skölden. Hon blev huggen i sidan och var nära på att dö innan en kökspojke kom in och räddade hennes liv, nu fanns bara ärret kvar vid hennes sida som påminnelse av det hemska som skett och vara just det drivet till att hon stod här idag. Iklädd en vacker grön klänning med guld brodier för att dölja den fula bakgrund hon hade. Bortskänkt av sin bror att underhålla drottningen som en av hovdamerna med fallenhet för dans och knivkastning, dold från sitt verkliga motiv som få visste om. Hennes nötbruna fylliga hår lade sig i vågor på hennes ena sida av ansiktet och ramade in de linjer som fångade upp solens sista strålar innan den begav sig nedför muren. ” Lady Nemea, ni är väntad att uppträda snart inför drottningen.” En relativt ny röst väckte henne från de tankar som spunnit vidare i hennes huvud och utan att säga så mycket vände hon sig bara om mot rösten och nickade. Kvinnan framför henne var nätt i kroppen och lite kortare än hon själv med en enklare mörkblå klänning i silver medan det blonda håret var hårt uppsatt i en knut. Kvinnan gestikulerade åt vilket håll de skulle röra sig åt och Nemea lade sig i takt bakom henne bortåt i hallen, mot en dörr i änden som än var stängd. Detta var hennes första riktigt uppträdande och därav stod mycket på spel. Kunde hon inte göra drottningen kvar skulle hon inte längre få vara kvar och allt kunde bli förlorat. Det var inte sagt om fler skulle titta på men hon tvivlade på att drottningen var ensam, frågan var bara vilka dem andra kunde vara. Troligen några hovdamer som skulle försökte hitta minsta lilla fel i hennes rörelser och få henne utkastad på gatan. ” Har allt blivit ordnat utefter mina önskemål?” Hennes röst var mjuk och varm likt honung i ett te medan ögonen var mer skarpa och hårda. Kvinnan nickade bara snabbt men sade sedan inte så mycket mer. Väl framme vid dörren så behövde bara en enkel knackning för att dem skulle öppnas av två välklädda män. Det var bara Nemea som klev in i rummet då den andra damen stannade kvar med en bugning, lämnade henne ensam till vargarna.
-
Hannadon var en vacker stad på utsidan, med sin mur och sina byggnader i ljus sten. Kronjuvelerna var så klart Athals tempel, och slottet som båda befann sig i innerstaden med sin egna inre mur – högt ovanför resten av staden. Var man där uppe såg allt fagert ut, med lämplig distans från de som hade det fattigare eller sämre ställt i stadens fattigare kvarter. Här var man omgiven av de som var förmögnast, finast klädda och ekonomiskt starkast. Men det hade ju slängts om en hel del sedan Loradons fall. Många månader hade gått, trots att många av rikets furstar och provinsernas visroyer gormade över hus Thaldwins förlust som orsakat dem Karms största nederlag på århundraden hade de ännu makt nog att sitta på tronen. Hur länge till återstod att se. Om hus Thaldwin haft fiender förut, hade de ännu fler nu. Men på utsidan i hovet såg allt ut som vanligt, men i skuggorna tisslades och tassladets det mr än någonsin, konspirationer föddes och utspelade sig dagligen.
Hovets invånare betraktade så klart nykomlingen, Lady Nemea, som kommit för att bli drottning Selenes hovdam med nyfikna ögon, och rykten spred sig snabbt. Sådant var livet alltid i hoven. En av de som inte lagt så mycket uppmärksamhet på nykomlingen dock var konung Sandor Thaldwin. Sedan Loradons fall hade han inte haft något annat på sina tankar än det och demonen Ayperos som besegrat honom och på ett så våldsamt sätt förgjort hela staden, men även en stor del av armén. Hade det redan gått två år sedan händelsen? Ändå var det så färskt i minnet, att det kändes som om det var igår han återvände hem till Hannadon.
Han var klädd i Thaldwins gröna och silvriga färger, en man som alltid vägrat det senaste snirkliga och utsmyckade modet utan höll sig så simpel han kunde. En soldat, innerst inne, även om han var kung. Till hans kära hustrus förtret, så klart. På henne var det ingen brist på utsmyckningar, medan han satt där och grubblade, knappt medveten om den nya hovdamen som steg in i salen för att introduceras. Trots att Sandor redan passerat femtio var han en stilig figur som hållit sig i form, visst började han ha lite linjer i ansiktet och hans gyllenblonda hår hade fått lite mer gråa toner. Han verkade på något vis se all lyx omkring sig med förakt och vägrade supa ned sig och föräta sig. Lite trött skakade han sig ur sitt grubblande om krig och elände, för att höja blicken och se på den unga kvinnan som stigit in. Han hade knappt märkt hur han zonat ut, och försökte nu lyssna på vad som sades och gjordes för att få ett sammanhang på allt.
-
Trots sin frånvaro från hovet och dess spel hade Nemea tränats i att föra sig och neg med rak rygg inför dem alla som satt där, dolde väl sin förvåning bakom en mask av lugn och mjukhet. Det var betydligt mycket fler än hon väntat sig och att även självaste kungen hade tagit sig tiden för att se hennes dans var inget hon ens vågat hoppats på men detta gav henne ännu mer inspiration till att ge sitt yttersta för att imponera. Med alla ögon på sig rätade hon sig och nickade mot två män som satt längre bak, en med två stora trummor och en på fiol som nu började skapa en lugn melodi med en stark rytm. Fiolen var den som tog över först och lät nu kvinnan börja röra sig i sin klänning med ovanlig graciöshet. Trots det långa tyget så följde det hennes rörelser utan större ansträngning och gav hennes armar en förlängd synvilla. Hon rörde sig smidigt på tårna och lät sina fötter likt balett röra sig över golvet tills trummorna började ta över, då rörde sig hennes kropp med en mer skarphet och styrka före skönhet där hon gjorde några volter framåt utan att använda händerna. Trummorna började öka tempot och ta över mera, så även hennes rörelser innan något i hennes rörelser skiftade helt till en mer strids dans där tillslut en kniv flög osynligt ur hennes hand och prickade en måltavla på hennes vänstra sida. Alla kanske inte hade märkt det än men det fanns måltavlor utplacerade på olika platser i hela rummet, vissa svårare än andra, dem som var väldigt uppmärksamma kunde se längst bak i salen en butler som hade ett äpple på huvudet. Då rörelserna blev mer intensiva började även fler kniva flyga ur hennes händer men hon avslöjade aldrig vart de riktigt kom ifrån då tyget från hennes armar dolde dem flesta. Tränade ögon kunde säkert uppfatta vissa men hon arbetade så snabbt hon kunde i ett försök att även lura dem. Varje kniv träffade sin måltavla mitt i prick medan dansen fortsatte tills den var så pass kraftig att den kändes ända in i hjärtat. På ett slag flög den sista kniven och träffade äpplet i mitten innan fiolen tog över och hon återgick till graciösa rörelser innan hon tillslut avslutade sin dans, försökte i all sin makt att dölja flåset som ville sippra ut från hennes lungor. Huvudet hölls böjt i en halv nigning medan hon väntade på deras reaktion. Hade ingen aning om detta verkligen skulle uppskattas men förhoppningsvis var det inget de såg varje dag från en dam.
-
En dansföreställning, tydligen, fick kungen konstatera. Det var en spänd förväntan i rummet. Vissa som kanske hoppades att hon skulle misslyckas där inför drottningens blick, andra som faktiskt beundrade henne. Andra ville bara ha lite underhållning, något att glömma livets tristess ett ögonblick – drottningen en av dem. Hon försökte väl glömma att hon var gift med Sandor, en tanke som fick honom att nästan skrocka till lite för sig själv. Nå han var ändå kung så han fick väl försöka koncentrera sig trots hovets absurditet. Han hade aldrig riktigt förstått detta spel, och gjorde konstant bort sig. Skillnaden var väl att det bara var hans fru som vågade rätta till honom. Och det gjorde hon ofta.
Det gick några ögonblick, och även han fick väl erkänna att det var trevligt att se på något som fick honom att tänka på annat än krig och politik en stund. Det var imponerande hur fjäderlätt hon verkade kunna röra sig. Vid volten som kom hajade han nästan till något. Kanske något man kunde förväntat sig av en narr, men av en kvinna i klänning? Några kunde inte dölja sin förvåning utan gav ifrån sig förvånade och imponerande läten. Sedan kom knivarna och fick fram lite fler förvånade läten. Hon hade fångat deras uppmärksamhet nu, och kungen log lite snett över vad han såg. Då det hela var över var det inte så svårt att stämma in i applåderna, han var faktiskt imponerad på riktigt och klappade inte bara av artighet. Drottningen verkade nöjd med uppvisningen då hon gestikulerade flickan fram till dem för att hälsa på dem personligen. Lite slappt satt Sandor i sin fina stol och betraktade henne, ett halvt roat leende på läpparna fortfarande efter uppvisningen.
‘… och min make, Karms konung, Sandor Thaldwin den förste.’ fortsatte hon efter en tirad av prat, det visste väl flickan redan men Sandor gav henne en nickning.
‘Imponerande föreställning, min dam.’ konstaterade han, trots allt hade han inte riktigt lyssnat så noga på namnet.
‘Om jag kunde röra mig så där akrobatiskt vore jag en lycklig man, kanske ni har några tips?’ frågade han nästan lite finurligt. -
Det var alltid en chansning att försöka sticka ut, det kunde tas emot på många olika sätt, speciellt då en kvinna visade upp kunskap som ofta männen skulle vara skicklig i. Deras applåder fick dock hennes muskler att slappna av något och hon rörde sig framåt mot drottningen som verkade nöjd med uppvisningen och pratade på om saker som Nemea kanske inte lyssnade speciellt mycket på även om hennes ansiktsuttryck visade något annat. Då hon nämnde kung Sandor vände hennes kropp lite snett mot honom och neg åter igen för att ge honom ett milt leende. ” Ni är för vänlig ers majestät. En man som har stöpts ute på fältet har mer att lära mig än något annat.” Hon vände sig sedan mot drottningen och lät sitt stora leende nu sprida sig på hela ansiktet men ögonen lät ligga lite kvar mot kungen. ” Men denna dans är bara en otroligt liten gest jag kan göra för att underhålla och hedra drottningen vars skönhet är slående i denna sal.” Hon lät sina armar röra sig snabbt för att sedan hålla i en liten ros gjord av guld där bladen är smaragder. ” Inget stort men ett liten token på min tacksamhet att få vara här.” Att sträcka över något till drottningen var inget hon vågade göra utan stod kvar med rosen vinklad mot henne så hon kunde se den. Stjälken var lite större än hennes hand och rosbladen tillsammans som hennes handflata. För många var detta års intjänat arbete men för en drottning var detta inte mer än en gest då Nemea inte hade pengarna för att imponera på en drottnings nivå. Om hon burit sitt hus namn hade det varit annat men hon kom för stunden från en lägre adelshus för att inte väcka någons intresse. Hon skulle inte vara mer än underhållning och därav behövde inte hennes börd vara av största vikt. Självklart i hovet där spel uppstod var det viktigt att komma från rätt börd, om hon nu varit intresserad av att klättra i rang och få makt, men hon var inte intresserad av det. Hon behövde bara vinna deras förtroende och komma kungen tillräckligt nära.
-
Kung Sandor log fortfarande svagt där, ett leende som gjorde hans ansikte lite yngre då en hel del av hans bekymmer verkade försvinna bara för ett ögonblick. Det där med drottningens skönhet var väl sant, åtminstone utåt, men allt annat var en annan sak. En vacker blomma presenterade hon som fick folk att sträcka på nackar för att bättre kunna se, och en av tjänarna gick fram för att ta emot den. Då inget dramatiskt verkade hända sträckte denne över den vidare till drottningen som tackade för den fina gåvan. Kungen log fortfarande snett, och såg lite frågande på Selene där hon satt tyst och verkade dra ut på sitt beslut. Men till sist gav drottningen flickan sin favör, berömde henne på minsta möjliga vis – men bara en liten smula beröm från drottningen var ju en vinst – och tillät henne att stanna i hovet. Det applåderas och negs, en av de andra hovdamerna skulle visa den unga kvinnan omkring i hovet så hon skulle hitta och få sin kammare och annat hon kunde behöva.
Då hela det spektaklet var över reste sig konungen, vilket ledde till att alla bugade. Lite tröttsamt gjorde han en gest åt dem att återvända till sin normala position innan han gick därifrån, vidare till viktigare ärenden. Även om lite distraktion genom dans, skicklighet och kvinnlig skönhet inte varit allt för fel.
‘Det där var otroligt, jag har aldrig sett något liknande!’ utbrast den unga hovdamen, en ung lady Tinadea med långt mörkt hår och blå ögon och en blå klänning som framhävde ögonen. Yngre än Nemea verkade hon.
‘Var lärde ni er något sådant, lady Nemea?’ undrade hon med stora ögon fyllda av beundran och genuin glädje, något som kanske var ovanligt i ett hov som detta.
-
Nemea hade knappt märkt själv hur hon hållit sin egen anda i väntan på drottningens beslut och när den väl kom kunde hon känna sina lungor åter igen fyllas av luft och lättnad. Första steget var nu klart och fler tuffare prövningar väntade henne framåt. Att lönnmörda en kung var ju inte precis enkelt och skulle kräva en väldigt lång tid av planering samt förberedelser. När han väl reste på sig gjorde hon som alla andra och neg innan hans siluett lämnade rummet och alla verkade börja prata lite med varandra. En kvinna kom fram och som många andra här var hennes skönhet slående. De blåa ögonen stod verkligen i kontrast till henne mörka hår och gav blicken en skärpa som fick troligen många män att stanna upp. ” Jag tackar för era varma ord och det glädjer mig att jag kunde underhålla er.” Log hon enkelt med blicken smått studerande om rummet på de andra som än fanns kvar. Hon försökte lägga vissa på minnet men även vissa kände hon redan igen. Hon hade trots allt fått plugga flitigt men det var alltid annorlunda att få se personerna i verkligheten. När kvinnan ställde sin fråga svarade hon lika inlärt som alltid: ” Jag var alltid intresserad av dans om liten och övade flitigt. Av en ren slump såg jag på gatan några underhållare där en man kastade kniv mot en fast tavla. Jag blev fångad utav hans rörelser och frågade om han kunde visa mig. Därefter tränade jag flitigt själv för att få mina dagar att flyta.” Hon tog fram en kniv för att visa damen framför sig, den var väldigt enkel i designen men smal och smidig för att enkelt kunna klyva luften. ” Dem är specialdesignade för att flyga rakt och fast men inte göra någon speciell skada.” Vissa kunde se knivar som farligt och hotfullt och därför var det bra att från början sänka denna oro innan hon fick för många ögon på sig. Hon drog sin tumme efter knivens egg för att visa att den inte var speciellt vass. ” Har ni någon hobby som ni tycker mycket om?” Nemea stoppade undan sin kniv igen och rätade ut tyget på hennes klänning och blivit lite skrynkligt efter dansen. ” Hur länge har du varit i hovet?” Även om Nemea hade mycket information om dem flesta här skulle hon behöva ställa tråkiga frågor för att inte verka onormal eller kall. Egentligen ville hon bara hitta trädgården för att röra sig ute i luften men skapa sociala kontakter var tyvärr viktigare i detta fallet.
-
Den unga kvinnan lyssnade ivrigt, nickade och såg lite drömmande ut.
‘Ni får det att låta så enkelt, lady Nemea!’ utbrast hon med ett litet fnitter.
‘Jag tror aldrig jag skulle vara så agil som ni var, sannerligen. Ni måste verkligen ha en naturbegåvning!’ hennes klara blå ögon blev lite större då hon drog fram sin kniv, lyssnade på varje ord hon sa och sträckte fram en hand som nyfiket rörde vid handtaget. Det verkade inte som om hon rört vid vapen förr, med tanke på hennes fascinerade blick.
‘Hobby? Nå… Jag spelar lite luta, men det räknas knappt.’ ansåg hon lite blygt och anspråkslöst, och i jämförelse med vad hon precis sett Nemea genomföra var det svårt att lägga någon merit på sig själv.
‘Åh, några år, jag kom hit då jag var tretton.’ förklarade hon, och ledde Nemea vidare genom hovets korridorer.
‘Min far var på god fot med konungen ett tag, och de kom överens om att jag skulle komma hit och lära mig hur allt går till.’ förklarade hon, kanske lite uttråkad. -
” Jag var en av de lyckligt utlottade med för mycket fritid.” Skämtade Nemea tillbaka och visst en viss sanning fanns det i hennes ord för hon fick inte växa upp som en adelsdam med fokus att bli bortgift en dag, nej hon blev tvingad att lägga tiden på annat som skulle hålla henne borta från äktenskap. ” Ni får gärna spela för mig någon dag framöver. Jag tror ni är för ödmjuk.” Hon höll samma steg som damen bredvid sig men lät sin blick diskret studera alla detaljer runtomkring sig. Det var alltid folk i rörelse bland dessa korridorer vilket gjorde att hon aldrig kunde riktigt ta in allt. ” Jag blev ganska varm i kläderna, vad tror du om en kort omväg till trädgården?” Luft var verkligen önskvärt och detta gav henne mer tid att lära känna gångarna även om hon skulle få mer tid framöver. Desto mer effektiv hon var, desto mindre behövde hon stanna i detta palats. Visst hade det funnits en gång i tiden då hon inget hellre önskade att få bo innanför dessa väggar och bli borttrollad av en prins och en viss dröm låg väll kvar, bara att den förvrängts till något mörkare.
” Det måste ha varit utmanande att bo här så ung och ändå så pass ensam men du ser ut att ha klarat dig bra.” Hon var som en varm vårdag med sitt humör och glada lynne, inte som många andra här vars kyla kunde urläsas från mils avstånd. Det var en hård tillvaro att bo här och många som gärna knuffade dig under springande hästar för att komma högre upp i rang. Striderna kanske inte skedde med kniv vilket var så mycket lättare utan med välklädda ord.
-
‘För mycket fritid, är inte det vår förbannelse allihopa som växer upp i hovet?’ frågade hon med ett litet himlande med ögonen, nästan lite fräck i tungan. Sådant kunde man kanske inte säga, speciellt inte i drottningens sällskap, men det var ju bara de två kvinnorna då. Hon rodnade lite, men fortsatte.
‘Vi fyller våra tråkiga liv med meningslösa uppgifter och spel för att ge oss känslan av att vi gör något som spelar roll. Då skulle jag hellre kunna kasta knivar utan att skada mig själv.’ som om hon någonsin skulle få det, dock. Men vid inbjudan nickade hon.
‘Men så klart kan jag spela för er, min dam, det är det minsta jag kan göra efter en sådan uppvisning.’ och vad kunde det skada, att kanske få lära känna någon ny? Kanske hon var genuin, eller falsk, det återstod att se. Vid kommentaren om att hon var varm nickade hon.
‘Åh ja, det är det bästa med denna plats. Kom.’ sa hon och rörde sig ned för några trappor i en av korridorerna, tills de till sist kom ut till trädgården med utsikt mot havet bakom alla gröna träd och fina planteringar. Här var det nästan som att plötsligt vara i en skog, med små stigar som kringlade sig omkring för att ge dem illusionen att de inte var i huvudstaden längre.Då de väl vandrade på en av stigarna och Nemea talade om ensamhet nickade hon lite tankfullt.
‘Nej, det har inte varit så lätt.’ fick hon erkänna. Kanske var det svaghet att tala så öppet, men hon var kanske lite naiv med.
‘Men man gör det bästa av situationen. Så, vad tror du själv om att vara här, min dam?’ undrade hon och såg på den unga nykomlingen med nyfikna ögon.
You must be logged in to reply to this topic.